Senaste kommentarerna i forumet

Mammatilltvåfina,
det är så sorgligt det du berättar men det är så BRA att du har slutat att försvara honom. På så sätt slipper du en hel massa bråte, jag tänker på sådant som att hitta på ursäkter och förklaringar. Du säger att det är så skönt.
Nu har du tagit steg in på en väg, din väg, fortsätt framåt bara, på samma. Du behöver inte göra något annat.
/Ursula

jag har haft förmånen att få krama Mulletanten och hennes gubbe idag :-) Det ni !

Under min behandling hade jag gruppterapi med en kvinna som är familjeterapeut. Hon var rent ut sagt för jävlig....tyckte jag då ! Idag är hon min vän :-) Hon har den där förmågan att ställa just de där förbannade frågorna som jag inte alls ville höra, och definitivt inte svara på !! Hon hade inga som helst problem med att driva mig fram till ett gråtfärdigt stadium och där, precis där på gränsen, vände hon sig till nån annan och jag kunde omtumlad försöka skapa ordning i min skalle.

I min nynyktra och förvirrade skalle visste jag inte vad jag skulle göra men nu med facit i handen var hon den som öppnade upp mitt stora känsloarkiv som jag förtryckt i så många år. Att bli vän med, och utforska mina känslor, är nog den största upptäckten jag gjort i min nykterhet........där fanns att upptäcka milt sagt !

Jag fick lära mig att gammal ångest som kom upp var ett sätt för min hjärna att be om hjälp, att få "tömma sig" dvs att få prata ur mig skiten som störde så det inte byggde bo och tog hela min energi. Idag kan jag handskas med det och vet också att samma sak återfinns hos medberoende. Prata, prata och prata är den bästa medicinen som finns för att läka gammal ångest. Att få sinnesro och lära mig att älska mig själv för den jag är var en lång resa eftersom jag under många år hade slagit på mig själv för att jag inte kunde hålla mig nykter men det var ett måste för att få en nykterhet med sinnesro.

Alla som gått före mig och som hade en bra nykterhet, inte bara spritfri, sa samma sak : Håll byxorna på första året !
Så sant de har !! Jag var ju tvungen att vända blicken inåt för att kunna hela mig själv, fokusera på mitt mående, bygga upp min självkänsla som var obefintlig i början. Självkänslan är en levande sak inombords som jag måste mata för att den inte ska bli dålig och skapa oro hos mig. Några gånger under min nykterhet har den sopats iväg fullständigt och jag tycker att det blir jobbigare för var gång att få tillbaka ett "normaltillstånd". Till min stora sorg kan jag se medberoende som inte alls jobbat med sig själva utan kastar sig in i nya relationer utan att ha läkt själva. Jag har sett flera fall där det gamla hunnit i fatt och de har rasat ihop. Och då skylls det på en massa andra saker utom just medberoendet. Det är inte så enkelt som att nu alkoholisten ute ur mitt liv och allt är en dans på rosor. Typ att slå av en kontakt.....

För övrigt vet jag nu att det är en stooooor apparat att slå av elen i en villa pga missbruk. Vilket får mig att påminna mig om att göra bra saker för min egen skull så de inte står hos mig en regnig dag :-( Jag vet ju att jag bara har en armlängd från katastrofen om jag inte sköter mig.

Jag är så trött på att leva i detta förhållandet nu. Hela semestern har han druckit . Varit full framför sina barn och dom känner inte igen honom utan blir ledsna. Det är fruktansvärt. För några veckor sedan sa jag att detta var hans sista chans att nu orkar jag inte mer. Han var jätte ledsen o han skulle bättra sig. Men det såg man ju hur det blev . Jag sitter och smygtittar på lägenheter. Drömmer mig bort till ett enklare och gladare liv med mina barn . Men är för feg för att ta steget . Så trött på alla jävla öl och allt annat skit det för med sig. Jag vet ingen jag blir så oattraherad av som honom när han druckit. Usch . Han jobbar borta om veckorna och jag längtar tills måndag då han åker o jobbar. Jag vill vara själv utan honom. Helt sjukt att man ska känna såhär. Men det börjar väl närma sig antar jag .. beslutet som jag så länge dragit på. Att lämna o börja om på nytt . Har slutat att försvara honom. För varför ska jag skämmas? Det är han som har problem. Jag berättar ärligt för släkt o vänner att han har problem . Och det är så skönt!

