Senaste kommentarerna i forumet

Är även snusare och trycker in ca 1 dosa om dagen. Har slutat flera gånger, men alltid drattat dit igen (oftast i samband med a-intag....)
Vill bara bli fri från alla äckliga beroendevanor....

Nån som slutat dricka och snusa i samma veva? Funkar eller inte? Vad kan jag vänta mig?

Kanske en lite för rak fråga, men jag skriver den i all välmening. Om du riskerar att känna som du gör just nu, vad är det som gör att du inte har som mål, att inte dricka mer? Jag menar, varför vill du inte låta bli att dricka helt?
Jag har inte läst din tråd, så du kanske har svarat på det redan, jag ber om ursäkt i så fall ? Du behöver inte svara, men tänk på det i alla fall. Ångest är det allra värsta som finns, jag vet, tro mig! Men den går över, ta en supervarm dusch. Det lindrar ett tag. Stor kram och det blir bättre!

Jag hade samma funderingar. Jag begrep inte, hur jag helt plötsligt kunde stå utanför Systembolaget med en bib, när jag för en timme sedan helt stenhårt var övertygad att jag aldrig mer skulle dricka. Mycket märkligt, minst sagt!
Jag fick det förklarat för mig, under min behandling. Hjärnan är indelad i 3 "lager". Den innersta, reptilhjärnan, styr hunger, törst, sex, sömn. Helt enkelt våra basala behov. Nästa nivå är den känslomässiga delen. Glädje, sorg, osv. Den tredje är den mänskliga moralen, vår mänskligaste del.
Alkoholen stimulerar reptilhjärnan. Den "lurar" hjärnan att tro att alkohol är ett av våra basala behov. I alla fall för oss som är beroende. Därför är det så obegripligt.
Vilken känsla som helst, kan trigga alkoholsug. Samtidigt kan man lära sig att se sitt mönster. Efter varje återfall är det en mycket bra idé att reflektera över tankar, känslor och förhoppningsvis se ett mönster.
För min del var det helt avgörande att gå en behandling, för att få hjälp att se mönstren och att ta itu med alla känslor och beteenden som ledde till att jag stod där med biben, gång på gång, fastän jag verkligen hatade vad den gjorde med mig.
Jag säger inte att det jag skriver är dem enda sanningen, men för mig blev det lite mer begripligt.

Jag orkar snart inte försöka längre men ställer ändå frågan, hur gör ni när suget tar över och inga argument biter och det känns som om jag inte vill sluta dricka fastän det är det jag önskar mest av allt i mitt liv. Och har gjort det länge, länge. Men är det hjärnan som luras eller vill jag egentligen inte sluta? Jag kämpar ju inte ens emot när den första lilla tanken på vin föds någonstans långt inne i hjärnan. Då vet jag redan att jag kommer att dricka idag och när väl den där känslan, tanken är född då blir jag helt radarstyrd. När jag åker in till stan för att handla eller göra något ärende så känns det ofta som om det egentligen, omedvetet eller kanske medvetet på något sätt, är en förevändning för att gå på systemet.

Hur har ni som känner igen er gjort när suget kommer och ni inte ens har känt någon kamplust? Jag vet att om jag äter mig mätt så blir jag inte lika sugen eftersom jag nästan alltid dricker på fastande mage. Många gånger låter jag bli att äta för att BLI sugen....hur sjukt låter inte det? Jag vet inte hur jag ska kunna sluta när det känns som att jag inte vill sluta när suget kommer. Är det vanligt att man känner så?

Fint om den nu har vuxit till sig, självkänslan menar jag...
Din historia lämnade ett starkt intryck hos mig. Skrev själv i
en annan tråd innan, och kapade min egen tråd med nytt alias
Tror jag förstår hyfsat vad du menar, för egen del kom nog en del upp
efter en tid I nykterhet. Det är bara att traska vidare och njuta av det som är
livet ;-) Stor kram

//PP

Ja jo det är ju inte ju inte så att man "går på det". Det finns bara inte så mycket kvar att säga i ett sånt läge. Båda är vuxna, båda vet egentligen hur det gick till när den blev tom.

Tack för raderna. Förstår vad du syftar på, och tänkte på det just när jag läste om andra som haft återfall och även egna prövningar. Att acceptera och se sig som stolt nykter alkoholist.. att det faktiskt är något ganska fint ;-)

Så trevligt att höra av dig igen, och framför allt att du haft en fri och fin sommar! Har funderat väldigt lite på alkohol, det har varit skönt. Hade besök ombord och kunde bjuda mina gäster på en flaska rosévin. Om den var inköpt förra eller förrförra sommaren minns jag faktiskt inte. Ja, du fattar nog, den typen av tanke kan få mig att småle...vin som vågrullats i en halv evighet :-)
Livet är annars ganska ok, ska väl vara att det blåser som satan och regnar just nu, måste väl gnälla på något!?
Ha det så fint

//PP

Du är ändå inne i en aktiv process och VILL sluta med ah. Sen att det är svårt och att du inte klarat allt på en gång är mänskligt, speciellt när man är beroende som vi. Fortsätt med att kämpa dig ur drickandet och var din egen bästa vän, var snäll mot dig själv men ändå stark!

