Senaste kommentarerna i forumet

Så jobbigt för dig, men nu är du här och välkommen tillbaka.
Att ta återfall är nog mer en regel än ett undantag, du är inte ensam.
Hoppas du får en medisin som hjälper och att du kan komma på fötter igen.
Jag var ju livrädd för att berätta för mannen hur eländigt det var, men nu inser jag att det var det bästa jag gjorde, att berätta. Jag har massor med stöd och jag hade verkligen inte kommit så här långt om inte jag berättat. Han håller mig underarmarna om jag är på väg att falla.
Men sen lastar jag inte honom med alla snaskiga detaljer det mår han bara dåligt av.
Sen att jag tog kontakt med AA är min räddning.
Kram ❤️❤️??

Hur har det gått?
Jag hejar på dig hela dagen!
Får du ut Antabus så kan vi snacka om biverkningar om det är intressant.
Jag fick en del där vissa inte får några alls.

Grattis till dig och din beslutsamhet! Hoppas besöket gick bra. Ofta är farhågorna mycket värre än verkligheten. All kraft till dig!!!/Anders

Vilket fint första inlägg, så tydligt du beskriver hur det varit, är och vart du nu vill! Ser att skälen är många till förändring, du nämner bland annat det härliga att vara en närvarande förälder. Jag blir berörd. Hoppas att din tråd får fart, det kan ta ett tag i bland.

Fortsätt gärna beskriva hur det går för dig!

Fint att ha dig här

Li-Lo
Alkoholhjälpen

..att veta vad som är bäst. När barnen är så stora som dina, så bör de få välja själva om de vill ha kontakt. Visste inte heller att han har en begränsad tid att leva, så svårt och sorgligt det måste vara för dem.

Pratade en del med min psykolog om detta med att hålla kontakten. Jag hade en helt fantastisk, kärleksfull och varm pappa själv, som gick bort 2010. Jag har alltid kämpat så för att mina barn ska ha kontakt med sina pappor, kanske för att den relationen var så värdefull för mig. Jag pratade mycket med psykologen om hur jag skulle göra i olika situationer för att min sons pappa skulle bli nykter och jag mådde hemskt dåligt, vände ut och in på mig själv. Men det psykologen sa var att undersökningar har visat att det är bättre att ha en stabil, pålitlig välmående förälder än att ha två som mår dåligt: en som missbrukar, hoppar in och ut ur barnens liv och uppför sig illa och kränkande, och en annan förälder som mår så dåligt av det att den har ångest, depression och utmattningssyndrom (som jag hade). När jag vacklar så försvinner deras enda trygga punkt.

Min erfarenhet är att de som absolut mest konsekvent säger att det är bättre att bryta är de som själva vuxit upp med en missbrukande förälder. De säger ofta att de önskar att den utan missbruk hade brutit och inte låtit den som missbrukar att sabotera. Det betyder inte att den personen som barn eller ungdom tyckte så, men senare som vuxen med facit i hand. Barn är alltid, alltid lojala mot sina föräldrar, och som du säger står på den "svages" sida. Men det kanske är där man behöver leda dem lite, det är så lätt att de fastnar i skuldkänslor och medlidande. Det är en fin egenskap att ha den förmågan men den kan samtidigt förgöra en så man nästan självutplånar sig själv när man tycker synd om sin förälder.