Hej!
Nu har det gått 1 vecka utan alkohol. Idag mår jag ej bra, heeelt nere ..pust!! Det är bara att kämpa. Sov riktigt bra inatt iallafall. Men en tomhet finns som vi ersatt med kaffe o the och Candy Crash. På Facebook ser man många som delar bilder på drinkar o öl, blir faktiskt inte alls sugen, jag tänker då att det är många som dricker mkt o med en baksmälla att vänta. Vi ska äta middag idag hos några grannar, funderar att skicka ett meddelande innan att vi har alkoholfasta, det är just i de sociala situationerna som man måste vara stark, nu och framöver. Min fru kom på ordet; alkoholfasta, vilket jag tycker låter lätt att säga till folk:-Jag tar inget idag för jag alkoholfastar. /Svenn

Det var gruppnivån jag skrev om och vi som är här befinner oss på individnivån. Visst finns det ljusningar också på infon i det här programmet. Alkoholhjälpen skriver bla att de flesta även den som är beroende kan komma till rätta med sina alkoholproblem men att att det kan behövas flera försök och kanske behandlingar. Har tagit till mig dom positiva tankarna när jag jobbat med mina problem.
Och det känns positivt att andra synsätt än AA och tolvsteg börjar komma fram i debatten och i behandlingar.
Ja i kväll ska bli trevligt med en kollega och vän på middag och vet att jag är på rätt väg, fyller i loggan i morgon.
Tack Pi och ha en trevlig lördag.

Kolla in livscraft.info det finns bra tips där

Läskigt lika vi är. Jag har också två hundar och är ute med dem i skogen så ofta jag kan. Det ger mig också en inre frid. Älskar mina hundar och är så glad att jag har dem. De får lyssna på mycket av mina bekymmer på promenaderna. Du är förskollärare och jag är lärare, på lågstadiet. Ingen på mitt jobb vet, men kan tro att det jag säger ibland kan ge känslan hos någon att allt inte står rätt till. Min man har fått värsta ölmagen och det är inte så snyggt. Han blir allt oftare röd i ansiktet just när han dricker, det blossar upp. Han har inte blivit det konstant, men jag tror det kommer om han inte slutar.
Han säger att han inte vill göra mig illa och om han gör det så är det bäst att jag flyttar. Jag? Nej det gör jag inte så länge barnen bor hemma, men sedan kan jag tänka mig att flytta. Vi bor i hans hemby, 8 mil från mitt hem. Jag har mest vänner som är tillsammans med hans vänner så inget förutom mina barn håller mig kvar här. De kommer inte stanna här när de är vuxna och det är jag glad för.
Skönt med en stuga. Vi är bara hemma. Kommer aldrig iväg. Han vill bara spela golf på dagarna och dricka på kvällarna. Så jag är glad att semestern snart är slut. Kram

Hej visst är det jobbigt att alltid oroa sig... Jag försöker strunta i han ibland när han bara går ut i boden o smygsuper. Jag försöker hitta på något roligt själv eller med nån av barnen/ träffa nån kompis.Han vill ju nästan aldrig göra något.( Isåfall ska det var planerat sen långt tillbaka.) Ibland måste jag bara få släppa tanken annars orkar man inte. Du måste tänka mer på dig själv. Min man tycker att det är hans problem... det är som om han inte fattar att det drabbar alla i familjen. Men han tar inte in det. Vill inte att jag ska lägga mig i hans drickande. Om jag blir ledsen hjälper inte. Empatin har försvunnit hos honom... Han kan tom säga- Jag ska ändå snart dö d slipper du mig.( Han är 54 år) Det är inte roligt att höra. Hans kropp har tagit stryk av allt drickande. Han har blivit mager o är röd i ansiktet. Jag brukar vara mycket ute i naturen (har två hundar ) Det ger mig så mycket en inre frid. Prova det att gå ut i naturen. Annars funderar jag ständigt. Det första jag tänker på när jag vaknar o flera gånger under dagen o när jag lägger mig. Hela tiden detta ältande... På jobbet kan jag släppa det ett tag ( jobbar på en förskola) Två på mitt jobb vet men frågar inte om jag inte själv säger något. Nu har vi semester. Är just nu på vår stuga som jag har med min bror. Håller på att bygga ett gäststuga här så nu håller han på med det. Men dricker en del förstås... Kram!

