Senaste kommentarerna i forumet

Väldigt tufft.

Den resan ska du inte åka på! Jösses, jag hade varit skogstokig. Skällt tillbaka som en bandhund, ringt låssmed och bytt ut låsen. Usch, jag blir skitarg bara av att läsa ditt inlägg. Samtidigt vet jag från min förra relation att psykisk påfrestning i en relation gör att känslorna dämpas, det känns som de täcks av en våt filt. Till slut känner och tycker man ingenting, för husfridens skull. Och då begår man våld på sig själv.

Håller med Ullabulla, hur skulle du kunna veta? Jag har aldrig hört talas om så svåra fysiska reaktioner, han måste ha druckit enorma mängder. Han får den hjälp han behöver just nu, och det bästa du kan göra nu är att ta hand om dig själv. Skickar massor av styrkekramar till dig!

Förstår din vånda.
Men tänker,hur skulle du ha kunnat veta?
Varför skulle du ha erfarenhet av alkoholism,delirium tremens osv.

Det är ju bara vårdpersonal som kanske dessutom har erfarenheter av just detta som skulle ha kunnat förutse det.

Att sekretessen gör att de inte informerar dig är ju bara gängse rutiner,även om jag förstår att det är svårt för dig att inte få information.
Vem som helst som hade en sjuk anhörig skulle ju gå igenom det du känner just nu.

Visst kanske det finns lite förnekelse från din sida kring detta,precis som det gör för alkoholisten.
Men det är ju så det funkar med alkoholism.
Både vi anhöriga och den som dricker blundar ju in i det längsta och lite till.
För det är tungt att se det som behöver ses.

Det enda jag kan råda dig till är att sitta still i båten och försöka ta in att han är precis där han behöver vara.
Och att du får din första tuffa lektion i att avstå från att hjälpa eller agera eftersom du inte kan det just nu.
Och det är nog den bästa attityden när det gäller detta.
För att gå in i detta tillstånd,delirium tremens tror jag att man ska ha druckit rätt hårt och rätt länge.
Men jag kan ha fel där. rätta mig ni som kanske har bättre kunskap.

Fortsätt skriva här,det lindrar något.
Framför allt så är vi fler som gått igenom det du går igenom även om situationerna kanske inte är exakt detsamma.

Välkommen hit till forumet.

Har varit fem sex varv på tippen med div skräp och skrot.
Hade så mkt energi, det hade jag aldrig aldrig orkat om jag drack igår det är i alla fall säkert.
Satt i bilen och tänkte på det, fan va skönt och kul att va pigg och nykter.
Det borde jag vara resten av livet, absolut blev slutsatsen innan jag hade åkt klart.
Hoppas alla är nyktra och nöjda som jag är i kväll :)

Om det känns fel nu kommer det att kännas fel om ett år också. Din sambos nonchalans inför din oro är mest illavarslande. Om jag var du hade jag ställt ultimatum "var helt nykter en månad och bevisa för mig och dig själv att du ens kan vara nykter".

var såg du bilder på alkoholister före och efter, kanske kan vara bra att titta på när det kommer sug i framtiden.

Ja, hur vet man egentligen när det är dags att gå? Jag tror att man ofta har svaret inom sig men problemet är att man så hett önskar sig en förändring att man ser bort från sin magkänsla och klamrar sig fast vid hoppet. Det gör i alla fall jag. Om man skulle gå utifrån ditt resonemang med att ge det ett år så skulle jag ju gått för längesen. :) Skrämmande ändå, att åren kan gå och man kan leva på ett hopp så länge.

Du tänker helt rätt som inte vill skaffa barn med din sambo. Det är nog det dummaste man kan göra i en sån situation - believe me, I know. En bostadsrätt kan alltid säljas. Ett barn binder er samman resten av livet.

Jag älskar också det citatet av farbror Melker!
Välkommen hit. Det här är en bra plats att reflektera över det man inte kan eller vill dela på riktigt riktigt än.

