Senaste kommentarerna i forumet

Tack morgondag för dina kloka råd, din insikt och stöttande.
Vinärgott: ja vi försöker en dag i taget ?. Har förhandlat redan med mig själv att det är sönd och måste förgylla kvällen med lite vin innan jobb veckan. MEN nu blev jag så motiverad av er!!!! Ska inte dricka vin ikväll!!!!!!!!!! Hjärnan är så komplex och jag inser att jag behöver verkligen va på detta forum.
Kram på er!!!???

Hej och välkommen. Jag tycker att det låter som en bra ide att söka hjälp. När jag insåg att jag inte kunde dricka alkohol försökte jag klara det själv. Det funkade en månad ungefär. Så jag tog mig samman och berättade för min läkare att jag drack för mycket och inte kunde sluta. Det var väldigt nervöst och det kändes som hela världen skulle falla i bitar men det var rätt odramatiskt ich framförallt en stor lättnad. Det finns olika sorters hjälp att få, det finns säkert något som är rätt för dig.
För min del blev det en alkoholterapeut en gång i veckan.
Har nu varit nykter 1 år och 3 månader. Har tagit ett återfall men det får man se som en del av processen.
Angående att du inte vill att det ska stå i din journal att du har alkohol problem, det är förståligt men du kanske skulle ställa det mot vad alkoholen ställer till med för dig och din familj. Faktum är att du har problem med alkohol och det är inte mindre verkligt för att det inte står i några papper.
Du har allt att vinna, låt inte skamkänslor stå i din väg. Det går att sluta även om det känns oöverstigligt ibland, särskilt i början men kämpa på!
Förändring är möjligt.

Jojo_ ja visst är det galet?

Men det är ett gift som bara råkat vara allmänt accepterat. Nog måste det finnas andra sätt att fira, njuta och slappna av än att förgifta oss själva?

Jag har hittat mitt lugn och är så tacksam för varje dag jag vaknar och mår bra.
Vad är det med alkoholen som gör att du är rädd för att vara utan?

Tack för era kommentarer. Just det där med att han blir arg tar jag som ett tydligt tecken på att han vet om att något är fel, men att han inte kan erkänna det för att han kanske är rädd att det skulle innebära att han måste sluta dricka, och det steget är alldeles för stort och svårt och det vill han inte ta. Att inte kunna erkänna problemet för sig själv känns som en varningsklocka. Jag själv har, vid tillfällen i livet, druckit alldeles för mycket som gått ut över andra osv och sådana situationer kan jag i efterhand reflektera över och ta lärdom av och inse att så vill jag inte ha det. Varför ser inte han sitt drickande på samma sätt?
Efter vi pratade förra helgen så lovade han att bättra sig, efter att först ha blivit irriterad på att "jag inte förstår honom" . Några dagar senare sa han att han pratat med sin kompis, som han oftast blir så full med, att det inte längre håller att de dricker sig så fulla, att det får räcka med två-tre öl. Kompisen hade hållt med. Låter ju hoppfullt, för ett tag i alla fall. Kan man "förbjuda" umgänge med vissa kompisar?
Det är det där jäkla grupptrycket alltså, när de sätter igång att dricka är det hela tiden "kom igen, ska du inte ha en till" och whiskey som hälls upp och fylls på utan att någon bett om det. "Då kan man ju inte tacka nej". Usch. Kanske okej under en festperiod i sitt liv, eller en gång om året, men inte varje helg när man är 30+

Först försökte jag ju i typ 15 år att bara dricka lite.
Sen gick det åt skogen ändå.
Vid ett tillfälle ringde jag AA, det var för ca 10 år sedan. Men jag vågade inte gå dit. Och trodde jag skulle lösa det själv.
Det gick åt skogen.

För ca 9 år sedan bestämde jag mig för en vit period. Den höll i 6 månader och det var då jag träffade min man. Han accepterade fullt ut att jag inte ville dricka och ifrågasatte aldrig det. Men han sa inte heller nej när jag VILLE dricka. Med honom kände jag mig trygg och sen var jag tillbaka i ruset.

Jag har fått så många minnesluckor, jag har spytt och han har rensat vasken, jag har kräkts ner vårt tält på festival och han har städat och hittat ursäkter för mig..
Varje gång jag sagt "jag måste sluta" har han sagt "ok" men när jag sen sagt att jag vill dricka har han också sagt ok..

Botten var nådd när jag bröt mitt löfte till mina barn om att låta bli alkohol en amdra gång och eftersom de är viktigast i livet för mig fanns det inget alternativ. De skämdes så och jag skämdes med dem.

Jag fann en behandlingsklinik där jag bor, kontaktade dem och fick ett förslag på upplägg, pris och vem som kan betala (t.ex arbetsgivaren).
Det skrämde mig tillräckligt för att bestämma mig att klara detta på egen hand.

Så jag har skrivit till och pratat med mina vänner och några av mina närmsta kollegor. Sagt att jag mår så dåligt av att dricka att jag nu låter bli.
Min man har fått en rejäl föreläsning om vad jag behöver från honom och vad han ska göra för att hjälpa mig. Denna gången tror jag att budskapet gått fram. Men jag är bara på dag 33 så nog finns det fällor framför mig som väntar.