Dag fyra och den värsta ångesten har lagt sig.
Går och funderar mycket på hur jag ska tackla suget och tankarna nästa gång dom kommer, det blir ett stort tomrum som måste fyllas med någonting annat, jag förespråkar ju själv att det fungerar bäst att ta dag för dag men har ändå svårt att låta bli att tänka på hur det kommer att bli längre fram.

Det känns mycket jobbigt ibland att så mycket tankeverksamhet ska gå till problemet kring alkohol.
Får passa på att ta vara på dom få lediga dagar som är kvar på semestern.

Trevlig lördag alla ?

Min man dricker mest på em/kvällen. På förmiddagarna är allt som vanligt. Tyvärr är jag då så irriterad över hans drickande på kvällen innan så jag känner hur otrevlig och sur jag är. Detta kan han inte koppla till gårdagen och tycker det är jag som förstör vårt förhållande. Det ger mig lite ångest. Min mage har ballat ur helt och hållet. Jag är inte stressad så här på semestern, men en väninna sa till mig att jag har en inre stress av allt jag går och oroar mig för. T ex om hur kvällen ska bli, hur mycket dricker han, vad kommer han säga, göra osv. Hur ska jag gå vidare med problemet att han inte inser sitt alkoholmissbruk? Ja hon har nog rätt. Jag har en inre stress och min kropp skriker att jag inte mår bra. Knaprar Immodium för att fixa vardagen. Suck!

Men om han själv berättar för andra så vet han ju om att han har ett problem. Min man förstår inte alls vad jag pratar om när jag säger att han dricker för mycket. Sedan har han inte hållit på så länge som din man i och för sig. Han har alltid druckit, men för mycket och regelbundet har bara varit de 3-5 sista åren. Innan kunde det bli en snefylla då och då när han i och för sig blev väldigt elak, men att dricka dagligen har utökat sakta men säkert de senaste åren. Kanske är det därför han inte själv ser det eller att andra ser det.
Jag har pratat med en väninna, som har växt upp med en alkoholiserad pappa. Hon vet precis vad jag pratar om. Vi tränar hund och joggar lite tillsammans, så vi är inte så supernära vänner, men jag visste att hon skulle förstå. Eftersom vi inte umgås i familjerna kändes det bättre att prata med henne, som inte har någon direkt relation till min man.
Hoppas du tar tag i det efter semestern! Försök hålla dig till den planen! Skjuta på det gör det nog inte bättre! Som jag skrev så är din man i alla fall medveten om att det finns ett problem och kanske kan du få honom att vilja ha hjälp. Håller tummarna! Berätta hur det går!

Skönt att det rullar på. Jag gillar åtminstone tanken på de där dagarna som bara rullar på. Känns skönt med inte "på" på något sätt. Är inne i planeringar igen, men det är ändå hyfsat lugnt. Fast de kanske inte får bli för många de där "rullar på ä" dagarna. Vi kämpar vidare!

Ja, ta en dag i taget. Såg att du byter jobb. Skönt, då kanske du kan luta dig mot någon annan. Det är jobbigt det där när man bara ger hela tiden. Man måste verkligen prioritera sig själv ich det är så svårt. Bra att du försöker. Nyktra morgnar är underbart. Men trots det så fanns suget där för mig varje em... Eller besattheten att dricka. Goda föresatser och lycka varje morgon, men en tanke på a där på em. Kan du strypa tillgången till a tror du? Jag lyckades helt enkelt inte så länge a fanns tillgängligt hemma. Och nu pratar jag om smygdrickandet. Tänker att det är det som verkligen måste upphöra.
Och så skriver du om att stanna "här och nu" och inte rusa iväg i planering. Det har varit en av mina viktigaste uppgifter det här året, att leva här och nu. För att allt ska rulla på och jag ska lyckas vara en bra mamma etc så hår det åt en del planering. Har övat och övat på att inte hela tiden ligga så långt fram i tankarna utan vara lite mer här och nu och det har inte blivit perfekt men det har ordnat sig efterhand. Själv mår jag dåligt när jag bara ser planering och inte kan skönja någon vila. Det är mina farligaste tillfällen och om jag dricker då blir det ännu värre egentligen. Det är så skönt på nåt sätt att planera efterhand istället och blir mer här och nu, men jag är inte riktigt där ännu. Oj vilken utläggning det blev om detta. Lycka till nu de här dagarna och var nöjd med de lyckade!

