Senaste kommentarerna i forumet

@Sattva Jag tror också att det var bra att du fick det på pränt. Fy bubblan vad jobbigt - för er alla. Dig och sonen inte minst, som går som på nattgammal is och hoppas att inget bråk ska utbryta. Jag tror att du har gjort en bra analys av nuläget. Vad som finns i din mans historia vet bara han, om han vill gräva i det.

Jag tänker att de båda borde vara vuxna nog att ta ett steg tillbaka och försonas, för husfridens skull, men det är ju sådant man lär sig med åren. Åtminstone vissa av oss. Att inte ta strid för stridens skull och att välja sina strider. Jag var nog lite som din dotter i tonåren, fy fan vad jag och min pappa bråkade 😔 Men sen många år är jag mer diplomaten som vill att alla ska komma till tals, även om jag både kan ta beslut och genomföra utan prut.

Du får ta sonen i handen och fly fältet ibland. Glöm inte bort honom i detta. Han kanske behöver hjälp att sätta ord på sina känslor också? Skönt att du har yogan där du kan stänga av allt detta. Och nykterheten, som gör dina tankar så nyktra som det bara är möjligt.

Kram 🐘

@Vjlo Kl 23.45 kutar du hem streaken i ösregn 🤣

Kram 🐘

@Vilsenpappa tack för fina ord och stöttning😀 tror och hoppas jag har en någorlunda bra strategi.
Bra kämpat av dig med snart en månad! Inte lätt alltid, men så värt det om vi lyckas.
Gårdagskvällen gick bra, suget försvann tackochlov.
Ha en fin lördag😀

@Amanda L Ja🤗

Jag behöver verkligen er nu el vem pratar man m som anhörig?? Känner mig helt slut! Kvävd! Ledsen! Arg! Ångest! Förtvivlad! Vilken tur att inte jag också dricker alkohol! Ska åka iväg och simma sen…tror jag.

Vi skulle åkt iväg två nätter i nästa vecka men jag har avbokat det. Hade behövt komma iväg men skulle inte få ro. Får åka sen.

🤗🥰

@Himmelellerhelvette Tack för dina kloka tankar. Jag har läst flera gånger och ska gå tillbaka till ditt inlägg när något skaver. Det känns som om jag mår sämre nu när han bestämt sig för att försöka hålla sig nykter, helt obegripligt men kanske inte ändå. Kanske har jag lyckats ta till mig att jag inte kan påverka honom att sluta och vilat i det. Nu är allt osäkert igen, vilken roll ska jag ha nu. Kanske känner jag krav igen, att jag ska stötta, finnas och lindra. Han har ett skört socialt nät och ska vi umgås flera gånger i veckan nu? Så han slipper vara ensam. Jag känner mig trängd igen och börjar tycka att jag är självisk. Din kommentar kom i rättan tid. Tack än en gång.

Jag och mina änder förresten. Har just ätit lunch med dom vid vattnet. Dom brukar vara på min picknickfilt men idag åt dom rakt ur handen och klev upp på mina ben. Helt underbart att umgås med naturen 🥰

Idag jämt 18 veckor utan nått bubbel i kroppen av skadlig slag.

Nu idag kom första utmaningen vad gäller Run-streaket... det hällregnade i morse, så jag beslöt mig göra det senare....
nu är det uppehåll... och verkar vara det resten av dagen.... alla skäl att skjuta upp ett tag till finns :-) men.... inte hela dagen. har till midnatt på mig...

...Har funderat här på morgonen och kommer fram till samma sak som tidigare och det är att jag inte ska presentera dagar offentligt på forumet. Det skapar stress hos mig och slår ner mig alldeles för illa och det känns som ett stort misslyckande istället för att kunna se att på 7 dagar blev det endast en kväll med 4 glas. Vilket är långt bättre än innan. Jag håller fokus mot mina mål men skippar att presentera dagarna. Då känns det bättre för mig att fokusera positivt och kanske låta söndagar vara dagen jag pratar om huruvida jag är nöjd med veckan.