Min sambo har varit på jobbresa i ett par dagar. Ringde mig när han var på väg till flygplatsen och jag märkte att han hade druckit, något som han också erkände. Så ringer han igen ungefär samtidigt som hans flyg skulle lyfta. Säger först att han inte fick åka med för det var överbokat. Hör att han låter ännu slirigare än vid vårt förra samtal. Därpå följer ett antal uppringningar där han ömsom skäller ut mig, ömsom ber mig om hjälp (vad fan nu jag ska göra?!). Helt sjukt. Jag orkar inte ta skit och bråka i telefonen, så svarar inte varje gång han ringer och säger inte mycket tillbaka. Klarar inte heller att förstå vad det egentligen är som är bakgrunden till varför han inte kom med planet. Nu säger han att han missade flyget. Själv är jag övertygad om att samma sak som hände när han var på resa i vintras hänt på nytt. Då kom han inte med sitt anslutande flyg pga att han druckit för mycket! Samma sak då, han ringde mig och skällde och var arg - som om jag skulle kunna göra nåt när han befinner sig på en flygplats i Mellanöstern! Nu är han åtminstone i Europa...

Och imorgon kommer mina föräldrar för att vara barnvakter när vi ska på vår romantiska weekendresa, hahahaha. Det är så att man inte vet om man ska skratta eller gråta!

Jag har också sömntabletter till behov. Hade några veckors nykterhet i början av året och sov bättre än på länge. Sammanföll med byte av antidepressiv medicin där jag märkte betydligt minskat sug av alkohol tillika betydligt bättre sömn. Tyvärr fick jag andra biverkningar och fick återgå till min vanliga. Nu har jag sovit sämre några nätter men varit utan sömntablett. Sömnen försämrades lite när jag bytte medicin och ännu mer sen helgen då jag drack rätt mycket.

Varför ska du testa måttligt nu till helgen? 3 veckor är ju fantastiskt bra och jag gissar att du sover bättre? Kan vi inte köra nykter påsk tillsammans?

att du konstaterar att du mår bäst utan alkohol. Nej, jag tror inte att det är jättemånga som lever alkoholfria en längre period och sedan åter faller ner i drickandet och aldrig kommer ur det igen. Däremot är det nog många som börjar dricka ett tag, och upptäcker att alkoholismen är en progressiv process/sjukdom som förvärras när drickandet återupptas och fortsätter, och som då gör en ny kraftansträngning och börjar leva nyktra igen. Vi är ju flera här inne som gjort denna erfarenhet, däribland jag.
Du behöver inte formulera frågan som du gör: "Kommer jag klara av att vara alkoholfri resten av livet?". För dig som är ung är detta ett jättelångt tidsspann. Så varför inte i stället ställa frågan: "Klarar jag att leva alkoholfri?". Den frågan har du redan besvarat. Ja, du klarar att vara nykter, och du mår bra av det.
Det är jättebra. Och det är starkt jobbat av dig Svartvit. Det ska du ha all kredd för den positiva utveckling du haft sedan förra sommaren.

Sedan har jag en reflektion angående ditt dryckesmönster, precis som du själv har. Du har förmodligen utvecklat ditt drickande mot att bli en mer utpräglad periodare. I stället för mindre mängder ofta, dricker du sällan men våldsammare. Och du har grubblat mycket och mått dåligt över ditt drickande, och hållit upp kortare eller längre perioder, för att ibland ha druckit alldeles för mycket när du väl druckit.
Det påminner mycket om min egen utveckling till periodare. Mycket grubblande och ångest för mitt drickande, "bestraffning" i form av vita perioder, för att sedan dricka mer när jag väl började igen, etc. Som en ond nedåtgående spiral. En kanske inte helt ovanlig utveckling när man fastnat i ett beroende av den psykoaktiva drogen alkohol.

Så jättebra att du mår bäst av att leva nykter Svartvit. Fortsätt med det.

Tyvärr så får jag säga att:
Inga problem att dricka 9 öl.
Nästan 5 liter Det är sjukt

Jo, visst är jag orolig att det ska gå överstyr igen om jag tillåter mej att dricka. Till helgen är det 3 veckor av nykterhet. Jag ska på en mindre fest på lördagen, tänker redan på vad, hur mycket eller om jag ska dricka alkohol alls.. Ett evigt dividerande i hjärnan. Men jag ska försöka dricka måttligt, vill gärna se om jag klarar det. Jag har inte provat Campral. Men har sömntablett vid behov, det har hjälpt mej ibland då jag också har problem med sömnen (ofta tyvärr druckit vin för att kunna somna). Nu kämpar vi vidare!