Är inne på 11e dagen helt utan alkohol idag, känns väl ok. Men jag vet att det när som helst kan slå till då jag känner att jag bara måste ha alkohol. Mår väl okej rent allmänt nu och på måndag är jag tillbaka på jobbet och har massor att göra innan dess så ingen alkohol denna helg. Vill kunna sköta mig och ha tid, vill inte förlora massa timmar på alkohol, jag vill leva mitt liv på riktigt den korta tid vi har. Man vet aldrig när det är över. Trevlig helg på er i alla fall!

Vaknar tidigt och inser, med hjälp av en påminnelse från min telefon, att jag idag varit nykter i två år. Det ska självfallet uppmärksammas och firas. Kan inte påstå jag tänker på att jag är nykter så ofta numera - det är liksom en del av mig. I de flesta sociala sammanhang avstår jag helt enkelt alkohol och tar en diskussion med de som finns där då, om någon tar upp ämnet. Det händer så sällan att jag faktiskt glömt vad jag ska säga (det som jag noga förberedde det första halvåret eller så). Men suget kommer fortfarande ibland, som ett slag i mellangärdet, och så här i sommartider oftare än annars, det lär jag få leva med.

Annars är allt som vanligt: jag dricker mycket N/A-öl och älskar mina mornar med meditation och egentid. Hustrun dricker mycket riktigt öl och jag tjatar på henne att minska/sluta. Men vår relation är ändå bra, bättre än den varit på ett tag.

Hinner inte skriva mer just nu men återkommer om ett par dagar.

//A

till ett kärt ämne. Igår satt jag och läste här på forumet om de av oss som dricker måttligt, med varierande framgång. Det triggade ett sug hos mig, jag trodde nog jag hade lärt mig vid det här laget, men lik förb.. finns en önskan kvar att kunna njuta av bara ett glas. Jag har så många gånger tidigare försökt just det, ibland har det gått bra i ett halvår, ibland bara några veckor. Gemensamt för alla dessa försök är att dom har oundvikligen lett mig tillbaka ner i träsket.

Jag vet ju att målet med mitt drickande alltid har varit att bli full, bara ett glas räcker inte. Så vad är jag ute efter egentligen? Min terapeut har mer än en gång frågat mig vad det är som är så speciellt med just alkohol? Varför måste jag ha ett glas vin på bordet för att njuta av en stund på en trottoarservering? Vad är det för fel på kaffe, eller juice? För mig är det nog känslan av samhörighet. Jag ser folk sitta och föra vad som verkar vara intressanta diskussioner över en öl eller två, och jag känner mig ensam. Så det är egentligen inte alkoholen jag är ute efter, det är gemenskapen, att passa in. Jag är aldrig så ensam som jag är när jag dricker, så för mig finns det inget mellanting; det är nykter eller miserabel som gäller.

Jag undrar ibland vad som händer i mitt lilla samhälle på nätterna. I morse hittade jag en trafikskylt ute på en äng, den var uppryckt med rötterna och bortsläpad ett hundratal meter från sin ursprungliga plats. Troligen en tonårig styrkedemonstration. Det är fascinerande vilken energi dom kan uppbåda, dom små liven. Jag minns mina egna i den åldern; det var hart när omöjligt för dom att bära ut en smutsig tallrik till köket. Jag antar att dom sparade på energin till det var dags att imponera på det motsatta könet.

Ha en härlig dag allihop!

