Senaste kommentarerna i forumet

Jo jag vill ha koll. Mest för min egen skull. Att jag har kött på benen när jag väljer att ställa honom mot väggen. Att jag kan säga att jag vet att han dricker i smyg och gömmer sina öl. Har jag det svart på vitt så kan han inte neka till det. Sen om han fortfarande inte tycker att han har problem, så vet jag att han har det. Då kan jag känna att jag kan ta ett beslut utefter det. Det känna bra att ha koll helt enkelt. Detta är så nytt för mig. Det är först nu i sommar som jag har förstått att min man missbrukar alkohol. Även om det har funnits tecken långt tidigare har jag inte riktigt förstått.

Ja, jag vet nog svaret. Hoppas ju ändå på något konstigt sätt att det ska gå bra iaf...

Nu tar du 1 år till. Snyggt gjort.

Vi ligger ca 30 år efter USA vad gäller forskning kring alkohol och alkoholism. Det är fortfarande inte vedertaget hos måna läkare att det är en sjukdom även om de nyutbildade har mer insikt. Vi har anser jag en ganska dålig vård och rehab om man själv inser att man behöver hjälp. Allt ansvar Hamar på individen. Psykiatrin i Sverige är ju nedmontering och LVM är näst intill omöjligt att få igenom. Så det är nog tur att vi har en så hård försäljningslinje vad gäller a.

Första dagen på jobbet igår efter semestern, dum som man är så tyckte man att man förtjänade vin efter arbetsdagens slut. Var nog bland det dummaste hittills. Nu är jag på jobbet igen och som tur är drack jag inte så mycket så jag blev bakis. Aj aj aj, fy skäms. Skärpning.

Det där med att köra bil bakis känner jag igen. Fy fan vad det inte kändes bra!
Fortsätt på den inslagna vägen och 21 dagar är ett bra delmål. En dag i taget icke att förglömma ;) . Kram!

Du vet nog svaret själv? Har man kommit så långt att man gömmer och dricker i smyg ja då har man allvarliga problem. Att dricka normalt igen? Om man inte har bekymmer är det väl bara att ta ett glas till maten. Tyvärr är beroende inget som går över utan får man problem tenderar de att hänga i.

Min totala minskning av ah i sommar samt sista vita dagarna börjar äntligen ge lite resultat. Som genom ett trollslag har jag mer energi eftm/kväll. Gör pyssliga projekt hemma som jag inte gjort på länge. Möjligtvis kan jag tycka att energitillskottet har en baksida, har sista dagarna svårt att varva ner helt och sömnen har blivit lidande. I det stora är det dock en stor förbättring. Jag ska avstå ah minst 21dgr (nu dag 4) men jag har många tankar kring ett längre uppehåll också, även tankar på att sluta helt. Men vis av erfarenhet och detta forum så delar jag nu upp det. Först 21dgr!

Ville mest kolla så att jag inte dricker en 0,5 % öl och hade missuppfattat saken! Jag dricker mängder av iste, te, juicer och så nån a-fri öl då o då, tycker det är ett bra substitut för ovanan att dricka vin runt middagstid

Visst är det skönt när beslutet att minska och avstå ah inte bara innebär kamp mot sug och vanor utan också innebär stora förbättringar i livet (såklart). Jag har också precis börjat känna mig mkt mer energifull, tycker suget iaf för stunden har dämpats och jag ägnar inte hela dygnet på att tänka på att jag inte ska dricka ah... Jag läser timmar här inne på forumet, det är en livlina om förträngningsmekanismerna skulle dra igång. Ha en skön augustitisdag!

Kan väl bara instämma i kören. Det är inte så konstigt att du tog chansen, nu handlar det om att komma upp ur diket och på rätt väg igen direkt. Att ligga där i diket med skammen och resten av vinflaskorna gör inget gott!

Jag hade också lite såna erfarenheter där i början för ett år sedan när jag "slutade". Några få gånger blev jag som besatt och drack på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. Dock inte med sådana konsekvenser. Nu är det inte så längre (peppar, peppar ). Kan väl bara konstatera att kraften i a är stor.

Nej, du är inte någon att förakta. Det är verkligen svårt att lägga av. Enda skillnaden mellan oss är att det bara var sambon som märkte. Barnen var inte med. Sveket och känslan av misslyckande är dock detsamma och min sambo blev så arg så att barnen märkte att det var nåt. Jag förklarade då för mina barn hur det låg till också. Tycker att du ska sätta dig och förklara lite flr dem. Förklara om beroendet och vad det gör. Be dem om hjälp med att få hemmet alkoholfritt. Det är det stödet du behöver nu om du väljer att inte ta annan hjälp. Men var också lite tydlig med att problemet och ansvaret är ditt och ingen annans. Det är ett tufft obehagligt samtal, men jag lovar att det känns bättre sen. Detta smygande är oerhört tärande och jobbigt för själen. Sätt er ner, utan löften men var lite öppen och ärlig mer hur det fungerar. Och häll ut!!! Det är så jäkla svårt att få stopp annars.

