Senaste kommentarerna i forumet

Jag känner så med dig! Att du ska behöva reda ut det här mitt i allt nu också! Du som behöver tid för återhämtning.

Det du skriver skrämmer mig också. För det blir så påtagligt att man aldrig blir fri från den andra föräldern. Och att det där förtroendet är så bräckligt.

Jag är rädd för att möta besvikelse nu när jag åter måste dela vardag och ansvar med barnens pappa igen.

Det kommer nog storma i dig ett tag. Och det är nog bra! Omfamna alla känslor. Och känn dig trygg i att du tagit rätt beslut!

Ramar är svåra att sätta. För jag vet inte hur jag vill att de ska se ut. Jag är så förvirrad i mina tankar. Ibland vill jag vara arg. För jag tycker mig ha rätt till det. Och ibland vill jag ha dig nära.

Jag sätter mig gärna över. Tycker mig veta allt bäst.

Jag önskar du hade någonstans att bo så vi kunde börja bygga upp hållbara rutiner.

Jag kom över dikten när jag förberedde ett moment till jobbet, tror faktiskt inte att jag har läst just den tidigare, men den kändes skriven för mig. Den beskriver allt det jag känt så starkt och försökt jobba så mycket med under sommaren. Hon skrev så lidelsefullt och kraftfullt. Vackert.

Jag vill möta livet. Jag vill göra det till mitt.

Jag tror du vet svaret.
Skippa alkoholen.
Kontakta AA, vårdcentralen, din arbetsgivare eller vem som helst kan ge dig stöd.
Sök hjälp. Du är inte ensam.

Att jag idag hittade en halv burk med antabus här hemma gjorde mig dock jävligt arg. Igen. Han slutade med antabus efter några veckor för "han behövde inte det". Istället för att åka till bolaget i fredags kunde han ha tagit en antabus! Nä, han har inte sjukdomsinsikt än.

Att jag idag hittade en halv burk med antabus här hemma gjorde mig dock jävligt arg. Igen. Han slutade med antabus efter några veckor för "han behövde inte det". Istället för att åka till bolaget i fredags kunde han ha tagit en antabus! Nä, han har inte sjukdomsinsikt än.

Jag mår bättre av att skriva av mig här. Eftersom jag inte har någon i min närhet som jag riktigt kan lita på.

Idag är ilskan nästan helt borta, och jag känner mest en otrolig sorg och saknad. Jag har efter en natts halvdan sömn valt att anpassa den "officiella sanningen" av hänsyn till N. Ytterst få vet varför han fick flytta pronto. Jag hänvisar istället till det nya jobbet som han har fått på sin gamla hemort, och att jag inte vill ha ett distansförhållande. Been there, done that. Jag orkar inte med det i längden, att vara på "resande fot" och att allt ska vara så perfekt de få dagar man träffas. Jag tror inte att det kommer hålla helt enkelt, och då bryter jag hellre nu direkt. Och det är ju sant, men det är ju inte huvudorsaken givetvis. Jag skyddar honom helt enkelt. Jag blir liksom "boven" i den här splittringen. Känns sådär minst sagt, men det känns samtidigt som den sista kärleksgåva jag kan ge honom. Då slipper hans minne "förmörkas" i deras ögon. Det gör ju varken till eller från för min del, och jag vet ju vad som hänt. Och hur stor sorg och saknad jag än känner så vet jag att jag har tagit rätt beslut.

Det är jag som öppnar dessa fall luckor.
Och ingen annan.
Han är inne i sin period igen. Han har en ny supar kompis som bor i hans gamla lägenhet.
Lyckat...
Får se vad som händer och vad som inte händer.

Idag är ilskan nästan helt borta, och jag känner mest en otrolig sorg och saknad. Jag har efter en natts halvdan sömn valt att anpassa den "officiella sanningen" av hänsyn till N. Ytterst få vet varför han fick flytta pronto. Jag hänvisar istället till det nya jobbet som han har fått på sin gamla hemort, och att jag inte vill ha ett distansförhållande. Been there, done that. Jag orkar inte med det i längden, att vara på "resande fot" och att allt ska vara så perfekt de få dagar man träffas. Jag tror inte att det kommer hålla helt enkelt, och då bryter jag hellre nu direkt. Och det är ju sant, men det är ju inte huvudorsaken givetvis. Jag skyddar honom helt enkelt. Jag blir liksom "boven" i den här splittringen. Känns sådär minst sagt, men det känns samtidigt som den sista kärleksgåva jag kan ge honom. Då slipper hans minne "förmörkas" i deras ögon. Det gör ju varken till eller från för min del, och jag vet ju vad som hänt. Och hur stor sorg och saknad jag än känner så vet jag att jag har tagit rätt beslut.

