Senaste kommentarerna i forumet

Jag jobbar som kurator med bl.a. människor med ångest och jag har alkoholproblem själv. Men! Det jag vet är att ångest inte är farligt! Väldigt obehagligt men inte farligt på något sätt! Det är lätt och skönt att dricka om man är ångestfylld för man blir lugn! Jag gör det fastän jag har den kunskap jag har! Gör inte om samma misstag! Gå till vårdcentralen och be att få träffa läkare och få medicin och terapi! Önskar dig lycka till!

Det är en sjukdom! Du har en känsligare hjärna än de som kan dricka "normalt" och det är inget du ska behöva skämmas för. Vi lever i ett samhälle som har ett galet förhållande till allt det där som stimulerar vårt belöningssystem. Det ska firas med alkohol, socker och annan kolhydratrik mat. Var snäll mot dig! Det tar tid att läka sin hjärna men det går. Som någon annan skrev, var försiktig med socker och kolhydratrik mat också. Och det är bra att komma ihåg det som blev galet med alkohol i systemet. Otäckt men bra.

Hej
Du befinner dig förmodligen i en riskzon eftersom du skriver här. Är alkoholen den enda orsaken till att din fru vill lämna dig? Om detr är så är det viktigt att du klarar av att vara nykter. Ta hjälp här och gå gärna på något AA-.öte.
vänligen
IKaros

Du beskriver en mycket svår och tuff situation du befunnit dig i under en längre tid. Du känner dig otrygg och rädd för vad han kan ta sig till eftersom han både tar droger och är våldsam mot sig själv och andra. Du har haft kontakt med polis och anmält honom, jättebra! Nu önskar du känna dig säker eftersom han hotat dig att han hotar att ta sig in i ditt hem med en yxa fast han inte har nyckeln. Du har också en önskan om att kunna skiljas från honom på ett vänligt sätt när ni väl pratar.

Utifrån det du beskriver låter det som du reagerar sunt, väldigt bra att du tar hand om dig! Du vill vara och känna dig trygg och att skriva här på forumet är ett steg på vägen. Du har tidigare haft kontakt med polis och det är bra att det finns ett ärende på det. Tveka inte att ta kontakt igen med polisen. 112 eller 11414.

Att kontakta Kvinnofridslinjen är också något vi rekommenderar när man befinner sig i en sådan hotfull situation som du beskriver. De har öppet dygnet runt, konstandsfritt och du kan vara anonym; 020-505050. Du kan också ringa socialjouren: 08-508 400 00 - dygnet runt (Stockholm) befinner du dig i en annan stad googla socialjouren+stadens namn så borde det kunna komma upp.

Bra också att du begränsar kontakten med honom, han behöver annan hjälp den du kan ge just nu. Försök i möjligaste mån involvera andra parter, professionellt och/eller vänner till er båda så flera vet om vad som händer.

Det hörs att du är omtänksam och även vill hans bästa, för att kunna stötta honom på sikt behöver du själv först vara i säkerhet och hjälpa dig själv. Ta din rädsla på allvar och ta den hjälp du kan och behöver nu.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

.....den finast möjliga påskhelg! Känner med er alla i era utmaningar. Det är sannerligen ingen lätt situation någon av oss befinner sig i. Många styrkekramar och mycket kärlek till er alla!! ❤️❤️❤️❤️

....för fint svar. <3 Jag fick nyss veta att han tillfälligt har flyttats till en akutmedicinsk avdelning. Sköterskan frågade honom om det var ok att hon berättade läget för mig, och det var det. Han sa att jag gärna får komma och hälsa på. Vilket är tillåtet på den avdelningen.
Han är fortfarande lite förvirrad, och sköterskan berättade att det har varit svårt att kommunicera med honom angående sekretess och annat. Han har även lite svårt med motoriken, och en sån sak som att "manövrera" mobilen och sms:a och ringa klarar han inte än.
Ja o ja, han är väldigt bra på att lugna en.... Men vad gäller deliriet märkte jag ju att det var allvarligt, eftersom vanföreställningarna var helt galna och han gick helt in i dem. Allt var helt verkligt för honom. Han krampade då och då också. Men nej, jag anade inte att det kunde vara livshotande.
Det känns bra att skriva här och jag är så tacksam för de svar jag får. Har även läst en del andra inlägg. Känner med alla i deras utmaningar.
Jag önskar dig och de dina en fin påskhelg!
Kram! <3

