Jag fick inte chansen att visa att jag kan vara på 0 alko utan fick vis telefon veta att
Skulle skicka remiss till beroendecenter, att alla mina besvär md arm, Axel, hand, utmattning bara var stressrelaterat o det i sin tur berodde på alko. Remiss skickad utan samråd med mig å nu sitter jag med en kallelse dit till veckan.
Påg missbruk o beroende står det i journalen - inget om mina kvarvarande besvär vid datorarbete!
I och md hans uppfattning o remiss så lämpa han över allt dit o ingen ny läkartid över mina besvär. För dom finns inte enl läk? + att den utmattning som jag jobbar mig ur har inte precis blivit bättre av allt tjafs det är md det här.
Har begärt att få komma senast idag för ny provtagning men dom hänvisar till BC. Så nu är jag tvungen att gå dit för att få veta om mina värden har förbättrats!? Å bli tvingad till ngn terapiform?
Inte druckit sen midsommar å jag vet att jag kan vara det men nu blir jag tvingad dit för fortsatt kontroll å behandling????
Är så mkt mer md det här , vet inte hur jag ska hantera det alls.
Har hela tiden haft fokus på att komma tillbaka till jobbet, tillfälliga arb uppg 25% en period å nu sen 3v tillbaka på ordinarie 25% med successiv upptrappning eftersom det pågår löpande rehab kropp å ergonomi. Får lägga för mkt energi på att gå till rwhabplanet så fk blir nöjd å hantera felhantering av läkare!
Han bara stämplade mig å nu får jag inte ens ta nya prover.
@TappadIgen

Hej!

Obs lång inlägg. Vill skriva av mig. Är rörig i huvudet så ursäkta om inlägget blir rörigt.

Är 35 år, kvinna. Har en ångest diagnos (GAD) samt mångårig paniksyndrom (panikattacker), overklighetskänslor (derealisation), migrän och kroppsliga spänningar (smärta blivit normal status, troligtvis pga all ångest). Har aldrig fått svar på varför jag har detta. Jag har sökt hjälp sedan jag var 19 typ. Gjort MR, gått till neurolog, läkare, tagit prover etc etc. Alltid ”du är frisk”. Men jag känner mig ju sjuk i kroppen. Hur som - äter Ecitalopram (gjort flera flera år).

Nu till ämnet, alkohol. Jag har alltid (sedan ungdomen) druckit alkohol mer eller mindre. Dock aldrig dagtid (förutom vid semester). Har aldrig haft sug på morgonen. Dock har det sista året blivit mer alkohol än tidigare. Dels pga föräldraledig (inga ramar, inget att gå upp till). Dels pga covid. Saken är den att jag älskar smaken men även lugnet det ger mig. Att dricka några öl är som det enda ”medicin” som fungerar mot mina kroppsliga smärtor (nervsmärta fast utan orsak). Träning hjälper inte på samma sätt, inte yoga, massage, osv) tro mig jag har testat det mesta. Jag fick stesolid för några år sedan, det hjälpte också även mot min migrän, men det får jag inte ta just nu. Jag har en hatkärlek till alkohol för jag hamnar alltid i tanken ”jag får bestämma själv vad jag ska göra” och att bli livrädd för att bli en renodlad alkis. Min sambo behöver inte alkohol som jag. Jag avskyr att alkohol måste vara farligt och skadligt! Jag är sån som vill njuta av livet. Och hur sjukt det än låter så även om jag är lycklig i grunden vill jag alltid öka på lyckan lite lite till. Förgylla tillvaron. Jag känner mig MER normal med några öl i kroppen än utan och jag avskyr att det är så. Det är ett nervgift som passar mig. Hursomhelst. Tänkte ta en vit period, för att bevisa för mig och andra att det går. Livrädd för abstinens besvär, känner efter hela tiden. Säg att jag typ druckit varannan dag, ibland varje, 5-7 glas per gång. (Ibland 3-4). Jag vet inte om jag vågar klippa helt, kanske ha några 2,8% som säkerhet. Sjukt ändå. Man låter ju helt vrickad när man skriver detta. Jag är överanalyserande med, så jag kanske ser det så mycket värre än vad det är, jag har ingen aning….

Ja, jag är trött idag. En hel del jobb som ska bli klart och lite olustig känsla i kroppen. Känner mig lite sorgsen, samtidigt skönt att det nu bara är familj här, man får vara som man vill, förutom att det är en jäkla fart på barnen, så nu sitter jag i mitt rum för lite lugn och ro.
När jag tänker på att jobb ska dra igång om några veckor vill jag helst lägga mig och sova ett år. Är absolut inte redo för den stressen som det innebär.
Men nu är nu. Får ringa mamma, @sisyfos min mamma har aldrig direkt tagit ansvar för mig, iaf inte känslomässigt. Jag tror det var ett bra ”val” eller jag tror inte riktigt hon är i stånd till föräldraskap som det ska vara. Har alltid varit lite som ett barn.
Kram på er, fredag och lön, två små trevligheter på samma dag.

Gött att det går framåt..Grattis till bra beslut!🌟..Tröttheten är enorm oftast när man slutar dricka. Kroppen har gått på högvarv länge, och nu ska giftet ut från organ och ådror. Klart att det tar tid. Läs gärna om hur kroppen repar sig efter alkostopp. Sov ät, drick goda a-fria drycker. Finns goda juicer mm. Tänk på dig själv, och hur du mår bäst. Vila..Sömn är läkande. 🍃🌸🍃

Torn, vi har ett par bekanta, som har hus där. Stod på deras tomt med husbil. Kvinnan i familjen fick se mig efter ett år som nykter..Hon tyckte jag såg väldigt fräsch ut..😁..Och så är det..Alkoholen gör oss varken snyggare eller smartare..Skulle heller inte vilja vistas i nattklubbsmiljö längre..Lite lustigt att man orkade supa långt in på nätterna förr..Inte konstigt att både måendet, och utseendet tog stryk..😳..