Hej!
Hur går det för dig idag/ikväll?
Du klarade dig bra innan resan så det klarar du igen ❤

Jag vet inte om jag varit alkoholfri såhär länge tidigare? Jag har ju hållit mig nykter längre perioder tidigare men inte varit alkoholfri. Jag har många gånger reflekterat över mitt drickande, hur det gått från ett beroende då jag drack varje dag till att minska men ändå då och då dricka på tok för mycket. Jag har också funderat över om det ens är möjligt för mig att sluta. Det finns sååå många som klarat av att vara nyktra längre perioder men sen faller dom igen och kommer inte ur missbruket. Jag vet att jag när som helst kan dö om jag väljer att dricka, eftersom jag dricker så otroligt mycket. Det som räddat mig har nog varit att systembolaget finns, när alkoholen tar slut mitt i natten så går det inte att köpa något mer. Det är för mig en jävla tur annars hade jag druckit tills jag blivit alkoholförgiftad.
Jag tror just nu att jag måste vänja mig vid att vara nykter vid alla tillfällen, att kunna programmera om hjärnan från att förknippa vissa tillfällen med alkohol.
När jag inte dricker så mår jag bra. Jag är ofta trött och sådant men jag är inte bakfull och jag har ingen ångest.
Kommer jag klara av att vara alkoholfri resten av livet? Jag vet inte, men jag vet att det måste bli så för ingenting annat funkar. Det är "bara" fortsätta på denna väg för nu går det bra.
Kram till er alla.

...gjorde ingen större skillnad för mig. Men många blir hjälpta.
Vad gäller beroende ses det som en sjukdom med många utlopp. För mig socker, alkohol och under några år internet. Andra spelar, andra tränar osv. Så just nu byter du alkohol mot godis, i längden får du jobba med hela problematiken. Men viktigast just nu att bryta alkoholbruket!
Heja oss alla som jobbar med det!

Vi köper inte hem a i helgen, helt överens. Dock vill maken ha öl till sillen och köper hem 3,5 or öl. Ser ingen risk med det. Har 2 burkar i kylen som stått där ett par månader.

Hittade en intressant arikel från DN som handlar om beroende och återfall:
http://www.dn.se/insidan/aterfall-i-drickande-beror-inte-pa-bristande-v…

Och ja, när jag dricker så är det på det sättet. Fort, i smyg, rent, för det mesta rätt ur flaskan. Dricker jag i en sådan period tillsammans med någon har jag sprit vid sidan om (eller i fickan, necessären mm) det som bjuds, eftersom de där enstaka socialt accepterade glasen inte räcker. Jag dricker aldrig för smaken eller för sällskaps skull utan enbart för att bli påverkad.
Har heller inga problem med att vara nykter. Är helnykterist - eller om man ska kalla det nykter alkoholist som tar ordentliga suparperioder när allt känns hopplöst.
Jag har aldrig druckit normalt. Redan som tonåring alltid fullast och drack även då ensam eller när det inte var någon annan som drack i sällskapet. Vid sjutton var jag alkoholist. Hade ett gravt missbruk mellan 17-27. Dille, alkoholpsykos, ep-anfall, blackouts, rattfyllor, skador, vandalisering (kunde bli väldigt aggressiv på fyllan), drack i skolan, på jobbet, drack vid ett tillfälle hårspray. Var på behandlingshem innan jag fyllt tjugofem, hälften så gammal som "gubbarna" där.
Jag tog mig ur skiten när jag var 28 och ersatte det med träning. Drack inte så ofta sedan, men aldrig mindre än till berusning heller.
Fann mig plötsligt vara trött på alkohol och det gick heller inte ihop med mina tränings och tävlingsambitioner, så under flera år drack jag nästan aldrig och inte heller mer än några glas vin.
Nu sedan två år tillbaka har alkoholistbeteendet vaknat (tror det var genom att jag smakade på starksprit igen, något jag undvikit alla år efter missbruket) och eskalerat till suparperioder på flera veckor. I början av perioden är toleransen inte så hög, men det räcker med någon veckas drickande varje dag för att komma upp i samma mängd som för tjugofem år sedan. Före senaste perioden för 2 1/2 månader sedan var jag nykter i ett helt år.
Jag tror att detta kommer att eskalera ännu mer. Om jag tar ett återfall igen kanske jag inte kan sluta, alternativt råkar ut för en olycka, får hjärtinfarkt, eller åker fast för rattfylla. Så jag kan inte dricka en droppe. Vill inte och behöver inte.
Livet är helt ok utan alkohol

AliceAlice, jag bara funderar på om det inte finns någon vettig organisation eller enskild professionell som kan stötta via telefon eller videosamtal på tex Skype ifall ni har svårt att hitta bra hjälp på hemmaplan? Borde ju inte vara omöjligt, men jag vet inte.

