Senaste kommentarerna i forumet

Vet är detta låter lite absurt jag har nu börjat ta tag i min överkonsumtion av alkohol med goda resultat.

Men nu till frågan jag tog en tablett 200mg antabus igår förmiddags och undrar om jag kan ta något glas vin ikväll (lördag kväll)
Då jag inte tagit antabus regelbundet så tänker jag att jag inte hunnit bygga upp det i kroppen ännu.

Vet att det kommer komma kommentarer som "Du tar antabus av en anledning och tänk om istället" osv
Jätte fint av er men vet vad jag kan göra.

Tacksam för svar
MvH monicat

Som förälder kan man bara göra sitt bästa, utifrån de förutsättningar man har just då. Var snäll mot dig själv ❤️

Tack jag tar det som en komplimang. Och det stämmer. Kan ju hyperfokusera (intensiviteten) och galenheten är jag nog född med. Får ju ryck som ingen annan ens tänker på och det är väl nog det som gör att jag brister i min impulskontroll. Utredning pågår.
At the spektrum :)

Ni beskriver samma sak som jag är i:
Dricker vin varje kväll, sköter mitt chefsjobb, är sällan bakis...
Tycker dock att det styr mitt liv en del. Tänker mycket på alkohol och längtar ibland tills jag får komma hem och ta ett glas. Har träffat en fin man som jag smyger lite för. Han tycker att det räcker med att ta ett glas eller dela en flaska. Det tycker inte jag...

Hur länge kommer detta att hålla. Vill inte sluta helt men kanske Antabus några månader för att sedan kunna hantera alkohol på ett annat sätt...

Helt Fantastiskt! Framåt hela tiden.
Fokuserat och säkert mot ett mål som inte egentligen finns.
Men så målmedveten. Det är du och jag är så otroligt glad för det.
Behåll den där fokuseringen så fixar du dina timmar. 24 i taget.

Just idag är du stark.

Kram Gunda

Bra jobbat, du klarar det!
Ha en underbart härlig dag!!!

Skulle träffat en väldigt kär vän igår som varit med under hela resan som vet allt om mig och mitt förflutna -men jag orkade inte. Vi pratade länge i telefonen istället. Hon kommer en sväng idag istället och tar med sina ungar, kanske...
Jag och tolvåringen handlade godis till kvällen och in på systemet för maken skulle ha öl. Jag köpte en alkoholfri bubbel till mig.
Köpte en tröja till sonen och hem.
Väl hemma frågar maken om jag köpt rödvin till maten jag säger nej, du skulle väl inte ha det.
Han ser nästan frågande ut när jag säger det.
Ställer in mitt alkoholfria i kylen.
Tar en Cola till kebaben.
Även 12 åringen ifrågasätter för jag säger att bubblet är alkoholfritt (tänker att det kan vara bra att säga !? )
Maken frågar om det hänt något?
Jag vill inte ha är mitt svar.
Ett glas av den alkoholfria drycken (jag snusar så har en last till).
Jag har väldigt jobbig pms och har lidit av det hela livet. Och idag var det extra svårt på mitt nya arbete. Men jag sa det eller skojade om det. Tonen är lite rå men hjärtlig. Blandade åldrar på kolleger så de förstår. Ibland pratar jag och tänker sen.
Så har grubblat inatt på saker jag sagt om de misstolkas osv.
Men det är mina tankar som spökar tror jag. Jobbar mycket med att jag är bra som jag är.
Jag ska på fest ikväll så det kommer bli några glas, jag är inte där än!
Men på god väg känner jag.
Och söndag har jag en plan för på måndag ska jag ha "utvecklingssamtal" med chefen där och då vill jag vara fräch. Jag har en del önskningar och mål.
Vill ju läsa till kokerska.
Känslan idag nu på morgonen är nästan bakfull, jag känner att jag har ångest.
Hatar att grubbla så här.
Jag har ju haft grymt tunga perioder i livet som igentligen inte handlat om mig utan den jag levde med innan som har missbruk.
Nu är det liksom en piss i Mississippi i jämnförelse.
Jag äter citalopram för humör och känslor en låg dos numera.
Det gör mig mer jämn och jag kan fungera i familjen.
Men nu tänker jag på annat.
Att alkoholen ska ta mindre plats och mer plats för hälsa och familjen.
Kommer hinna med en promenad också. Jag behöver det.
Sen behöver jag träna musklerna för de värker faktiskt av att jobba i kök...
blev långt men det är härligt att skriva som en dagbok.