Plantera en tanke!
Jag satt och tänkte på något helt annat nu när det slog mig:
Det är ju så jag har tagit mig fram i mitt yrkesliv, ganska framgångsrikt faktiskt 😅, det kanske funkar här också?
Som kvinna i en "gubbig bransch" har jag lärt mig att plantera tankar. "Ingen" tar den där unga dumma blondinen på allvar, ja, själv såg jag ju mig som högutbildad och hyfsat klurig och händig, men vill gubbarna tro att jag är dum så får de tro det! Jag "överlistade" dem genom att droppa idéer - idéer som oftast dök upp ganska snart igen som deras egna. Och tro't om ni vill, det brukade också ofta vara någon (annan) som kom ihåg ursprunget till tanken och med åren har jag fått mycket lättare att bli tagen på allvar.
Hos dem som kommer hit så har ju en otänkbar tanke redan börjat gro "tänk om jag måste minska/sluta mitt drickande"? Men hos de allra flesta är det fortfarande skräckfyllt och på gränsen till fullständigt otänkbart med "sluta helt" och "för alltid".
Ja, jag generaliserar! Det finns de som vet vad de måste göra och som inte är rädda heller. Men långt ifrån alla, och det är ju helt okej, det är ju bra att de iaf tagit första trevande steget hit!!
De kan få prova sig fram!
Men, så finns det personer där man anar eller förstår att det kanske är "lite bråttom". Eller mycket bråttom. Jag minns tex en förtvivlad gravid kvinna, trots full insikt och total förtvivlan så klarade hon inte att sluta själv. Hon fick massor av fina råd om vart hon kunde vända sig, tips om vad hon kunde göra, men väldigt få pekpinnar och fördömanden. Hejjarop och pepp fick henne på rätt väg, jag tror faktiskt det gick bra! Det var säkert inte alla tips och råd som föll i god jord, men några grodde och det räckte!
Man kan plantera fakta också. Och vänta och se om de gror. Är tiden knapp (det är ju sällan man vet, men anar gör man ju ibland) får man plantera fler - av olika art för olika jordmån. Och gödsla med omtanke!

Jag tänker också på orden "-Jag tror inte att du kan!"
Hur olika olika personer reagerar på dem.
För vissa, jag tror ganska många faktiskt(?), är det en trigger till att överbevisa, att visa att "Jag kan visst!"
För andra är det en tydlig uppmaning "Låt bli! Rör inte! Försök inte ens!" Det kan bli så starkt att man smyger iväg ifrån arenan till och med..
Så finns det naturligtvis hela skalan däremellan...

Tja, det var mina "tankar för dagen" gällande hur man kan nå fram... För lätt är det ju fortfarande inte...

Kram!

EDIT. Viktigt tillägg! Jag tror också att slutmålet alls inte behöver se lika ut för alla. Varje glas som minskas är ju en vinst! Det viktiga är ju att aldrig ge upp helt och falla tillbaka till det gamla.

Jättefint att läsa.Så modigt att våga bryta mönster andra halvlek.👍Och jag läste vad en sup va,asså....ännu modigare
Kram Pilla

@Charlie70 Det låter som ett svinbra träningsupplägg som passar både din kropp och din vardag. Det värsta man göra när man får ont är att bara sätta/lägga sig ner. Det gör inte värken mindre. Att stärka musklerna i höften är ju enormt viktigt för dig. För att staga upp runt höftkulan.

Vilken seger att dottern åkt på kollo 😍 Det är så härligt när de utmanar sina egna gränser och som förälder får man bara hänga på, även om man förstås har beredskap att fånga upp dem om det inte funkar. Som när de lärde sig att gå - de måste öva, öva, öva för att bli stabilare på sikt och vi föräldrar måste släppa taget en kort stund.

Kram 🐘

Nu kommer det att bli rättegång efter anmälan jag gjorde mot honom. Hur ska man ta sig igenom det?
Jag tycker att polisen har skött detta märkligt. Jag har inte hört ett knyst från dem efter att jag gjorde anmälan. Jag har inte fått gå igenom vad de egentligen noterade när jag pratade med dem, så jag vet inte om de uppfattat allt rätt. Det finns inga bevis, bara ord mot ord. Målsägarbiträdet (som jag fick tjata till mig att få) sa att jag skulle bli kallad till ytterligare förhör och att hon skulle vara med då. Men så blev det tydligen inte. Istället kallade de in honom på förhör. Det sista jag bad polisen om var att de skulle säga till innan de kontaktade honom, men det brydde de sig inte om. Häromdagen fick jag veta av honom att det blir rättegång. Flera dagar senare kom min kallelse.
Jag anser att förundersökningen inte har gjorts korrekt och jag funderar på att kontakta åklagaren.
Om jag orkar..

@starten på det nya Grattis till 20 nyktra dagar! 🥳🥳🥳 Självklart ska du vara sjukskriven de tre dagar per vecka du går på rehab. Viktigast först - vara nykter!

Kram 🐘

@Kennie så bra skrivet. Jag hittade inspiration i det :) Tack!
Mvh

Vaknade tidigt i morse och har ångest. Vi är på roadtripp just nu och umgås med folk 24/7. Jag är en sån som behöver egentid och tycker det blir påfrestande när jag inte får det. Idag är en sån dag jag hade velat vara ensam mycket, sitta/ligga i skuggan, lyssna på bok och bara vara men så blir det inte idag för den är redan spikad med massa annat. Jag känner alltid att jag är annorlunda. Får en känsla av att det bara är jag som har detta behov, alla andra verkar tycka det är toppen att umgås från morgon till kväll medans jag blir helt slut efter några dagar. Jag sover ännu sämre när jag är borta och det gör ju inte saken så värst mycket bättre. Jag har inte alltid varit såhär och önskar att det inte vore så.

Nåväl den här ångesten är ju bra mycket lättare att handskas med en den jag haft när jag vaknat upp och inte minns delar av kvällen innan så får försöka tänka positivt och fånga dagen för mycket av den kommer bli bra det vet jag 💙

@Torn Jag jobbar sista dagen idag och ska jobba vidare och svarar på allt det andra senare, men tänkte bara flika in och säga att det var synd att jag missar dig. :/ Det var därför jag frågade dig om hur länge du skulle vara kvar. Jag är hos min far nu och han bor vid en liten hamn på västkusten mellan Göteborg och Marstrand så det är här jag är nu. Havstenssund blir inte förrän någon vecka in på min semester.

