Senaste kommentarerna i forumet

Behöver läsa lite framgångshistorier just nu när hjärnan bråkar.
Kram

Du gör helt rätt! Så glad för din skull!
Alla som kämpar här på forumet har stor glädje och nytta av att höra att det går bra för någon.
Själv har jag inte bidragit på sistone, men jag kommer igen.
Kram Rosen

Det värsta är att det aldrig finns någon lindring i alkoholen. Dricker jag är det med ångest redan från det att tanken satt sig. Eftersom jag kan se vart det leder. Insikten är som om ögonlocken fastnat i öppet läge. Jag vill blunda och låtsas som det inte händer, kunna radera verkligheten, ta en fylla och sedan bara gå vidare som om inget har hänt, men kan inte. För jag vet allt för väl att det inte går att göra en lucka i verkligheten. Dricker jag är det inte bara det psykologiska beroendet som väcks utan något ännu starkare.
Insikten slog mig i morse, som ett knytnävsslag rätt i magen. Ångesten som en frossa i hela kroppen.
Mina tankar just nu vittnar om att jag inte kommit ur återfallet, trots att jag är nykter. Tvångstankarna är fortfarande kvar. Hjärnan spårar in på hur och när jag kan skapa ett tillfälle att dricka. Begäret är fysiskt. Trots att jag inte har någon flaska framför mig skakar händerna och sträcker sig efter den. Bilden av vansinnet.
Ångesten ger näring åt tvångstanken. Och trots att jag vet att den skulle släppa - att det enda som kan få ångesten att släppa - är att låta bli, bara stänga alla dörrar, är det rädslan som redan slagit klorna i mig som skriker högst. Rädslan paralyserar mig. Och gör mig helt oförmögen att tänka klart. Fly, fly, fly, skriker den.

Ambivalensen ger ångest. Se här, bara: igår skickade jag ett meddelande till en av mina vänner, som har hand om förtäringen på festen jag ska till på lördag. Jag frågade om det var för sent att byta från alkoholfri dryck till vin (ett glas vin till maten räcker så klart inte, ett glas vin till maten skulle bara fungera som kamoflage till spriten jag skulle dricka i smyg vid sidan om).
Jag visste att hon skulle bli bekymrad och svaret från henne var inte oväntat att hon blev orolig av min fråga, eftersom hon och alla endra i sällskapet vet om mina problem och vet att jag just nu är sårbar. Och mitt svar var att jag hellre dricker med vänner än avbokar för att supa i ensamhet.
På sätt och vis hade jag rätt, för isolerar jag mig har jag tagit ett steg längre ner. Men vad jag också gjorde var att öka ambivalensen och öppna en dörr för beroendedjävulen. Skapa en möjlighet att dricka utan att behöva avstå social samvaro.
Jag till och med lurade mig själv genom att tänka att jag fortfarande kunde låta bli, väl på plats bara säga att jag ändrat mig och alla skulle vara lättade.
Vad jag nu bör göra är att skriva ett nytt meddelande. Förklara att fan for i mig men att jag tagit förnuftet till fånga. Fråga om det är någon från mitt håll som vill ha skjuts och bestämma att jag kör. Så att jag inte kan backa. Stänga den dörren.
Den makt beroendet har över mig är överväldigande. Att se styrkan i det kan trigga fightern i mig och ge mig kraft att vända. Eller förlama mig.
För en halvtimme sedan kunde jag känna kraften komma tillbaka och tänka "i helvete att jag ska dit igen!" minuterna senare vacklar styrkan och jag blir ambivalent igen.

Ja, det är onekligen starka krafter vi har att göra med. Just nu är det riktigt tufft. Dörren är stängd två dagsr framåt. Största faran idag är inte om jag dricker eller inte, för det har jag sett till att inte kunna. Största faran är om jag köper sprit när jag är i tätorten, för gör jag det kommer den drickas. Och vägen tillbaka blir ännu längre.

Nu har vi kommit till dag åtta och vi har fixat det. Lycka till på beroendemottagningen. Jag sover extremt ytligt och vaknar många ggr på natten. Jätte jobbigt, undra hur länge det kommer att sitta i .Jag har faktiskt tagit en halv Imovane. Stod inte ut att inte få sova ordentligt. Nu bär det iväg till jobbet för min del.

Nu blev det dubbelt, för tidigt på morgonen.

