Senaste kommentarerna i forumet

Önskar dig Ullabulla också en skön och lugn påskledighet! Och alla andra också förstås!

Tack för dina ord, Dis. Det svåraste är ju att veta hur länge en ska "stå ut" med detta beteende. Just nu känner jag spontant att hen får max ett år på sig att ta min oro på allvar och sluta avfärda det. Det kan ju dock ändras ganska fort om det skulle eskalera, för då vill jag inte stanna alls. Tycker det är illa nog som det är och risken är att jag inte orkar mer om ett år ifall hen inte kommit till insikt. Samtidigt svårt att inte klandra sig själv för att en inte noterade det tidigare, innan en ingick samboskap i bostadsrätt till exempel. Vi har åtminstone inga barn som drabbas av hens alkoholintag. Bekymret är att jag vill ha barn (och hen med enligt egen utsago även om hen konstant kommer med ursäkter för att skjuta upp detta), men jag vill inte att barn ska behöva växa upp med så omfattande och ofta förekommande alkoholkonsumtion i hemmet. Jag har även sagt till hen att jag inte vill att våra eventuella barn ska få hens syn på alkohol då jag inte anser den sund.

Vissa har ju riskdrickande i vissa åldrar också och därefter lägger det sig igen. Men nu är hen närmre 30 och det borde blivit markant bättre om det nu skulle "lägga sig". I början när vi träffades drack vi ganska mycket båda två, men det reflekterade jag inte så mycket över just då. Det var sommar och vi var båda flera år yngre. Men sen när det inte gick tillbaka började jag se mönster. Hen gjorde sällan något tillsammans med familj eller vänner utan alkohol. Det spelade ingen roll om det var fest, bio (då tar de någon öl innan och ofta även efter), söndagsmiddag eller sitta hemma och spela online med sina kompisar. Så är det fortfarande. Och jag kan inte komma på ett enda tillfälle under dessa år när hen tagit EN öl eller ETT glas vin och sedan slutat. Är det öl eller vin tycks hen fortsätta dricka från första glaset till läggdags. Det händer fortfarande då och då (om än mer sällan nu) att hen tar en öl med sig in i sovrummet och ställer halvdrucken på nattygsbordet om det varit fest eller utgång.. Så vitt jag vet är det bara när hen tar ett glas whiskey som hen kan stanna vid bara ett glas. Men även detta kan hen göra flera vardagskvällar i veckan trots att hen kör till jobbet. Jag som inte ens kör till jobbet dricker inte alls dagen innan arbetsdag.

Och en massa påskgodis för att dämpa ångesten blev det i går. Fortsätter med godiset idag, antar att kroppen saknar kalorierna som jag normalt förser den med i flytande form.
Jag får ta tag i sockerberoendet senare,
Hur lång tid tar det att komma ner i varv? Hur lång tid tar det att återställa sömnen? Är det någon här som provat campral? Funderar på att be min läkare skriva ut det åt mig. Det kanske fungerar bättre än påskgodis.

Tillgång till medicinsk expertis kräver ju någon form av journalförning. Om inte annat för patientsäkerheten
Men skriv hur du mår och anledningen till att du tror du behöver läggas in. Kanske går det ändå att vägleda dig lite här

Styrkekramar och tänker på dig.
Skriver under på det som Sisyfos skriver.
Låt oss vara ditt bollplank, du är en sån styrka och bollplank för oss
i vårt kämpande, så om du orkar skriv här och låt oss till stöd för dig.
Stor kram

Blev det lite träffande, jag känner att jag har räven som biter mig och jag bär den plågan själv, vill eller vågar inte
berätta för någon, som är nära mig.

Blev det lite träffande, jag känner att jag har räven som biter mig och jag bär den plågan själv, vill eller vågar inte
berätta för någon, som är nära mig.

för vår skam för att tala om alkoholproblem, en skam som förhindrar både hjälp och läkning.

Skickar lite ljus till dig, massa kärlek och värme.
Till både dig och din familj.

//MM

Skickar styrkekramar till dig.
<3

För att du delade med dig. Den ingav mig hop, jag vill också vara där men är inte där än.
Kampen i mig är jobbig men tar halmstrån och läser, skriver här.
Tack

Tack Manda för att du skriver här, det är guld värt för mig nu, det är inte ok just nu, jag har det svårt, men jag måste ta beslutet
att sluta, män där är jag inte än.
Innan vi åkte till Spanien höll jag ju upp ungefär en månad och i slutet på den perioden berättade jag för en av mina döttrar
och för en väninna först innan jag berättade lite för min man. Men det var lättare då när jag hade A lite på avstånd, Jag tror att
om jag kom över detta första så kanske det kan bli lite lättare att berätta igen.

