Senaste kommentarerna i forumet

@Charlie70 Åh vad det låter härligt! Och, vad du verkar må bra! Så himla skönt för dig att du kan göra dessa aktiviteter som du mår bra!

Ha det riktigt fint!

Kram🥰

@Tröttiz Visst är det så. Hur ska man veta?

Jag har ganska många runt mig som berättat om sina problem. Tänker att det är enklare då jag är väldigt öppen om mitt fall. Har valt att vara 100% transparent. Ser det som en livförsäkring. Genom att öppna upp har jag gjort upp med skammen och det blir väldigt svårt att svara ja på ett glas vin om någon frågar. Alla skulle nog höja på ögonbrynen och undra. Det orkar jag bara inte. Har heller ingen lust alls efter all efterforskning. Kan för mycket idag för att överhuvudtaget vara intresserad. Är så mycket mer tillfreds utan. Har inget behov av det för att våga etc på middagar. Har gett mig tusan på att lära mig att leva som förr fast utan.

Bland de som varit öppna med mig har bara en valt noll som lösning. Noll var med om en vidrig situation som gjorde att hen valde att backa från stupet och har hållit 0an. Resten pendlar. En tramsar tom med att prata öppet föraktande och samtidigt dricka tills hen sluddrar som om jag inte skulle fatta.

Alla som berättat för mig vet att bästa är att sluta men ingen orkar stå emot allt runtomkring. Alla frågor och livsstilsförändringen. Förnuftet säger ja men handlingen vacklar.

Frågan är om det kanske är två saker som måste klaffa, fått nog av en eller annan anledning & att avväpna skammen. Kanske måste de gå hand i hand för att lyckas?

Jag har valt att inte göra något åt andra. Vill de sluta kan de fråga mig vad de vill. Jag kommer aldrig dömma. Däremot verkar det ju inte som min erfarenhet bidrar till mer än att de har en person att prata med. Om allt. Gosh detta är svårt.

Och här är boken ”Alcohol lied to me” som gratis pdf. Kanske någon mer kan hitta kraft i den texten. https://www.stopdrinkingexpert.com/altm.pdf

Kram till er alla där ute!

@Nell tack snälla för din respons ❤️ det värmer så mycket!

Kan uppdatera att nykterheten fortsätter här. Han drack en öl (berättade det för mig) när han reste med jobbet och åt middag med en kollega förra veckan. Han reste i jobbet några dagar både förra och denna veckan, och då kan jag inte riktigt veta. Men vi brukar prata i telefon på kvällarna när han reser och jag är bra på att höra om han druckit. Jag kan typ känna vilket läge han är i. Om han är ”på” eller ”av” med alkoholen. Han har inte druckit något här hemma. Så nu har vi en lugn period här. Får se hur länge det håller i sig…

Tänker på att jag döpt den här tråden till ”jag föraktar honom” och på hur dubbelt det är för mig. För jag är så stolt över honom, också. När jag startade den här tråden var det just ilska och sorg jag kände. All besvikelse och all frustration. Bilden av honom sittandes i fåtöljen, överlägsen och full. Så dum bara. Nu håller han sig nykter och har klarat det bra senaste tiden. Han försöker bota sitt beroende genom att lära sig mer och inse vad alkohol faktiskt är. Här i forumet hittade jag till ”Alcohol lied to me” som stärkt mig mycket i min syn på alkohol och jag har även delat med till min man som är med på resonemanget. Han har skickat detta klippet till mig: https://youtu.be/DkS1pkKpILY och vi har återigen pratat om alkoholens fördärv. Så han är på rätt spår.

Jag är så innerligt tacksam för det.

Jag kommer fortsätta skriva här, för min skull. Tidigare har jag oftast lämnat forumet när jag trott att vi klarat oss, men jag tror det är bra för mig att fortsätta skriva. Det är så bra att kunna följa det man skrivit och få stöd när det behövs. Fortsättning följer…

@Amanda L Jag får hålla dig på halster en dag till 😄. Måste rodda med lite jobb ikväll efter ännu en nykter dag 22.

