Senaste kommentarerna i forumet

har jag inte druckit en droppe sedan tisdags. Det är för att jag trodde att jag skulle dö i onsdags. Tisdagen ballade ur totalt, jag gick till läkaren, det skulle bli bra, det är nu det vänder. Jag drack hela dagen, min familj hittade mig redlös mitt på dagen. Vidrigt. Nu är det öppet för alla. Alla vet. Onsdagen tillbringade jag helt själv med ångest och bakfyllan från helvetet. Jag spydde tills magen var tom, sprang skytteltrafik mellan toaletten och sängen under 10 timmar. Jag blev rädd, jävligt rädd. Nu är jag livrädd att jag förlorar allt istället tom mitt förstånd. Har ångest dagarna igenom. Det blir inte bättre av att det är sommar och alla ska vara glada, umgås med vänner, bada och dricka rose. Jag vill bara att dagarna ska gå och har ingen lust med något. Äter ångestdämpande och happypills. Vet att det tar ett tag innan det börja verka. Det är svårt. Det är jobbigt. Men det tog stopp iallafall. Proppen gick och jag måste ta tag i mig själv nu. Det känns som en liten yttepytte ljusglimt. Nu är det botten. Nu ska jag ta mig upp.
Tack Jullan 65 och miss lyckad! Jag hoppas det går bra för er! Kram

Tack snälla ni som stöttar i tråden. Jag blir faktiskt mer än lite rörd. Detta Forum är fantastiskt! Något att hålla mig i så att inte önskan om ett nyktert liv kommer bort när alkoholdjävulen talar. Ni vet alla vad jag menar och bagatelliserar inte problemet som min omgivning gör. Tack igen för att ni finns!

Huvudvärken igår var ingen fara. Jag var lite seg men tvingade mig att inte visa det utåt för mina barn. Det var definitivt inte värt att däcka från kalaset men jag blev rätt medveten om varför jag gjorde det. Tog mig tid igår att reflektera och känner mig trygg i mina tankar. Sakta går det på rätt håll. Jag måste ändra på många små detaljer i mitt liv för att jag ska hålla mig nykter och det kommer att ta lite tid. Vanans makt är stor. Ibland måste jag sysselsätta mig med annat för att distrahera mina tankar på alkohol.

Tandblekning låter så fåfängt i det stora hela men det är ett sätt för mig att satsa något på mig själv som stänger ute möjligheten att dricka vin under en lång tid. Pengar är ett tungt incitament för mig att lyckas. Jag erkänner det. Om jag lägger 2500 på tandläkare och blekmedel samt det omaket att sova med skenor så måste jag spara in de pengarna någonstans. Jag tror jag snittar på ca 500 i veckan på vin och snacks så det tar ca 5 veckor att spara in pengarna för lite fräschare mun. Det kommer att synas i spegeln varje dag. Det kan vara det jag behöver för att lyckas.
Nu dricker jag mitt morgonkaffe med sugrör (känns helt idiotiskt)

Nya tag och en förutsats att vara nykter dessa 21 dagar i sträck. En dag i taget.

Jag tänker lite på det där sk "suget". I början av nykterheten kan jag absolut köpa att det finns ett "sug" som beror på kemiska orsaker, men sen..., där är jag skeptisk till vad "suget" står för. Precis som du skriver så har du nu ett ypperligt tillfälle att dricka. Min hjärna sätter igång vid såna tillfällen och jag tycker ibland att man kan läsa om andras resonemang när det här kommer... När man börjar fundera... Ibland övertalar man sig då om att det inte gör så mycket med ett glas. Man är värd det... Man kan hantera det... Känner också ett starkt behov av att hitta något som kan hantera de situationerna för jag tror ju inte alls att det handlar om något annat än att man blir besatt av tanken på att dricka och faller till föga. Jag lyckas ju inte bra med att hantera detta, men det borde vara möjligt. Maktlösa är vi inte. Lycka till med att släppa ut vulkantrycket lite i taget.

Kontrollbeteendena du håller på med hjälper ingen. Och definitivt inte dig själv. Att leta efter flaskor och hitta dem lindrar din ångest för stunden! Du fann bevis! Till vilken nytta. Som det låter på det du skriver är det du som kämpar mot missbruket. Du vet ju att det är fel person? Det borde vara han som kämpar. Och du som stöttar.

Läs på om medberoende. Gör dig fri så lång det går. Den enda du kan påverka är dig själv? Hur vill DU ha ditt liv?

En sak som hjälp mig är tanken på att alkoholisten är en person. Min man är en annan. Tyvärr är det svårt att veta vilken man träffar. Eftersom Apersonen låtsas vara min man och skiter totalt i mig och sin familj. Det enda Apersonen(alkoholisten) vill är att dricka mer alkohol.
Det är okej att hata A och älska den riktiga personen!

