Senaste kommentarerna i forumet

Det var mycket klokt att du tog antabus i morse. Det önskar jag att min sambo hade gjort i fredags också, istället för att ta ett återfall efter sex nyktra månader. Han hade antabus hemma, tog bara tabletterna några veckor för sedan "behövde han dem inte". Men det gjorde han. Så nu är han ex-sambo istället.

Det är ok.
Du får gärna ventilera så mycket du behöver. ?

Starkt att du berättat för din man. Hur tog han Det? Jag hoppas innerligt att han stöttar dig i detta och tar dig på allvar.
Min man verkar ha tyckt att jag överdrivit men det berodde ju på att han varit med om så mycket tyngre missbruk. Men det var svårt för mig att stå på mig, jag trodde ju att det var mig det var fel på... att jag gjorde en stor sak av något som egentligen inte var så farligt. Men det är en stor grej när det alltid är minnesluckor, när jag kräks så barnen hör, när jag inte kan sluta.

Så ta det på allvar. Och ta det stöd du får av sin omgivning och här. Och räcker inte det så sök hjälp i vården.

Nu är en helg avklarad. Nu tar vi en ny vecka!

Jag har varit inne och läst nästan dagligen för att inte glömma... samtidigt har jag sedan den 20/6 (som jag skrev ovan) på något mirakulöst sätt fått en helt annan syn på a. Jag har gått igenom så många stadier, om och om igen... jag känner igen mina egna argument i andras trådar. Jag har sörjt min "vän", jag har varit arg, tyckt synd om mig själv och tyckt att allt är orättvist... att allt roligt försvinner med alkoholen...

Jag vet inte om det jag känner nu kommer att hålla i sig (därför jag knappt velat skriva ner det), men jag njuter så länge det är så här. Jag längtar inte (mer än korta stunder) efter att dricka, jag förknippar inte det där kalla glaset rosé i första hand med avkoppling utan med rastlöshet och den ständiga jakten på nästa glas. I somras satt jag i solen med en massa andra, de drack vin eller öl och jag a-fritt bubbel.... jag fick den där sköna, avkopplande känslan som jag ville åt... bara den och inte rastlösheten att få behålla ruset. Jag märker hur mycket a funnits i mitt liv, även om jag inte drack så ofta. Nu kan jag vara mer närvarande i varje ögonblick, jag går inte bara och väntar på nästa tillfälle att få dricka. Stora delar av mitt liv har varit transportsträckor mot ruset, mot att få koppla av... det var som om jag bet ihop utan att märka det... ändå tills jag slutade jaga ruset. Jag kunde gå där och prata med ett av barnen, inte skynda på stegen tillbaka till festen, inte ha någon falsk upprymdhet eftersom jag visste att snart skulle jag få dricka.
Jag kunde gå förbi uteserveringar och se folk sitta där i solen med en kall öl eller ett kallt glas rosé utan att bli avundsjuk. Jag var på ett bröllop där jag bara kände bruden och brudgummen men hamnade i ett sällskap (de drack) som jag hade så roligt med att vi skrattade mest av alla på hela festen. Jag dansade och kunde koppla av. Jag hade kunnat dricka (min man var där) flera gånger men jag valde aktivt att inte göra det.
Jag tror det var två år sedan jag började skriva här och jag minns hur jag mådde då när jag var på fest... hur utanför och konstig jag kände mig. Obekväm. Nu kände jag mig som om jag var mig själv, jag kunde slappna av och gick inte och trånade efter ruset, det var som om jag fick det ändå, bara av att ha glada människor runt mig. Jag är så rädd att detta snart ska släppa, men jag tänker njuta av varje ögonblick.