Tack för stöd i vårddiskussionen Charlie! Jag delar dessutom din känsla för längdskidor, det är underbart. Och så gullig stämning i längdspåret jämfört med slalombacken, alla hälsar och ser glada ut!

@Jerri Hej! Det var ett tag sen jag hörde något från dig. Hur går det för dig?

@Påvägmothälsa Hur går det för dig? Alkohol gör ångesten bara bättre för stunden, inte i längden och det är just då man måste undvika alkoholen och tänka på hur gott kaffet kommer smaka nästa morgon.

@Slagpåsen
Hej.
Så bra att du skriver här på forumet för råd, och att skriva av sig är bra. 🌺 Vi är ju flera som har erfarenhet.

Har du (ni?) tagit upp drickandet tidigare?

Jag har själv erfarenhet av en tidigare pojkvän som drack/dricker mycket.

Sammanhanget, har det hänt något speciellt?
Kanske en början vore att ödmjukt ta upp att drickandet oroar samt ta upp specifika situationer om sådana finns, och fråga om det hänt något? Att ta med henne på olika trevliga upplevelser då hon inte dricker. Vad tror du om det?

Är så himla nöjd med mitt nya intresse längdskidåkning. Köpte utrustning i höstas, har sedan gått två kurser och förra helgen var jag iväg med en kompis och åkte i fantastiska spå i fantastiskt väder. Då uppnådde jag också mitt mål: att sitta under en snötäckt tall/gran i solen och dricka en kopp kaffe och bara njuta. Helt underbart! Och nu när skidsäsongen snart sjunger på sista versen har jag tagit tag i nästa projekt, nämligen att spring i grupp. Tränar styrka och spinning gör jag en del men just springa har jag aldrig kommit igång med. Det vore så bra om jag gjorde det får då kan jag få in lite träning med korta rundor även de veckor jag har flickan. Kan räcka med en kvart för att göra mig till en bättre mamma. Första gången började vi med att springa 20 sek och gå i två minuter. Helt min stil, det här kommer bli bra!

OCH det är så f-b skönt att inte dricka. Jag ville göra saker som dessa även när jag drack men det blev så klart ingen kontinuitet när annan aktivitet lockade mer/kändes enklare. Ingen kontinuitet=det rinner ut i sanden för mig. Nu vet jag att fullföljer mina projekt och därmed också ger mig själv chansen att bli bättre och när man blir bättre blir man glad och tycker det är roligare. Finns bara win-win här alltså.

Kramar från tacksam Charlie!

Funderade på om jag skulle ta ett glas vin i kväll, men sen kom jag på att man ångrar aldrig en nykter dag, så det får bli nyktert idag :-)

@Varafrisk försöker hänga med i svängarna här - inte lätt! Det är underbart att läsa dina inlägg där den Varafrisk jag kommer ihåg att jag träffade tittar fram :D. Men ibland läser jag in att du går mer som på autopilot du är här men ändå inte på något sätt. Var det lite så också under den perioden du gick på antabus? Jag kanske är helt ute och cyklar här och du får bara säga till i så fall. Du gör det så himla bra!

Kram!

Min erfarenhet av soc är väldigt dålig. Det var en läkare som anmälde inom psykiatrin. Detta eftersom jag bett min make att gå och prata med någon. För att vår kommunikation hade låst sig. Vi behövde hjälp helt enkelt.

Väl där diskuterases väl det ena och det andra. Läkaren hade frågat om missbruk varvid det hela diskuterats. Flaska hit och dit. Detta blev då huvudspåret kring allt och vår oförmåga att kommunicera fick sin förklaring. Läkaren menade att han själv inte hade erfarenhet av alkoholism men där var anledningen och han kände sig tvungen att rapportera. Detta mot makens vilja. Maken blev livrädd för min reaktion vilket föranledde att soc och maken gjorde upp en process bakom min rygg.