Lugnt här. Min semester är slut sedan i måndags. Känns OK även om det är väääldigt skönt att ha just semester (stooor skillnad mot att vara sjukskriven). Flickan på kollo för första gången. Vi som står henne närmast har tappat hakan av häpnad. Från att aldrig ha sovit ensam eller varit utan oss föräldrar en enda dag, till att dra på kollo i 1,5 vecka. Tre dagar har gått och vi har inte hört ett pip. Märkligt. Och så skönt för henne.

Alkohol och snus är långt borta. Längtan efter en kick finns där. Stod senast i förrgår och övervägde inköp av nikotintuggummi som var på halva priset. Som tur är finns det ett förnuft långt bak i hjärnan som sa till mig att låta bli. Projekt vikt går trögt som tusan. Jag har lagt om kosten, det är inte där problemet sitter. Jag tror bara att det är så enkelt att jag nu håller på med projekt motverka viktuppgång efter snusstopp. Nästa år, när kroppen stabiliserat sig i avsaknaden av nikotin, kanske det händer att vikten går ned. Vet ej. Känns både tröstlöst och hoppfullt på samma gång....

Höftproblemet är ganska stort faktiskt. Blir värre och värre. Sökte ju läkare igen och har nu varit på MR. Har ju ingen diagnos med artros har nämnts några gånger. Har läst på lite hit och dit för att försöka hitta ett sätt att leva med det onda utan att ta smärtstillande (som faktiskt inte hjälper direkt heller)(hade jag druckit kan jag tänka mig att jag använt alkoholen för att döva det onda, hemska tanke). Nu testar jag att springa lite varje dag. Mycket cykel och jympa har det varit i mitt liv men har aldrig sprungit så ny erfarenhet. Med runstreak-rörelsen som inspirationskälla gå-springer jag en av mig uppmätt sträcka på 1,6 km (nästan) varje dag. Passet måste ta 20 minuter så man får inte vara för snabb. Jag styrketränar (rörelser som ska vara bra för mitt onda) efter 850 m och när jag är hemma igen. Alltihop tar 30-40 minuter. Jag är borta från hemmet max 20 minuter vilket gör att upplägget funkar även om flickan är hos mig. Målet är 1. att jag kan springa hela sträckan, 2, att det ska hjälpa mot det onda i knä och höft, 3. att jag genom daglig pulshöjande aktivitet bidrar till ett jämnare blodsocker vilket gynnar mina kostval och vikten.

Lite snabbt från mig. Nu ropas det på frukost som jag lovat fixa.

Kram!

Så skönt det låter med din avkoppling, Soffi. Och en sak som jag har insett i år är att jag faktiskt inte MÅSTE särskilt mycket. Jag jobbar på att inte vara den som tar oss vidare hela tiden och det händer saker ändå. Det gör det!
Jag tror i och för sig att de där processerna i hjärnan tar tid och energi också. Det var väl i nån tråd jag läste att man kan begränsa tiden för grubblerier också. Och det är nog smart. Men inte alltid helt lätt.
Så slappa, njut! Vi grejar det här!

@Lavendelblomman Heja dig! När åker du hem från stugan?

Jag tycker forumet är lite krångligare sedan det gjordes om. Min tråd har alltid varit i förändra och jag tänker fortsätta ha den här. Nu finns det nya trådar i dom nya underrubrikerna också om jag förstått det rätt.

Sovit som en prinsessa. Idag blir jag barnfri och ska ägna dagen åt städning, träning och TV/bok. Senaste tiden har jag haft svårt att läsa böcker, fastnar lätt i telefonen skrollandes istället för att fastna i en god bok.

@Se klart skrev:"Lust och prestera kan ligga (otäckt) nära varandra för mig och jag behöver vara på min vakt."
Ja, hjälp! Gå och påta byts kanske lätt i högtflygande planer för mig också. Å andra sidan är perfektion inte för mig. Det brukar liksom inte bli perfekt, så mycket har jag lärt mig.
Å så mammor… Förstår att det är jobbigt med mammor. Min mamma är väldigt bra på många sätt men jag har svårt att hålla hennes humör ifrån mitt eget. Det har alltid varit mitt ansvar på nåt sätt. Det värsta är att hon gör lite likadant tror jag. Tar ansvar för mig och det är lite onödigt. När ska det verkligen gå in i en att alla får sköta sitt eget mående?
Ja, mat till många är jobbigt. Särskilt till såna som behöver äta 3 ggr per dag, men man kan ju sänka ambitionsnivån också. Finns mycket som går rätt snabbt egentligen.
Värme, längtan (och kanske irritation) det är kärlek!

Är borta ett par dagar från Forumet och ser att jag missat 51 inlägg i din tråd Varafrisk. Hinner inte uppdatera mig i detalj men den viktiga undersökningen du skulle göra i går gick förhoppningsvis bra? Förstår att du var nervös.

Jag bara känner från djupet av mitt hjärta att jag så önskar att du kunde fokusera helt och hållet på dig själv nu. Släppa allt runtomkring dig. Även oss på ett sätt, eftersom jag ser att du fortfarande jämför. Bli den fullblodsegoist man (delvis) behöver vara när man ska bli nykter.

Kram!

@Miss Mary Poppins skrev:"Inget jobb är viktigare än dig!!" Jag har precis samma inställning som Mary.😍 Det låter otroligt störigt med den blinkande ikonen! Den måste du dölja omedelbart! En vecka till, sedan kan du du njuta ute på havet, med vågskvalpet i bakgrunden. Något att se fram emot om det känns tungt på jobbet.

Kram 🤗

@Rosa-vina såå kul att höra ifrån dig! Läser att ni har gjort viktiga livsval. Jag är inte från landet själv, men har arbetat med landsbygdsrelaterade frågor på olika sätt. Trodde ett tag att jag skulle bosätta mig där. På en gård, ett par husbehovskor och skog. I stället blev det jobb i Stockholm. Nu när barnen börjat bli något lite äldre har tankarna på att flytta ut kommit tillbaka lite. Skönt att få denna stabila uppdatering!

Kram!

@Se klart Här rullar det på bra ser jag!🤗 En blandad mix av trädgårdsnjutning, bad, jobb, matlagning och umgänge med barn och barnbarn. Och så lite irritation på morsan.😅 Allt lugnt med andra ord.