Idag hände en olycka med ett av barnen, inget allvarligt men jag var sååå tacksam att jag inte var bakis eller ännu värre berusad, utan kunde köra till akuten med klart sinne.
Valet är ju så enkelt egentligen...har inte kännt nåt sug och mår jättebra. Lite sömnstörningar men det kan lika gärna bero på stress.
Skönt att skriva av sig lite.
Imorgon, ännu en dag!

Hej aeromagnus,
jag läser ditt inlägg #377 angående din fru. Att hon tar upp ditt drickande 'på ett sårande sätt'. Min man är alkoholberoende. Jag kan inte påminna mig att han någonsin har frågat mig hur jag mår i allt detta hemska. När jag fick sammanbrott i vintras och inte klev upp den dagen utan bara låg och grät i sängen och fattade på riktigt att min man var en kronisk alkoholist, så stod min man - som är stor o stark o atletisk- apatisk och bara tittade olyckligt på mig. Som en ångerfull, liten pojke som gjort något han inte fick. Och det gör så himla ont nu också. Jag börjar darra nu och vill gråta. Varför skriver jag nu detta? Jo, därför att jag också är full av raseri. Full av VREDE.
Är du kapabel att 'hålla' känslor?
T ex när jag skrev här ovan att jag vill gråta och att jag är rasande, vilken respons fick de känslorna inom DIG? Skulle du klara att 'hålla' din frus vrede t ex eller vilka känslor hon nu har inombords?
Du är jämt så generös här på forumet, det jag har läst av dig. Egentligen behövs det så lite från din sida för din fru, skulle jag tro. Att du, ärligt interesserad, frågade henne hur hon mådde då när du drack. Vad hon tänkte och sådana saker. Hon skulle bli så glad. Det skulle jag vilja att min man frågade mig. Men det måste vara på riktigt.
/Ursula

Tack Ursula! Du har varit där och förstår mig. Även om du vet att det inte hjälper så vet du säkert att det jag gör inte är så ovanligt när man är i min (vår) situation. Jag tror man måste igenom det där och uppleva att det inte hjälpte själv. Men nu har jag "kollat" min man i tre dagar och han har inte druckit något, trots att jag varit borta ikväll. Då känns det bra att veta istället för att gå och undra hur mycket han drack när jag inte var hemma. Det glädjer mig att han i alla fall försöker!

Mår så fruktansvärt dåligt o är jätterädd för att jag druckit mig till skador. Googlar på symtom och fasar över vad jag gör mot mig själv o mina nära.
Fick ett telefonnummer att ringa från dottern som inser att jag behöver hjälp. Bor i en liten stad där alla vet allt om alla. VC har jag slutat gå till då sekretess typ inte gäller där. Är lite "halvoffentig" och igenkänd av många som person o vill inte skylta med mina alkoholproblem. Men dottern kom på en bra lösning om en person att höra av sig till. Kommer även ringa Alkohollinjen imorgon, tänker jag behöver stöd från flera håll. Dottern har även tömt hemmet på all alkohol nu, hon hittade champagne i ett skåp som nu är bortplockad även om det är en dryck jag är helt trygg att ha hemma. Skäms att hon tar sånt ansvar men det är hennes sätt att sätta stopp för mig så jag tar emot hennes stöd.
Nu ska jag sova o vakna upp till en nykter morgondag.

Hej Tösabiten!
Jag kan inte annat än att hålla med Aeromagnus, vad ska det tjäna till, att hålla koll? Men å andra sidan har jag också varit där. En period var jag besatt av att hålla koll på hur mycket innehållet i flaskorna sjönk, osv. Jag trodde verkligen på det.
Enligt min erfarenhet så kommer din man att slinka undan från din "ställa mot väggen". Det han kommer att se är att du har spionerat på honom. Han kommer inte att bry sig ett dyft om att det står på papperet att X antal flaskor druckits ur. Jag skulle tro att han blir asförbannad på att du har kontrollerat honom. Så kanske han blir förnärmad och tar så illa vid sig att det slutar med att du nästan ber om förlåtelse och han kanske säger något gulligt.
Men jag förstår dig. Du kan inte göra annat. Du följer den utlagda 'banan', liksom.
Man håller på så mycket.
/Ursula

Länge sedan vi hördes. Jag har haft och har ett helvete med min rygg. Fruktansvärda smärtor som inte vill ge med sig. Jag har efter mycket om och en fått tagit en vanlig röntgen som visat alldeles för lite utrymme mellan ett par kotor. Är remitterad till magnetröntgen i oktober. Stundtals har jag inte stått ut med smärtan som plågar mig nästan dygnet runt. Från i början av juli har jag druckit alkohol på kvällarna för att stå ut. Inga mängder som fått några konsekvenser men ändå har jag förbannat mig själv att jag inte kan stå emot.