Jag mår i och för sig inte bra, jag är nu heltidssjukskriven pga utmattningssyndrom och är extremt trött, funderar över framtiden... men det är kanske först nu, när jag släppt min ventil, som jag kan låta alla känslor komma. Det är dags att ta tag i de svåra frågorna, kanske göra andra livsval. Det går upp och ner men idag känner jag att det kommer att gå bra till slut. Genom att komma ur alkoholens klor har jag en chans att bygga ett liv som inte bara är en transportsträcka mot nästa festtillfälle. Jag ville ändå skriva ner det här eftersom det kanske kan ge någon mer än mig själv hopp... min resa har inte varit rak och jag har varit nere i flera diken den senaste tiden än jag skrivit om, men det finns ett tillstånd där man kan må bra utan att kämpa mot a hela tiden, utan att känna sig utanför, orättvist behandlad osv. Jag är inne här och läser ofta eftersom jag vid tidigare tillfällen när det gått bra slutat göra det, jag läser för att inte glömma, för att inte bli för självsäker och få för mig att det ska "nog gå bra igen". Jag läser samma tankar som jag haft så många gånger, jag tar del av allas historier här inne, av allt stöd som ni delar med er av... jag läser och minns. Jag läser och förblir ödmjuk. Jag är bara stark så länge jag inte tar det första glaset. Det tänker jag försöka påminna mig om för alltid. Stor kram

"Om det blir på bekostnad av mig och hur jag mår, reder jag hellre ut det ensam."

Spara den mening hos mig och håller i den lite grann, i den fortsätta röran som är mitt liv.

Hoppas du hittar ramarna!

Varför dricka i smyg?

Så kom det då, mörkret. Inte oväntat men ändå ångestfyllt. Jag drömde i natt att jag drack och mådde givetvis mycket dåligt även i drömmen. Sökte upp min alkoholläkare i drömmen men han hade egna problem. Vaknade med olustkänslor gränsande till verklig ångest. Jag var klok nog att ta antabus i morse varför alkoholen inte är något alternativ. Under dagen har jag försökt undkomma oroskänslorna utan att lyckas. Jag får kämpa på och skriver de här raderna mest för att formulera mig. Ingen risk för alkohol och i morgon har jag en telefontid med alkoholläkaren. Eftersom jag under sommaren varit förskonad från alkoholtankar var det nog vissheten om det samtalet som satte i gång något inom mig.
Även om jag inte mår bättre på några dygn är alkoholen utesluten och det känns bra.
Jag är väl medveten om att många har det värre än jag och jag vill undvika självömkan, vilket är mycket destruktivt. Livet består ju av toppar och dalar och det är så det är. Men tack för att ni finns när jag känner mig litet nere.
Var ut en stund och tittade på våra ängsblommor. De blommar för fullt nu. Glädjekällor finns alltså om man orkar se dem.

Ja, det var en kort rapport från mig.
Ikaros

ja, jag hoppas att jag kan klara det. Jag övertalar mig själv efter tag att jag visst har kontroll på mitt drickande. Min bästa vän har inte riktigt full koll på hur illa det verkligen är för mig så han tycker bara jag ska ha ett uppehåll ett tag, ta det lite lugnt och komma i balans. ( jag jobbar väldigt mycket och har många projekt på gång samtidigt och ibland går saker åt skogen och då skyller jag på att jag blivit för full pga av det ) men det är svårare att dölja det för min man, speciellt som han inte dricker och alltid ser. Nu när jag har varit helt ärlig och sagt att jag behöver hjälp, att jag inte kan kontrollera det längre så är det ingen återvändo. Jag har alltid sagt till min man att han överdriver hur farligt mitt alkoholintag är och skyllt på massa andra omständigheter men nu har jag sagt som det är och kan igentligen inte falla tillbaka. Det är också läskigt. Tack för du pratar med mig surkärringen, jag behöver verkligen ventilera det här. ❤️

Och kram ❤️

Tänk att något skrivet för såpass länge sen kan träffa rätt i hjärtat än idag, Karin Boye sätter ord på en obeskrivlig känsla.

Att släppa rustningen och våga livet, kan kännas för mycket begärt många dagar..

Känner igen mig i förhalandet. Min exman och jag satt fast i förhandlingsstadiet i 10 års tid. Han sitter fortfarande fast där. Till slut valde vi att dela på oss. Han tyckte jag var tjatig och överkänslig. Jag kände tillslut inget förtroende för honom alls. För många brutna löften.