Ha det gott! Kram

Låter jobbigt med pappa, Snusen. Men försök ha det skönt i Polen ändå. Förstår att det känns jobbigt nu när det blir så mycket runt din pappa. Och just när föräldrar blir så dåliga att de inte kan bo hemma är ju jättejobbigt. Hoppas ni hittar något bra ställe snabbt.

Hemma är bäst!
Blir man någonsin av med det dubbla hemmabegreppet?
Jag har ju bott på andra orter i betydligt fler år än vad jag bodde på min barndomsort...
Tja, det spelar ingen roll!
Jag har två bäst! Jag har haft fantastiska dagar!!! 😍😍😍

@Blenda Tack!

@Andrahalvlek skrev:"Ta av dig ditt sömnarmband är mitt råd."
Tack för omtanken! Jag förstår vad du menar, det är lätt att bli slav under armbandet. Men jag tror faktiskt att jag har det som assistent och inte chef.
Jag behöver veta hur mycket sömn jag behöver för att må bra - för jag har ju faktiskt ingen aning eftersom jag reglerat både dygnsrytm och mängd sömn med alkohol förut... Jag förstår det nu.
Och nu har jag chansen att ta reda på mitt sömnbehov genom att sova när jag är trött - oavsett när på dygnet - jag hoppas det stämmer, det jag läst, att det är dygnsvilan och inte just sömnen på natten som är viktig. Sedan kan man försöka "knuffa lite försiktigt" så att vilan hamnar en tid på dygnet som funkar med det liv man har. Men då måste det ju också finnas tid för den!
Utan att veta kan jag inte se över min "vardagsplanering", vad som är rimligt för mig att orka. Kan jag ha både heltidsjobb och häst? Om jag går ner i arbetstid och/eller byter jobb, kan jag då styra mina arbetstider till något bättre? Måste jag kanske sälja guldklimpen och kanske dra ner på ridning till bara några dagar i veckan, slippa dagligt tungt arbete och ansvar? Osv...
Att må bra är ju ändå det viktigaste.
Och, ja, jag får också sömnpoäng från appen. Enligt min bedömning stämmer de inte alls! Jag känner efter hur jag mår istället och loggar det. Sömntiderna däremot stämmer bra överens med vad jag själv antecknat, då litar jag på dem och slipper hålla koll på klockan själv.
Kanske blir det bättre "av sig själv" över tid. Men jag kan helt enkelt inte må som jag har mått det sista så länge till... Och ingen av de förändringar jag eventuellt måste göra är ju gjort i en handvändning - det kan ta både månader och år... Även mina tankeprocesser kring stora förändringar tar tid. Jag startar dem "lite i bakgrunden" nu, samlar erfarenheter och "data"...
För just nu måste jag fortfarande ingenting!!! Jag har semester! Njuter av livet!

@Sattva skrev:" Undrar jag vad den gjorde med din hjärna? Det är ju sånt specialister kan hjälpa till med. För att kanske kunna kompensera nåt. För något kemiskt tror jag att det är."
Precis så tänker jag!
@Sattva skrev:"Finns inget härligare än havsbad."
Nej, det finns det inte! Speciellt inte när det var som igår! Perfekt väder med 23 grader, sol, lätt bris, och vattnet svalkande, "kristallklart" och inte en enda manet så långt jag kunde se - och det var ju långt! Att kunna simma utan att kryssa mellan maneter, vända sig och flyta på rygg, slappna av, ligga och låta sig vaggas av små små vågor och bara njuta! Gå upp på stranden och få varm sand mellan tårna, torka sakta i solen... Balsam för själen!😍😍😍

@Sisyfos skrev:"Så det gäller att hitta sin anledning till drickandet. Många dricker på ”kicken”, men vi som inte gör det behöver kanske i än högre grad analysera vad vi dricker på och ersätta det med annat. Sömnbrist tror jag gör att det är lättare att de primitiva delarna av hjärnan tar över. Svårare att stå emot, lätt att välja Quick fix, så att vara beredd, att jobba förebyggande "
Ja, vi tänker lika. Det där med att "sätta ord på suget", det gjorde jag ju tidigt ... men att närma sig "roten" ... det kan ta tid. Och sömnbristen som, för mig, bara byggts på och till slut gör att jag inte kan tänka - den behöver "åtgärdas" - på ett snällt sätt!
@Sisyfos skrev:" Tänk att man har varit så stressad över att hinna med sina egna planer och mål att man kanske inte ens noterat när man uppnått dem."
Sant. Hur många är det inte som ständigt stressar för att hinna, jagar mål, jagar "lyckan"? Vad som är lycka må vara väldigt olika för olika personer ... men 🤔 det som kanske är lika för alla är att lyckan aldrig går att finna i "det yttre" ...?

Jag är okej som jag är.
Jag gör så gott jag kan - det räcker bra.

KRAM! 🧡🌼🦢🌼🧡

@Andrahalvlek Mycket givande att läsa om hur det såg ut för din mamma och morföräldrar.🥰 Jag har en hel del att skriva om min mormor och morfar. Tex är det min morfar som har givit mig mitt fiskeintresse. Jag får skriva ner om det en annan gång. Håller tummarna för att din SUP kommer i dag!

Kram

@TappadIgen Jag uppskattar verkligen det du skriver, och håller med om i princip allt! Något jag har noterat är just detta att många får nästan panik av tanken att aldrig mer dricka alkohol. Levern kommer i andra hand. Det är nästan värre än döden liksom.😅 Och det känns ju igen hur jag själv tänkte i många år. Då är det lätt att vända taggarna utåt, rör inte min alkohol!

Jag tycker det även gäller personer som dricker ”måttligt” och aldrig har haft problem med alkohol. Ett liv helt utan alkohol känns otroligt skrämmande för många. Detta säger en hel del om hur starkt beroendeframkallande alkohol är, Och hur skadad hjärnan måste blir av den. Tragiskt.

Vi var förresten i Havstenssund i går! Jag kikade efter en skäggig, långhårig man som growlade, men såg ingen.😉 Väldigt mysigt och gemytligt där, mycket fiskebåtar också. Ha det bra!

Dag 20. Den här arbetsveckan har varit bra, men tröttheten har verkligen förvärrats har kommit hem helt färdig från jobbet kl 16 och knappt orkar göra någonting. Igår gick jag och la mig kl 20 och sov till 06:30 hade säkert kunnat fortsätta sova men måste upp till behandlingen.