Så det är inte dag 1 idag, det är en fortsatt bra dag och nu ska jag till vattnet och äta lunch 🙂

@Snödroppen och Samsung Oj, det är väl jag som inte har koll på var jag svarar och "pratar" i fel tråd. Ska försöka bättre mig 🙈😘

Har hittat en ny rutin efter tips från@vår2022.
Varje morgon tar jag en 3 km promenad när jag vaknar. Det gör väldigt mycket för resten av dagen.
Har haft två samtal denna vecka med behandling, känner mig hoppfull för framtiden och stolt över mig själv.
Märker att det går åt rätt håll och är så oerhört tacksam för det.
Veckans övning har varit att vara omtänksam mot mig själv, det är jag och det har hjälpt. Känner ett lugn och har lättare för att vara i nuet. Går inte lika mkt in känslomässigt i saker.
Kram alla på detta fantastiska forum, ni är guld var och en.

@Vilsenpappa
Gomorron! Tack för omtanke 🙏😊

Det har gått hyfsat bra, inte tagit ngt, men jag ser att jag har en del att jobba på, med mig själv alltså, i relation med min särbo. Har inte vart på humör och velat dra till det vaaaaaarje dag och nu börjar det ena efter det andra krypa fram i vår förhållande, är faktiskt lite chockad.

Idag är jag i alla glaaaad😀

Hade vart så skönt, att bara få vara, utan krav.
Önskar dig och alla själar styrka!!!

Ha en fin lördag 💕🌸

Då är min 1 årsdag här 🥳🥳🥳
Så otroligt stolt över mig själv!!
Idag skall min dotter gifta sig med stort buller o bång 🥰
Jag känner bara glädje i att få uppleva det NYKTER ❤️❤️

@Samsung50
Förlåt om vi hijackade din tråd, ska genast sluta med det 🫣.
Kram

@Kevlarsjäl62
Tack för omtanken kära du. Jag hoppas verkligen att alla på forumet känna att man äger sitt liv och väljer utifrån hälsosamma och kloka val.
Ja, för min del har medberoendet varit med både personer med narcissistiska drag och andra med alkoholism, medbeoendemönstret är det samma.
Jag är hoppfull, aldrig har fått bearbeta trauma som nu vilket är befriande.
Kram på dig och var rädd om dig, jag har läst din tråd och tänker bara måtte @Kevlarsjäl62 bara börja sätta sig själv först.
Kramar 🩷

Lördag, bästa dagen! Längesen jag skrev så nu. Jag är inte så lätt i hjärtat sedan en tid, och jag vet faktiskt inte vad utgången blir. Jag är klämd mellan min man o min dotter, och det blir verkligen inte bättre, trots att det hållit på i flera månader, snart ett år faktiskt. Det var i oktober i höstas som de rök ihop o deras relation "kraschade" fullständigt. Vilja till försoning finns inte hos någon av dem, och båda ser bara den andre som orsaken till allt lidande. Ingen av oss mår särskilt bra. Jag vill inte skilja mig och jag vill inte slänga ut min dotter (det är hårddraget de alternativ till lösning de båda ger). Dottern tog precis studenten, och ska iof flytta hemifrån inom de närmsta åren antar jag. Men orsaken kommer inte vara att jag väljer bort henne. Skulle det komma till ett ultimatum, så går hon först. Ja herre-min-gud att det skulle bli såhär hade jag aldrig kunnat förutspå. Har sett mindre fina sidor hos min man som jag faktiskt inte trodde fanns.
Jag har analyserat allt fram o tillbaka för mig själv oräkneliga gånger, och kommit fram till att det måste vara en kombo av min dotters ganska ofogliga personlighet och gammalt hos honom.
Min dotter har alltid varit stark o argumenterat mot allt och alla. Viker sig inte. Ett intellekt som snabbt ser "motståndarens" svagheter och lyfter fram dem. Det blir svårt att ha en konstruktiv utgång. I grunden är detta en bra egenskap såklart, den mentala styrkan, men hon behöver lära sig att kanalisera den rätt. Livet kommer visa henne vägen.
Både jag o min son är mer fogliga o "fredliga" till våra personligheter. Vi backar hellre än att stånga rakt in i en konflikt. Vill ha fred hellre än ha "rätt". Vilket såklart också har baksidor.
Min man tror jag har en uppväxt som inte varit helt enkel. Jag tror han känt sig osedd, kränkt och förminskad många gånger. Svårt att få vänner. Söker liksom inte upp vänskaper heller. Och när något inte känns bra, han känner sig kränkt på nåt sätt, så har han löst det genom att fly relationen och situationen. Nu bor han under samma tak som någon som han nog skulle vilja fly ifrån men inte kan. Så blir det att min dotter svartmålas onödigt mycket istället. De pratar inte med varandra. Fullkomlig iskyla. Jag är känslig för stämningar o energier, så jag mår jättedåligt av denna spända energin hemma. Mår också dåligt av att han fäller kommentarer om henne "Nu har hon disk på rummet igen", jag har blivit överkänslig o reagerar med ångestklump i magen. Fixar o trixar för att det inte ska finnas saker att anmärka på. Men det gör det ju alltid ändå. Vi alla är ju bara människor.
Har försökt prata med min man om att det kanske finns gamla saker som påverkar hur han hanterar hennes personlighet. För mig är det annars helt ofattbart hur man kan låta sig bli så påverkad av en tonåring? Hur kan en så ung person, som han känt sedan 10 år tillbaka, påverka honom så starkt? Ta fram väldigt omogna sidor. Det måste ju vara att hon triggar något annat, djupare och väldigt smärtsamt. Men han är inte med mig i de tankarna alls. Och jag är ju inte rätt person att gå vidare i det heller. Så vi är där vi är. Men min ork o hopp om förändring börjar tryta. Vad ska ske liksom?
Jag brukar inte skriva såhär långt eller utlämnande. Men det var nog bra att sätta det på pränt för min egen skull.