Hursom: all kärlek till dig! Kram!

Hej alkodhyperD
Tack för inlägget. Ja jag har skit hög tolerans vilket suger, för det är inte okej att dricka fyra glas vin ute bland folk, men det är då jag börjar känna nått i lillfingret haha. Skämtåtsido, känner mig knappt bakis idag, vilket är ovanligt för jag blir väldigt lätt bakis. Jag har inga problem att avstå från alkohol i flera månader eller veckor, men kan dricka så här nån gang. Just nu ser det ut så men ett år tillbaka såg det inte ut så, då spårade jag ur med alkoholen och skämde ut mig rejällt på krogen minst en gång i veckan och nu dricker jag sällan men dricker på detta alkoliserade sättet. Har du druckit på detta sätt? Ja hur kommer det sig att alkoholen slutar ge en lyckokänslor? Får knappt det längre. Ha det fint.
Kram

Önskar dig Ullabulla också en skön och lugn påskledighet! Och alla andra också förstås!

Tack för dina ord, Dis. Det svåraste är ju att veta hur länge en ska "stå ut" med detta beteende. Just nu känner jag spontant att hen får max ett år på sig att ta min oro på allvar och sluta avfärda det. Det kan ju dock ändras ganska fort om det skulle eskalera, för då vill jag inte stanna alls. Tycker det är illa nog som det är och risken är att jag inte orkar mer om ett år ifall hen inte kommit till insikt. Samtidigt svårt att inte klandra sig själv för att en inte noterade det tidigare, innan en ingick samboskap i bostadsrätt till exempel. Vi har åtminstone inga barn som drabbas av hens alkoholintag. Bekymret är att jag vill ha barn (och hen med enligt egen utsago även om hen konstant kommer med ursäkter för att skjuta upp detta), men jag vill inte att barn ska behöva växa upp med så omfattande och ofta förekommande alkoholkonsumtion i hemmet. Jag har även sagt till hen att jag inte vill att våra eventuella barn ska få hens syn på alkohol då jag inte anser den sund.

Vissa har ju riskdrickande i vissa åldrar också och därefter lägger det sig igen. Men nu är hen närmre 30 och det borde blivit markant bättre om det nu skulle "lägga sig". I början när vi träffades drack vi ganska mycket båda två, men det reflekterade jag inte så mycket över just då. Det var sommar och vi var båda flera år yngre. Men sen när det inte gick tillbaka började jag se mönster. Hen gjorde sällan något tillsammans med familj eller vänner utan alkohol. Det spelade ingen roll om det var fest, bio (då tar de någon öl innan och ofta även efter), söndagsmiddag eller sitta hemma och spela online med sina kompisar. Så är det fortfarande. Och jag kan inte komma på ett enda tillfälle under dessa år när hen tagit EN öl eller ETT glas vin och sedan slutat. Är det öl eller vin tycks hen fortsätta dricka från första glaset till läggdags. Det händer fortfarande då och då (om än mer sällan nu) att hen tar en öl med sig in i sovrummet och ställer halvdrucken på nattygsbordet om det varit fest eller utgång.. Så vitt jag vet är det bara när hen tar ett glas whiskey som hen kan stanna vid bara ett glas. Men även detta kan hen göra flera vardagskvällar i veckan trots att hen kör till jobbet. Jag som inte ens kör till jobbet dricker inte alls dagen innan arbetsdag.

Och en massa påskgodis för att dämpa ångesten blev det i går. Fortsätter med godiset idag, antar att kroppen saknar kalorierna som jag normalt förser den med i flytande form.
Jag får ta tag i sockerberoendet senare,
Hur lång tid tar det att komma ner i varv? Hur lång tid tar det att återställa sömnen? Är det någon här som provat campral? Funderar på att be min läkare skriva ut det åt mig. Det kanske fungerar bättre än påskgodis.