Skulle kanske behöva förändra någonting. Känner mig inte säker på min relation. Kan föra fram en del anledningar, men vad tjänar det till? Om jag verkligen vill ha det bättre, skulle jag kanske börja med mig själv. Brukar vara det som gäller...

Men! Det kommer att involvera min man det här, och jag vet inte om jag är beredd att ta steget.. Det handlar om att involvera honom i ansvaret för vår son, så att jag kan få någon tid för mig själv - vilket jag känner lite behov av.

Kräva lite grand för min egen del.. Svårt för mig. En svårighet som gjort att jag levt ensam större delen av mitt liv - då behöver jag inte ge avkall, eller stå upp för att jag behöver något!

Kämpa för egna behov i en relation, det känns trist. Borde inte kärleken unna varandra? Jag har unnat honom tennis och båtköp och hans frånvaro med båt-mekande och annat är självklarheter.

Själv får jag inte support ens att fylla min "egentid" med fönsterputsning.

Somliga har så lätt för att ta för sig, att andra anpassar sig är naturligt. De seglar fram med sådan självklarhet.

...medan jag någonstans undrar om det verkligen är riktigt rätt att jag finns till.

Förstår att du säkert redan valt bort ovan råd. Känner mig lite dum men det känns som om du behöver något.
Kram igen

Vi har ju alla olika upplevelser men jag har fått höra av min man att om jag bara håller mig nykter så är det tillräckligt. Nu när det gått några veckor så är han tacksam och glad - han dricker ju också mindre - vi är tillsammans piggare och vårt yngsta barn får mycket mer närvaro.
Försök skämmas färdigt och var snäll mot dig själv. Samla kraft och ta ett beslut inom dig. Lova inget utåt, ta resan inåt och var nykter så kommer familjen att förlåta dig.
Jag har valt att klara detta med stöd av Forum och min man. Jag kan prata lite med andra människor och jag har några helnyktra omkring mig som jag tänker fråga om erfarenheter när jag blivit lite starkare. MEN jag förstår i andra trådar att AA kan vara en väg ut är beroendet. Bor du på en större ort så kan Beroendecentrum ge stöd - man kan bara ringa och får en tid snabbt.
Menar inta att klampa in hos dig och vara duktig - läser bara att du nog vill ha hjälp/stöd.
Kram

Åh så bra Anna!
Det är verkligen skönt när kroppen och huvudet är med igen. En slags lyckokänsla. Och jag tycker att man kan få vara där en period att allt känns lätt. Det kommer prövningar, men dem kan man ta sen.
Och kul att du hänger på Mollan. Vi är många här som startat lite knackigt. Alkohol är en usel medicin. Kanske borde du försöka få nåt annat.

Vad bra att du hittat till Forum! Dålig fru, vad det nu innebär, har jag varit många gånger men har bestämt för att aldrig mer vara dum mot min fine man. Vi har pratat ut och jag gottgör så gott jag kan. Min man säger att det räcker med att jag har tagit tag i min situation och allt det goda spiller över på honom. Sakta blir vår relation bättre och bättre. Den känns dessutom djupare på något sätt utan alkohol. Är man två och vill fortsätta tillsammans blir det en styrka men också en svaghet. Man blir alltid svag när man älskar någon annan och inte är säker på sin kärlek till sig själv. Vet inte varför jag skriver just detta. Du är välkommen hit och jag hoppas du hittar kraften idag!

Kram

Lite förvånad sitter jag här och konstaterar att det är dag tre och att jag glömde att skriva igår. Jag var tvungen att åka in på jobb ett per timmar på morgonen och hela jag var så uppfylld av ett stort projekt jag leder i höst. Inte förrän vid lunchtid kom det för mig allt som hänt med mig under sommaren. Jag tog en lång promenad och rensade skallen från jobb och då upplevde jag att min kropp svarade mig på ett helt nytt (gammalt) sätt. En annan spänst i stegen, lätt i tankarna och på något sätt lättare att andas. Jag tänkte tillbaka på söndagen då jag körde 35 mil och för första gången på många år var fri från spänningar i huvudet. Jag var utvilad och tyckte det gick bra att köra så långt. Jag inser och skäms som ett djur; jag har kört många mil bakis de senaste somrarna.
Aldrig mer kommer det att ske!
Nu är jag i ett lägge där jag lätt kan tro att det svåra är över. Jag är nykter och renad, jag har semester två veckor och känner stor lust till livet. Det är nu jag måste ta tag i mig själv, gå tillbaka och läsa både min egen och andras trådar. Bearbeta insikterna och inte förtränga sorgen igen.
Solen skiner vackert och livet är tillbaka!
Kram alla

Det är egentligen inget större problem, vid det här laget har jag lärt mig att känna igen även de där vaga sugen, de som inte är mycket mer än en obehagskänsla i maggropen. Dom kan jag handskas med. Konstigt nog är det inte lika svårt att komma över de starka sugen, dom är så uppenbara och bara att rida ut. Det är dom lömska, smygande sugen som är svåra. Dom går inte över lika lätt och kräver en annan metod. Jag har fortfarande inte hittat någon optimal bot, än så länge nöjer jag mig med att sysselsätta mig med annat, åker in till jobbet och fikar eller tar en tur med bilen. Distraktion, helt enkelt.