Javisst är det skönt att man inte är ensam längre.(trodde det ett tag) Jag tycker du ska berätta för någon. Det var faktiskt min man som berättade första gången för min bror/svägerska.Det är säkert minst 15 år sen) Det var en grillkväll o han var lite halvfull. Jag höll på att skämmas ihjäl o var tvungen att gå därifrån.Han har också pratat med sin bror o han har erbjudit sig att följa med för att söka hjälp( men min man tackade nej.)( Det var också länge sen. Han vet när det är dags säger han själv..... Sen har jag pratat med några vänner. Dom lyssnar men ibland känns det som om dom tycker jag får skylla mig själv när jag inte sagt ifrån från början. Säger det inte men det känns så... Har även pratat med hans mamma och hon har försökt prata med honom men han säger likadant till henne. Ibland kan det gå ett halvår innan nån frågar hur det är igen. Det ät som folk är så rädda för att lägga sig i... Faktiskt så frågade min bror (efter alla år) härom dagen hur det var.... Om han fortfarande drack, tyckte han var så konstig ibland, lyssnade inte o kom inte ihåg saker... Vi pratade länge o det var så skönt. Jag blev ledsen förstås men det var ändå skönt. Han tycker det är dags att jag söker hjälp. Går till doktorn så han kan få hjälp den vägen. Men han måste ju själv vilja... Jag lovade att ta tag i det efter semestern....

Hej Tösabiten!Min tråd började jag skriva i maj. Så om du går in på nr.2 hittar du mig.... Jag skäms också över min man. Det kändes som mina ord du skrev.... Hade väl aldrig trott att jag skulle få det så här. Det tog många år för mig att inse att han var alkolist. Han sa det nog före mig o jag skämdes nåt fruktansvärt. Ibland hatade jag honom... Jag tyckte inte det var nån sjukdom bara att han var så dum som drack. Nu har jag insett att det kanske inte är så lätt.Min man skämmer också ut sig och det är så pinsamt. Barnen har undvikit att ta hem kompisar flick/pojkvänner.Jag har berättat det för honom men det är som han inte bryr sig. Det är jobbigt när man aldrig vet hur han ska vara. Trevlig, glad, pratsam,full,elak,tjatig,tyst,tjurig, pinsam,skrikig.... Jag har nog slutat att bli besviken när det inte blir som man tänkt sig( har blivit det så många gånger) Ibland om det är bra så tänker jag att det kanske inte är så farligt... Jag överdriver nog det blir nog bra. Men åren går o det blir ju aldrig bra... Kram!

Jag valde att döpa om tråden eftersom jag tyckte att den kändes statisk och avslutad, istället för att öppna en ny tråd för vidare diskussion.

Jag är smärtsamt medveten om att jag inte kan hindra honom från att dricka, men jag hoppas att mitt engagemang kan hjälpa till att motivera honom att göra sitt bästa. Just nu är han nykter för (vad jag tror) första gången på flera månader och jag tror att han börjar inse hur galet allt blivit. Jag har inga större förhoppningar om att han kommer låta bli alkohol, men jag hoppas att han kan försöka avstå så länge som möjligt för att låta kroppen återhämta sig. Vi har tagit bort all alkohol som vi hittat och jag känner mig lite nervös över hans reaktion när han inser det, men vi får se hur det går.

Jag vet att jag har lagt mycket ansvar på mig själv och jag inser att oddsen är ganska dåliga, men för min egen skull måste jag känna att jag gjort allt vad jag kan. Om jag inte gör det kommer jag må dåligt av det hela mitt liv. Jag har en del vänner med föräldrar som har grova alkoholproblem så det är skönt att ha någon man kan prata med som känner igen sig i vad man går igenom. Samtidigt har jag varit ganska förskonad från alkoholismen under min barndom, även om den förmodligen visat sig emellanåt. Jag har vetat om att det funnits alkoholproblem under en längre tid, men jag har inte riktigt velat ta in det. Dels har det berott på att vi inte har bott nära varandra, vilket gör det svårt att upprätthålla en bra relation. Samtidigt har jag undvikit att ta kontakt under helger och kvällar, eftersom jag inte velat veta.

Jag har börjat prata lite med honom om hur han ser på saker och ting och även talat om vad jag har sett. Jag tror inte på att man ska gömma undan saker, samtidigt som jag tror att man måste gå varsamt fram och försöka undvika att lägga skuld och skam på personen i fråga. Jag ska försöka prata mer med honom under tiden som han mår bättre. Jag ska be honom försöka vara ärlig och säga hur han mår och om han inte klarar av att hålla sig nykter. När vi talade vid häromdagen frågade jag honom om han inte tyckte att det kändes befriande att slippa ljuga och gömma sig. Jag uppfattade det som att det var det, samtidigt som det känns väldigt jobbigt och pinsamt. Jag ska försöka ta en dag i taget. Jag kommer nog aldrig vänja mig vid tanken att vara barn till en alkoholist, men jag hoppas att den värsta ångesten och sorgen kommer lägga sig efter hand. Jag hoppas att jag får tillbaks min pappa som jag alltid kunde ringa för att be om råd eller hjälp, samtidigt som jag hoppas att han kan känna detsamma med mig.

