Senaste kommentarerna i forumet

Han beter sig så därför att det funkat tidigare. Hur många chanser har du gett honom? Det låter som det kanske var den sista. Ert liv blir MYCKET bättre utan honom! Även om det innebär mindre boende, prylar och sämre ekonomi. Dina barn kommer att tacka dig en dag. Styrkekram ❤️

De måste bara lyssna på dig! Fy fan att man ska behöva strida så ?

Söndag... dagen efter fest.
Lite stingslig och med sötsug.
Men jag höll mig ifrån det sedvanliga söndagsvinet.
Hörde hur maken fyllde på sitt glas flera gånger. Det irriterade mig mer tror jag.
Men det gick bra... det har nog inte hänt på 8 år ca.... varit gravid iofs.
Det kan bli bra detta.
Bättre i alla fall.
God natt kära ni.... imorgon är en ny dag...

För mig började det med att min man drack för mycket. Ställde fram ett glas till mig när jag kom hem frön gymmet eller sent jobb. Vi tyckte båda att kvällarna blev långa och tråkiga sedan barnen vuxit upp såpass att de inte behövde läggas mm. Under ca två år drack vi rätt mycket, kanske en halv flaska vin för mig och 3-4 öl för honom. Inte varje dag men nästan.
I april 2016 kom han hem och berättade att han träffat en annan och ville skiljas, efter 30 år och fem barn... Min värld rasade men jag är nog ganska realistisk och tänkte att: jag ska klara det hör och jag tänker inte vara ensam. Så här 1,5 år senare märker jag att jag inte alls hanterat det speciellt bra. Karlarna blev bara föremål för bekräftelse och vinet min vän på kvällarna.
Jag har lyckats sköta mitt jobb men ibland ramlat ner i hål och då skyllt på skilsmässan...

Nåväl, jag kan nu se en ljusning. Jag mår bättre. Har träffat en fin man, har fina ungar och ett fint hus. Mitt jobb är relativt högavlönat och i det finns många fördelar. Men...

Jag kan inte sluta med vinet. Kvällarna är fortfarande så låååånga. Jag vill kunna dricka bara på helger och aldrig ensam men vet inte om det går.

Kanske skulle prova en vit månad. Har försökt förut men efter fyra dagar ger jag upp.

Mina barn vet/ förstår att jag dricker för mycket så även min x- man. Men min nye man vet inte att jag har det jobbigt med alkoholen.

Kram på er!

Du laddar verkligen batterierna denna helg. Så underbart att du trivs fint att vara nykterist och slippa ha en massa tankar om alkohol i huvudet.. Funderade på saker idag. Om en förälder mår dåligt på grund av olika beroenden eller av otrohet hen eller partnern varit det. Eller att föräldern av andra orsaker har en massa jobbiga tankar i huvudet, då är det omöjligt att vara en närvarande förälder. Om barnet eller ungdomen berättar om sina problem så är det ju svårt för en förälder att ens orka lyssna och ta in. Det slutar ju med att barnet den unge slutar att anförtro sig.. Det är ju ingen idé.. Den som säger att barnen inte tar skada av förälderns beroende och mående har inte tänkt till. Dessa funderingar fick jag av att jag har barn mellan 13-32 år. När äktenskapet var stabilt kunde jag bygga på förtroenden med barnen. Andra perioder hade jag fullt upp med mig själv och var säkert mentalt frånvarande stundtals.. Lim jag läser dina rader och blir så glad. Du låter beslutsam stark och välmående .Kram❤️

,, känner att jag absolut vill få chansen att klargöra var min oro kommer ifrån. Ha gärna synpunkter. Mitt mål är att samtalsledaren ska förstå att situationen är allvarlig och att jag inte bara kan chansa på att pappan har kontroll bara för att han säger det.

"Innan vi kan diskutera hur vi ska samarbeta kring umgänge så känner jag att jag vill få förklara hur jag upplever situationen. Jag kände sist att min oro inte togs riktigt på allvar och eftersom ord står mot ord så vill jag få chans att beskriva det.