Dessvärre var jag hemma när de hade ett av sina samtal som jag överhörde. Detta gjorde att jag tvingade till mig numret till soc och ringde upp. Där insåg jag att det varit en hel del samtal bakom min rygg och att de kommit överens om att ha inledande samtal med mig, barnen och maken. Alla gemensamt. Jag försökte få en chans att ge min förklaring men nekades detta. Vi skulle alla istället infinna oss på ett introduktionsmöte hos soc där de skulle förklara processen som nu var i rullning.

Jag bönade och bad alla om eget möte innan. Även min mamma ringde upp soc eftersom jag var helt förtvivlad. Hade vid det tillfället även fått läsa läkarens rapport där det stod att jag var självmordsbenägen varvid man skulle vara försiktig med mig. På riktigt! Så otroligt felaktigt! Vem tusan kom fram till detta???

Jag ville ha med mig mamma in då jag kände mig utsatt. Nekades till detta då det enbart var ett introsamtal i all enkelhet för att beskriva processen som ju läkaren tvingats dra igång. Inget att oroa sig för så min mamma skulle inte behövas på detta enkla möte.

Väl där startade processen med att en alkoholexpert beskrev, inför mina barn, riktad mot mig vilken hjälp jag kunde få. Han höll monolog i 30 minuter non stopp. Han såg inte ens att han tappat mig redan första sekunden. Efter 30 minuter sa min make jag är inte säker på att min fru håller med.

Har aldrig i hela mitt liv känt mig så lurad och förnedrad. Jag kan än idag inte förstå hur de kunde starta en process med dessa steg. Jag hade ju dessutom innan mötet skickar ett långt mail där jag gav konkreta bevis på att jag vare sig var självmordsbenägen eller hade druckit på två veckor. Detta hade även min mamma och maken bekräftat.

Om vi pratar om skam. Visst är det konstigt att soc driver en fråga så? Fast de intervjuat min mamma innan.

Utredningen pågick sedan i 3 månader. Jag fick själv ringa och fråga vad tusan som händer med den efter 3 månader. Några veckor senare fick jag veta att den lagts ner.

Jag har läst allt material. Även barnens redogörelse. Den redogörelse från psykolog vi gick till med. Ja, det känns ärligt som de inte visste hur de skulle hitta ut ur en galen process vilken de själva insåg gick rakt överstyr. Det handlade snarare om att en handläggare inte skulle tappa ansiktet. Det är min analys av hela denna harang. De hittade iaf inget att dra vidare men förorsakade en massa smärta i min process iaf.

Jag är väldigt frågande kring att ingen verkar förstå skam. Då hade man inte tagit dessa stegen. Då hade man väl sätt till att vinna över mig när jag bönade och bad om ett eget möte utan barnen? Istället började de att beskriva alkoholmissbruk inför mina barn.

Innan vi rundade mötet av la min son handen på mig och sa. Mamma skulle det inte kännas skönt att få hjälp? För mig var nykterhetsarbetet inga problem. Denna process har dock jagat både mig och maken. Riktigt utmanande att reda ut alla efterdyningar och bristande förtroende.

Jävligt stolt dock att vi lyckats! Det förtjänar ett pris tycker jag 🤗.

@Kennie stöttar det du skriver till 1000.

@Andrahalvlek vi får hoppas på att det lugnar sig snabbt efter förändringarna på boendet. Och simma lugnt nu med din heltid. Stor skillnad mellan 75% och 100% tyckte jag. När jag gick upp på 100% jobbade jag länge på 50-75% nivå. Nu jobbar jag 100% men orkar inte 8 timmars dagar. Jag ger järnet när jag är där (har inget val :-)) men sällan jag på papperet har 8 timmar. Det har tagit mig sedan september att komma hit. Vi är dessutom fortfarande funkisföräldrar med allt vad det innebär.