Men åtminstone jag kan inte leva med båda. A måste försvinna. Annars får båda släppa mig och familjen fri. Som det låter i din berättelse nu går även du under. Rädda dig själv.

Jag behöver förebilder och du är en av dem!

Nu går det mot den fina augusti och jag hoppas du fortsätter skriva!

Det är inte helt ovanligt med den typen av reaktioner i olika grader. Jag blir så förbannad när jag hör det.
Den personen som uttrycker sig så ( förutsatt att det är någon jag tycker om)skulle jag pratat nyktert med en gång för alla och om ingen förstående respons sker så måste den personen förvisas ur umgänget.
Det är hårt, det gör ont och man riskerar att bli mycket ensam en tid.
Stå på dig - det är ditt liv det handlar om!
Kram

För ditt svar rosa pantern. Jag önskar att det inte vore så svårt. Han har börjat gå i terapi. Vet inte om det fungerar. Men vi har i alla fall börjat prata mer. Han inser att alkoholen påverkar stort och han säger att han ska göra ett hundraprocentigt försök att sluta. För våra barns skull. Men jag vet egentligen vill han inte sluta vilket gör att jag har svårt och se hur det skulle kunna lyckas. Igårkväll skulle han ut med sin vänner. Han skulle ta en tidig buss hem.
Han messade i morse vid 05 att han väntade på först morgonbussen så han är väl hemma runt 930 kan jag tänka.

Grejen är det att jag är inte ens förbannad längre. Funderar mest över hur jag hanterar vardagen och vad jag skulle sakna om han inte var här.

Han får inte dricka nåt hemma nu. Frågan är hur länge det håller. Det lär vi väl märka idag, han behöver ju alltid en återställare.

Men jag känner inte lika mycket längre. En konstig känsla. Jag känner mig nästan fri. :) fast jag vet att det värsta ligger nog framför oss. Ska vi sälja huset? Ska vi separera? Barnen är livrädda för skilsmässa.

Ja den som lever får se,
Jag sitter stilla i båten just nu. Det finns för mycket att förlora på att ställa till med bråk och skrik. Önskar att han själv kunde komma till insikt. Det är nog det jag väntar på.

Hoppas ni andra som kämpar finner kraft. För mig har det vänt. Det onda i magen har försvunnit. Känslan av värdelöshet är borta. Visst allt är inte löst än men jag vet att jag är stark och vad jag vill.

i soluppgången inledde denna söndag. Frukost och kaffe smakar utmärkt efter en sådan lämplig fysisk aktivitet.
Förr när jag var bakfull, var de eventuella promenaderna till affären efter öl, eller bolaget efter sprit eller vin.

I dag är det sista dagen för den här gången i den norska fjällvärlden. Det har varit en underbar vistelse här.

Hoppas att ni som läser detta får en fin söndag, och att det blir ännu en dag som ni vinner i kampen mot alkoholen

för våran egen skull vi är nyktra. För vår hälsa, för vårt välbefinnande, för vår livskvalité. För att slippa de mörka träsken.
Du heueh har erfarenhet, förnuft och styrka, så det både räcker och blir över, för att stå emot eventuella sug som dyker upp. Så att vi kan fortsätta på den nyktra stigen. Ett steg i taget.

Hoppas du får en bra söndag du också

Jag blir alltid så glad av återvändare här på forumet, även om det inte går sådär spikrakt. Det är en process att förstå beroendet och det är ovärderligt att skriva här. Jag hör ju inte till de som det går som på räls för. Jag kämpar fortfarande men jag dricker inte officiellt hemma och det hindrar värre och längre återfall. Mitt bästa tips är "stryp tillgängligheten". Beroendet är starkt och man kan hata och ifrågasätta sig själv i oändlighet angående varför man inte står emot. Jag har definitivt inget svar och ingen lösning på detta mer än att se till att det inte finns möjlighet att dricka.
Tror som du att man måste ta tag i annat i sitt liv också och där är du en bit på väg. Jag ogillar själv när saker läggs på hög och det blir kaos av ogjort jobb både hemma och på jobbet. Försöker ordna upp sånt och mår då mycket bättre. och det är bra att skriva här... Borde följa mina egna råd i detta, men jag tycker att det är lite jobbigt att skriva när det inte går bra. Hur som helst stanna här och skriv. Du kommer att lyckas till sist. Man får kanske räkna sina framgångar.