Ja, Mick .. hoppas att min resa kan inspirera till att vilja förändra .. även om jag också skriver för min egen del .. för att inte glömma och påminnas .. Läste om dina folköl .. det var inte förräns jag slutade helt med A , som min resa vart spikrak , innan dess krokig o vinglig .. med ett ständigt planerande .. Så hoppas att du också en dag ska få känna dig Äntligen fri .. Vill önska en riktigt vit o glad påsk ?? nu kämpar vi vidare .. kramar Ler

Hoppas att ni alla får en fin och lugn långhelg ❤️

Glad påsk allihop!

Inväntar kommande långhelg lite smånervöst. Har varit rätt lugnt på alkohol fronten på sistone hos oss vilket lett till att jag kunnat slappna av lite och faktiskt vara rätt glad emellanåt. Mannen anstränger sig att hjälpa till lite mer hemma och med barnen vilket är skönt som omväxling. Tror dock han druckit lite igår i garaget under kvällen, inte mer än att jag fattat misstankar på hans beteende men ändå. Långhelg har brukar vara förknippat med stort alkoholintag och jag litar inte alls på att denna ledighet skulle bli annorlunda. Men vi får hoppas jag har fel och att vi faktiskt kan ha en helt trevlig tid tillsammans.

Vilken hemsk chock för dig att han blev så dålig fysiskt och så fort! Jag hade ingen aning reaktionen kan vara sådär häftig av ett tvärt slutande och då tycker jag att jag efter många år med alkoholister omkring mig är hyfsat påläst! Du ska inte känna skuld över att du inte förstod vad det handlar om, en person som han verkar bra på att lugna och säga allt är okej för att du inte ska oroa dig. Hur skulle du då kunna veta det kunnat vara livshotande?

Jag tycker du ska lita på att vården tar väl hand om honom och jag tror inte alls att han skulle nekat dem att informera dig om han kunnat ge dem sitt medgivande. I det skick han hamnade på sjukhus tror jag all hans kraft går åt till att repa sig och det betyder inte alls han inte vill du ska veta vad som pågår. Som du själv misstänker så kan han ha svårt att kommunicera med dem omkring sig. Tids nog får ni kontakt med varandra. Försök ägna dig åt ditt eget mående, förstå vad som hänt och tänka framåt hur ni kommer vidare. Det hörs att du vill ni ska ha en gemensam framtid och säkert vill han det också, och det är redan den bästa förutsättningen för er att klara av tiden framöver tillsammans.

Jag hoppas han snart repar sig såpass så du får hälsa på för att få lite lugn och bättre kontrollkänsla över situationen, så du kan slappna av lite grann.

Fortsätt skriva av dig här, vi är många som läser och stöttar för alla vi här inne vet vilken hemsk och lömsk sjukdom alkoholismen är och att den kan drabba de snällaste, trevligaste och mest älskade mänskorna! Styrkekram till dig inför påskhelgen!