Nu har vi kommit till dag åtta och vi har fixat det. Lycka till på beroendemottagningen. Jag sover extremt ytligt och vaknar många ggr på natten. Jätte jobbigt, undra hur länge det kommer att sitta i .Jag har faktiskt tagit en halv Imovane. Stod inte ut att inte få sova ordentligt. Nu bär det iväg till jobbet för min del.

Ja, det ÄR läskigt att räcka ut handen och be om hjälp - men jag är så glad för att jag såg chansen till hjälp och tog den!
Det blir som ett erkännande att "Jag har faktiskt problem" när man berättar för någon annan, och det blir så definitivt på något sätt.
Samtidigt så vet man ju innerst inne att det är så - men ändå håller man kvar vid det där lilla hoppet om att det inte är så och att man ska klara det på egen hand.
På torsdag ska jag till min prattjej igen och då är det 10 veckor. Tio veckor!!!
Har precis kommit in efter min morgonprommis och denna veckan är det som ytterligare ett nytt ljus har väckts med mer energi och synen på livet.

Våga ta steget och be om hjälp, det gör det sååå mycket enklare mentalt att kämpa mot A med hjälp. Det ÄR inget misslyckande att be om hjälp! A är en drog som inte ska underskattas och det vet vi som är här på detta forum.

Att berätta och be om hjälp var som en sten som föll från mitt bröst??

Styrkekramar till er alla!!! ❤️

Ska vara på Beroendemottagningen om två timmar, o få sin dom/eller kanske hjälp. Gårdagskvällen var tung, vid 19 tiden åkte jag ner på stan o deltog i mitt 2:a AA möte, kändes ok.
Ha det gott alla hjältar!

Jo jag vet att det finns mer o köpa. Det finns det alltid.
I helgen gick vi en prommenad och han föll ihop och jag fick göra första hjälpen och hålla igång hans hjärta medan vi väntade på ambulans.
Jag känner att han har fått sig en tanke śtällare ....

Tack för inbjudan till träff för att fira 10-årsjubileum! Ser att jag varit medlem här mer än halva den tiden. De första åren var forum min livlina tillsammans med Carinas blogg. Många besök dagligen och även nattetid när sömnen var svår att fånga. Oändligt skrivande och redande i trassliga tankebanor.

För mig har det egna skrivandet och kontinuiteten, att hålla taget, varit avgörande för mitt tillfrisknande. Så fångad jag var i medberoende - utan att alls kunna se och förstå det själv. Insjuknad i styrka som höll på att förgöra mig inifrån. Jag har fortfarande många impulser... medberoendeimpulser. En del lägger jag snabbt märke till, andra låter jag mig antagligen fångas i. Men inte så ofta längre.... det tror jag verkligen. Jag har blivit uppmärksam på mig själv. Och mycket mer modig!

Inte många skulle förstå och tro hur undfallande jag varit innanför det tillsynes - och i vissa sammanhang reellt - starka yttre skalet. Rädd. Utan att närmare veta för vad... den stora katastrofen bara. Nu gör jag allt oftare som kära forumvännen Victoria skrev när jag berättade om demonen.... känslan som överväldigade mig och fick mig att falla mitt i städningen av badrummet. "När du möter demonen - vik inte undan med blicken" skrev hon. Ord som blev inre bild och satte bo i mig.

Så många jag mött här... generationer av människor som kommit och gått vidare. Jag är en av dem som blev långvarig, kanske för att skrivandet är min uttrycksform, min väg inåt. Så tacksam att forum fanns och att jag hittade hit!

Allt gott till dig som läser och minns att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv / mt

för allt du delar med dig av från din insida. Jag följer dig, fast jag sällan skriver, och många av dina reflektioner hittar en plats i mina håligheter.
Tack, tack och allt gott till dig längs vägen. Livsvägen. Kram / mt