Jag har tränat varje dag, i enlighet med sjukgymnast, dvs lite cykling och stretching men inget hjälper ännu så länge. Försöker dock att inte falla in i destruktiva mönster. Nu är mitt mål att hålla ut till nästa röntgenbesked och veta vad jag kan göra själv för att möjligen förbättra min livssituation. Ständiga plågor är ett helvete.......................
Sköt om er /Tjalle

Hej Fnurr!
Visst är det väl otroligt, obeskrivligt nästan, vilken förmåga alkoholister har att slingra sig ur situationer? Han fick dig tyst. Så har det varit många gånger för mig. Flest gånger innan jag förstod. Nu händer det aldrig, jag går inte på hans finter.
Men förr, min make sade sina påståenden med en sån säkerhet att de blev sanna. Själv jag blev förvirrad och tveksam.
Din man ljuger. Det har du förstått, eller hur?
Alkoholisten är mästare på att ljuga.
Alkoholisten är mästare på att få sin partner förvirrad och ur balans.
Jag skulle tro att vid de tillfällen när du känner förvirring inom dig (eller något annat konstigt) då håller din man på att manipulera dig.
Hemska ord. Så jag vill skicka en kram också.
/Ursula

Jag har 2 saker framför mig som skrämmer mig i olika grad. Nästa helg skall jag få besök från en väninna. Vi har aldrig träffats tidigare, men vi har varit vänner på Facebook i 5 år. Hon har samma problem som jag. Jag har idag talat om för henne att jag INTE kommer att dricka när hon kommer hit. Jag kommer att ta Antabus. Jag är van vid att titta på när andra dricker, så det är inte så farligt, för hon vill inte vara utan alkohol en hel helg. Nu när jag har annonserat att jag inte skall dricka så är det lättare för mig att följa. Det andra, mycket värre, är att om 3 veckor åker jag till Grekland. Ensam. Jag litar inte på mig själv och vet inte hur det kommer att gå. Men jag skall försöka. En dag i taget. Någon annan skrev: Idag väljer jag att vara nykter. Det är en devis jag kommer att anamma.

IDAG HAR JAG VALT ATT VARA NYKTER. Jag tänker välja det imorgon också.

Också ett stort grattis till ditt första dygn! Den tiden är lika värdefull som mina 3 dagar.

Du är inte ensam i att känna dig rädd, jag är det också.

Men det är läskigare att tänka på hur min kropp skulle må , både på insidan o utsidan om jag inte skapar en sund relation till A..

Vi ÄR MODIGA som vågar ta tag i våran situation , det är ju det svåra , att faktiskt göra det.

Vi är vinnare varje gång och varje dag vi inte väljer att dricka. Alla dem gångerna räknas i våran process frammåt. Och alla goda val vi gör , kan inget ta ifrån oss.

Jag och min sambo har även vi riktigt flitigt hållt oss i närheten utav boxarna.
Vi har nu bestämt oss båda två för en förändring, min sambo är möjligtvis mer driven till ett helt nyktert liv (mer el mindre , hans önskan är att kunna dricka tex på ett bröllop o liknande)

Själv är jag livrädd för att tänka så långsiktigt , tänker helre Idag är jag nykter , den här veckan är jag nykter.

Känner igen mig i depressions problematiken o det är ju så illa att försöka lösa den med alkohol.. det är bra att du valt att vara ärlig både med dig själv och läkare nu, det är också ett av dem första stegen till att på riktigt kunna börja läka.

Jag känner liksom du någon form av förhandlingsförlamning men samtidigt kanske det är kropp o sinne som försöker finna balans i att inte bli matad med gift. Jag har tvingat mig själv till träning endå för att hålla mitt fokus på att vara nykter.

Hitta något som blir viktigare en alkoholen.

en dag i taget

.... till dag 3. Själv passerar jag snart första dygnet. Känner mig rädd och modig samtidigt. Nu kör vi!

I natt har det varit en sådan där riktig värsta skit natt.. drömt otäcka drömmar o vaknat med cirka 1 timmes intervaller. Och från kl 04.30 kunde jag inte somna om.