Hej
Jag är övertygad om att om du verkligen vill sluta dricka är det bra (kanske nödvändigt) att vara öppen om det för dem du litar på. Det här forumet är dock en utomordentligt bra början. Läs och skriv. Skriv även om du inte får så många svar. Många läser utan att skriva. Sedan gäller det för dig att hitta din väg ut ur alkoholens grepp. Misströsta inte, det är möjligt att lyckas, det har hag sett många exempel på.
vänligen
Ikaros

Upp på hästen och kör vidare, men glöm inte att sitta kvar i sadeln vid tvåveckorsgränsen!
Kämpa på - kunde jag, med mitt destruktiva mönster, så kan du!!!
/E

Var jag nog rätt bra på innan vi får till Spanien, nu känns det som att jag hur gärna än jag vill kan peppa någon annan.
Känns som att vad ska jag säga då jag är mitt i min svåraste period nu.
Jag kände i morse att min kropp inte orkar mer, jag känner mig helt slut, ändå dricker jag inga jätte mängder, ungefär 2-3 glas/dag.
Jag tänker att nu tar jag nya tag men så säger hjärna att vänta till efter påsk, så mina tankar strider hela tiden.
Fan för alkoholen.

rätt, ingen svart spiral mer. I dag mår jag som en prins och känner mig heltaggad på att så en alkoholfri påsk och sedan allt därefter! Glad påsk!

Jag har anlänt till jobbet, och det känns bra. Men jag är känslomässigt skör, och känner mig lite ensam. Jobbar på flera olika skolor, här är jag 3 timmar en gång i veckan sen i februari och har inte lärt känt folk så bra än. Går runt med min "hemlighet" och känner mig lite vilsen och ledsen. Samtidigt som jag är vid gott mod. Märklig blandning.
Jag känner inte att jag vill berätta för vem som helst om det som hänt och om min sambos missbruk. Inte ens alla vänner. I synnerhet inte de som inte har träffat honom. Varför ska jag lämna ut honom till dem? Och människor i allmänhet är så snara att placera varandra i fack. "Alkoholist....ok...." Nej. Han är Människa. Själ. Man. Först och främst. Och han ÄR INTE sitt alkoholproblem, han HAR ett alkoholproblem.
Jag skäms inte ett dugg för honom eller hans missbruk. Men jag vet hur tabu och skambelagt det fortfarande är för många. Jag vill inte att den jag älskar ska bli dömd och "etiketterad" utifrån detta. Han är en fantastisk människa, det är det jag vill att människor upptäcker först. Låter det vettigt?
Ok, snart dags för lektion.
Kramar till alla!

Kolla på boredpanda.com

Eller googla:

10+ Before-And-After Pics Show What Happens When You Stop Drinking

Sån sjuk skilllnad på de som slutat dricka.

När jag ändå är här så failade jag igen som vanligt efter cirka 14 dar. Drog i mig en flaska vin i förrgårr natt. Helt onödigt och blir så besviken på mig själv. Men dan efter mådde jag så sjukt dåligt även fast det "bara" var en flaska vin.
Känns som jag verkligen blivit allergisk mot vin och om jag ska säga något positivt så blev jag än mer sporrad att skita helt i a.

Börjar om nu direkt och kommer inte trigga någon svart spiral.

Vi ses på Blåkulla Sinnituss! Säker färd såklart! ?

Det var bra att skriva här känner jag. Behövligt.
Hur går det för dig Manda?
Hoppas ni alla får en fin påskhelg och ta hand om er.