Funderar på om det är klokt att arbeta efter behandlingen? Dels så river det upp många tankar men har också svårt för att växla roll till den som hjälper andra. Känns också som att jag bearbetar behandlingen på kvällarna vilket gör det svårt att somna..
Känns som jag får erkänna för mig själv att jag behöver vara sjukskriven 3 dagar i veckan och ta hand om mig själv bättre, tror också rehabilitering fungerar bättre då.

@Rosa-vina 💖
Godmorgon ☀️ Oj, vad roligt att få en uppdatering av dig Rosa-vina!🤗
Så härligt att du fått det så lugnt och skönt och att du tack vare det också har kontroll över alkoholen.
Jag har precis som du lyckats få till en måttlighet och är väldigt nöjd med det! 😊
Skriver också mest i det rummet som heter Vara måttlig...

Livet på landet låter underbart i mina öron, blir lite avundsjuk...😍 Men är så glad för din/er skull!😘
Önskar dig all lycka Rosa-vina! 🍀💞

Kram 💚🌹🧡

@Nykter2021 Godmorgon ☀️

Jag har också förstått att styrketräning är viktigt när man blir äldre. Även balansen behöver man träna regelbundet.
Precis som du tycker jag styrketräning på gym är tråkigt men kanske man ska lägga in ett sådant pass åtminstone en gång per vecka...🤔

Klokt av dig att "rensa" bland dina åtaganden, det är ett bra sätt att förebygga stress och dåligt samvete.
Lagom är ett väldigt bra ord👍🤗 man ska ha lagom mycket inplanerat i sin tillvaro. Då mår man bra.

Önskar dig en härlig helg!☀️
Kram 🌼🧡🌼

Resten av familjen sover gott och jag har en stund för mig själv och surfar runt lite på nätet. Har ju knappt någon koll på vad som har hänt i världen den senaste veckan.😅 Väderöarna får vi ta i morgon, då vindarna ska bli mest gynnsamma då. ( som det ser ut nu)

@miss lyckad, Vi har inte varit nere på bryggan efter kl 23.00. Kan tänka mig att det går tämligen hett till där under natten.🥺 Är det på någon av campingarna här som du har bott på förr? Vi nyttjar en av campingarnas badplatser. Riktigt fint faktiskt, med hopptorn, glasskiosk och allt. Märker inte av någon direkt fylla, det kanske är värre på kvällstid dock.

Såg att du också har semester snart, härligt! Kram 🤗

@Körsbärsblomman Nej, motgångar ger inte nödvändigtvis styrka. Vissa som får väldiga skador blir revanschsugna och goda människor. Det känner jag inte igen mig i. Hos mig föder motgång bara bitterhet, trötthet och ondska. Jag är envis trots detta, som något medfött, inte som en konsekvens. I grunden handlar väl vår förmåga att hantera motgångar en mix av hur vi är födda och våra erfarenheter. Jag kan inte se min sjukdom som en utmaning, bara något som är jobbigt och svårt att hitta nivån i, både inför sig själv och från andra. Jag brukar säga att jag har fel hjärna i fel kropp. Jag undrar om inte just detta kan vara en orsak till drickande, svårigheter att möta förväntningar, om än vi ställer dem på oss själva eller andra prackar på oss dem. Och att i den processen känner vi oss väldigt hämmade och ensamma.

@TappadIgen Ditt inlägg är långt men på inget sätt osammanhängande. Jag är glad för att du skriver.
Det du tar upp är viktigt och förtjänar att vändas och vridas på. Det är alltid bra att ha ett exempel som ligger utanför dig själv, som ett case. Det blir mindre hotfullt att arbeta med och man kan låta fakta sjunka in på ett mjukt sätt.
Jag har haft stor hjälp av rådgivarna här på alkoholhjälpen och det finns ju en medicinsk bedömning på vad måttlig är. Följer man den så blir det inte många glas alkohol i veckan.
Det är mycket intressant det du tar upp - var och en måste sedan själv ta ställning. Läsa och engageras eller låta det gå förbi.
Önskar dig ytterligare en bra dag!

Tidig fredag och dags för mitt härliga träningspass. Tittar på kalendern jag gjort och registrerar löpning igår som planerat och på en tid som ger mig hopp. Lyssnar på kroppen och sätter mål för vägen mot motionsloppet. Har läst alla möjliga träningsprogram och träningsråd och ska försöka ta till mig de råd jag aldrig lyssnat på…det handlar om att lyssna på kroppen, vara noga med uppvärmning och nedvarvning, stretching och en bra kost, följa programmet och inte öka upp träningsmängden när det går bra samt avstå från att träna om det är för varmt eller gamla skador protesterar. En måttlig press är det som behövs och jag får träna på det.

Igår tackade jag nej till en aktivitet i höst som jag gått på i många år. Jag har beslutat mig för att skala bort allt utom min hälsa, familj, utbildning och mitt halvtidsjobb. Det är svårt att välja bort aktiviteter som är trevliga men om jag ska klara av mina studier behöver jag skala bort. Jag har fått schemat och det kommer att kräva en del pussel för att få det att fungera med jobbet. Inte på något sätt omöjligt men vis av erfarenhet vet jag att pressen kommer och då kan jag inte vara upplåst. Det är ju en del av att jag känt denna oerhörda otillräcklighet. Aktiviteter som startade som roliga men som med tiden blir ”borde” och ”måste”. Skala bort och förstå att jag kan lägga till när jag är i balans igen. Jag tänker hänga här minst ett år och det ska bli roligt att se nästa vår hur vintern har förlöpt.

Dags att dra på träningskläderna och samla ihop mig inför veckan höjdpunkt!