Min dotter har precis fyllt 18 år. Hon är som en femåring på många plan, och som fullvuxen på andra. Alla hennes känslor är i kubik. Hon kan inte dölja sina känslor eller "bjuda till", och hon berikar mitt liv oerhört mycket varje dag. Och många andras.

Kl 8.30 igår söndag flyttade han. Tog med sig det nödvändigaste och hämtar resten senare, när han fått tag på boende. Och han fick lämna nyckeln. Ja, jag fick nog. Han visste vad som gällde. Han drack senast rejält för sex månader sedan och då sa jag "var nykter, sök hjälp - eller flytta." Men antabus tog han bara några veckor för sen "behövde han det inte". Ons-lör var jag bortrest. Reste hem tidigare än det var tänkt på lördagen för att umgås med honom på lördagkvällen och hela söndagen. Möts här hemma av en kasse med starköl. Tomma. Och han är asplakat. Han kan varken sitta, gå, stå eller ens prata. Då sa jag: "Sov nu, men innan kl 16 imorgon när min dotter kommer hit så ska du ha flyttat." Idag har ilskan dragit sig tillbaka, och ersatts med enorm sorg och saknad. Men jag vet att jag har tagit rätt beslut. Jag är uppväxt med alkoholiserad pappa, och vägrar att leva med det som vuxen. Vilket han också vet om.

Hej, gör något du tycker är roligt, ta en promenad, se på en film, läs här, skapa nya rutiner, bryt de gamla vanorna. Jag försöker lära mej spela gitarr istället för att dricka, att inte gå i gamla spår hjälper mej.

God kväll allihop. Nu är måndagen över (värsta dagen i mitt jobb då den är så lång).

Jag kommer på mig själv med att sakna den där "gå på rosa moln"- känslan när det handlar om min nykterhet. Kände det nu att det liksom inte känns nåt speciellt? Men så analyserar jag det lite och får väl vara nöjd över det för det känns stabilt, rätt och helt normalt. Rosa moln kan ju bytas mot uttråkning rätt snabbt kanske medan denna känsla är just... stabil. Jag kommer inte dricka för jag vill inte dricka. Jag har haft så många chanser (om man ska kalla det chanser... det är ju ett positivt ord och det är ju motsatsen till det ord jag vill använda). Men jag rycker på axlarna åt erbjudanden om vin etc. Svarar kort "nej tack" och går vidare med vad jag håller på med. Lika lätt som jag skulle säga nej till en cigarett eftersom jag aldrig rökt och aldrig tänker röka.

Men jag känner mig tacksam, det gör jag. Det är verkligen så att jag har gjort mig av med mitt största problem i livet. Att veta det borde ju räcka.

Borde jag flytta min tråd till "det vidare livet?".... känns nästan så. Känns så kaxigt att skriva att jag rycker på axlarna åt alkoholen i ett forum där andra kämpar för att sluta? Vet ju hur det känns när man kämpar varje dag...

Om två veckor har jag varit fri i 7 månader. Det kanske jag ska fira med att flytta min tråd.

Kram till er alla. Jag önskar er en nykter kväll fri från ångest. Eller en ny dag imorgon med en ny chans ?

Hej Funderingar!

Dricka i smyg för sin partner är typiskt dåligt tecken. Believe me, I've been there. Hoppas du hittade en lösning på kvällen som var schysst både mot dig själv och din partner.

Ofta hundra % charm i nyktert tillstånd, försöker väl väga upp vågskålen! Därför blir det så fruktansvärt svårt att ta sig ur också! Man saknar den nyktre personen! Håller inte i längden att åka den berg-och dalbana som supandet orsakar! Man bryts ner psykiskt! Känner mig helt utmattad!

...herregud vad jag önskade att någon hade stoppat mig. Jag levde ihop med en i lite över ett år och "bara" den "korta" tiden gjorde mycket mer skada på mig själv än vad jag insåg då. "De" är ofta suuupercharmiga, känsliga, fina och gulliga etc i början - jag vill inte låta cynisk men köpt det inte. Det är säkert så att han vill vara den personen, men ofta är det en fasad som trillar ner efter ett tag. Ta hand om dig själv!

Så härligt att höra att du har sådan självinsikt nyckelpigan. Jag har väl också först nu insett att den enda som jag lurar när jag sätter upp regler osv angående mitt drickande är jag själv. Jag håller det ju aldrig. Och för varje gång som jag försökte ta tag i problemet och dricka mindre eskalerar det snabbare, jag börjar dricka lite men är snabbt uppe i högkonsumtion igen, av bara farten liksom. alkohol har förstört många relationer för mig genom åren. Jag har fortfarande min man och mina barn kvar och jag måste inse att det inte går mer. Alkohol och jag betyder inte fest längre, det betyder svikna löften, minnesluckor och ångest och att jag slutligen kommer jag stå helt själv, ingen som orkar med mig.