Kram!

Det jag framför allt ville med mitt inlägg var att nyansera bilden av vården, samt att väcka tanken om den här starka misstron mot behandling i själva verket är beroendet som talar, som vill ha kvar sin drog och hindra oss från att bli nyktra. Jag säger inte att det är så, det är bara en misstanke jag har. Jag vet i alla fall att jag själv blev en aning paranoid när jag drack och reagerade starkare på saker som jag nu inte stressas av. Och det finns många som klarar att sluta dricka med hjälp av tex AA och många andra vägar att gå, men när det inte räcker tycker jag det är sorgligt att skammen väger tyngre än allt annat. Jag tänker också att de flesta läkare bara väger in alkoholproblem vid åkommor där alkohol kan ha en negativ effekt på diagnosen, om de nu ens ser ens journal. Jag har blivit tillfrågad vid läkarbesök om de får ta del av tidigare journaler, och då utgår jag ifrån att de inte använder dem om jag säger nej. En mottagning som jag läst mycket gott om är Riddargatan 1.Jag tror att de även har online behandling.

@Lora
Hej.
Mycket i mitt huvud. En av många saker är att det man har gemensamt är alkoholen som på olika sätt ställer till det. Det går så djupt.
Jag började tänka på relation. Den ena måste få stöd med sitt, den andra med sitt och sedan ska man tillsammans försöka styra upp allt. Vilket jobb ... En del kanske får hjälp av soc, andra börjar där och söker sig någon annan stans.

Jag minns att jag läste (inte här) om en medberoende som kontaktade partners arbetsgivare. Skammen var stor för den med beroende, den personen berättade sedan att detta var just det som behövdes för push åt "rätt" håll. Men jag tänker att det kanske/förmodligen? finns fall där detta gjorts och det inte slutat bra.
Man kan ju inte veta utfallet.
🌹

@Se klart men STORT grattis till lilla underverket! Hoppas att allt gick, och går bra för familjen.

Kram!

Mycket handlar också om tur, dvs vilken läkare man får. Rent lotteri. Finns många som är knäppa, men även flera som förstår. Gör det som är bäst för DIG. Pest eller kolera. Men som svar på dina frågor så svarar jag med insyn i vården. Sen kan man ha tur. Jag vet flera som haft. Jag vet dessutom hur jag är i min profession

Självklart ska man söka vård om man överväger att det är värt det. I 99 procent av fallen är det säkert värt det. Men jag tillhör inte dessa 99 procent av fall. Jag har mycket god insyn och vet vilka skyldigheter/lagar som finns. Jag har själv varit patient dessutom. Allt beror på ens omständigheter. Inte alla vill ta de konsekvenser som hör till vård och missbruk. Jag personligen dör hellre. Men detta har att göra med mitt förflutna. Jag vill dock vara ärlig i att skretess knappt existerar. Finns något som heter NPÖ. Googla. Man kan låsa sina journaler, visst, men som doktor blir man oerhört frågande till detta.

Jag kikar in för att dela med mig av min erfarenhet. Jag sökte hjälp i beroendevården och när jag var färdigbehandlad där efter 6 månader bad jag dem låsa journalen för resten av vården. Det var inga problem och jag är 100% trygg med att det har fungerat som de sa. Har varit en del i vården efteråt då jag varit utmattad och ingenting har fått mig att misstänka att någon har sett journalerna från beroendevården.

Ni delar en del länkar i den här tråden och det är alltid bra att hålla sig informerad men jag vill bara flagga för att inte läsa alltför bokstavstroget. T.ex. "Enligt körkortslagens 10 kap. 5 § är samtliga läkare i Sverige därtill skyldiga att anmäla den körkortshavare som bedöms vara medicinskt olämplig för fortsatt körkortsinnehav." Jag tänker här att det faktum att man är alkoholist inte kan likställas med att vara medicinskt olämplig. Varken läkare eller Transportstyrelsen tolkar lagen på det sättet, det skulle bli orimligt i så fall.