Som dotter till en mamma med depressioner, så har jag under min uppväxt fått ta stort ansvar för att hon skulle bli glad. Uppmuntrad att foga mig, och kontrollera mina känslor av hennes nya man (-Säg inte så, du vet ju att mamma är så ledsen.). Jag fick inget utrymme för att ha egna känslor, och hela min existens gick nästan ut på att bekräfta henne och utplåna mig själv. Det tog mig tiotals år i terapi att förstå att det BÅDE kan vara synd om min mamma OCH samtidigt kan jag få känna sorg över att jag inte fick kärlek och uppskattning själv. Jag önskar innerligt att någon sagt ifrån till henne att detta inte var ok. Men familjen var som medberoende till hennes psykiska sjukdom och hon tilläts uppföra sig nästan hur som helst för "det är så synd om henne". När jag själv fick barn började jag sätta gränser mot henne. Nu är det mina barn som behöver mig. Detta har inte mottagits bra, och fått konsekvenser för mig och mina barn.
I höstas när jag höll på med en extremt tuff utbildning, hanterade den alkoholiserade pappan, ensam utan avlastning med två barn och hund, så orkade jag inte alltid svara när hon skrev på messenger (hon har träffat en norrman och flyttat till Spanien). Detta kränkte henne så mycket att hon mailade mig vid årsskiftet och bröt kontakten med mig.
Efter det bröt jag ihop totalt.
Kunde inte avsluta mitt examensarbete (med två månader kvar av 5 år!!). Blev sjukskriven och förlorade 6 månader av mitt liv. Hon har inte hört av sig till mig på 9 månader nu och jag har så sakta börjat acceptera detta, och tänker att det nog är bättre så här. Jag ska inte ha människor i mitt liv som dränerar mig på energi och inte ger något tillbaka annat än krav och missnöje med mig och det är mitt ansvar att inte tillåta dessa människor i mitt liv. Mina barn ska inte behöva växa upp med en deprimerad mamma som jag gjorde. Jag har under mitt liv haft återkommande depressioner, och blev förra året diagnostiserad med GAD. Det gör att jag har en känslighet för stressorer i min tillvaro och att jag lätt kan falla in i ångest och depression. Jag KAN inte tillåta dessa stressorer i min tillvaro för då blir jag sjuk och kan inte ta ansvar som förälder. Och det är ju bara min barn som jag har ett faktiskt och lagligt ansvar för. Jag har ansvar för mitt föräldraskap. Papporna har ansvar för sina föräldraskap, om de inte klarar av att ta det ansvaret så är det sorgligt men jag kan inte påverka det. Jag känner dock stor skuld att jag inte valde fäder åt mina barn med större insikt och omsorg. Det kommer jag säkert få stå till svars för när mina barn blir större. Jag kommer att lyssna, jag kommer att ta ansvar för det och be dem om förlåtelse för det av hela mitt hjärta.
Jag tror att det kan vara bra att visa sina barn hur man sätter gränser mot människor, att man står upp för sig själv och att man förväntar sig att människor får ta ansvar för sina handlingar och även konsekvenserna av sina val.

Tack för ditt inlägg gällande 10 år :-)! Vi ser alla fram emot att få träffa dem som kan, vill och har möjlighet.

Du ställde en fråga i den tråden som jag svarar här: Vi ska kolla upp det och återkommer till dig.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Så talande och rätt beskrivet.
Jag ser sällan den beskrivningen av de som dricker.

Är det unikt för oss medberoende som då hela tiden agerar för att denna stora katastrof inte ska få grepp och tag om oss.
Om vi är där och sopar och kollar och reder upp saker så ska katastrofen kanske inte få fäste.
Vi ger den inte plats eller utrymme att breda ut sig.
Om vi släpper kontrollen och taget så kommer den som ett brev på posten att infinna sig.
Och förstöra allt i sin väg,som Morran i mumintrollen.

Och när vi förstår att världen inte kretsar runt oss.
Att den kanske klarar sig nog så bra utan vår inblandning så faller vi ihop.
I alla fall jag.
Tack för dina vinklar mulletant,vi kanske ses på riddargatan om jag får ihop alla praktiska saker..

Jag känner samma som dig ang att berätta för sambon. Hur mycket till kommer han att orka ta. Tanken att bli lämnad skrämmer skiten ur mig och jag skulle aldrig klarar det.
Ibland känns det som om att det skulle varit bättre att han aldrig träffat mig. Han förtjänar inte detta och kanske skulle haft ett mycket bättre liv utan mig...

Mycket inspirerande, jag hoppas jag ska kunna göra samma resa en dag. Varje morgon vaknar jag och sager att nu är det slut, men sen blir det ett glas iallafall framemot kvällen. Jag hoppas idag är den dagen, igen.....

Jag ska åka på möte i tätorten. Innan det simmar jag. Väl i bassängen vill jag inte korta ner passet för att hinna handla. Efter mötet har jag träff med dottern för shopping, sedan ett möte till. Idag handlar jag ingen sprit. Imorgon hknner jag inte handla någon. Två dagar att hitta förnuftet

Nu ska jag gå vidare och har en till sak som jag har satt som mål. Målet ligger längre fram i tiden, men fortfarande så jag känner att jag kan nå det. Blir det för långt fram känner jag att jag kan slappa för att ta tag i det senare. Nu ska jag skruva om lite, vin blir lite hårdare mål.

Målen för etapp 2 är:
- Max 2,5 flaskor vin/vecka och max 1 flaska/dag.
- 3 träningspass/vecka, 2 st ca 30 min och 1 st ca 60 min. Max 1 av passen får vara promenad/yoga, de övriga mer jobbig träning.
- Cykel till och från jobb alla dagar det inte regnar, 1 dag/vecka får jag ta bilen för att handla på vägen hem.
- Arbete i hemmet 10 timmar/vecka, i de timmarna får jag inte räkna handling och matlagning av middag, något som jag ändå måste göra. Tvätt och andra saker som också är mitt ansvar i hemmet får jag räkna in, då det annars blir svårt att räkna tid.

