Senaste kommentarerna i forumet

Nu har det gått tre veckor sedan som jag lade av. Egentligen är det nog dag 22, lite hur man ser på det - fast vi skall inte byta tideräkning rakt av.

Igår var jag sugen, alltså förjävla mycket mycket sugen, på att ta mig några öl. Inte en eller två utan att få bli lite lullig. Jag funderade på att åka hem och ställa MCn för att kunna gå på krogen.

Som tur var hann jag inte inte med vare sig beslut eller verkställighet på grund av en kvällsaktivitet jag blev varse om två timmar innan den skulle gå av stapeln.

Ändå finns tankarna kvar, skall jag dricka i helgen, kanske max 5-8 öl, eller 2 flaskor vin. Shit - nu börjar det verkligen bli en pärs. Nu förstår jag ännu mer alla ni starka duktiga här på forumet.

Vad var det jag sade: "Det har varit för enkelt, när börjar jobbet?"

PS. Det heter helt riktigt bönpall för att tjejen kallades böna på den tiden. Det finns någon kristen bönpall också, en madrasserad låg upphöjning att ha knäna på. Samma konstruktion men utan vaddering kallades horpall. DS

Vem vill jag hålla i handen den dagen livet är över för min del?
En bra värdemätare.

Det kanske inte är viktigt för dig att reflektera över just nu, eller så har du reflekterat färdigt, men hur kom det sig att ni två blev ett par och att ni hållit ihop så länge? Jag blir undrande, efter som jag själv befinner mig i en liknande situation med "projektledarskap", få eller inga fördelar med relationen, men desto fler nackdelar. Ett beroende som, i mitt fall, mest verkar bestå av slentrian och osäkerhet över hur det nya livet kan bli. Eller är det så att vi ändå kompletterar varandra?!

En av alkoholens biverkningar/skador är att den delen av hjärnan som styr furnuft och känslor slås ut en del. Hämningar och spärrar släpper och man säger saker helt obehindrat. Vill du leva så där?

Jag känner igen det där. Jag brukar få en massa sms om hur jag ser ut bla... Nu på tapeten så är det min vikt. Jag ska banta 7kg. Jag är 156 cm och väger 65kg. Visst jag har gått upp i vikt mycket pga p piller . men det går man inte upp i vikt av enligt honom. Jag har gått upp 5 kg sen november o det beror på alla chips som jag äter. Det som är roligt är att vi inte bor ihop och dom gångerna jag köpt ostbågar så har han ätit dem.
Jag har lärt mig att stänga av så jag inte blir ledssen.
I tisdags så var han till doktorn och skulle behöva gå ner x antal kilo. Och då kom det sms om att jag ska gå ner i vikt. Och jag bara sitter hemma. Sanningen är mer att jag går ut och går varje kväll och på mina lediga dagar kan jag gå 10 km utan att bli trött.
Det låter kanske hårt men jag har slutat ta åt mig av dom smsen.
Jag vet ju själv vad jag äter och inte äter

Dag 41 torsdag, det blev ännu en bra dag igår. Samma känsla idag och fokus på att vårda den. Slappna av.

Evig ung, tack. Det känns ju så skönt när rädslor kommer till ytan så jag kan se dem. Göra något åt dem. Tänker jag.
Hoppas du får en bra nykter dag.

och ger dig all uppskattning! / mt

att du inte kan hjälpa honom till AA. Han måste göra sitt eget val. Kanske också att han vet att AA innebär ett självhjälpsarbete, att han måste kapitulera inför sitt beroende/missbruk och "släppa" de vita knogarna. Jag instämmer helt med det Dionysa skriver här ovan.
Dessutom - det krävs ju mycket mer än nykterhet för en bra relation. Nykterhet kan vara nödvändigt, för en missbrukare, men det är inte tillräckligt för ett bra liv.
Det kan vara så att du måste söka stöd och hjälp för att få honom att inse att han måste flytta.
Kraft & styrka till dig / mt

blev mitt fall igår. Jag åkte ner till det lilla samhället för att handla och parkerade bilen på torget i centrum. Närmsta vägen mellan parkeringen och affären går via ett staket, i vilket det finns en öppning som är spärrad av två kedjor. När jag kom gående såg jag att den övre kedjan var bortplockad och den undre hängde inte mer än två decimeter över marken på sin lägsta punkt. Eftersom jag är vig som ett sjölejon i ett bollhav så tänkte jag att den där kan jag lätt hoppa över. Fot nummer ett hade gott mått, men fot nummer två bestämde sig för att ingå en symbios med kedjan. Allteftersom jag fortsatte framåt lyfte kedjan min bakre fot allt högre tills jag såg ut som en isprinsessa; en fot i marken, den andra utsträckt rakt bakåt. Nu har jag varken gracen eller rörligheten hos en Tonya Harding, så med ett löst grepp om en närbelägen staketstolpe slog jag i backen, knäet först. Byxorna var inte mycket till hjälp; dom gav snabbt upp kampen mot underlaget och delade sig så att knäskålen kom i direktkontakt med vad jag uppfattade som sandpapper som trottoaren var täckt med. Resultaten blev ett skrubbsår som inte går av för hackor och ett intensivt värkande knä som är ytterst känsligt för beröring.