Jag är inte jurist men arbetar nära bl.a. lagstiftning och är därför inte obekant med tolkningar. Min bild/erfarenhet på detta bara.

@Kennie
> När det faktiskt finns hjälp att få?
Jobbar ej i vården, men tycker att man ska bedöma själv vad man söker och tycker man att dom vill leva då får dom strunta i allt och söka vården.

Just mitt inlägg söker erfarenheter av både människor i vården och dom som jobbar inom vården. När du skriver

> Min erfarenhet är att mottagningar specialiserade på missbruk har stor kunskap samt stor respekt för parienterna.
> Och läkare måste inte orosanmäla om de inte upplever att det finns en risk.

Skulle du kunna vara snäll och berätta mer? Hur det gick, gick du genom specialist eller remiss från läkare, etc. Jag vill utbilda mig för vad jag har för alternativ för att få all hjälp jag behöver. Men jag har kronisk ont sedan jag var 5 år gammal och vill inte att min allmänläkare nekar mig reumatolog f.a. han ser att jag är alkis i journalen och tycker att "patienter får väl sluta dricka först".

Jag har fortfarande inte druckit alkohol i år. Det har känts enkelt att avstå de gånger det har bjudits. Men jag är trött och lite låg och tänker mycket på vad som är fel i världen och vad jag kan göra för att förbättra. Och på personer i mitt förflutna som betett sig illa mot mig och andra.

@Amanda L jag är kvar fortfarande nykter och drogfri, många bollar i luften så inte blivit så mkt forumet här 😎👍 blir 38 dagar nykter idag 🥹

@Snödroppen Tack snälla och detsamma. Jag tog mig en rejäl funderare över mitt sista inlägg till dig / er här. Funderade kring varför jag gör detta? Handlar detta istället om mig. Lägger jag över min ångest på er nu 🥶? Grundar detta sig i att jag så förtvivlat gärna vill bli bekräftad? Att skammen jagar mig ännu. Eller är det så att jag har en poäng? Att det finns en del att utveckla i samhället och att få förstår hur skammen är kontraproduktiv? Att de finns de på andra sidan som inte ser hur deras frustration slår. Att den slår hårt. Hårdare än det kanske var tänkt för man är så infernaliskt frustrerad över situationen. Att även andra sidan är drabbad av skam och behöver få ut den. Kasta loss och tjonga till. Kanske är det ganska mänskligt? Inget att förneka. Snarare hitta sätt att hantera än att gömma undan?

Ja, jag har blivit illa behandlad. Jag har blivit dömd utan att vara hörd. Folk har slutat ta kontakt. Vissa vågar inte närma sig. Detta är en kategori av människor som gjort så. Sedan har även motsatsen skett. Där jag hittat det där kittet. Jag är inte ensam. Jag har kommit vidare likt min berättelse ovan.

Sedan läser jag nu denna tråd här. - Hjälp mig, jag vill dö. Finns i detta forum. Dagsaktuell. Den handlar om skammen. Det vi resonerat om här. Inte bara en inflikar om fel och skvaller i systemet. Fler har hemska erfarenheter. Hemskt!

Vi kan säga vadsomhelst. Vi kan släta över men sanningen är att när man berättar för vissa slår de undan benen för en ordentligt. Det är uppenbarligen inte bara jag som har dåliga erfarenheter.

Så jag landar tillbaka i. Att lägga händerna hos soc är inte för alla. Det finns potential att förbättra. Allt annat är väl egentligen ganska naivt? Även att relationen mellan medberoende och beroende är extremt komplicerad och vi undervärderar konsekvenserna av denna process. Här finns mer att göra för att hjälpa båda parter. Det är en sak jag tror vi har gemensamt. Vi vill väl. Frågan är bara hur man når varandra 🤗.