Det är svårt när den man lever med säger att de vill förändras. Försöker förändras. Men sedan ändå går tillbaka till alkoholen. Jag kommer nog aldrig riktigt att kunna förstå hur man jan välja bort sin famil för alkohol. Tyvärr är det ju ändå det alldeles för många gör.

Att sätta en yttre gräns för sig själv är nog bra. Även om dem verkliga gränsen kan komma tidigare eller senare.

För min del kom det verkliga slutet när han äntligen var ärlig i att han inte ville sluta dricka. Att han ville kontrollera det.

Senast idag sågs vi. Han var lite småonykter. Stannade i 15 min. Skulle kommit 4 timmar tidigare till sin dotters födelsedagskalas, vilket redan var över när han anlände.

Ja. Vad ska man säga. Men kontrollerat är det inte. Och lär inte bli. Men nu kan jag åtminstone välja att inte delta i det i vardagen.

Hoppas du hittar din egen styrka i hur du vill ha ditt liv. Att din sambo vill vara med i den vardagen du vill ha.

Din kloka dotter har så rätt: ni klarar er ❤️

Och det tror jag nog han gör också, han är ju stor som din dotter konstaterat. Och vet du: gör han inte det så är det varken ditt fel, ditt ansvar eller din sak att reda upp!

Hoppas du och dottern får några okej dagar att landa i det nya, så ska du se att efter ett tag så släpper magontet och du vågar känna på riktigt att du fattat rätt beslut. Ett sorgligt, tungt och jobbigt beslut men det bästa du kunde göra just nu. För dig. För din dotter.

Ljus och styrka på vägen ❤️

Känner så väl igen mig i det du beskriver.
Då man i sitt hem tillsammans med de som ska vara ens stöd och ge en trygghet, att just här ständigt gå runt som på glas, alltid vara beredd på utskällningar och kränkningar. Självklart ger det konsekvenser hos oss anhöriga som levt och lidit och skämts i tysthet över våra liv och över våra alkisar till makar.
Detta sitter ju kvar i varenda del av ens sinne och i våra kroppar.
Acceptera vad du känner och försök skapa nya och positiva stunder som kommer att bli du och ditt nya liv.

Stort tack för att ni stöttar mig i detta svåra beslut. Han flyttade kl 8.30 i morse. Tog det nödvändigaste, hämtar resten när han fått tag på en egen bostad. Han fick också lämna sin nyckel. Idag har ilskan dragit sig tillbaka lite och gett plats för sorg och saknad. Och oro. Hur mår han och var håller han hus? Men jag är fortfarande för arg för att fråga honom.

100 dagar är fantastiskt! Jag är bara på dag 2 men hoppas verkligen att jag kommer klara att komma till 100 dagar jag också. Starkt och bra jobbat!!! ??????

Wow grattis!
Du är verkligen en inspiration!!
???

Du verkar ju ha några som backar upp dig och som ser att du inte kan fortsätta som du gör.
Du kanske inte behöver vara nykter i hela livet? Eller också är det det som du faktiskt behöver, eftersom du trillar tillbaka efter ett tag.
Tror det är en klok ide att undvika sammankomster som kräver alkohol.
Om det är så att vänner inte klarar av att umgås utan alkohol kanske du ska se dig om efter nya vänner?
Det låter krasst och hårt men du är ändå huvudpersonen i ditt liv. Det är du som ska må bra, för din egen skull.
Och din bästa vän och din man kan ju vara de två näst viktigaste.
Tänker jag.
Var inte rädd för dig själv.
Fortsätt var inloggad här, och se tillbaka när du tror att du är på väg till gamla spår.
Se vad du skrivit här och gå tillbaka till tankarna du haft.
Kanske hjälper det att se att du vill sluta, att du behöver ändra mönster och att du är rädd för återfall?
Du är ju på väg, och du har alla förutsättningar för att klara det!
:-)