För denna vecka (37) behöver jag inte uppnå något mer mål än vinet. Då jag är sliten efter aktiviteten.

Det känns lite jobbigt med vinet nu, helst vill jag bara fira (med vin) att jag klarade etapp 1 för ett mer hälsosamt liv på ett hyfsat bra sätt. De 2 tidigare försöken har slutat så, därför tog jag det snällare nu mot mig själv för att kunna köra vidare även då ett mål är uppnått. Dessutom att "alla" andra drack som mig eller mer så jag verkade inte ha några problem när vi var borta

Det var varit en speciell vecka. Anledningen till att jag gjorde ett försök till att ta tag i mitt liv. Jag har varit bortrest och deltagit i en aktivitet som innebär en längre distans löpning/jogg/promenad, i kombination med en massa vindrickande.

Det var en spark i baken som jag behövde och för att klara aktiviteten behövde jag ta tag i mitt liv. Därför har målen för denna vecka inte räknats, men för den skull har jag inte passat på och druckit varje dag, men det har definitivt blivit mer än 3 flaskor vin. Aktiviteten gick bra, men det hade blivit svårt om jag inte ordnat till mig innan.

1 dag i taget...Så bygger man sin nykterhet.Du verkar dessutom vilja ha en långsiktig förändring.Det brukar vara en balansgång framförallt i början..Om du får sug eller begär efter fylla eller rus, så finns det knep att ta till.Dom knepen gör också att ditt tänkande kring alkoholens dåliga konsekvenser brukar bestå..Vid sug, tänk på dina sämsta fyllor, ditt dåliga mående, vilka konsekvenser fick det osv..Släpp inte dom tankarna förrän suget är över..Dessutom, det är inte du Fredde som vill ha rus utan din beroendehjärna.Det är därför man vacklar och tänker att en liten öl gör väl inget..Det är beroendet som försöker lura dig..Kanske låter konstigt, men så funkar det..Jag trodde aldrig att jag skulle klara att bli nykterist.Men här är jag idag..Glad,fräsch, vinmagen borta.Jag tror du har stora chanser till nykterhet..Men det är skillnad på vita knogar nykterhet och bestående nykterhet..Men det kanske du redan visste..Kram..

Kul att höra att du inte är lika nedstämd!

Dessa dagar är jobbiga, tar på krafterna att erkänna för beroendecentrum, stå emot sug etc. Men detta visar bara vilken KÄMPE du är!!! Vi finns här och hejar på dig!

Kung Alkohol...

Känner du mig?

Jag är den störste brottslingen i historien.

Jag har dödat flera människor, än som fallit i alla krig i hela världen.
Jag har gjort människor till vrak.
Jag har förvandlat förhoppningsfull ungdom till hopplösa samhällsparasiter.

Jag har fört oräkneliga miljoner in på dåliga vägar.
Jag har förstört de svaga och krossat de starka.
Jag har gjort visa män till dårar.
Jag har lagt ut snaror för den oskyldige.

Den förtvivlade, fattiga hustrun känner mig.
De hungriga barnen känner mig.
De föräldrar, vars hår grånat i sorg över barnen, känner mig.

Jag har ruinerat miljoner och ska försöka ruinera många miljoner till.
Mitt namn är Kung Alkohol!

Dessa tänkvärda och skrämmande men sanna ord kommer jag att ha i åtanke och läsa om jag märker att alkojävlen viskar i mitt öra och vill inleda mig i frestelse igen just för att hålla modet, viljan och styrkan uppe.Ibland behöver man en tankeställare just för att hålla sig på den nyktra och sanna vägen så man inte trillar dit igen.Det kanske kan hjälpa någon annan med när man ibland känner att styrkan och viljan inte är på topp.

Det är så skönt att dagarna tickar på och jag är inne på dag 17!! Jag är fortfarande trött, sover jättemycket, men när jag vaknar har jag åtminstone inte ont i huvudet. Att jag är trött beror nog inte på alkoholen, jag är nog halvt om halvt utbränd och behöver återhämtningen. Skönt att jag slutat hälla i min vin så min stackars kropp har en chans att ta igen sig.

Om du har några tips /tankar

Om du har några tips /tankar

Vad du beskriver det målande.
Det är exakt samma kamp när man är medberoende.
Att kontakta,eller lägga sig i eller råda eller kontrollera.