Så nu är det kortbyxor som gäller, det är min personliga övertygelse att sår läker fortare om dom luftas. Men låt oss lägga lite lök på laxen: Efter en natt då varje kontakt mellan knäet och täcket, det vill säga varje gång jag vände mig, innebar att jag vaknade, var det dags för morgonpromenad. I stilla mak tänkte jag. Men så sprang ett rådjur över vägen alldeles framför oss, hunden såg det men inte jag, inte förrän jag kände kopplet ryckas ur min hand och såg de båda antagonisterna försvinna in i skogen. Jag visste ju att hunden förr eller senare skulle trassla in sig i ett buskage eller så, kopplet är långt och har en klump i änden så det är inte helt lätt att manövrera med i tät skog. Jag visste bara inte hur långt han skulle komma innan det hände så jag gav mig in i snårskogen, i kortbyxor och lågskor banade jag mig väg ut i det okända. Konstigt nog höll hunden tyst, kanske lekte han ninjakrigare med rådjuret, kanske var han bara för upptagen med att spåra för att tala om för världen var han befann sig. Inte förrän han till slut fastnade gav han skall och vi kunde återförenas. Så förutom ett handflatestort skrubbsåg på knäet är mina ben nu täckta av rivsår; jag ser ut som om jag har varit i slagsmål med en vildkatt. Å andra sidan är jag denna gång åtminstone medveten om hur såren har uppstått. Alltid något.

Ha en fin dag!

när det kommer nyheter om att USA tänker lämna klimatavtalet, blir jag ännu mer övertygad om att det aldrig går att begripa sig på hur människan är funtad. Varken globalt eller lokalt.
Hur kan t.ex. enskilda människor, som bl.a. jag, supa sig halvt fördärvade samtidigt som man vill ha ett bra liv?
Och hur kan människor i allmänhet som uppskattar och älskar vacker natur, samtidigt hålla på att ta död på den här planeten?

En del har fört fram idén om att människan är ett olyckligt felspår i evolutionen. En cancersvulst på den här planeten.
Kanske är det så.

Det finns inga fler "chanser" att ge. Du har varit tydlig med ditt budskap, att du bryr dig om honom, om ert barn som går i första rummet (borde göra det för honom också), att du måste lyda dina egna egna behov, ta hand om dig själv för att kunna ha något att ge. Allt hänger ihop och han måste samarbeta, kompromissa, ta hänsyn om han är seriös. Ta hjälp om så behövs.
Tycker du det låter som något?

När jag började vara aktiv här på forumet för ett år sedan, betydde det väldigt mycket för mig att det fanns så många som kämpade för nykterheten. Så vi behövs.

Kram tillbaka

dig Janne, för denna åktur på bönpallen! (Varför det nu heter "bönpall"... Ber man en bön för att allt ska gå bra, eller för att man är en böna?) En färd genom grönsakerna, lyssnande till hojens muller i en euforisk sammanblandning med naturens synintryck och alla dofter, inklusive den av bensin... Glömsk av akutens, sjukhusmiljöns alla fasor, dem ändå i åminne. Kan detta få vara detta och inget mer? En kort sekund vi ber, tacksam för det lilla, till det stora Nuet.
Som Karin Boye uttrycker saken i sin dikt Önskan:

Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verklighet
i ont som i gott.
Och låt mig vara stilla
och vörda vad jag ser,
så detta får bli detta
och inget mer.

Står fast vid att han bör flytta.

Det dricks i arbetsveckan. Han säger sig ha kontroll, kunna sluta när han vill. Isf ett dåligt VAL att dricka, säger jag. Medhåll av honom.

Tjafs inför sonen. Provokationer. Ilska i mig, över sånt han säger, och hela fyllebeteendet.

Så här var det, ja!

Nu borde jag säga- drick inte hemma, antar jag.
Men vart skulle jag komma med det? Till mera ordtjafs och ilska.

Och så är jag lite rädd om honom, skulle göra ont att ha honom "på gatan".