Vaken sedan 5. Ångesten härjar vilt i mig. Hjälper lite att vara arg på hela världen. Lättar på min egen skuldbörda.
I morgon är det måndag. Dags att ta tag i livet igen.Först skärselden. Varmt så det räcker

Levande. Du är ett föredöme, ditt liv ett mål att sträva mot. Det är det som är så fantastiskt med detta forum, här finns allt från varnande exempel till förebilder. En hel palett av hjälp att välja bland, utifrån ens eget behov. Själv har jag ett stort behov av idoler just nu, du är en av dem.

Kan man få en autograf kanske? ;-)

och det oroar mig lite. De senaste dagarna har jag haft en känsla av olust som jag har haft svårt att skaka av mig. Det känns som om jag sitter på en slumrande vulkan, där trycket långsamt byggs upp. Jag fasar för hur utbrottet kommer att bli och hur jag ska klara av det. Som med så mycket annat är väntan värst. Jag måste försöka hitta någon säkerhetsventil så att jag kan lätta på trycket lite.

Jag tror det hela bottnar i att läget är perfekt just nu. Mina barn är bortresta, firman har stängt för semester och min terapeut är ute i skärgården någonstans och njuter av sol och bad. Ingen skulle få veta om jag tog ett återfall nu. Det är i alla fall så jag tror att den lilla djävulen på min axel kommer att argumentera när utbrottet inträffar. Samtidigt är det här ett gyllene tillfälle att bygga upp mitt försvar. Jag kan ju inte hänga upp min nykterhet på yttre omständigheter eller andra personer, jag gör det här för mig; för att ge mig själv ett bättre liv. Om jag så sitter ensam på en bar i Tjottahejti så måste jag ha styrkan inom mig själv att vilja, och kunna, fortsätta leva nyktert.

Jag ser från min balkong ett par stegar stå uppställda utanför ett garage. Det är fina stegar, dom har nog kostat en vacker slant. Nuförtiden, när man dagligen läser om våld, stölder och andra otäckheter, är det skönt att bo i ett samhälle där folk fortfarande törs låta saker stå ute över natten.

Ha en bra söndag!

Så otroligt mycket reklam för alkohol överallt. Varför? Det borde vara varningstexter på alla varor med alkohol i precis som på cigarettpaket. En dödskalle på etiketten.
Det allra bästa vore att förbjuda alkohol helt. Tänk så mycket friskare samhället skulle vara.
Jag hatar alkoholen och vad den ställer till med.

Håll dig här nu, stödet är ovärderligt.
Kram

En vacker morgon och vaknat alldeles för tidigt, men njuter av att höra dagen vakna.
Lider så med alla som mår dåligt och inte hittar sin väg och kraft.
Svårt att veta vad man skall skriva alla ord känns för lama.
Skäms ibland över att jag mår så bra och kvittrar omkring på detta forum, men behöver forumet för att inte glömma och göra fel val.
Skulle vilja skicka känslan till er av att stå kvar när rädslan och ångesten bara vill att man flyr in i dimman.
För det behövs inte många dagar innan kropp och själ börjar vakna till och belöningen kommer fort.
Sen börjar hårt jobb för att lära känna sig själv och ändra på tankesätt och viljan att fly.
Många tankar idag, så tar en tur i skogen innan det blir för varmt för tanten och hunden.
Önskar er alla en fin dag och bygger vidare på ett nytt liv

Nu finner jag inga ord. Ikväll har jag fått höra att jag är en "mes" och "skittråkig" för att jag väljer att avstå alkohol. Hur fan kan människor ens säga så? Alkohol är en drog, beroendeframkallande och giftig. Finns ingen positiv effekt av det, så vem är det som är "mes" egentligen? Oavsett om personen i fråga kan dricka måttligt så är det totalt orelevant för det är dåligt för kroppen och hjärnan i vilket fall som. Jag kan argumentera för min ssk men blir så arg så struntar hellre i det. Är man så borta i huvudet så man vill förespråka gift så kan man lika gärna få fortsätta leva i sin lilla bubbla. Usch! Godnatt på er från en nykter Svartvit, och tack till alla er här som har mer vett i skallen än såna personer som jag just beskrivit.

Avslutar på måndag min första del av ett rehabiliteringsprogram. Det har under den här resan gått upp för mig vilken utmaning som väntar.
AA-möten och en snabb läsning här i forumet gör mig ödmjuk inför uppgiften.