@Körsbärsblomman skrev:"Har du sluppit panikångest, eller får du fortfarande det?"
Jag fick venlafaxin mot depression och panikångest. Det fungerar väldigt bra, men fruktansvärt svårt att sluta med. Det blir sådana biverkningar så jag har hittills inte lyckas sluta med de. Jag har inga panikångestattacker längre, men jag vet ju inte om det är för att jag medicinerar fortfarande, eller om de har slutat av sig självt.
Någon gång ska jag försöka sluta, men då gäller det att sluta under väldigt långtid och trappa ut jätte lite i taget.
Hjärnan är bra komplicerad, jag hade ingen aning om att hjärnan blir så pass påverkad av alkoholmissbruk. Jag har alltid hört att levern tar skada, det är de folk pratar om.
Det är riktigt läskigt när man börjar förstå hur illa det är för hjärnan. Som tur är så återhämtar sig hjärnan efter en tid, men det krävs mycket arbete.
Jag trodde nog aldrig att det skulle krävas så mycket för att sluta, men det är det värt.
Jag kan nog säga att man har fått ett annat liv, ett liv som känns på riktigt.
💕sländan

Jag har haft en bra dag idag. Jobbat hemifrån först, sedan jobbar i min fars trädgård hela kvällen fram tills att det blev dags för premiärbadet som blev av i havet här på västkusten. Riktigt skönt vatten men här är så långgrunt, är väl den enda nackdelen. Dock är jag riktigt trött nu då jag återigen är vaken förbi min mat och sov-klocka har ringt för läggdags.

Jag nämnde ju ganska tidigt i min text att det inte var någon min avsikt att det skulle bli någon slags partsinlaga, men det kanske är oundvikligt att det blir det. Jag vet inte hur mycket mer det går att stöta och blöta detta, då vi kanske har de åsikter vi har i frågan, men jag uppskattar ändå all input.

@Soffi Tack! Så känner väl jag ofta också, att man får göra så gott man kan. Men det är väl klart att det riskerat att mottas fel eller kanske sägas fel. I alla kommunikation har ju både talare och åhörare varsitt ansvar. Sen kan det ju alltid gå fel ändå för att man är för olika personer.

@Nykter2021 Tack för återkopplingen. Det känns skönt att få feedback på att man i alla fall inte av alla uppfattas på ett sätt som man inte vill!

@Andrahalvlek Jag håller med om att pekpinnar inte gör någon nytta. Men jag tänker ändå kanske att om man lyfter fram vissa saker. För oss här på forumet så är det ju ingen av oss som vet var vi är om 10 år, men med Alexi har vi ju ett facit. Det kändes så olustigt att läsa artikeln och läsa det han sa, när jag visste hur det hade slutat. Det jag tänker är, vad skulle kunna ha fått honom att ändra sig? Det finns så lite information om hans privatliv så det går ju inte att veta om hans fru t.ex försökte hjälpa honom eller om hon själv kanske hade ett beroende eller vad som försiggick. Man kan ju ändå ana att någon i hans närhet måste ha sett att hans leverne inte var hållbart. Var det fel av dem att påpeka för honom, om de nu gjorde det att han behövde sluta helt? I slutändan är det ju hans val såklart ändå.

@Sisyfos Nu kan man ju inte veta men för mig tycks det som att det känns som att det finns de här på forumet, baserat på vad de skriver, som lyckas med normaldrickande. Var det någon som sa att ingen hade gjort det? Det där med statistiken, den tycker jag nog ändå att den ska påpekas, om man gör det på rätt sätt. Man behöver kanske inte kasta den i ansiktet på folk och kanske är det så att oavsett hur man presenterar det så kommer det inte att hjälpa någon, men trots att jag är pragmatiker och alltså främst resultatinriktad så tror jag inte man ska gömma det faktumet heller.

Jag funderar själv på hur jag hade tagit emot det innan jag bestämt mig. Länge var det ju så när jag bestämde mig för att förändra mitt drickande att jag visste att alkoholen ska ju vara kvar i alla fall på något sätt. Det var nästan som att det var en logisk omöjlighet att det skulle gå att utesluta den helt. Vilken plan jag än skulle försöka med, så skulle alkohol på något sätt ingå i planen, men med avsikten att det skulle vara en reducerad mängd. Om någon vid det tillfället hade sagt till mig att "Du är en idiot och du kommer att misslyckas" så hade jag såklart inte tagit till mig det alls. Hade man kunnat framställa det på något sätt till mig så att jag faktiskt hade lyssnat? Jag tror faktiskt det. Kanske inte precis i början men en bit in. Jag vet inte exakt hur det skulle ha gått till dock.

Jag är ju resultatinriktad. Med det sagt tycker jag ändå att folk förtjänar att veta hur svårt det är att lyckas och känna till riskerna. Sen vet jag inte vilket bästa sättet att framför det på är. Just nu tänker jag mycket på Alexi Laiho och vad som skulle kunna ha räddat honom. Om jag hade varit i hans närhet och börjat förstå vart det var på väg så känner jag att jag inte hade kunnat sitta där och vänta på att han skulle komma till sin egen insikt. Det är ändå liv och död det handlar om. Sen vet jag inte om jag någonsin hade kunnat nå fram. Kanske är det som du säger att sannolikheten att de lyssnar är minimal. Men jag vet inte, jag känner inte att det behöver betyda att man ska ge upp.

Det där med frustrationen, det finns ännu ett lager på den. Det är ju att jag har snöat in mig lite på just leverskador och brukar svara de som har frågor om det här på forumet. För det dyker upp människor med jämna mellanrum som är oroliga för att de kanske har orsakat någon skada. Det är ju egentligen inget konstigt med det, men det kan framkalla en kraftig ångest. Jag vet, för jag har varit där. Det jag vill göra är att jag vill hjälpa och lugna och dämpa ångesten för dem. Men sedan, när de börjar må bättre händer ibland då att de känner att de kan börja dricka igen. Jag har ju pratat med en del som hade varningstecken men sen fick lugnande besked och fortsatte dricka tills det var försent. Det här är ju det där dilemmat. Hur gör man någon tillräckligt lugn för att inte ha ångest men inte så lugn att de känner att man kan fortsätta dricka? Dricker man tillräckligt mycket att man börjar bli orolig för sin lever är det säkert ofta så att man är orolig i förtid och kan sluta direkt och återhämta sig fullt ut, men man dricker ju säkerligen tillräckligt mycket då för att man förr eller senare kommer till ett läge då det är försent.

En annan sak t.ex. Jag läser ibland att någon skriver att de har tagit blodprov och att leverproverna var bra och att det är lugnande. Det visar sig att det ibland är så lugnande att de fortsätter att dricka, då ju ingen skada är skedd. Ska man berätta för dem att människor med skrumplever kan visa normala resultat på leverprover? Är den ångesten värt det, när den kanske är i onödan? Om den medför att man slutar dricka och att man annars skulle fortsatt och druckit sig till en faktisk skrumplever så är det väl ändå värt det. Men annars orsakar man kanske mest en massa ångest i onödan.