Hur kan jag uttrycka mig? Vill inte blanda in soc i första taget, då är det kört med hans yrke.

Jag kan inte "kasta ut honom" heller, rent fysiskt...

Så grubblar jag i natt.

Tack ska ni ha!

Räknade ut att jag druckit motsvarande ca 800 flaskor vin sen jag skrev här senast.

Att ta upp det här med min arbetsgivare var ett stort steg, men förhoppningsvis den sista tröskeln för att kunna ta tag i detta på allvar.

I alla tidigare åtgärder har jag känt mig mer anonym och jag har mest spelat "duktig patient". Inte behövt förhålla mig till nån längre uppföljning eller insyn i mitt dagliga liv.

Nu blir det lite annorlunda, vilket jag hoppas kan sporra mig. Detta kombinerat med en seriös behandling.

Ska försöka hålla mig kvar här på forumet, alla era berättelser betyder mycket.

För ovanlighetens skull vaknade jag fräsch en måndag. Det var längesedan. Mycket längesedan.
Tänk vad jag har fått kämpa på måndagsmornarna efter en drickhelg. Jag borde få medalj för min kämpaglöd och hålla-masken anda och jag är inte ensam. Har sett att forumet består av otroliga människor som har en energi och en fighting spirit som går utöver det vanliga. Tänk vilken mängd energi vi använder till att bryta ner alkoholen i kroppen samtidigt som man inte ska visa hur slutkörd, bakis och skamsen man känner sig. Vad kommer vi inte kunna uträtta den dagen vi använder superkrafterna till något annat?!

då vet jag att den finns men var? Kommer du ihåg månne?
Är ny här så jag vet inte om det finns en sökfunktion.

Dag 6. Jag tog ledigt idag. Drack min Antabus brus på morgonen före kaffet. Det är en viktig sak att göra och gör mig påmind om att jag inte kan dricka överhuvudtaget just nu. Softade på förmiddagen men fick lite fart mitt på dagen. Städade sonens rum och bytte sängkläder och lite annat. Han kommer hem för sommaren på fredag och jag vill att det ska kännas välkomnande och hyfsat fint här hemma. Idag har jag inte alls tänkt på vin. Kanske beror det på att jag sovit gott, ätit bra och har varken varit arg eller ledsen (HALT). Jag drar slutsatsen att när jag är i vila och harmoni, triggas inte vinmonstret igång. Inte lika kraftigt i alla fall.
Liljekonvaljerna doftar gott i köket. Det är försommar och livet är kanske värt att leva i alla fall.
Godnatt och sov gott!

... önskar dig stort lycka till. Bara för att det inte gick hela vägen förra gången så betyder det inte att det inte skulle göra det nu.

Tack. Jag har just kommit fram till att jag ska vara nykter 100% så länge det bor barn hos mig. Dels för att jag kan, jag känner inget sug själv, dels för att inte vara den andra parten i fyllegräl. Din berättelse gör mig mer bekväm med det. Tack igen för att du delade.

Jag är ny här och känner igen mycket av det du skriver. Druckit dagligen, 1-2 liter vin varje dag. Vill sluta nu, har fått problem med magen bland annat och blev beordrad en vit vecka av min läkare (som inte har en susning om hur mkt jag dricker...). Haft en vit dag i dag, men är så rädd för delirium! Hur gick det för dig?

VI och DOM, vilket målande sätt att se det. Vad "roligt" att några från "VI" också svarar, "VI" som ju kan svara på hur "VI" tänker om (DOMS) mina frågor.
Klart man försvarar sina svagheter och förmiskar de, inte minst för sig själv, det gäller ju alla egentligen.
Tack för input.

Tack för svar från "andra sidan".
Nog kan jsg förstå men när man som vi inte har något långt förflutet har man ju mycket frågor som hur länge han varit sjuk, hur sjukdomen är för honom (förutom att jag förstås förstår att det är en för jäklig sjukdom), hur hans perioder ser ut, hur länge nykter om ens mm. Just nu är det väldigt svårpratat över huvud taget. Han vet att jag bara vill ställa frågor. Jag tassar lite och låtsas som allt är som "vanligt" fast ändå inte. Ibland slänger jag in en fråga som om det är den naturligaste sak i världen som nyss när vi pratade i telefon. Han sov dåligt inatt och jag frågade då när han sover bäst, med eller utan alkohol. Ja sa han då :-0
Får se hur allt går. Ska ta mig till ett öppet AA-möte för att försöka sätta mig in mer.

Åh, tack för svar! Får jag fråga ungefär hur mkt du druckit innan och under hur lång tid? Jag känner mig så extrem i mängden (1-2 liter vin varje dag i 10 månader...) ?