Igår var det annorlunda dock. Jag kom på mig själv med att föra en lugn och saklig diskussion om för- och nackdelarna med att börja supa igen. Ingen liten djävul på axeln, inga illusioner om socialt drickande; en närmast akademisk diskussion om plus och minus. Tyvärr finns det ju en del på plus-sidan, jag gillar att vara full och den där euforin jag upplever när bakfyllan gått över och jag är nykter igen går inte av för hackor. Det nyktra livet är fantastiskt, men det är ju inte den berg- och dalbana jag vant mig vid under så många år. Det här är något nytt; jag är inte riktigt säker på hur jag ska tackla det. En stor fördel är naturligtvis att jag är medveten om det och vart det leder; det ger minussidan ett försprång i opinionsmätningarna. Jag hoppas dom vinner.

Jag såg ett äldre par idag, arm i arm på väg till vattengympa i badhuset. Det såg mysigt ut, ibland önskar jag att jag hade någon att dela livet med. Samtidigt vet jag ju att det är en idealbild jag målar upp för mig själv. Inget i livet är enbart rosenrött. Jag har levt ensam för länge nu för att vara beredd till de kompromisser som krävs. På gott och ont.

Ha en härlig dag allihop!

Tillgång hemma är nåt jag inte klarar. Gör mig själv illa men ännu mer: gör mina nära illa.
Idag är mannen o dottern så arga o besvikna på mig - med all rätt!
Det går bra det går bra det går bra och sen går det åt helvete.
Fan!
Har blivit någon att förakta eftersom jag ljuger. Jag törs nu inte möta min familj riktigt...
Fan!!!
Är så arg på mig själv! Jag bara förstör allt pga den där jävla alkoholen. Det ÄR en sjukdom! Jag blir som en helt annan person när det där alkoholbegäret sätter in, allt annat förlorar betydelse bara jag får dricka!
Hur gör man för att be sin familj om förlåt? När man sårat o skadat dem på nytt? När man blivit påkommen med att ljuga...
Skäms så ini helvete!

Hej! Tack för svaret. Problemet är att jag inte dricker varje dag. Fast dom två senaste veckorna på semestern har det varit jäkligt mycke fest.. Saken är att när jag väl dricker så gör jag det. REJÄLT. Det är där problemet ligger. Har försökt att enbart dricka öl när jag festar men då kommer tankarna om att det vore gott med lite whisky eller sprit. Går i samma fälla varje gång.
Mvh

Ja, det är svårt när det växlar, som du skrev någonstans. När man emellanåt står öga mot öga med "det friska", möjligheterna...den som verkar vilja eller försöka någonting bättre.

Och det gemensamma kan vara tungt att bryta upp. Och man anar en hård period innan allt är ordnat och klart och man alls kan landa i den nya situationen, liksom...

Min man gav upp alkoholen sedan fyra månader, p g a jag verkligen "gjorde slut" samt han riskerade sitt körkort (vilket kan varit det viktigaste/:-?).

Vi lever kvar tillsammans och trivseln är högre nu. Men ännu mera tid och stabilisering i det nyktra livet ger jag oss, för jag vet liksom inte hur en relation ska vara - och lever kvar i tveksamhet..

En del i mig är lite för skeptisk och cynisk för att gå ihop med den del av mig, som hängivet gav sitt hjärta till den här mannen.

P.s. Det hjälpte föga att varna, uttrycka ultimatum.. Först när jag faktiskt säger att jag bestämt mig för att gå, slutar han.

Problem med svettningar har jag med men för min del spelar nog klimakteriet också in.. . Vet inte vad som påverkar mest men de känns fräschare utan alkoholstanken.. ; ) Nu blev det sent, jag är en nattuggla. Ska försöka sova nu, naturligt och utan bedövning av alkohol.

Något som slog mig, när ni skrev om det där med att inte börja igen.. Själv upplevde jag att när jag väl bestämt mig för att aldrig mer dricka fick alkoholdjävulen ett frispel? Innan jag hade bestämt mig, kunde jag dricka normalt vid ganska många tillfällen. Jag visste aldrig när jag skulle dricka för mycket, men det var inte så ofta. Efter jag gick in med all viljestyrka i världen, hände det nästan jämt. Det blev mer sällan, men när jag väl drack blev det katastrof! Jag ramlade, spydde, fick minnesluckor (vilket jag inte upplevt tidigare. Brrr...) Jag var ute på mystiska dejtingsidor, skickade nakenbilder (herregud?), allt möjligt knas. Konsekvenserna blev större och större. Fast nu är jag glad över att jag fick mina käftsmällar. Det var det som gjorde att jag till slut var beredd att ta emot hjälp. Det som jag är mest förvånad över är att det eskalerade så snabbt. Jaja, ursäkta svamlet ? Men det var mina tankar såhär efter kvällsjobbet