Man vet så väl att man måste avstå.
Men hittar hela tiden vägar in tillbaka till ett gammalt beteende.
Utan att veta att det är det man gör.

Så fruktansvärt tragiskt att vi låter oss själva ridas av maror som inte är våra egna utan kommer utifrån.
Eller egna är de ju förstås.
Högst personliga och knutna till det lilla jag man har därinne.

Nu raderade jag det välmenta råd jag ändå inte kunde låta bli att ge dig..
Jag håller tummarna att du hittar din väg att hålla dig på banan.

Idag känner jag mig lite piggare i kropp och huve och ångesten är inte lika jobbig längre och det är skönt. Så idag kanske det blir att ge sig ut i skogen och se om man kan hitta lite svamp om man har tur för det är befriande och skönt att komma ut i naturen och få frisk luft och fokusera och göra bra saker som får en att må bra. Ännu inget sug efter alkohol och det känns bra. Skulle jag få det så kommer jag att tänka på vilka negativa konsekvenser det medför och att det inte är värt det. 3:e vita dagen och jag börjar sakta men säkert må bättre och känner att jag börjar få lite mer energi tillbaka som jag kan lägga på viktiga och bra saker istället:)

Som jag känner igen hela alltet.
Jag for långa vägar igår för att bunkra upp för ytterligare ångestfyllda dagar. Men! För en stund sedan hällde jag ut allt som var kvar! Det känns genast som en befrielse. Vilken konstig drog alkoholen är!
Nu nya tag!

Du vet givetvis själv bäst vad som fungerar för dig. Jag önskar dig all lycka till hur som helst! :)

Ett stort problem är att den äldste gått ut gymnasiet och studerar på universitet, honom får jag inget för av FK, 3000:- för tre barn är lite, jag är deltidssjukskriven pga utmattning. Ska vi ner i kostander får vi flytta till ett skumt ytterområde i en 2:a, känns inte relevant eller människovärdigt. Vi levde inte i lyx när pappan betalade underhåll, nu går det knappt runt trotts att jag dragit i handbromsen ordentligt. Eftersom vi har hus får vi inget bostadsbidrag, hade jag haft samma utgifter för en lägenhet så hade jag fått. Bara processen att få underhållsstöd vi FK är en lång process, först ska de skriva till honom, han svarar inte, sen ska de söka honom och få kontakt m honom och först när de får det så kan jag få pengarna, det blir kanske en härlig summa lagom till jul :).

Visst hade det varit skönt att klara sig själv ekonomiskt, men just nu skulle jag behöva hans bidrag som var dels för tre barn dels MYCKET mer än vad FK betalar, att ha tre tonåringar är dyrt! Å andra sidan hur många familjer med 4 personer klarar sig på en inkomst? men det kommer att gå på något sätt.

Nu har jag hamnat där jag fasta för så längre ner kan han inte dra oss rent ekonomiskt, tråkigt men ändå, när jag väl är här så kommer jag säkert lyckas lösa det, på något vis...

Idag har vi ingen kontakt alls med honom. Att stötta eller ej, ja det är frågan, jag har inte stöttat så mycket sista tiden, fick in honom på behandling men inte se. Det blir liksom en annan dimension när vi vet att han bara har en begränsad tid att leva, jag skulle vilja att barnen fick lära känna sin pappa och att de kunde få ett bra avslut, inte ett avslut i kaos, eller inte alls.

Jag är inte alls säker på att barn uppskattar när man bryter kontakten med en förälder, även om det är rätt att göra det. Barnen står nästan alltid på den svages (missbrukarens) sida. Barnen ska vara ganska stora för att förstå. Min mamma hade en pappa som var missbrukare, min mormor förbjöd barnen att träffa pappan, helt rätt, men mamma berättade hur hon smög iväg för att träffa sin pappa och då var hon tonåring. Gäller att hitta en smidig lösning.

Extravaganser existerar inte, har inte gjort på länge men nu är det knappt mat på bordet som gäller, barnen går först och jag tar det som blir över, prioritering; vinterkläder till den yngsta, att mina vinterstövlar är trasiga får fungera en vinter till. Vi är friska, vi har varandra så jag ska verkligen inte gnälla.

Och nu är det du som drar mig. Segt, segt att ta sig ur kvicksanden. Alla ni som hjälper till är som rep som läggs under mig, ett och ett, tills det blir ett nät. Hindrar mig att sjunka. Ger stöd att häva sig upp med. Tack! Och var nykter för din egen skull, det är du så värd❤️