Så har det hänt igen, han smygsupit sig till nära medvetslöshet. Började i eftermiddags, då han gick i i sovrummet, eller när liggande rum, på ett ärende. Kom tillbaka ut glansögd och sluddrande, jag dum som jag är låtsades som ingenting. Så fram och tillbaka under kvällen mer glansögd och sluddrande för varje tripp. Slutade med att han somnade i soffan, jag fick leda honom in i säng och hjälpa honom av med kläderna. La mig bredvid, och sen tyckte han att hi skulle ha sex, vilket jag avböjde vill inte att han ens rör mig i det tillståndet.Han försökte resa sig för att gå och kissa, men kom sen på att han inte kunde stå och la sig ner igen. Nu ligger han och snarkar och jag vet inte om jag klarar att lägga mig bredvid igen. Känner mig så sviken, för någon som är så medveten om sitt problem så gör han väldigt lite åt det. Han har alltid alkohol hemma trots att han ljuger för allt och alla och säger att han bara dricker öl och cider. Men det finns alltid mer hemma, det finns alltid en gömma någonstans och jag vet inte om jag orkar längre.
Halva jag vill bara packa ihop mina grejor och lämna redan i kväll. Klara inte det här längre, men den andra halva vill stanna och fights för oss. Men vill inte fightas själv, vill att han ska kämpa med mig inte ljuga för mig. Men vågar inte ställa krav, vill inte bli totalt förnedrad och förgjord när han letar efter andra och knulla som hämnd.
Jag har förlorat all tillit till honom, vet att det inte går att lita på honom. Jag snokar inte längre, jag har slutat leta bevis för vårdat förfall. Jag går sönder bit för bit, men någonstans så tror jag på oss, men vet inte om jag tror på honom.

...fick jag nog. Gick med här för jag vet att ensam klarar jag det inte. Nu har det gått fem månader men alkoholen är kvar som mitt största problem. Har tagit tag i annat. Byter jobb till hösten. Har bra medicin mot depression. Varit sjukskriven ett kortare tag men har nu 4 semesterveckor framför mig. Drack alldeles för mkt i fredags o tog t o m återställare igår. Jätteorolig för att jag skadar min kropp o hjärnan inte minst. Hat ikväll ångest när jag tänker på allt detta. Att det gått fem månader o jag har inte lyckats med ett skit när det gäller alkoholen. Tror jag måste hålla tag i forumet väldigt hårt nu. Notera dag för dag, har ju bestämt att vara ärlig här inne. Säga till er exakt hur det är och därmed säga detta samtidigt till mig själv. Tror jag därför dragit mig ur här för jag har gjort saker jag inte står för helt enkelt. Idag har jag oxå druckit lite, alltså inte en helt nykter dag. Suck. Mår jätteilla o vill sova men det är svårt att somna med dessa tankar, denna ångest över det egna beteendet. Imorgon är en ny dag. Jag väljer att sätta p för idag, det blev inte som jag tänkt. Imorgon tar jag ett nytt nyktert steg. Måste!

Tack för att du finns därute Jozan! Jag har verkligen försökt att förstå varför. Jag vet inte,. Det känns som att jag inte kan känna förnöjsamhet med ett gott liv. " is that all there is"?liksom.
Kanske ngn kemisk obalans. Hoppas det för i så fall borde det gå att korrigera.
Alla vi som dras med detta problem borde starta en intressegrupp och kräva bättre hjälp, precis som alla andra med kroniska sjukdomar. Någon forskare skrev just om detta att alkoholberoende är kroniskt och ingen akut sjukdom. Den kräver livslång behandling precis som t.ex.hjärtproblem eller diabetes. Man verkar inte ta det på allvar. Det är fortfarande upp till var o en att klara sin sjukdom. Antingen skall man sitta o erkänna sig maktlös o bli frälst eller så får man stå sitt kast.

Känner mig arg och lämnad i sticket?

Varför händer ingenting inom forskningen när det gäller alkoholproblematik? Är det fortfarande så att man anser att dom som blir alkoholister har dålig karaktär? Mindre värda? Någonting sker ju iabsolut i hjärnan när man passerat en viss gräns. Borde vara intressant åtminstone för hjärnforskare. Vi är ganska många som passerat gränsen.
Antabus, Campral , Reviva o allt vad det heter är ju som att måla över prickarna när man har mässlingen. Så fort man slutar ta medicinen är problemet där. Trött man blir. Detta är ju ett stort samhällsproblem. Visst jag talar i egen sak, men vem skall annars göra det.

Försök igen! Om du har perioder av vita år så försök identifiera vad det var som fick alkoholen att få övertaget de gånger du fått återfall.

Ja, vad är det som gör att man gång på gång hamnar i detta förfärliga. Man kan nog kalla det ett sjukdomstillstånd. Jag sitter här på en veranda med underbar natur omkring mig. Koltrasten sjunger och livet skulle kunna vara helt fantastiskt! Men. Jag har druckit alldeles för mycket dom senaste dagarna och kan inte njuta av någonting. Vilken erbarmlig människospillra jag känner mig som. Dessutom vet jag ju mycket väl hur bra man mår utan detta jäkla gift. Ack ja. Ångest är min arvedel var det någon som sade.

Skulle jättegärna slängt mig i en pool nu, nykter.