Det är två veckor sen jag drack och va full och allt va eländigt!
Idag är jag nykter och allt är topp, solen skiner och livet leker ?
Gröna Lund nästa stopp ??

Har bokat ett rum på ett bed&breakfast som ligger i en herrgårdsbyggnad mitt ute i skogen. Jag tänker ta med mig en "plocksallad", ett par burkar läsk, en påse godis och en bra bok! Behöver vara ensam och tömma huvudet. Ska bli himmelskt skönt!

Betablockerare som "antabus" mot självdestruktiv träning...
Aldrig hade jag väl trott att jag frivilligt skulle vilja sänka min mjölksyretröskel med 40 pulsslag! En tävlingsidrottares mardröm. Men jag behövde skydda mig mot mig själv och fick en läkare som verkligen gjorde allt för att förstå ett komplext problem.
Kombinationen hjärtmuskelinflammation och ADHD kan ju inte vara helt unik, men det var svårt att hitta någonting som beskrev problemet med en patient som inte förmår följa träningsrestriktioner. De omvända är mer känt. Fysisk aktivitet beskrivs alltid som positivt och problemet brukar vara det omvända. Hur motivera patienter att röra mer på sig? Därför möttes min läkares frågor till hjärtspecialisterna med stora frågetecken. Vaddå, det är väl inga problem att vila i några månader? Är hon dum i huvudet? Hur kan hon riskera sitt liv? Tar hon inte detta på allvar?
Heder åt denna läkare som tålmodigt förklarade att det är mer komplicerat än så, och inte gav sig.
Min idé om att skydda hjärtat inifrån var ganska logisk, egentligen. Att träna ökar hjärtfrekvensen genom att fysisk ansträngning ger adrenalinpåslag. Att inte kunna vara fysiskt aktiv ger för mig ett ännu högre adrenalinpåslag och mindre tolerans för inre och yttre stressfaktorer vilket ökar den långsiktiga påfrestningen på hjärtat. Moment 22 alltså.
Men det finns selektiva betablockerare som gör att adrenalinpåslag inte "når" hjärtat. Sänker därmed dess behov av syre och därmed både frekvens och slagvolym. Jag bör inte träna på mer än 120 i puls. Svårt förut. Nu kan jag inte komma över 125 hur mycket jag än försöker.
Och konstigt nog räcker det så. Kroppen fungerar som den ska och jag behöver inte tänka på att inte anstränga mig för mycket. Blir nämligen helt slut när jag närmar mig gränsen.
Frihet genom en inre "spärr". Lite som antabus, men med den skillnaden att jag kan fortsätta med min last utan att göra skada.
Det vore väl alla måttlighetsdrickarsträvares dröm om det fanns för andra beroenden också :-)

Tänker rätt med att skriva ett brev! Det kan hon läsa om och om igen, bli påmind och motiverad! En diskussion/pratstund kan falla i glömska/förträngas! Tycker din sambo har rätt, du måste fokusera på din egen familj och må bra! Du kan inte göra något åt din mammas problem. Hon vill inte sluta och det är hennes val! Kanske tänker hon om när du sätter gränser runt dig själv och din familj! Hon kanske förstår vad hon förlorar! Jobbigt för dig, mamma är alltid mamma på nåt sätt!

Roligt att läsa att ni fortfarande håller er nyktra! Känner igen mig precis i det du skrev förra helgen liljonkvast. Jag sover så gott så det är nästan värre än bakfylla, men jag gillart.

Jag blir sugen då och då på öl men tycker att suget har dämpats en aning. var ute på puben igår med några vänner men såg till att ta bilen. Detta tyckte jag gjorde gott för mig, man inser hur korkad och jobbig man blir när man dricker en mängd. Inte avundsjuk på dom idag och jag kan göra alla dom sakerna jag har planerat.

För mig verkar det funka att tänka att om jag dricker en eller två öl kommer jag vara så besviken på mig själv imorgon.

Snart har vi gjort tre veckor och det har inte hänt mig på säkert 5 år. Vi är grymma!
Ikväll ser jag fram emot grillchips och Cola hemma i soffan med familjen!