Jag är övertygad om att X inte ännu har kontroll över sitt drickande. Det är min övertygelse att Xs missbruk är så gravt att total avhållsamhet är hans enda väg till kontroll. Denna inställning delar jag med majoriteten av de som jobbar inom missbruksvård, även om vissa menar att man i vissa fall, då missbruket inte är så allvarligt kanske skulle kunna lära sig dricka måttligt. Denna inställning är dock mycket ifrågasatt eftersom den riskerar att hålla hoppet uppe hos personer med missbruk som aldrig kommer kunna lära sig dricka måttligt och som lider mycket längre under perioden då de försöker.
Ni vet ju förstås inte vem som talar sanning när jag och X säger olika saker om vad som hänt.

Men om man ställer konsekvenserna mot varandra: om jag har fel så innebär det att X behöver ha nån med sig vid umgänge alt. lämnar prover om nykterhet, vilket han upplever som kränkande. Sonen påverkas inte så mycket av att nån är med.
Om X har fel, så riskerar sonen att hamna i situationer som skulle kunna innebära livsfara, om det är så att pappa inte har kontroll över alkoholen. Om man tänker ur barnperspektivet så är pappas kränkta känslor inte lika allvarliga som att sonen riskerar att bli skadad.
Sist så sas det att vi inte ska älta gammalt. Men för mig är det mycket viktigt att få beskriva hur det sett ut så att ni kan förstå varifrån min oro kommer.

Under tiden vi levde tillsammans så drack X starksprit i stora mängder, ofta direkt ur flaskan på vägen hem. Jag hade vid det laget sagt att jag inte ville att han skulle komma hem full eller ha sprit hemma. När han kom hem full blev han ofta aggressiv, hotfull och behandlade mig kränkande, även framför barnen. Min äldsta som har tagit mycket illa vid sig och vill inte ha någon kontakt med X, därför han är rädd att X ska bli full igen.
Vid ett tillfälle när X kom hem full och jag sa att han inte fick hålla i sonen så formade X sin hand till en pistol och höll den mellan mina ögon och därefter mot sonens huvud. Jag uppfattade situationen som mycket obehaglig och tror att X gjorde så för att skrämma mig.

Efter jag lyckats ta mig och barnen ur denna situation förra sommaren så var han kraftigt berusad när han hade ansvar för sonen vid tre tillfällen.
Första gången var 17 juni då han var med min äldsta son, då 11 år och lilla sonen i vår nya lägenhet, jag var själv iväg och körde grejer i samband med flytten. När jag lämnade lilla sonen till X så verkade han nykter. När jag varit borta ca en timme får jag sms från stora sonen om att X uppför sig konstigt. Jag ringer och hör att X är full. Sätter mig i bilen och kör hem. När jag kommer fram kommer de ner för att möta mig, X bär lilla sonen ner för tre trappor och är så full att det ser ut som han ska ramla omkull. Senare berättar stora sonen att X hade ramlat omkull med lilla sonen i famnen i lägenheten och att han sett en flaska i Xs väska i badrummet. Stora sonen hade varit mycket orolig för sin lillebror och gått efter X för att se till att lilla sonen inte skulle bli skadad.
8 juli åker X till grönan med sin syster och familj. Vi kom överens om att hon skulle ha lite koll så X höll sig nykter. Systern bedömde att X var ok att åka med sonen hem och jag talade med X i telefon och han lät rätt ok. När jag möter X vid tunnelbanan hemma är han så full att han går och vinglar med vagnen, det är svårt att få ögonkontakt med honom och han sluddrar.
15 juli hämtar X sonen för att åka till sin mamma i Norrort. Efter han hämtat sonen så ska han ha åkt hem till sin lägenhet och hämtat 3 vinflaskor och en spritflaska. På vägen till sin mamma dricker han och när han går av bussen är han kraftigt berusad, han bråkar med sin mamma och hon ringer mig så jag akut får sätta mig i bilen och åka och hämta sonen.
18 juli orosanmäler jag X till socialen. Efter det påbörjar han behandling för sitt missbruk.
15 dec får jag suicida sms av X
16 dec svarar X ja på frågan om han varit 100% drog och alkoholfri sedan han påbörjade behandlingen.
30 jan ringer X kraftigt berusad från akuten sedan han blivit misshandlad. Han är knappt kontaktbar, han vet inte vilket sjukhus han är på och lyckas inte kommunicera med personalen för att ta reda på det. Han vägrar erkänna att han är full. Några dagar senare erkänner han att han köpt och druckit en flaska sprit.
31 jan missar X sitt möte på behandlingen (eftervård) och jag begär att X tar kontakt med sin behandlare för att tala om att han tagit ett återfall. Men när jag ringer behandlaren säger han att X ringt och sagt att han inte kommer på mötet för att han har blivit misshandlad, men att han varit helt nykter vid händelsen.
Jag försöker få X att lämna långvarigt nykterhetsprov, men han är ovillig och det verkar svårt att få till det, man måste ha en remiss.
7 april sms avbokar han umgänge 3 timmar innan, han var sjuk och sängliggande. Kommer dagen efter till synes symptomfri.
21 april sms avbokar 1,5 timme innan umgänge för att hans depression har ”blossat upp”.
18 maj ringer säger att han glömt alkomätaren hos mamma men vill hämta sonen ändå, jag ifrågasätter om han verkligen glömt den eftersom han blåst när han senaste lämnade sonen. X blir arg och säger att han inte längre tänker ha sonen den helgen.
20 juni, X ringer från akuten med rökskador, säger att han bara har druckit lite. Lägenheten totalförstörd efter en brand som startat i sängen. X brukar säng röka men han hävdar ett det var elfel.
22 juni vägrar jag lämna sonen till X på midsommar eftersom jag inte litar på att han har kontroll över alkoholen, p.g.a branden, samt för att midsommar är ett tillfälle då det kan finnas stor tillgång på alkohol och därför risk att X inte ska kunna motstå.
23 juni får brev från socialen om orosanmälan för sonen som akuten skickat för att X hade S-etanol i blodet vid ankomst till sjukhuset. Möte 30 juni.
20 juli X kommer till en lekplats för umgänge. Han luktar alkohol och kan inte blåsa i alkomätaren för han säger att han glömt den.