Hej @Kevlarsjäl62! Jag har läst igenom mycket av din tråd och känner sådan medkänsla med dig, som du kämpat och kämpar.
Han måste ta ansvar för sitt liv och komma till insikten själv att han vill bli nykter för sin egen skull och att om han blir det så kan allt annat också bli bättre. Du kan inte göra annat än att köra honom till psyk som du gjorde. Du kan inte vara den som lyssnar på hans dåliga mående, det behöver han ha andra till. Hjälp han kan få genom vården och AA till exempel.

Jag är själv en tillfrisknande alkoholist sedan snart ett år tillbaka och en medberoende sedan hela livet till min mamma. Jag har tagit några steg i taget där jag backat från min mamma och insett att jag aldrig kan göra någonting för att hon ska bli nykter. Hon måste göra valet och jobbet själv och jag kan stötta med det lilla hon själv absolut inte kan. Jag har bestämt mig för att inte lyssna på offerkoffta-snacket. Där avbryter jag och är tydlig med exakt det jag påtagit mig att hjälpa till med och ingenting annat. Jag kan inte kapa relationen helt precis som du känner till din man men jag kan heller inte leva kvar i lidandet som hon skapar i mig. Det är en balansgång i att hitta vad jag kan göra och vad som är hennes ansvar men ju mer jag övar desto bättre blir jag på att sätta gränser och desto friare blir jag i att förstå att våra liv inte sitter ihop. Jag har mitt liv och vill göra det absolut bästa av det och hon har sitt liv och får ta ansvar för det.

Att slå i botten, sin personliga botten är olika för alla. Vissa slår i botten, drar upp ploppen och lyckas komma ännu längre ner och vissa får ett uppvaknande innan de slagit så hårt, andra lyckas aldrig ta sig därifrån. Men ingen annan än personen själv kan ta sig upp och då måste man jobba otroligt mycket med sig själv och vilja göra det. Det är det ingen annan som kan göra åt denne. Vissa slår i sin absoluta botten ett tag efter att ha blivit lämnade och kan sedan ta sig upp andra dör eller lyckas kravla runt där i många herrans år. Jag har alltid varit rädd för att min mamma ska dö som du är rädd att din man ska dö men jag har accepterat att hon kommer göra det och att det inte har någonting med mig att göra. Innan har jag tänkt att om hon dör kommer jag få dåligt samvete för allt jag inte hjälpte henne med men med tiden har jag insett att det inte ligger på mig.

Det ligger inte på dig vad som händer med honom, det är hans val som driver honom till där han hamnar. Stötta med det du orkar och som inte drar ner dig själv. Jag har i perioder blockat helt när jag behövt jobba med mig själv och när jag känt mig starkare har jag hjälpt till med det jag kan. Har tillsist dragits in i att vara hjälparen såpass mycket att det ätit på mig utan att jag förstått det och sedan kommit till insikt och fått backa många steg igen, satt nya tydliga gränser och försöker sätta mig själv och mitt mående först.