Min dotter är tillbaka. Vuxnare och mognare och helt och hållet sig själv - kanske för första gången i sitt liv. Genom att älska henne igenom alla svårigheter och SE henne, precis som den hon är, med kärlek och stolthet, kan hon se sig själv på samma sätt.
Jag har inte bara fått en dotter tillbaka utan även en vän.
Först nu - efter några månader - kan jag till fullo se hur mycket det betytt för henne att jag inte vikit från hennes sida. Hon har tillit!
Om mina självanklagelser i andra sammanhang överväldigar mig vill jag komma tillbaka till detta. Jag och hon tillsammans, kämpade mot varsitt beroende och klarade det!
Vi kan gråta tillsammans nu. Och vi kan prata om hur det varit för henne. Hon vågar prata om det. Förut med ilska, nu med förlåtande. Hon är så ung och kan redan se så mycket djupare än många vuxna. Och då tänker jag att jag inte gjort allt fel, någonstans kommer ju denna empati ifrån.
En lördagskväll i början av sommaren när jag skulle köra henne till pojkvännen utbrast jag "fan, vad vi är grymma! Jag dricker inte och du röker inte på!" En mamma och en 15-åring, med frispråklighet som bara kan finnas hos två personer med ADHD....och kärlek och ärlighet

Jag läser i många inlägg om sorgen och hur man räds den, eller önskar bort den. Jag skulle välkomna den. Önskar många gånger att tårarna kunde komma, men än sitter de långt inne.
Mina två år (eller är det tre?) i terapi har handlat mycket om att kunna sörja. Hur mina beteenden i grunden handlat om att inte ha den förmågan - eller tillåtelsen - att känna sorg för egen del. Allt har istället handlat om skuld.
Om vi kan se oss själva och våra misstag med självmedkänsla blir sorgen någonting som läker oss.
Att efter en längre nykterhet börja se tillbaka på hur livet varit tror jag är en viktig del i att fortsätta hålla sig nykter. Om det är så att det innebär sorg är det läkande. Skuldkänslorna kan maskera sorgen. Leta under dem.
Ingen väljer att sabotera sitt liv, även om varje handling är ett val i sig. Du skapade inte medvetet ett beroende, Nu-är-jag-klar.., men de val du gjorde ledde till det. De val du gjort de senaste 10 månaderna är förmodligen gjorda med eftertanke och säkerligen svårare än när beroendeautopiloten fick agera ostört. DE valen räknas!!!
Jag har börjat skriva om mina svåraste år, för mig själv, och hoppas en dag kunna gråta när jag läser om dem.
Om man är rädd för att fastna i självanklagelser - grotta ner sig i dåliga gärningar - försök se dem utifrån smärtan som ledde till dem. Självtröst...
kram

Hej.
Första provet togs för ca 2 månad sedan och det sista för en vecka.
Som jag fattar så visar provet alkoholintaget den senaste månaden.
Att provet visade 0.06 var på grund av mitt lilla återfall för tre veckor innan andra provet togs, Så om det skulle tas om nu så vore värdet på 0.
?

Du skriver helt underbart! Så levande och ärligt. Väldigt givande att läsa. Jag förstår dina känslor.
Jag var sååååå otroligt nära att bryta min "detox" igår! Jag var sjukt stressad efter 2 dagars intensiv utbildning via jobbet. Ville bara komma ner. Jag sköt upp på att ta glaset tills barnen lagt sig. Kl 22 frågade jag min man som också "detoxar" om vi inte skulle slappna av med ett glas vin. (Har en flaska nånstans i källaren där min man skulle fått hämta den isåfall)
Han parerade min fråga med ett skämt. Undvek. Jag blev irriterad. Var ju sugen på att bedöva min stress. Jag skämdes att fråga igen. Så det blev att vi gick och lade oss.
Nu vaknade jag LIVRÄDD för mig själv. Vem var jag igår som var beredd att dricka igen??? Så nära att svika mig själv.
Min man förstod. Han har också ett missbruk men har stålsatt sig. Vi hade bestämt. Idag är dag 21 som vi satte som mål. Han vill sätta ytterligare dagar. Min hjärna vill ta ett glas vin och sen detoxa igen. Huuuuu så skrämmande det här är. Whatever - jag är nykter idag!
Kämpa på ni fina människor!?