Allt detta tycker jag tyder på att X inte lyckats ta kontroll över sitt drickande sedan behandlingen trots att han hävdar det. Att X fortsatt att ljuga och mörka om sitt drickande ser jag också som ett stort varningstecken att han inte har kontroll.

Jag har som förälder ansvar för att mina två barn är trygga och att jag är en fungerande vårdgivare. Jag kan inte längre ta ansvar för Xs nykterhet eftersom det går ut över min egen förmåga att vara en fungerande vårdgivare. Jag kan i dagsläget tänka mig att fortsätta skjutsa sonen till farmor i norrort, och på så sätt möjliggöra umgänge. Jag kan inte längre tänka mig att vara med vid umgänge eller kontrollera Xs nykterhet med en alkomätare.
Vill X ha umgänge utöver helgerna då jag skjutsar sonen till hans farmor, så får han ta sin del av ansvaret och ta med sig en pålitlig person till umgänge, t.ex. hans syster eller umgängesstöd.
Eller så ser han till att bli nykter och bevisar det genom att lämna prover om långvarig nykterhet, via remiss eller på egen bekostnad.

Jag kommer att göra allt som är nödvändigt för att se till att sonen inte utsätts för fara, även ansöka om ensam vårdnad om det krävs eftersom jag tror att en vårdnadsutredning kommer att visa att Xs missbruk gör honom till en olämplig vårdgivare och jag tror att rätten har befogenhet att kräva att X lämnar prover på långvarig nykterhet för att han ska få ensamt umgänge. "

Jo, vi får tänka framåt. Det kommer kanske en dag då de frågar oss varför vi gjorde si eller så och det är då det är viktigt att ta det. Ta ev. ilska och sorg, äga den, vara ärlig om ens tillkortakommanden och bristfälliga val.
Och fram till dess göra allt för att skapa en positiv och trygg livsmiljö för våra älskade små.

bättre än att ha en karl som tafsar på andra, bär sig illa åt mot dig och andra mm under fylla! Han borde ta ansvar och låta bli att dricka när han vet att han gör dig (och sig själv) illa! Var rädd om din självkänsla, låt inte honom ta den ifrån dig!

Det är barnen jag såklart tänker på. Hela dagen idag är han så ängslig o tycker syn om sig själv, gris! Säger att han får panik om jag lämnar honom, också att denna gång ska han sluta dricka i huvetaget! Men det är väl inte sunt? Det har pågått så länge nu, och jag lever hela tiden på det dör hoppet. Vad är hans problem??

Joggat, gick inte så bra men det hjälper ju såååå mycket mot ångest oro och allt. Startat app som följer nykterhet också. Fru dricker vin ikväll, inte jag.