Samtidigt har jag tur. Jag har inte suget efter att dricka. Så länge jag inte tar första glaset är jag "säker".

Jag har alltid alkoholfri öl och alkoholfritt vin hemma. Och goda teer. Ifall jag skulle bli sugen.

Jag har en man som förstått mitt problem. Jag har vänner och barn som hejar på mig.
Jag har fritidsintressen som att springa, som jag kan ta till när jag riskerar att fastna i soffan, där jag så ofta slentrianmässigt korkat upp. Bort med det!

Min man har tagit det med ro när jag varit fyllesjuk eftersom han har erfarenheter från tyngre missbruk. Han tyckte att mina issues var en piss i Mississippi. Men nu har han tänkt om.

Du ska inte skämmas utan vara stolt över att du kommit till insikt. Det är många som inte når dit.
Vi är också många som HAR förstått att alkohol är skit. Lång eller kort väg till den insikten spelar mindre roll. Du är här nu.

Gör som du känner. Ta en dag i taget.
Fundera på varför du dricker, vad du känner när du gör det och hur du mår dagen efter. Föreställ dig nästa gång du vill dricka vad som skulle kunna hända om du låter bli och hur du skulle kunna må dagen efter. Jämför.

Kanske märker du att en nykter dag/kväll inte är katastrof.. ? att det är så mycket skönare att få vakna utan bakfylla.
Ge det en chans. Och en till.
Sakta men säkert.
Behöver du stöd, våga ta kontakt med AA eller vårdcentral. Du förtjänar att må bra. Du är värd ett nyktert liv.
(Och det är inte trist. Det är fantastiskt!)

Jag har testat 5 olika antidepressiva mediciner, den femte har jag haft länge nu, Voxra, den fungerar hjälpligt.
Den är dock inte bra att blanda med alkohol, men det har jag gjort ändå, vilket har lett till delirium två gånger, och en gång fått åka till sjukhus på grund av abstinens. Ändå kommer begäret tillbaka, trots att jag försöker ockupera tiden och leva sunt.

Delirium tremens får man oftast efter många års hårt drickande, och dålig kost gör saker värre.
Jag vet inte hur länge du druckit, men om du är orolig - berätta för en vän, se till att ha sällskap, eller i alla fall prata med någon i telefonen.
Om inte den möjligheten finns, försök att göra saker som får dig att slappna av - utan press, lyssna på musik eller vad du gillar att göra.
Jag vet att det är svårt att sitta still, så när jag har abstinens går jag omkring i lägenheten i timmar - och det är hemskt.
Försök att äta lite, det hjälper mot illamåendet, drick vatten och/eller vätskeersättning.

Är det så pass illa att du får verkliga symptom på delirium tremens, d.v.s. sömnlös i flera dagar, hallucinationer, svåra skakningar o.s.v. så ska du inte skämmas för att ringa till sjukvården - de allra flesta inom sjukvården är vänliga och förstående och hjälpsamma utan att döma - även om man hatar sig själv för att man utsatte sig för det igen.

Jag har hört att campral ska hjälpa bra mot suget, och vara relativt mild i form av bieffekter, och det låter bra mycket bättre att dämpa suget än att bara ta antabus som för en att må dåligt när man dricker, är inte helt säker på hur det fungerar men min morbror och moster har tagit antabus för att sluta - för en av dom fungerade det - den andra dricker hårt i perioder fortfarande, dock helt utan antabus inblandat då det bara var tillfälligt p.g.a risk för att förlora jobbet.

Nu är jag igång och redigerar igen, men gör någonting du tycker är kul, som sagt, någonting som är helt utan press.
Själv gillar jag att måla eller plinka på gitarren helt kravlöst, inget måste alls, som att bli bättre på det eller så.

Bra jobbat surkärring! Jag känner igen mig i allt du skriver, speciellt sorgen om att aldrig kunna dricka mer. Jag har försökt sluta och dra ner på alkohol många gånger under årens lopp men jag kommer alltid tillbaka till samma plats, en morgon där jag är bakis, ångestfylld och inte minns var jag gjorde halva kvällen dagen före. Jag förstår ju att jag inte kommer kunna dricka måttligt och att jag måste sluta helt och antagligen för alltid.
Men det skrämmer mig att leva ett liv utan alkohol, även om alkohol förstör för mig så har jag svårt att tänka mig ett fullt liv utan. Helt sjukt att det kan betyda så mycket.

Vi måste tro på oss själva.
Tro på dig, du också.
❤

Ja, en viktig detalj är ju att veta hur gammal du är typ. Sen finns det typ nästan ingenting du kan göra för att förändra beteendet. Allt ansvar ligger på personen med beteendet. Men klart du kan påverka i liten mån... men det finns olika strategier beroende på hur gammal du är. Jag växte själv upp med min far som var periodare, och det var först när jag blev vuxen som jag insåg att jag kunde inte förändra det där - åtminstone inte på de tusen olika sätt som jag försökte!

i situationen som handikappförälder är ju att man blir mer utlämnad och sårbar.
Mer skör och i behov av att ha fungerande vuxna runt sig för att allt ska rulla på,på ett bra sätt.
Man har liksom inte bara sig själv.
Och får man då en partner som accepterar ens handikappade barn fullt ut så blir man (i alla fall jag) så otroligt tacksam.
De ska ju inte säga ja bara till mig,utan också till mitt handikappade barn.
Så jag lider med dig,bedrövad sambo.
Du har inte bara tappat en kärlek utan också en vuxen som har sett ditt barn som behöver ses på ett speciellt sätt.