... förebilder för våra barn vill vi vara? Ja, förstår att det kan vara tungt att föra detta viktiga vägval på tal. Jag hade/har en väldigt modig sambo som pratade med mig om mina alkoholvanor i många år, men poletten behövde ju trilla ner i min egen hjärna och kropp. Tror vi har "pratat" om det förut, kanske kan du hitta lite tankar under "Anhörig-sidan" också. D v s hur man sätter gränser och konfronterar. Det finns ett par trådar med parberoende också. Jag uppfattar att du är ytterst medveten om att ska du och dina barn ha/få ett värdigt och fritt liv så är det ingen alkohol som gäller. Du vill inte längre, dels för dig själv, men också såklart för dina barn. Det är klart att din man nu går igenom en livskris när han förlorat sin pappa, och många använder nog en sorg vad den nu än kan vara som en rejäl ursäkt för att dricka. Tror att min egen pappa började dricka för mkt när hans pappa och min farfar gick bort för ca 30 år sedan. Det var ju några år senare också som det började bli så inne och legitimt med att dricka kontinentalt, varje dag + helgfylla.

Att flytta kan bli en nystart även om du redan varit vit en period. Vet ju att det i de flesta städer finns bra med stöd på många sätt. Här i Sthlm finns det i alla fall massor med möjligheter till stöd i r l.

Det var några lite ostrukturerade tankar från mig. Stor kram så länge!

Jag har samma problem. Dricker 1/2 flaska vin varje kväll och kan inte bryta ovanan. Vinet har tyvärr blivit räddningen i all stress och ångest. Jag vill inte fortsätta, men kan inte sluta. Måste hitta andra alternativ!!!! Vill inte skada min hälsa. Annars lever jag mycket hälsosamt också. Vi får kämpa ihop med att hitta andra alternativ. Kram

Jag gungar alltid båten. Sätter igång saker.. som om det är jag som avgör vad som kommer att hända. Ibland är det bra, ibland dåligt..just den här gången tror jag det är bra, måste tro det.
Vi flyttar tillbaka till Sverige. Jag vill gråta när jag tänker på det, gråta för att jag är glad men också rädd. Jag som är orädd, fearless... jag kastar mig huvudstupa in i saker som får andra att backa. Men nu är jag rädd för att det jag tror kommer bli vår räddning kanske blir vår undergång? Jag kan ju inte helt och hållet veta att allt blir bra för att vi flyttar hem. Det var ju illa där med. Visserligen var vi i en annan situation, en annan tid, jag trodde jag var någon annan.
Fast jag hyser stort hopp om min egen nykterhet. Det gör jag, den känns självklar för första gången i mitt liv. Jag har helt enkelt inget val och det är ok. Faktiskt. Men han då? Kommer han ta chansen att ändra sina vanor? Jag hoppas innerligt men kan inte veta. Hur skulle jag det egentligen? Jag har ju inte ens frågat... hela tiden är jag feg, min vita månad har ju passerat och jag har (min idiot) hoppats på att han skulle uppmärksamma det faktum att jag fortfarande inte dricker. Att HAN skulle föra saken på tal. Men jag är dum. Såklart han inte gör. Han kommer undvika ämnet så länge han bara kan förstås. Han är ju alkoholberoende precis som jag, hur kan jag inbilla mig att han skulle stå över allt vad förnekelse heter?
Varför kan jag inte prata om det med honom? Jag vet så väl svaret... jag vill alltid skona honom. Från allt synligt ont, men det osynliga: hans egen ångest och hans egen alkodrake. Den låtsas jag inte se. Den här jävla fasaden, att den ska vara så viktig...det håller inte.
Det är bara det att jag inte vet vad jag ska säga. Har väntat på en situation där jag kan peka på konkreta konsekvenser av hans drickande. Den kommer nog men vad och vilka tar skada under tiden??
Men jag vet nog varför jag väntar. Jag är så rädd att han inte finner motivationen, så som jag gjorde. Jag är rädd att han inte har något han inte kan offra alkoholen för. Så är det helt enkelt.
Nu är han åter i Sverige för att hjälpa sin mamma med begravningen och när vi pratade ikväll hörde jag att han druckit. Men vad ska jag säga, han har idag sett sin far för sista gången. Det var nog det svåraste han gjort och naturligtvis fick han något stärkande av sin vårdande mor.. Att det ska behöva vara så normaliserat och godkänt? För mkt känslor? Då måste de bedövas för att verkligen känna något, på riktigt, det kan ju aldrig vara bra och hälsosamt! Vi människor är allt bra underliga varelser...
Sov gott mina systrar och bröder❤️❤️❤️