Hur går det för dig? En nykter söndag? Kram

Å nej snälla miss lyckad. Jag känner din omtanke och din förståelse av hur jag har det.

Alkohol är egentligen det enda problemet vi har. Alla andra problem räknar jag med i ett äktenskap och de gör inget i det stora hela. Men alkoholen... det är som ett svart moln.

(Här skrev jag mer om min man men tog bort det. Vill fokusera på allt det härliga med mitt eget nyktra friska liv).

Jag har i alla fall varit nykter så pass länge nu att jag räknar mig själv som nykterist. Igår fanns både öl och vin i sällskapet men klockan 20 gick jag in och städade! Hade trevligt fram till dess men sedan blev jag trött.

Det står fortfarande folköl i vår kyl såg jag imorse. Samma burkar som sist. Jag knölade ner dem längst ner i kylen för de tar plats där annat kan stå. Bra saker.

Idag var jag och barnen i skogen. Hade med oss mat och fika. Det var underbart!!!! En fantastisk söndag. Jag har pratat med barnen om allt mellan himmel och jord. Det blir så i skogen medan det hemma kommer så mkt emellan.... städning, tv, kompisar, laga mat etc. Idag satt vi och tittade ut över vattnet vid skogskanten och åt maten och pratade i en timme. Inga störningsmoment förutom en ihärdig geting. Önskar vi får många fler sådana helger framöver nu i den härliga hösten. Att bli full av livet istället för av alkohol. Det är lycka alltså rakt igenom!

Nu ska jag göra något som kallas guldmjölk. Googla recept och prova vettja! Jag vet att jag är fånig men jag struntar i vaniljextraktet som ska vara i eftersom det innehåller alkohol. Säkerligen helt ofarligt i sådan liten mängd. Men ändå. Jag kastade vår förra flaska i ren protest när jag insåg den innehåller 35% alkohol.

Jag är så lycklig över mitt nyktra liv. Jag är verkligen det. Varje dag som passerar gör mig än mer säker på hur rätt jag gör.

Ha en fin kväll allihop ?

Och ha krafter kvar till oss själva, men också till den övriga familjen. Det sägs att alkoholism är en komplex familjesjukdom eftersom den påverkar hela familjen och även kan finnas i flera generationer i samma familj. Hos oss har vi det släkten sedan flera generationer tillbaka.

Jag ska också börja gå på Alanonmöten.
Måste hitta strategier för att överleva och för att inte sjunka ner i depression och håglöshet. Sover redan dåligt och kämpar med ångest och oro varje dag.
Detta har pågått i så många år, slitit på oss i familjen och lagt sordin på livsglädjen.

Det är så hemskt att inte veta vad som händer mitt barn, tänker att jag kan få ett dödsbud när som helst. Samtidigt vet jag att det nog är lika bra att inte veta.
Kanske måste han nå botten innan han tar tag i sitt liv. Många som kan det här med alkoholberoende säger att det fungerar så.

Jag tror att han påbörjat en behandling i alla fall.
Men han är arbetslös och pank. Har lägenhet och vänner, men går på soc. Jag har i åratal stöttat med bl.a pengar, det gör jag inte längre och det känns bra, men oroligt.

Fortsätt att skriva här så vi får höra hur du hittar kraften att ta dig igenom dagarna.
Vi måste försöka stötta varandra så vi kan få tillbaka vår styrka.
Så att vi står där starka och kärleksfulla den dag de tar kontakt igen.

Å så sorgligt ??

Hoppet är alltid starkare än förtvivlan.

Och skammen, skulden, stressen och alla de andra känslorna som trängs i oss gör att livslögnen växer. Vi blir sjuka. All den här stressen gör att vi får svårt att ta logiska beslut. Funktioner i pannloben förändras. Vi får svårt att tänka i nya banor. Så vi gör som vi alltid gjort.

Och vi inbillar oss att kärleken ska räcka. Kärleken är lösningen. Men bara kärleken kommer aldrig räcka till mot sjukdomen. Hur mycket vi än vill det.

Jag brottas dagligen med denna skuld jag med. Den tar lite av mig varje dag.

Precis efter det att jag fick mitt andra barn fick jag veta att jag hade livmoderhalscancer och fick sen ta bort livmodern. Jag är så tacksam för att jag har mina barn. Men vissa dagar då självhatet är starkt känns det som om jag inte förtjänar mina fina barn. Att cancern borde ha kommit tidigare.