Dagen på jobbet har gått ok med tanke på förutsättningarna, och jag är fortfarande nykter ,dag 3.

Jag har satt som första mål att klara den här veckan o helgen. Känns bra.

Men redan inför nästa helg viskades det om sen sommar fest... på en gång gör sig "ett glas" rött sig påmind.
Jag vet inte als hur jag kommer välja där och då men jag borde inte tänka på då utan på NU och vilka val jag gör nu.
Det är svårt att komma på en ursäkt till att ev stanna hemma då det skulle uppfattas som underligt i sammanhanget det gäller.

Har precis sprungit 1 mil o är trygg i mitt val idag, träning är ett stort måste för min del för att klara av det här.
Försöker göra träningen till viktigare en alkoholen.

Imorgon har jag lagt mitt schema så att jag hinner med ett morgon pass också, var längesen en dag började lite senare med jobb pga en sund anledning..
Innan har det varit bakfylla o ekande tomma ögon som ungefär sett ut som en alkoholist bekännelse till alla som skulle se mig i ansiktet.

I nyktert tillstånd så blir jag ju mer medveten om hur mycket tid det handlar om, och hur många dagar jag svept in mig under det dova i min alkohol bubbla.mitt i det så blir det mer en vana o en sak man fängslas i , man ser det inte als ..

Jag såg med många känslor mot systembolaget jag alltid kör förbi på hemvägen idag, glad för att jag inte valde att svänga in idag heller.

Samtidigt tänkte tillbaka på att det var skönt när man inte insåg sitt problem , när man inte HADE ett problem att tvingat ta itu med

Såklart är det bara nonsens , insikten nu är ju det som kan rädda mig

Nu har jag läst nästan hela tråden, hoppade lite, men läst i alla fall 80 %. Dina inlägg ger mig hopp. Jag SKALL klara detta. Du inspirerar mig. Till skillnad från dig lever jag inte tillsammans med någon. Och till skillnad från dig har jag, sedan jag fick problem, bara druckit i smyg, när jag varit själv. Sedan ett par år tillbaka dricker jag alltid mineralvatten när jag träffar familjen, för att sen smygdricka. Jag har sårat min familj så många gånger. Jag vill inte detta längre. Att det har gått så bra för dig trots att du har din mans drickande så nära, ger mig hopp.

En stor kram till dig och alla andra som kämpar.

Finns det någon sjukdom som är så föraktad och förhånad som denna "skylldigsjälvsjuka"?
Man undrar. Om man drabbas är man en usel svikare som borde skys som pesten enligt vissa. Ja, pesten är väl kanske värre.
Dystert nu.

Tack för dina inlägg. Det låter verkligen som om du befinner dig i en situation med mycket frustration och andra starka känslor. Du vill ändra på något men det är svårt att veta exakt vad du behöver göra. Det är ett jobbigt läge. Men jag tror att du är något viktigt på spåren när du skriver att du sannolikt behöver börja med dig själv, och kanske då inte genom att förändra dig, men genom att fundera på vad du faktiskt vill och hur du vill ha det. Kanske börja med att skriva ner viktiga behov för dig.

Mycket av vårt beteende är inlärt sedan tidigare och har man erfarenhet att ha behövt anpassa sig mycket till omgivingen som barn är det lätt hänt att det blir svårt att göra även som vuxen. Men det går ändå, med lite träning och acceptans till att man på vägen kommer att behöva stå ut i en del obehag. Det kan också vara klokt att fundera på om du skulle behöva något slags samtalsstöd på vägen, det finns i så fall många bra alternativ.

Det är ledsamt att läsa om du ifrågasätter ditt värde att finnas till, kanske att de funderingarna kan minska lite om det blir tydligare för dig hur du skulle vilja ha det och sen hittar till en tillvaro som bättre möter dessa.

Allt gott,
Miriam Alkoholhjälpen

Tack för ditt inlägg. Du beskriver på ett tydligt sätt den situation du befinner dig i och hur du också kan tänkas ha påverkats av tidigare erfarenheter gällande möjlighet att visa egna behov/tankar/känslor. Det är svårt för de allra flesta, men är man dessutom uppväxt med vissa "krav" på hur man behöver vara för att vara så mycket som möjligt till lags för någon annan, kan det bli ännu svårare att prioritera sig själv i vuxen ålder. Jag tycker också att du ska söka dig till någon anhöriggrupp för att få stöd. Du kan ju alltid prova en gång och se vad du tycker. Det finns även möjlighet att ringa till Alkohollinjen för att få prata med en rådgivare både gällande egna och andras alkoholvanor, därifrån kan du få vidare hjälp och hänvisning. Läs mer på: http://alkohollinjen.se/

Allt gott,
Miriam Alkoholhjälpen