Nyfiken på ditt prov, när tog du första provet och hur lång gick det tills du tog det andra provet ?
Jag hade 0.78 när jag tog prov, behandlaren påstår det är skyhögt ?
Jag tror dock inte riktigt på det, att det är så otroligt högt.
Visst högt och jag har druckit alldeles för mycket...men ändå

Låter som du kan ha den mer eller mindre låga period som tydligen de flesta kan ha efter ett tag som nykter. När jag läser dina uppriktiga rader och funderingar om samhällets romantiska bild av giftet känner jag igen mig.
Men jag tror att fler och fler börjar inse att detta inte är annat än en falsk illusion om något.
Gällande ångesten: Hur är det med dina motionsvanor? Är ju så effektivt mot just ångest.
Märker nu när jag inte skickat i mig giftet på 11 v att ångest och hjärtklappning är som bortblåst.
Men jag motionerar och tränar en hel del.
Kram på dig!

Många tankar nu. Tänkte försöka skriva lite, blir förmodligen mest förvirrat men men, det är som det är.
Just nu mår jag inte bra alls. Ätit alldeles för mycket dåligt, sovit för lite. Har någon form av ångest, känns som att jag "försvinner" och ska dö. Som att andningen inte funkar och så har jag hjärtklappning på det.. Lagom kul. Har så himla svårt att sova.

Jag har undvikit mina bästa vänner en längre tid nu då vi ändå bara brukar dricka ihop, jag skulle säkert kunna umgås ändå och bara tacka nej till att dricka men jag vågar inte chansa, vet inte om det skulle trigga något. Har inga problem att vara runt alkohol annars men just det sällskapet som jag är så van vid att dricka med vet jag inte. Jag tycker inte heller om att umgås med människor som är fulla och de blir dessa vänner alltid. Det känns jobbigt, jag får många frågor om varför vi inte setts på så länge och jag kommer med olika ursäkter (som visserligen är sanna) för att "slippa", men det känns ju skit att strunta i sina vänner på det sättet.

Jag har även funderat lite kring hur det blir i framtiden. Ska jag aldrig dricka mer? Jag vill ju inte det, tycker bara det skulle vara dumt då jag kan falla tillbaka i gamla hjulspår och dessutom är alkoholen dålig för hälsan. Men den alkohol kulturen vi har idag gör det så krångligt. Jag vet ju inte heller något annat än att dricka, jag har ju gjort det hela mitt liv. Jag känner mig utanför, känns som att ALLA dricker och jag blir "udda" för att jag låter bli. Typ som att inte fira jul, man blir utanför, för att fira jul är ju en så självklar grej att göra, precis som att det är en självklarhet att man dricker.
Jag blir så less på samhället. Jag förstår verkligen inte varför alkohol ska vara en laglig drog, finns inget positivt att hämta där. Ett gift är vad det är, inget annat.

Nu blev det jättemycket osammanhängande text, jag är inte särskilt bra på att skriva men behöver ändå försöka få ut det på något sätt. Kanske hittar jag mina svar så småningom och får klarhet.. Den som lever får se. Ska försöka låta bli att tänka så mycket på framtiden. Känner mig bara så exkluderad av samhället.

Kram på er allihop hoppas ni har en bra helg.

Ja det är verkligen jätteskönt sttkroppen tar hand om och reparerar sig.
Nu är det bara att fortsätta på den här vägen. 24 timmar i taget.
Kram ??❤️

Jag känner mig så misslyckad i mitt föräldraskap.
Jag har gjort så många fel.
Jag har så svårt att tycka om mig själv. Jag känner det så starkt.

Självhatet.

Stress.
Det får mig att bli någon som jag tycker ännu sämre om. Jag blir irrationell.

Jag förstår nu att det har att göra med att jag levt i en ohållbar situation i svår stress under en lång tid.
Det har påverkat mig.

Nu ifrågasätter jag min förmåga.
Min förmåga att vara en bra förälder.

För det känns som jag har tappat det.
I alla fall som att jag så lätt tappar det.

Nu är det jag som påverkar er.
Mina små fina.

Jag längtar efter ett starkare jag.

Som orkar.
Som förmår.

Den som jag var.

Så glad för din skull Gunda ?????