Det här är svåra frågor och jag börjar känna att det blir mer och mer osammanhängande och inte tillför något mer. Som vanligt försöker jag väl att förklara något som du förmodligen redan förstår men jag krånglar till det ännu mer bara. Tack för att du tar dig tid att ge mig dina synpunkter ändå. Jag förstår ju vad du menar.

@Gullranka skrev:"Är du sugen på att dricka ETT glas vin?”"
Så bra 👍🏻😊 det blir du stärkt av att klara av utan vin. Jag Känner igen situationen, man kan vara glad och stolt flera dagar efter.
💕sländan

Tankarna att inte duga på grund av ens förflutna eller npf tycker jag du ska släppa. Det är egentligen inte så viktigt att man inte dricker. Eller jo, för en själv, men inte i ett större eller för andra. Det är inte direkt så att vi ställer frågan till folk som kan hantera alkohol och kommer med påtryckningar mot dom om varför de inte dricker på allsköns platser och tillfällen så fort de inte har en öl i handen, eller hur?

Det är heller inte så viktigt om folk känner till din ASD och ADD eller inte. Visst, om det kommer till direkta rainmanbeteende som att inte kunna korsa en väg om det inte finns övergångsställen eller passera dörrar som öppnas av sig själv, ja då spelar det roll, annars är berättelsen om dig något du kan öppna upp på allt eftersom. Din diagnos är inte en etikett på dig eller din personlighet. Se diagnosen som ett hjälpmedel för dig att förstå dig själv bättre, att förstå och din omgivning och hur och varför du reagerar på den som du gör. Man är eller blir inte sin diagnos. Ur text tolkar jag dig som mycket mer empatisk och sympatisk än vad du själv ger dig cred för. Din känslo och moralkompass är det verkligen inget fel på. Jag tänker att ditt snabba och abstrakta tänkande gör att du har lätt för att observera dig själv i ett yttre perspektiv. Gör man det är det lätt att man ser saker eller lägger epitet på sig själv som inte stämmer. Du kommer aldrig kunna ge dig en rättvis bedömning. Som att behöva gå runt med en ljus tröja med en fläck på.

Tänker att fokus får väl vara att i första hand att hitta nån det är trevligt att umgås med, sen får man se om det är partnermaterial eller inte. Att dina tillkortakommanden som du ser dem skulle vara ett problem är som du är inne på inte något man kan eller bör deklarera inför någon eller låta dem avläsa från ett papper. Människor har fördomar och varken kan eller vill förstå NPF alla gånger. Inte förrän efter de lärt känna personen.

Jag är inte säker på att du är en person som behöver förklara varför du gjorde på ett visst vis p g a du har den eller den diagnosen. Som du skriver så har du ett jobb som du egentligen tycker är tvärt emot vad du borde kunna jobba med, och att det är få eller ingen som märkt något avvikande beteende hos dig tidigare, eller har jag missförstått dig? Har du haft vänner du har kunnat slappna av med och bara vara dig själv? Slappna av och låta alla tics och impulser komma ur kroppen när de behöver?

Jag tycker du ska vända på den här datingsituationen också: Tänk om något av det första en man säger till dig är att han bär på något avvikande eller konstigt. Jag själv har ADHD, är alkoholist, f.d drogbrukare, f.d kriminell och haft kaos till och från i mitt liv. Just nu är allt i sin ordning. Men för hur länge tänker man kanske då? Kännedom om sådant skapar trösklar och gör folk osäkra.

Nu ska jag inte leka psykolog eftersom jag inte är någon, men jag känner igen en del tankar och ditt sätt att resonera utifrån mig själv. Därför vill jag säga något du behöver öva på: Skapa inte hinder som inte finns.

Gratulerar till din nykterhet! Har tänkt på hur det gick för dig. Glädjer mig att det går bra för dig!

Åh vad jag blir både rörd och berörd av att läsa, @andrahalvlek. Väcker minnen, tankar och reflektioner.
Mina föräldrar drack mycket sparsamt som jag minns det under min uppväxt. Min morfar hade dock väldiga problem med spriten, jag minns en jul- vad kan jag ha varit? - 8,9 år. Och jag visste på något vis, utan att vi pratat om det. Att det fanns en fara, oro, kring hans drickande. Jag minns att jag gömde snapsen.(Rationellt för ett litet barn) Att det då istället blev ett jäkla liv om ifall det var (stackars) morfar som druckit upp den i smyg. Minns inte hur det slutade men att jag låg ensam uppe på vår hatthylla och hörde diskussionerna.
Nån gång är det väl dags att närma sig minnen man inte ens orkar forumulera men som finns där i botten av allt.
Stor kram till dig, du är klok-skör och betydelsefull för mig. 🌱

En proppad dag skulle jag säga och flera gånger har jag blivit påmind om ”nä just det vad skönt jag dricker inte”.
Stress är det fortfarande för mig när det ska lagas middag till många. Tänker i flera led, (gäller inte min man), blir irriterad. Ligger väl hos oss båda. Bortsett från det, bad och lite jobb, möte med en trädgårds-person om några tankar kring- ja trädgården.
Vill ha lite hjälp och råd för framåt, men inte att det ska bli ytterligare ett jobbigt projekt.
Gäller att hitta rätt avvägning. Lust och prestera kan ligga (otäckt) nära varandra för mig och jag behöver vara på min vakt.
Vi får se. En sak i taget. Idag är idag.
Irriterad på mamma som störde min själsliga feng-shui å det grövsta (ringer sent och vill bara prata om sig själv).
Bestämde mig för att hon är hon. Hon är inte jag. Jag bestämmer över mig och min själ och mitt välmående.
Nu lite choklad och ett halvt avsnitt av The Fall. Har två väckarklockor ca 4 och 7 år i mitt sovrum på varsin extrasäng. Blir varm av att se på dem när de sover. Imorrn kommer min minsta tjej, jag längtar efter henne som när hon var liten på riktigt.
Kram och godnatt.

@gros19 Jag tycket att du beskriver det på ett väldigt bra sätt!