Att inte tänka på alkohol hela tiden. Sista tiden/åren så har jag eskalerat hela tiden mitt drickande. Föreslagit att vi ska äta ute och enda anledningen har varit att jag varit sugen på ruset. Jag har alltid druckit mycket, alltid varit partyprinsessa men nu har det gått överstyr, jag har tappat kontrollen. Jag har också precis som du varit sjukskriven för utbrändhet och känner igen mig så fruktansvärt mycket i det du skriver med att det är en ventil som försvinner när man slutar dricka. När jag läser många andra trådar här inne så mår alla så bra efter en tid utan alkohol, men det har inte varit riktigt så för mig. För några månader sen så var jag nykter i 3 månader efter ännu en fruktansvärd fylla och jag mådde inte bättre när jag inte drack. Fysiskt så mådde jag säkert bättre men det överskuggades av att jag plågades av ångest hela tiden och alkohol har i många år varit ett sätt för mig att hålla det i schack. Min ångest ventil. Tills nu då. När alkohol bara ger mig mer ångest. Bara lägger till på bördan jag redan bär.

Denna alkohol har gjort mig till en spillra av mitt forna jag.Trött och med en ständig ångest.Idag orkade jag knappt stå vid spisen och laga snabbmakaroner och köttbullar till middag.Jag som alltid innan älskat matlagning och kunnat spendera timmar i köket.Det känns som om livsgjädjen försvunnit helt och jag bara är nån som lunkar omkring utan mål.
Vet att det kommer att bli en tuff tid framöver.Men jag ser mig själv som ett renoveringsprojekt.Först bort med giftet alkohol ur min kropp.Sedan pröva på lite motion.Har visserligen en hund jag är ute och knatar med varje dag.Sedan har jag ett mål till och det är att sluta röka.Men det känns som ett projekt jag får ta tag i senare i höst.

Hej igen! Jag har gått igenom en massa olika faser, känner igen dem hos många andra också. På olika sätt har jag försökt begränsa mitt drickande, hittat på det ena sätter efter det andra, när det slagit fel har det alltid gått att hitta en bra förklaring till att det gick fel den gången. Nya regler, ibland bra men inte alltid. Efter att ha dansat denna dans i alla möjliga varianter är det således noll a som gäller nu. Jag hade aldrig kommit hit, där jag är idag, om jag fortsatt ha kvar det där "bara två glas", "bara då och då" osv. Jag var tvungen att bli arg, sörja, snubbla, tycka synd om mig själv och snubbla om och om igen innan jag nådde den känsla kag har idag. Som jag skriver i min tråd vet jag inte om känslan är varaktig men jag njuter så länge den varar och fortsätter hålla mig på tårna. Första gången jag verkligen försökte sluta dricka blev jag euforisk efter ett tag, jag fick inte riktigt samma känsla senare när kag försökte igen. Det jag känner nu är något annat, något djupare... jag tycker inte längre synd om mig själv och det trodde jag aldrig skulle upphöra. Jag tar en dag i taget och fortsätter läsa här, jag vet att a-djävulen kan få för sig att börja viska när man känner sig säker. Det finns ett liv utan a, ett liv som är värt så mycket, så länge vi klamrar oss fast vid vår gamle "vän" ser vi dock inte skogen för alla träden. Styrkekram

Hur kan jag som dotter motivera henne att fortsätta att gå på meterna? Jag hoppas att hon har rätt motivation, men är så klart livrädd att hon ska få återfall. / Nonis

du ska lägga största fokus på dig själv och ditt liv! Jobbig känsla att inte kunna hjälpa/rädda människor man älskar men viktigast i ditt liv är du! Vårda och prioritera dina framtidsdrömmar! Din familj måste ta ansvar för sig själva, det kan du inte påverka riktigt! Försök att befria dig själv från detta ansvar för jag kan tänka mig att det tynger dig! Fint att du bryr dig om din familj men tappa inte bort dig själv!

Suck,sommaren och semestern har varit allt annat än rolig.Druckit vin så gott som varje kväll.Struntat i att ta min medicin.Korkat av mig.
Men idag fick jag verkligen nog av mig själv.Efter en helgs supande resulterade givetvis att jag låg näst intill sömnlös inatt.Vaknade med huvudvärk vid 6-tiden imorse efter att ha somnat först vid 4.
Nu MÅSTE jag ta tag i det här.Vill verkligen inte gå omkring med ångest och vara bakfylletrött hela tiden.Sagt och gjort så åkte jag imorse till apoteket och hämtade ut mina Naltrexone och Imovan.Jag vet ju att Naltrexonen hjälpte mig fysiskt med suget förra gången.Det som jag måste arbeta med är det psykiska.Och göra det på ALLVAR. Sömntabletter gillar jag inte egentligen eftersom dom också är beroendeframkallande.Men just nu så känns det som ett måste för att jag ska komma i balans och få några timmars sömn på nättera i alla fall.
Ha det bra alla som kämpar där ute!