Jaa det är mycket nu... Har så mycket i huvudet ständigt att jag har svårt att ta mig ork att skriva här. Det är så omvälvande att sluta på ett jobb där jag varit så länge. Men det känns också helt rätt och nu vill jag att de sista veckorna bara ska gå. Är inte alls förtjust i min chef heller så det påverkar mitt mående en del. Mycket frustrationskänslor.
Alkoholen då. Inga urspårningar men det är en vinglig balansövning. Varit ute en gång sen jag skrev sist. Höll mig till öl och använde appen Promillekoll, som Sisyfos tipsade om här, tack! Det gick bra. Sedan har det blivit kontrollerade mängder vin hemma under två helger, 1-2 glas fredag och lördag. Inga problem, det blir som vanligt att vi inte dricker upp en hel flaska utan sista decilitrarna blir stående tills vi antingen häller ut eller använder i matlagning. Vi var på födelsedagskalas i helgen, ett eftermiddagskalas, stillsamt. På väg dit hoppades jag att det skulle finnas vin och det fanns det. Det blev tre små glas och humöret lättade och stressen släppte så förrädiskt skönt.
På kvällarna när jag ska sova känner jag hur spänd jag är i kroppen. Jag försöker göra olika saker för att hantera stressen: Var på ayurvedisk massage, skönt men hjälpte bara för stunden. Mindfulnessövningar, djupandas. I förrgår hade jag mycket frustration i själen så då
gick jag till gymmet och körde ur mig en timme, jätteskönt. Tar ibland en Atarax för att kunna slappna av och somna lättare.
Har ett par utgångstillfällen framöver om två veckor och vet att jag måste planera noga innan. Stor risk för dikeskörning nu. Bör inte dricka vin ute på krogen. Jag har undermedvetet/medvetet en längtan efter att få släppa taget och det behöver jag göra, men inte med alkohol. Däremot släppa taget om jobbet.

är tillbaka på den nyktra stigen och blickar framåt Jullan. Ångesten och det dåliga måendet klingar av.
Javisst ska vi hjälpas åt här inne. Enade vi stå mot A-monstret.

Trevlig påsk och kramar

Egentligen. Känner mig mest tom. Tom på tårar, likgiltig. Mina förväntningar på honom är så låga att jag nästan inte ens blir besviken. Jag bara konstaterar att han gjort det igen. Vad finns kvar nu? Egentligen? Är detta kärlek? Hur kan det vara kärlek?

Men måste erkänna att trots detta och trots att jag inte ens fick en ärligt menad ursäkt när jag pratade med honom nu på morgonen så överväger jag att åka på resan med honom. Vill bara att allt magisk, som genom ett trollslag, ska bli bra!!! Är jag helt galen eller har jag tappat alla referensramar? Detta är ju inte ett normalt förhållande, jag vet ju det. Men det är allt jag har, och vad är jag utan det? Mest troligt en fattig ensamstående mamma som tvingas lägga 50% av inkomsten på boende. Herregud, vad har jag gjort? Hur ska jag ta mig ur denna mardröm?

Jag har bestämt mig för en tidsperiod, kanske inte för min nykterhet totalt sett men för vad målet för den här perioden är. Jag satte tidsgränsen till ett år. Jag valde tiden för att slippa förhandla med mig själv just nu och det känns bra (kanske lite optimistiskt när jag har klarat max 2 veckor de senaste 5 åren...)
Jag har bra förutsättningar nu när jag tagit kontakt med beroendevården och hittat det här förumet.
Manda, jag tycker som hjärnklar, vi tar en vit påsk! Jag ska på påvägtillblåkullagympa i kväll strax innan avfärd till Blåkulla.
Kanske kan vi nyktra kärringar ha en egen zon på Blåkulla i år och visst kommer kvastfärden kännas säkrare utan a...

Han kom flygande och satte sig på ett dött träd som stod ensamt på ett hygge och började jobba. En kort, snabb serie knackningar, som en drogad snickare, sedan flyttade han sig uppåt längs stammen, letade ett tag och så på det igen. Jag stod där och betraktade honom en stund och något jag läst någon gång, någonstans, poppade upp ur mitt minne. Jag tror det var en gammal man som på sin dödsbädd sade: "Det jag har ägnat mig åt längst, och med störst passion, är livet." Rätt så tänkte jag, vilket privilegium det är att ha fötts som människa. I princip alla andra djurarter ägnar hela sin tid åt att bara överleva, att hitta mat för dagen, att finna skydd när vädret är på sitt värsta humör, att undvika rovdjur. Men vi människor har ordnat det så vist för oss att vi kan ägna en stor del av vår tid till att bara leva. Vi har till och med tid och möjlighet att njuta av det, att skapa oss den tillvaro som passar oss bäst.