Du gör en fantastisk resa! / mt

Tack för att du delar med dig! Världens vackraste fria fjäril är du!
/ mt

har ännu bara läst tre senaste posterna. Känner med dig, känner igen mig. Kram!
Utan att veta så mycket vill jag (ursäkta om jag är för påflugen) ändå fråga om du verkligen måste var så involverad i hans liv och förehavanden? Det måste ta så mycket av din energi!
Du kan inte ju inte påverka om han blir nykter eller inte. Att stötta honom för mycket kan t.om vara kontraproduktivt. Det är klart att man vill göra det som är bäst för barnen, men att ha en mamma som är utmattad för att hon måste lägga så stor det av sin energi på pappas missbruk är kanske inte det bästa för dem. Det är så jag försöker tänka för mig själv i alla fall. Ibland tänker jag att den framtida friska pappan till mitt barn kanske kommer uppskatta att jag inte tillät den sjuka versionen av honom sabotera för mig och vårt barn. Han kanske kommer uppskatta att jag bröt kontakten och såg till att skapa en trygg, lugn positiv vardag för oss. I vilken han skulle vara välkommen om han valde att bli nykter, men inte innan dess. Även om dagens sjuka version av honom tycker att jag är en ondskefull människa som förhindrar honom att vara ensam med sonen, eller som vägrar prata med honom utan någon annan med, eller skickar orosanmälan och överväger att söka ensam vårdnad.
Om jag agerar i linje med mina värderingar, så känns valet inte så svårt. Jag är mamma först och främst, och för att vara en bra sån så kan jag inte tillåta att min energi äts upp av nån annans sjukdom. I alla fall vill jag medvetet motverka att det sker, även om det många gånger är svårt när skit händer och tankarna börjar snurra och oron väller över mig.

Jo, och det ekonomiska. Vilken stress att försöka få honom att sköta sig för att du ska få underhåll, hjälp!
Kanske han betalar mer än den summan försäkringskassan skulle betalat, men kanske kan du gå via dem. Om han inte betalar så får du ju ändå underhållet och han får en skuld.

Jag var in en helknepig situation själv med min äldsta sons pappa. Han utvecklade ett spelmissbruk och vi hade ett hus som vi hade lån på tillsammans med min pappa. En dag kom han hem med tre kreditkort med 50 tusen vardera. Då ringde alla varningsklockor, och jag sa klipp korten annars skickar jag papper om bodelning imorgon (vi skulle redan skilja oss). Han behöll korten men till slut skrev han över lånen och huset på mig (det fanns ingen vinst i huset). Det hade kunnat bli så att jag förlorade huset och att jag och min pappa hamnade i skuld p.g.a honom. Han sabbade hela sin ekonomi, maxade kreditkorten, smslån o.s.v han hamnade hos kronofogden med utmätning på lönen till slut. Idag är hans officiella version att det är jag som gjort så han hamnade hos kronofogden för att jag begärde underhåll via FK. Men det är bara löjligt. Han spelade bort sitt liv. Underhåll ska vara det första man betalar som förälder.
I ditt fall så kanske det skulle hjälpa dig att inte vara så berörd av hans ekonomiska problem, om du vet att du stadigt får underhåll via FK. Låt han ta ansvar för sin skit. Om du har mer energi kanske du orkar gå upp i tid till slut och få lite mer marginal?

Har själv levt på studiemedel, föräldrapeng och sjukpeng de senaste 7 åren, så att leva knapert vet jag hur det är. Jag sålde mitt hus för att kunna plugga (och för att pappan till mitt barn vägrade träffa sonen om jag inte sålde huset (!) ). Flyttade till en DYR 2:a studentlägenhet på ##redigerat## 9000kr/ månad, men fick högsta bostadsbidraget. Nu flyttade jag igen i samband med separationen från yngsta sonens pappa, till mitt första förstahandskontrakt, 2:a i närförort till Stockholm, gammalt 50-talsområde. Hyra 5400kr, men får nästan lika högt bostadsbidrag som på den dyra. Enorm lättnad.
Vi bor trångt, 12-åringen har sovrummet och jag + 2,5-åringen sover i bäddsoffa i vardagsrummet. Men det är lugnt, mysigt och innerligt. Hade jag haft flera tonåringar hade det inte funkat, men just nu är detta idealiskt, medan jag studerar och har begränsad inkomst.
Självklart känner jag sorg ibland över att inte kunna erbjuda yngsta sonen en gräsmatta, trädgård och sandlåda som jag hade till min äldsta. Men vi bor nära en plaskdamm och lekpark där det alltid finns dagiskompisar och vi har en "kick-ass"-balkong med massiv trädgårdsodling. Så det känns ändå ok.
Även om du skulle komma till en punkt där du blir tvungen att se över er boende situation, så kan det blir bra i slutändan. Men ett par tusen i månaden är ingen stor vinst, så prioritera boendet framför extravaganser, det skulle jag gjort i din situation.