Men vi har gjort så gott vi kunnat. Och nu gör vi det bästa vi kan. Allt vi förmår. Och bara genom att möta skammen kan vi komma vidare.

Små steg i taget.

Utgå från dig själv "jag tänker/tycker/oroar mig för..." och utgå sen från de svar han har. Säger han "det är sådan här jag är, take it or leave it" så får du kanske ta dig en funderare. Gå på fest och skämmas för sin kille låter inte så roligt.

Eller så tvingar du honom att flytta. Han lär inte förändra sig. Vill du leva så? Tänk på ert barn!

Tack för era kommentarer. Det gör det lite lättare att fortsätta. Jag vet att jag bara kan ta tag i mig själv och lära mig må bra på egen hand. Jag kommer att fortsätta jobba på det och gå på Alanon möten.

Kram

Det är precis som du säger, att vinet blir räddningen i all stress och ångest. Jag började med 1/2 flaska, men nu blir det ofta mer...

Jag har funderat på alternativ, men inte ännu hittat något tillräckligt bra. Kanske skriva till varandra här på kvällarna när ångesten och längtan efter vin är som värst. Ingen av mina vänner vet hur mycket jag dricker så de kan tyvärr inte vara till någon hjälp. Har du pratat med någon om ditt drickande?

PiaFia,

Förstår precis hur du känner!!! Den mannen jag träffar gillar inte alls när jag dricker. När vi är tillsammans (ofta med våra barn) dricker jag mycket måttligt (1-2 glas vin), han dricker inte alls. Sen kan jag, precis som du beskriver, längta tills jag får vara hemma hos mig och dricka hur mycket jag vill. Känns hemskt att alkoholen har blivit något jag längtar efter.

Vi kanske kan hjälpa varandra här att hitta motivation för att dricka mindre? Kanske börja med 30 vita dagar? Tycker det är sorgligt att just alkohol ska vara det jag längtar till en "ledig" kväll när jag borde kunna göra så mycket annat.

Hur började drickandet för dig och hur lönge har det pågått?

Ska försöka mig på jogging i lugn takt idag. Känner att stora sociala sammanhang frestar på och leder till vilja att ta några öl som socialt smörjmedel. Ska boka av fester under hösten tills jag känner mig säkrare nykter.

Och restart, tack. Sömnen är oregelbunden och vissa nätter bra. Har för mig att det tar cirka 10 dagar innan det går bättre för mig.

Satt och läste saker jag skrivit ner från åren innan yngsta sonen föddes och är chockad. Hur kunde jag välja att bli gravid, försöka bli gravid med en man som hade ett så gravt alkoholmissbruk. Vi snackar "somna-med-byxorna-vid-anklarna-och-bajs-mellan-skinkorna"-fyllor. Visst han är otrolig på att förneka och mörka, men jag var ju där, jag såg det ju och ändå så trodde jag hela tiden att det skulle bli bättre och hjärnan sorterade liksom bort minnen av vad som hänt. Så jag har ju också förnekat och mörkat för mig själv.
Nu när jag inte lever i det längre känns förstås livet så mycket bättre.
Allt kämpande för att bli fri medberoendet, all ångest , alla tårar, all skuld - såklart blir det bättre, men hur ska jag hantera skulden jag känner mot mina barn som äter i mig?

Tror du har rätt i det mesta, man har bedövad alla känslor och sovit dåligt i flera år.
Klart kroppen får ett chock när den inte får A och snus för min del.
Idag är det dag 15 och jag är rätt pigg faktiskt.
Trots att jobbet ringde kl 8 i morse, det blev 7 timmar sömn ?

Vad duktig du är!! Starkt jobbat! :)
Jag vill kunna dricka vin till en god middag.. nån gång ibland. Har kunnat det förut. Hänt mycket i flera år som gjort att jag mått psykiskt dåligt och inte fått hjälp på det. För nästan 2 år sedan är första gången jag tog till alkohol för att få må bättre i stunder, vilket blev oftare och oftare.. vi har alkoholism i släkten och börjar känna att jag börjar få ett beroende. Så därför vill jag sluta innan det är för sent.. det blir bara ett till problem på mitt psykiska problem. Kram och ännu en gång var härligt att höra att du mår bra idag:)