Ni måste ta en time-out från varandra innan ni kan bestämma något överhuvudtaget, det är jag övertygad om.

Du har bestämt bestämt så.

Hjalmar Gullberg mindes också den berättelsen i

Och han teg om plågan

ur: Ögon, läppar (1959)

Finns det en kärlek som är obesvarad,
griper den tag om bröstet som den äter
med klorna. Lycklig den som blir besparad

ett kval som är ett kval för majestäter:
Sapfo vid stupet och Prometheus’ gamar.
Men genom livet med en sorg som fräter

går många av oss. Inför världen stramar
vi upp oss. Ingen ser oss knyta näven
om det som pinar hemligt och förlamar.

God min i elakt spel: vi lyckas även
och liknar när vi övat upp förmågan
gossen i Sparta som den stulna räven

slet upp i bröstet, och han teg om plågan.

Du är egentligen inställd på att gå och då plötsligt så kommer han med löften om bot och bättring..., så typiskt. Och genast kommer tvivlen. Har han sagt något om vad han är beredd att göra för att ni ska få det bättre? För en ändring måste ju till i hans inställning och beteende.

Vill också tillägga att jag verkligen känner igen mig i det att personen med det skadliga alkoholintaget jämför sig med andra som är "värre" och på så sätt får "bevis" för hur personen själv inte alls har problem. I min sambos fall jämför han sig inte med vänner och familj, men gärna med personer som verkligen har råkat illa ut pga alkohol-

Jag tänker att det är uppenbart att din partners alkoholintag är i riskzonen, och hen står i fara för att utveckla ett beroende om hen inte redan gjort det. Också oroväckande att hen ljuger om sitt intag. Jg tycker att du ska fortsätta att uttrycka din bekymring för partnerns alkoholbruk. Vet dock hur svårt det är att stå vid sidan när personen själv inte vill inse ett skadligt beteende.

Jättebra om du har vänner du kan prata med, fortsätt med det och isolera dig inte från din omvärld.

Stor kram!

Alkoholen bestämmer över mig liksom...svårt att förklara.
Kan bara inte motstå :-(

för en alkoholist.
Att du ens kunde stå upp efter dessa enorma mängder visar på väldigt hög tolerans - vilket är ett tydligt tecken på beroende.
Dricka vid "fel" tillfälle, dricka även om de andra inte gör det, dricka extra i smyg och kamouflera med ett officiellt glas, dricka trots att det inte ger någon positiv känsla, göra sådant som egentligen går emot ens grundläggande värderingar (missa överenskomna tider, be om och ta alkohol av andra mm) Det är inte du själv utan beroendet som styr och skammen kommer som ett brev på posten.
Varför du blivit på det här sättet är ju inte så lätt att svara på, men man kan dricka sig till ett beroende oavsett hur grundförutsättningarna varit från början.
Visst kan du bli "normal" igen, dvs normal i meningen leva ett liv i nykterhet. Däremot har jag svårt att tro att du kommer att kunna dricka "normalt".
Du ör trött på detta. Låter som en stark motivation att börja en förändring. Vill du börja nu? Att avstå alkohol en dag i taget?
Jag tycker du ska ge dig själv en ärlig chans. Skriv här och börja idag!
Kram

förstörde min morgon. Inte de fysiska företeelserna, snarare anekdotiska. De flesta har väl hört historien, men jag drar den ändå, starkt förkortad: En ung gosse hade olovandes tillgripit en räv och var på väg hem när han mötte en äldre man. Han gömde räven under jackan, men det bar sig inte bättre än att den gamle mannen var pratsugen, så han stoppade gossen och började förhöra sig om ditten och datten. Under tiden hade räven insett att framtiden i gossens händer såg allt annat än rosenskimrande ut, så han luftade sitt missnöje genom att gnaga sig in i gossens bröstkorg, som trots denna smärtsamma procedur inte rörde en min tills han så småningom föll död ner. Denna några tusen år gamla historia var vad som snurrade i mitt huvud när jag vaknade klockan tre på morgonen. Av okänd anledning.