Du verkar ju ha några som backar upp dig och som ser att du inte kan fortsätta som du gör.
Du kanske inte behöver vara nykter i hela livet? Eller också är det det som du faktiskt behöver, eftersom du trillar tillbaka efter ett tag.
Tror det är en klok ide att undvika sammankomster som kräver alkohol.
Om det är så att vänner inte klarar av att umgås utan alkohol kanske du ska se dig om efter nya vänner?
Det låter krasst och hårt men du är ändå huvudpersonen i ditt liv. Det är du som ska må bra, för din egen skull.
Och din bästa vän och din man kan ju vara de två näst viktigaste.
Tänker jag.
Var inte rädd för dig själv.
Fortsätt var inloggad här, och se tillbaka när du tror att du är på väg till gamla spår.
Se vad du skrivit här och gå tillbaka till tankarna du haft.
Kanske hjälper det att se att du vill sluta, att du behöver ändra mönster och att du är rädd för återfall?
Du är ju på väg, och du har alla förutsättningar för att klara det!
:-)

Du har rätt såklart. Finns det några av mina vänner som inte vill komma om det inte finns alkohol så kanske jag inte ska umgås med dem. I alla fall inte just nu. Det blir väl lite så att om man är som jag och dricker varje helg umgås man gärna med likasinnade. Jag får undvika sådana sammankomster ett tag helt enkelt. Min bror, min man och min bästa vän har alla sagt till mig sista tiden att jag spårar ur, jag blir fullast. Jag måste försöka ta mig ur det här och ta en dag i taget. Jag är bara så rädd att jag övertalar mig själv att jag klarar av att dricka om några veckor som vanligt. Så arg på mig själv att jag hamnat här. ? Kram på dig med!

Det hjälper inte att skrika eller kontrollera drickandet. Jag har provat att göra det i frustration. Men jag har slutat upp med det. Eftersom jag bara skadar mig själv i slutändan.

Tack Ullabulla och Evigt ung för att ni peppar mig i detta svåra beslut. Till Ullabulla: Det var verkligen en gåva att hitta en man som tog till sig min dotter med utvecklingsstörning med hela sitt hjärta. Sådan "tur" har jag nog inte igen. Men hon har mig, sin pappa, storasyster och farmor och farfar som stöttande nätverk. Så dottern har helt rätt, "vi klarar oss" ❤️

Jag får ingen notis när folk svarar på mina inlägg. En sak som gärna skulle finnas..

Det gick bra att berätta för dottern. Först vrålade hon "Varför då? Han älskar dig. Du älskar honom". Sen sa hon "Jaja, vi klarar oss". Sen när vi kom hem till lägenheten konstaterade hon att det var tomt hemma. "Han är borta." En stund senare sa hon "Kommer N snart?" Och jag svarade "Nej, han kommer inte. Han har flyttat". Hon sa: "Ja, just det ja. Han får köpa sitt eget kaffe. Han klarar sig, han är stor." Så överlag har det gått bra än så länge, lite repetition de närmaste dagarna så har hon förhoppningsvis snart vant sig vid att vi två är själva. Och jag också. Tankarna och magontet kommer och går, väller över mig då och då som vågor. Allt här hemma påminner om honom. Jag ansträngde mig verkligen för att låta honom "ta plats" i mitt hem, och nu ska jag återta den platsen själv igen. Den värsta ilskan har dragit sig tillbaka och gett plats för sorg och saknad, även om jag vet att jag har tagit helt rätt beslut. Samtidigt är jag förstås orolig för honom. Hur mår han nu och var håller han hus? Men jag är fortfarande för arg på honom för att fråga.

Jag undrar också hur gammal du är ? Oavsett ålder så måste det vara tufft att ha en mamma som dricker. Men det är bra att du har hittat hit så du inte behöver vara ensam med dina tankar.

Grattis till 100 dagar! Fortsätt på den nya resan i livet.?
Kram
Ellan

Vi ses i tråden "Det vidare livet"!
???