Min väg genom livet har varit krokig, jag har passerat många träsk som jag nästan har drunknat i. De flesta människor tittar rakt fram och går snabbt när dom kommer till en svår passage men jag har dykt i, utan tanke på hur svårt det är att komma upp igen. Men däremellan, den stig jag har vandrat mellan träsken, har varit underskön. Kanske är det så att mina besök i mörkret har gett mig förmågan att uppskatta stunderna däremellan mer. Kanske är det till och med så att jag har fått lika mycket, eller mer, ut av livet än de människor som bara trampar på i sin grottekvarn, som ägnar hela veckan åt att se fram emot helgen. Det finns de som kallas adrenalin-junkies, som söker en kick som ligger en nivå högre än deras ordinära liv. Jag vill nog påstå att jag har gjort tvärtom, jag har då och då sänkt mig ett eller ett par pinnhål, så att mitt normala liv blir mer njutbart.

Och njuter gör jag, livet här ute på landet kan i mångt och mycket definieras som enahanda, men det rymmer faktiskt en hel del positiva saker, men precis som med allt annat måste man aktivt söka dem, och acceptera att de inte är av det grandiosa slaget. Jag stod i går kväll och tittade ut från balkongen och såg något gult lysa klart inne bland trädstammarna. Jag undrade vad det kunde vara, den enda gula leksaken som hunden äger är en boll som jag visste låg på framsidan av huset. Så jag gick ut och tittade, och där hittade jag ett område med tussilagos, de stod tätt, tätt, och blommade alla på en gång. Så även om snön ligger på marken just nu så vet jag att våren är på gång, tussilagos har inte fel. Och min besvikelse när jag såg snön falla igår har vänts till optimism, bara med hjälp av några små blommor ute i en skogsglänta. Så jag behöver inte hoppa fallskärm, eller klättra i berg, jag snor i stället en replik från filmen Pretty Woman: I'm high on life.

Ha en trevlig början på påsken allihop!

Tack för respons??, känner mig bra, fysiskt. Men drack ju bara en dag. Psykiskt däremot är värre. Känner mig ångestfylld och ledsen. Ska ta till mig era ord och bli blicka framåt. Härligt skånetösen att du e på banan igen. Vi får hjälpas åt med kampen mot adjävulen. Kram till alla

Ullabulla och Bedrövadsambo:
Tack för era svar ❤️ Skulden och skammen har lättat lite, oron också. I alla fall för tillfället. Ska verkligen försöka hålla fokus på mig själv och att göra det jag mår bra av, och ta en stund i taget. Har inte jobbat sen förra onsdagen, men imorgon ska jag göra det. Jobbar med barn och ungdomar och det är inspirerande och upplyftande.
Han har druckit MYCKET det senaste halvåret. Men fungerat normalt. Fast de senaste två månaderna har han då och då haft balansproblem. Jag vet att han insåg att det inte höll, och att det var därför han slutade. Innan han gick helt in i förvirringens dimma sa han "det här är min sista chans, när det gäller spriten, och en relation med dig".
Det är tufft att inte veta någonting, samtidigt som jag givetvis respekterar sekretessen och förstår att den är nödvändig. Önskar bara att han kunde kommunicera till dem att det är OK att låta MIG veta. Men vem vet, han kanske tror att det göra mig mer orolig att ha kännedom om vad som händer. Fast jag tror mer att det handlar om en blandning av svårighet att kommunicera med dem (p.g.a. både dålig hörsel och för tillfället dåligt tal), utmattning och en del kvarvarande förvirring.
Och nej, jag har ingen tidigare erfarenhet av alkoholism och delirium tremens. Jag tror att den här upplevelsen lär mig, och kommer att lära mig, massor. Inte minst om mig själv. Och det är något positivt, även om sättet jag får lära mig det på är minst sagt tufft.....
Tack för att ni finns, och för att ni stöttar. Kramar till er! ❤️