Jag har funderat på varför det fungerar för många att få hjälp på forumet. För min del är en orsak att jag valt bort de flesta inläggen som handlar om att minska drickandet och dom som faller tillbaka flera gånger.Det kan man inte välja i grupper man träffas på riktigt. Så där skulle riskerna för mig varit betydligt större.Tack för att ni finns och är duktiga.Jag har skrivit om hur man byter emailadress..Skulle behöva göra det, för jag har en inaktuell hos er..Hur gör jag?

Om du, med all din erfarenhet och klokskap, tampas så svårt med alkoholdjävulen så förstår jag nästan vidden av sjukdomen alkoholism. Men bara nästan.

Jag är bara innerligt tacksam att min gamla ex-sambo (sen snart fyra år), tillika mina barns pappa, inte har alkoholproblem. Han har på sitt trubbiga sätt tvärtom stöttat mig i detta, när han väl fick veta. Men det är ändå fascinerande hur få som vågar prata om det. Om jag berättat sanningen för ca 15 personer är det endast fem som gett någon direkt respons och uppmanat mig att prata om det med dem. Och de fem har sannolikt egen erfarenhet på något sätt. Å andra sidan träffade jag min psykolog i veckan, och jag har ju er så jag klarar mig bra ?

Man ska förstås aldrig säga aldrig, men det känns långt bort att jag ens börjar umgås med ex-sambon igen. Men jag vill förstås ändå veta att han mår bra, och hur det går på nya jobbet. Men just nu tiger jag still. Och min kärlek har helt slocknat för honom oavsett. Den typen av lögner eller undanhållande är så avtändande att ingenting kan återtända den glöden. Det vet han, och det är därför han direkt valt bort mig på FB. Han vet att han ingenting har att hämta hos mig. Någonsin. Det är bara att fortsätta hoppas på ärlig kärlek lagom till jag fyller 50 kanske ?

Ja man kanske skulle hitta några nya nyktra vänner, med samma problem och utmaningar.
Som man kan snacka öppet med, det skulle underlätta faktiskt

Jag känner verkligen att det börjar bli en sanning.
Nykter för att jag vill det och jag mår bra av det.
Men jag är ödmjuk och vet att det är oerhört lätt att falla.
Men just i dag är jag stark som Kenta sjunger och det är jag 24 timmar framåt.

Ändå konstigt hur viktigt det är med en dryck. Att vi riskerar att förstöra det som är viktigt för oss och faktiskt spelar någon roll, bara för att "få" dricka några glas.
Det känns skönt nu att ha bestämt sig, men jag litar samtidigt inte på mig själv. När helgen kommer och jag vill "koppla av" "unna mig" eller "varva ner". Eller när vi ska äta något gott och all annan dryck än vin känns som ett straff.
Men jag ska verkligen, verkligen försöka den här gången. För att må bra med mig själv.

Kommer du ihåg vad du skrev i en tråd.
Att man ska lägga sig uppe på vågen och flyta med istället för att boxas emot.
Det tänker jag ofta på när det blir jobbigt.
Kram⭐️

Yes, vi får kämpa tillsammans allihop. Så skönt att skriva av sig och få pepp och råd! ?

Att du skriver detta.
Känner också tacksamhet att du går före med dina tre år och jag följer dag för dag efter.
Gläds med dig. ??⭐️?❤️?

Idag var en bra dag. Pigg och alert men trött för sömnen vill inte komma. Kände mig nästan jobbigt glad och klar i knoppen. Bjuder mycket på mig själv. Är det bra tänker jag!? Vill uppfattas skärpt men jag gillar att skratta.... berätta saker. Men ibland är jag nog för mycket och ibland dippar jag och går in i mig själv. Som förra veckan kände jag mig Såå nere och hängig ledsen. Idag var jag ute på en 3.3km runda gång och jogg. En dag i taget. Tränade magen och armar rygg med en träningsapp. Jag har känt mig svag och trött energilös. Pga för mycket alkohol såklart. Tappade nästan hoppet om vändning. Nu känns det bättre. Och är tacksam att jag jobbar i helgen. Måste vara alert igen! Nya jobbet i kök tar på krafterna. Mycket bra förändringar nu känner jag. Det var min tanke när jag sökte detta jobb. Mer tid för barnen och huset jag inte orkat med. Och mig. Mig som jag inte orkat med. Låter käckt kanske! Tänkte efter sommaren, nu skiter det sig rejält jag fortsätter ju som vanligt fast värre. Sen fick jag nog. Ville inte vara den makan den mamman. En annan bestämdhet än innan. Magen värker ju fortfarande äter losec och huvudet gör lite ont. Men energin är bättre. Det kände jag idag. Förändring.