Kram

@Liv2 Det är anmärkningsvärt många strävsamma människor med högs prestationskrav på sig själva som dricker.
Jag har verkligen varit sån och läste häromdagen att när en har låg självkänsla så försöker man hela tiden prestera istället. Man duger liksom inte annars.
Vet inte om det gäller dig, men det gav mig en tankeställare iaf. Alltid kämpat med denna självkänsla…

@Varafrisk Anar stora revor inom psykiatrin…😞

@Amanda L 🤗🥰Tack!

Jävla jävla alkohol!!!! Nu valde hon alkohol istället för medicin…vaken hela natten😱 Imorse låg jag och författade mitt brev t verksamhetschefen inom vuxenpsykiatrin✍🏻 När en patient befinner sig i ett skov och vuxenpsykiatrin skrivit ut medicin…vem sköter uppföljningen??

Kram fr en mycket mycket ledsen och arg Varafrisk 😡😭

@Tröttiz Så kul att dejten blev lyckad! Jag har tänkt på dig, men allt har varit kaos i min värld. Jag tror det är klokt att vara vaksam och försiktig, men jag förstår att det blir jobbigt med alla känslor och tankar. Kanske kan du ta det som det kommer lite grann, han har ju inte friat än 😜 Du kanske bara kan ha roligt och träffa olika människor som uppskattar dig och vars sällskap du uppskattar. Du behöver ju inte släppa någon nära inpå i första taget. Du är på gång att skaffa dig ett eget liv och det är du värd. Kram 🧡

@Varafrisk ❤️❤️❤️ Bara en kram.

@Crusade Nu blir jag ännu mer nyfiken. 😀☺️

@Saber Jag är imponerad av att du orkar "rådda" i alla praktiska saker på det sätt du gör. Du är verkligen stark. Jag kan ju tyvärr inte göra så mycket mer än att säja att jag är säker på att du gör rätt. Önskar jag kunde göra mer, så tänker man ofta här inne. Kram 🧡

@3barn1hund Kära vän, det första jag fastnar för i det du skriver är "tänk om han börjar dricka om jag lämnar".
Där tar du på dig ett ansvar som är så stort och helt omöjligt att axla. Du kan inte påverka honom överhuvudtaget. Han dricker redan och kommer att fortsätta med det tills HAN känner att han nått vägs ände och i det beslutet är han helt ensam, du kan inte göra någonting. Kanske går det snabbare utför om alla lämnar honom, men utfallet kommer hur som helst att bli detsamma i slutändan. Du är ansvarig för ditt liv, han för sitt. Det låter enkelt men naturligtvis är det inte det. Är barnen så stora att ni kan prata om det här, så känns det väl viktigt. Sök samtalshjälp förslagsvis på beroende enheten i din kommun, det är jätteviktigt! Och fortsätt läsa och skriva här. Ta hand om DIG 🧡

@vår2022 Jag tänkte lite i de banorna med igår. Även förra gången som var precis en vecka innan.
Jag har även reflekterat över att jag automatiskt kan självhata på mitt utseende direkt i anslutning till en obehaglig känsla.
Som om jag får känslan som ett slag och blixtsnabbt för den vidare på att mitt utseende?

Historien är att jag var ett väldigt överviktigt barn, dysfunktionen i familjen måste fått mig att äta, minns inte mycket mer än rädsla och osäkerhet. När jag var tolv kom jag på att jag kunde kontrollera mitt matintag och åt väldigt lite, när jag var 15 kom jag på att jag kunde hetsäta och spy. Sedan kombinerade jag dessa två. Därefter la jag till hälsosam kost och träning med inslag av bullemin.

Känslorna är grundorsaken. Det har varit mycket känslor det senaste. Första nyktra semestern är också mycket känslor. Alla minnen från mitt drickande skapar känslor. Att jag insåg att jag inte kunde kontrollera mitt drickande första gången 9 år innan jag slutade väcker känslor.

Jag har skalat av många lager av känslorna, jag vet inte när man är i den innersta kärnan men jag behöver jobba mer på att älska mig själv men den känslan är väldigt styrd av vad som står på vågen och hur kläderna sitter. Det är den mest upptrappade stigen jag gått i mitt liv.

Tack för att jag får reflektera tillsammans med dig❤️

Kram