Ojoj vad vi är många som har just problemet att dricka normalt på just krogen. För mig känns det bra att jag inte är ensam. Vi alla får hjälpa varandra

Tack för dina ord!
Ja jo, jag vet att jag måste bli bättre på att säga ifrån. Lider av ångest ibland och jag tror mkt på att den finns för jag samlar på mig allt.

Tror även det återspeglas på hur jag är på krogen.

Bara att kämpa på. En dag i taget. Läst många andras trådar och jag tror 6mån till 1 år helt utan alkohol kan vara bra. Även om jag redan nu dricker sällan. Försöka fokusera på livet och göra rätt val.

Till Missan, Tösabiten och alla ni andra som lever med en alkoholmissbrukare. Jag har varit där ni är nu. Känner igen mig i bråk, tjat, brutna löften och en man med två personligheter. Till slut var det inte samma person som jag flyttat ihop med. Det blev 25 år och sen flyttade han för att, som han sa, jag bara bråkade och skällde. Jo, jag föreslog skilsmässa men det var det värsta som hänt i mitt liv ändå. Det var ett år sedan nu och jag sörjer fortfarande och försöker läka. Förstår nu att jag var medberoende. Har även en mamma som dricker i perioder. Tror att detta hänger ihop på ngt vis. Men vad jag vill säga är TA HJÄLP NU. En dag när det brast (ringde min mamma kl. 12 en tisdag och hon var ensam hemma, berusad och elak) ringde jag vårdcentralen och sa att "Nu orkar inte jag mer. Finns det någon som kan hjälpa mig?" Blev hänvisad till en person på beroendeenheten på kommunen. Jag fick prata med en jättebra person med lång erfarenhet. Jag önskar att jag gjort det för längesedan. Tanken har aldrig slagit mig eftersom drickandet på något underligt vis blev normalt. Man slätar över och tycker att det var nog inte så farligt ändå. Elakheter och sen dagen efter ett skamset förlåt. Då kom hoppet tillbaka för hundrade gången. Och så skulden som på något mystiskt vis hamnar hos en själv. Jag har en del jobb kvar att göra och i höst ska jag gå i en anhöriggrupp. Samma dag jag var på beroendeenheten och fick anhörigstöd gick jag in på detta forumet och gjorde mitt första inlägg. Det finns en massa uppdämnd ilska och sorg att ta tag i. Ni har ju redan börjat ta stöd av andra här på forumet. Det är bra. Ta mer ändå. Man behöver stärka sig och få sin upplevelse bekräftad. Sen önskar jag och hoppas att era kära med alkoholproblem också vill ta emot hjälp. Att förstå vilka mekanismer som styr både beroende och medberoende och varför man hamnar där är en bra början. Jag har fullt upp med att hitta tillbaka till mig sjäv. Det blir liksom en vana att slängas mellan hopp och förtvivlan. Ni är värda att ha det bra! Kram på er så länge

Jag tror att det bästa är att vara ärlig. Säga som det är. Det är ursvårt, jag vet, men jag fick till slut, allt stöd i världen när jag själv var tydlig med att jag inte kunde dricka. Jag tror faktiskt att din man skulle bli lättad om du sa till honom om ditt problem. Arg till att börja med, kanske, men inte i slutänden.
I alla fall, får du stöd från honom om han har en sund syn på alkohol.

När jag bestämde mig för att sluta, första gången, var inte mina problem så stora. Jag tror inte att någon annan än jag själv, förstod att jag hade problem. Med tiden började jag prata med mina vänner om att jag hade problem. Nästan ingen trodde mig? Jag försökte prata med min sambo, men eftersom han är så förtjust i a själv, så ville han inte begripa. Med tiden blev han ju varse, men han stöttade mig aldrig.

Tack :)
En fråga till, märkte dina nära av när du la ner? Jag säger ju inget im något, men min man har frågat flera ggr idag vad det är med mig. Som att han märker av att jag är annorlunda. Kanske är lite frånvarande i tanken, men konstigt att han märker av det när vi har alla tre galningarna hemma och dessutom totalt renoveringskaos...