Det element i det hela som stod för själva förstörandet var det faktum att jag inte för mitt liv kunde komma på vilken nation gossen tillhörde. Jag rannsakade min hjärna till jag dels var klarvaken, dels hade ont i magen. Jag får ofta det; olustkänslor i magen när jag står inför en intellektuell utmaning som jag vet att jag har lösningen på, men som undflyr mig. Vetenskapen har kommit underfund med att hjärnan och magen är förbundna på ett unikt sätt som inget annat organ i kroppen kan matcha, nästan som om magen är en förlängning av hjärnan. Det här förklarar varför magen så ofta fysiskt manifesterar känslor, de berömda fjärilarna som väcks till liv i magtrakten när man är kär är väl det mest omskrivna symptomet, sedan finns ju den där hisnande känslan man får när man står högt upp och tittar ner, eller det som är snudd på smärta när man ser någon göra sig illa. Hursomhelst fanns det inte en chans att somna om igen.

Jag gick upp och startade datorn, tillredde en kopp kaffe och satte igång min sökande efter förlösning från mitt dilemma. En kopp java och ett par cigarretter senare hade jag uppnått mitt mål och började göra mig i ordning för en osedvanligt tidig morgonpromenad. När jag så småningom stod där vid ytterdörren med kopplet i näven stod inte hunden att finna någonstans i närheten. Jag ropade förgäves en stund innan jag påbörjade sökandet efter den lille desertören. Han låg i sin säng med huvudet vänt mot väggen och vägrade ögonkontakt; uppenbarligen hade han bestämt sig för att det var alldeles för tidigt för fysisk aktivitet. Jag kan inte påstå att jag var särskilt besviken när jag klädde av mig och åter kröp ner i sängvärmen, jag undrade bara hur länge jag skulle få sova innan han bestämde sig för att lösa in sitt tillgodohavande. Det visade sig bli behagligt länge, inte förrän klockan sex kom han och buffade på mig. Så det blev väl inte så tokigt ändå. Och javisst ja, det glömde jag visst nämna: gossen var från Sparta.

Ha en fin dag!

Du får en fin påskledighet.
Jag känner så mycket igen mig. Jag har också en förståndshandikappad dotter och alkoholiserade föräldrar.
Och varit duktig flicka hela livet men ingen applåderar.
Men vi kämpar på för den där bekräftelsen som aldrig kommer.

Kanske vi måste inse att det är vi själva som måste ge oss den där klappen på axeln.
Och framför allt ge oss själv lov att leva och njuta av livet.
För ingen annan gör det och vi får faktiskt lov till det.

Så bra att du sökte hjälp, mina tankar till dig. Kram ❤

Till att börja med vill jag be om ursäkt för sen respons och tacka för era svar. Jag trodde kag skulle få mail om någon svarade på min tråd men så var ej fallet för mig och därav såg jag detta först nu.

Jag har inte jättemycket stöd måste jag säga. Jag har goda vänner som lyssnar när jag ventilerar, men de är också rådvilla.

Jag har nu pratat med min partner om detta vid ett flertal tillfällen. Första gången var i höstas. Då sa jag att jag var orolig för hens alkoholintag och fick till svar: "Du behöver inte vara orolig".
Vi hade en ny diskussion om detta ganska nyligen. Hen hade krävt drastiska åtgärder i ett helt annat avseende och när vi pratade om det tog jag tillfället i akt att ta upp detta med alkoholen som parallell. Då fick jag till svar: "Det är inte samma sak. Att jag dricker alkohol påverkar bara mig".

Nu har det varit en bättre period ett tag (så vitt jag vet) på några veckor, men jag vet sedan tidigare att det kan pendla. Bekymret är också att hens omgivning dricker mycket och ofta - både familj och vänner. Så pass mycket att hen reagerar på det som mycket, vilket gör att hens eget alkoholintag blir normaliserat för att det är mindre än övriga i hens direkta närhet.

Ett mycket svårt problem att veta hur lång tid jag ska ge det...

Tack för styrkan, Alice!!

Hur har du det just nu, Tösabiten?

Jag kan nog delvis förstå dilemmat med din make, jag hade nog inte heller stått ut med det där kontrollbehovet, även om han antagligen menar väl. Men jag har varit 'singel i många år, så jag har inte mycket att jämföra med. Men för ca 1 år sen berättade jag för mina syskon och några nära vänner om mitt problem med alkoholen (de blev inte så förvånade). Och det kändes så bra. Det blev på nåt sätt även tydligare för mej själv, efter att jag berättat om det. Jag tror att det är bättre och lättare på lång sikt, om man kan prata öppet om sitt alkoholproblem men det är inte så lätt i början. Men varför ska det vara så svårt och 'skambelagt!? Om man t ex säjer att man har svårt att sluta äta godis eller kakor, så är det inte många som reagerar alls (eller bara håller med om att det är gott?). Hoppas du mår bättre idag. Nu tar vi nya tag! Kram ?