Men det du kan tänka i detta är ju att du alltid kan ge honom en chans till om han väljer att söka hjälp och aktivt vilja vara nykter.
Om kärleken och tålamodet räcker till det.
Men det är ju hans sak att välja och vilja,inte din.

Mitt ex har sen två års tid velat tillbaka till vår relation,men inte klarat att vara nykter.
Det har han nu efter totalt tre års fullskalig alkoholism klarat.
Han är nykter sen fyra månader och kanske fortsätter så.
Men kärleken oss emellan som var väldigt stark har nu gått över från kärlek till varm vänskap och omsorg från min sida.

Men ge inte upp,tappa inte hoppet.
Under kan ske och om du känner att det finns gnistor kvar så finns alltid den möjliga framtiden kvar.

Tack snälla! Det känns riktigt bra att jag äntligen började skriva här. På ngt sätt, även om jag är anonym, känns det som att jag erkänt helt öppet att jag har problem. Känslan att börja räkna dagar och vara ärlig, även mot mig själv, känns oerhört tillfredsställande. Tack för tipset om appen, ska absolut testa.
Tack för att du tror på mig!

Fy fan för alkohol och dess konsekvenser i form av trasiga och smärtsamma relationer. Styrkekramar i massor till dig!

Dotterns pappa och jag har dottern boende hos oss varannan vecka, sen snart fyra år tillbaka. Vi samarbetar otroligt bra, träffas alltid vid "överlämning" osv.

Men skapade under de 20 år vi levde tillsammans liknande band.

Säg att du är orolig. Ingen idé att sätta stämpel eller vara arg. Lyssnar hon inte så bör du tala med någon som lyssnar. Det beror på din ålder. Är du vuxen kan du tala med anhörig, eller alkoholrådgivningen på vårdcentral. Är du minderårig kan du kontakta skolsköterska, kurator eller annan vuxen.. Det finns hjälp att få.. Kram..

... har jag två ex-sambo. Tragiskt.

Min sambo, eller ex-sambo snarare, är inte hennes pappa. Tack och lov. Vi har bara varit ihop i drygt 2,5 år, men dottern tycker otroligt mycket om honom. Och det är ömsesidigt ?

Jag skulle inte dricka något med alkohol i överhuvudtaget om jag skulle vilja köra en nykter period... men det är ju individuellt vad man tänker och har för mål och vad syftet är...

Jag skäms jättemycket för att jag inte klarar av att dricka som alla andra, att jag fortfarande blir jättepackad fastän jag är vuxen. Nu har jag redan börjat vackla i att jag ska ringa vårdcentralen imorgon, jag tänker att jag ska prova själv en gång till. Jag vill inte att det ska stå i min journal att jag har problem med alkohol. Hur har ni andra gjort? Gick du till läkare först också @surkärring?

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram –
Men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendeskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
Fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

Karin Boye

en förståndshandikappad dotter med enormt tighta band till den alkohliserade man jag levde med i 20 år.
Det har gått bra att leva vidare utan sambonn i direkt närhet.
Vi har löst det med att de ibland när han har varit i bättre perioder umgåtts lite med dottern tillsammans med assistenten.

Det kan vara en väg att göra övergången lite smidigare.
Ett fika,en lunch med någon annan person än du med som buffert.

Mycket lättare än vad jag trodde har det gått.
Det har varit betydligt svårare för mig att tappa mitt stöd i en extraförälder och en saknad efter personen.

God morgon!
Jag njuter också av en nykter söndagsmorgon. Lyssnar på regnet utanför och tänker att livet är rätt bra ändå
❤

Det är säkert viljestyrka men det är ju också den kemi.
Mediciner är läskigt för många men om du behöver stöd i att få kemisk balans är det kanske en början ändå?

Förstår att det känns tungt nu, MEN det andas beslutsamhet i ditt inlägg. NU räcker det! Läs och skriv.
Ett par tankar/verktyg ytterligare från mig:
1. Se till att vara utvilad och mätt. Trötthet och hunger/törst är två starka triggers för många av oss. Se till att motionera.
2 Identifiera risksituationer och ha en plan för hur hantera
3 Söka hjälp på något sätt? VC
4. Skriv upp alla negativa konsekvenser nervgitet får för dig och ha detta synligt för dig själv.

Idag kan vara första dagen på ditt nya liv! Ett fritt och närvarande liv! Jag kan rekommendera det såååå mkt, har varit utan skiten i drygt 10 veckor.
Kram och på återhörande!

Rädd för
Mediciner
Så antabus går bort ... är ba så trött på må dåligt kan man må bra någon gång ? :(