Sen är det ju relevant att fråga, när är man det riktiga jaget egentligen och finns det ett sådan? Vi känner ju till hur kemiska förändringar i hjärnan kan göra att vår sinnesstämning förändras. Vissa hormoner kan t.ex göra att man lätt blir arg. Tänk dig att du har en sjukdom utan att veta om det som gör att du brusar upp lätt och ofta. Många skulle då se det som att du har en sådan personlighet som är lätt för att bli arg. Men är det verkligen en del av dig? För om du inte hade den där hormonrubbningen så skulle du ju inte vara sån. Men såklart, hade du inte varit skapt fysiskt precis på det sätt som du är skapt så hade du ju inte varit du, men just för att du är skapt så som du är så är det ju du som är du.

Den första augusti 1966 knivhögg Charles Whitman sin fru och mamma till döds för att sen letade sig upp i en hög byggnad på ett universitet i Texas varifrån har började skjuta alla som han kunde komma åt. Han lämnade efter sig ett bra där han pratade om personlighetsförändringar och att någon borde undersöka hans hjärna postumt. Det visade sig att han hade en tumör som pressade mot hans amygdala. Amygdalans huvudfunktion är att regulera känslor som rädsla och aggression. Charles hade aldrig tidigare visat några tecken på att vara våldsam. Kan man säga att det han gjorde var på grund av den han var, eller är tumören en yttre omständighet? Utan tumören så gjorde ju nämligen hans hjärnas kemiska sammansättning att han var den han var innan tumören. Var det också i så fall en yttre omständighet då att han var en lugn och beskedlig man innan? Eller var det då en del av den han var på riktigt, även om det återigen berodde på hur hans hjärna var beskaffad?

Är så trött på detta. Är så pinsamt jag sitter å pratar med våran son svärmor som kom på besök och så kommer min sambo hem onykter. Är så jävla trött på detta 😡 skämdes så jävla mycket😥

@Futurista Jag är uppe i tre helvita dagar nu. Det flödar verkligen av alkohol i såväl sociala medier som i tidningar såhär i semestertider. Skrämmande att det är så normaliserat.

Förstår dig ❤
Alla dessa tankar. Ja har samma funderingar som du har . Angående beroendepersonligheten. Vissa som är 65 bast är ändå inte lika sjuka som min var vid snart 50.. Det biter ännu värre på vissa verkar det som. O bryter ner en del snabbare. Kanske har en del starkare psyke bakom beroendet. Om ja jämför med cancer så kan vissa leva med det i många många år medan andra dör snabbt..Beror såklart på hur långt cancern hunnit gå när den upptäcks men ja menar att sjukdomen kan gå snabbt eller långsamt. Vissa beroende tror jag lever längre pga de har en medberoende partner. Hen lever som sjuk medberoende pga om hen lämnar vet hen att alkoholisten kommer supa ihjäl sig. Men det går inte offra sitt liv o få ett dåligt liv o ev ens barn med om man har några-för att den beroende inte vill tillfriskna. Då får man vänta hela livet kanske. Så ska man ångra sitt eget liv på ens egen dödsbädd.

Det är så konstigt varför vissa får ett uppvaknande. Kanske i unga år..kanske senare i livet medan andra inte får det. Det är ingen som vet vilken beroende som tillfrisknar o inte.. Det verkar va slumpen. Ja signalerade med alla medel för min beroende om vägar ut för honom ..men jag var inte nyckeln ut. Ja hoppades det skulle va så men ja var inte det. Inte hans barn..eller någon av hans ex.. Inte att åka fast för rattfylla eller att va så trött på sitt liv att han la sig ner o gjorde vad som helst för att tillfriskna. Han hittade hela tiden vägar att smita. Han var för sjuk. Träffade inte rätt person/ var med om det som var tvungen att hända just honom för att han skulle förstå. Bedrövlig jävla skitsjukdom. Önskar han hade fått vakna upp o börja resan på ett nytt liv. Ja hoppas han har ett nytt liv i himlen nu. Där han får må bra o vara glad❤

@uddda
Jag är från andra sidan så att säga.
Jag påverkades av att det kändes som att ha en tredje person med i relationen, som inte var den "sanna" pojkvännen. Att bli fräck. Pratade konstigt. Kändes trist.

Även att det man planerat inte blev av pga fylla eller bakfylla. Besvikelse.
Att sedan bli medveten om detta och inte våga planera in vissa saker med risk för att de inte blir av ...

Att emellanåt få känslan av att komma i skymundan och inte vara betydelsefull för att alkohol är "viktigare". Att få höra gnäll över att människor är elaka då det uppenbarligen varit så att alkohol har ställt till det i vissa situationer.

Att vara orolig över vad den andre gör.

Att samtidigt vara frustrerad över ovanstående saker och samtidigt vara införstådd med att det är en sjukdom som tar över tillsammans med att tycka att den andre är en otroligt härlig person - nykter. 💕 Jag fick spader till slut.

I all denna röra är, åtminstone hos oss, kommunikationen i botten och man diskuterar inte situationer som uppstått och saker och ting "sopas under mattan". Helknäppa saker som hänt som inte diskuterats.

Det blir ett jäkla kaos av allt och jag kan mycket väl förstå att relationer går i kras pga detta alkoholelände.

En grym sjukdom som påverkar både beroende och anhöriga. Så jäkla less är jag.
Kram!!
🌺

Tror det är så att när man är påverkad så "släcks" vissa funktioner ner t.ex empati. Man blir inte en annan person utan man har inte tillgång till hela sitt jag och blir därför omdömeslös, förstår inte så bra m.m. Kanske kan man säga att man blir mer primitiv. I slutändan blir man i värsta fall medvetslös och då har man ju inte tillgång till någonting. Så tänker jag.

@Gullranka Seger! Sådana segrar mår vi bra av att håva in då och då. Då vi känner oss triggade, ”den här känslan brukar jag dricka vin på”, men vi lyckas låta förnuftet vinna matchen. Grymt bra gjort!

Kram 🐘

@Miss Mary Poppins Ja jag tänker faktiskt prova strategin att läsa meddelandena ba4a på givna tider. Så får det bli som det blir.
Ha ha, nej du behöver inte oroa dig, dricka är det sista jag kommer göra! Mest bara reflekterade över att jag kände ett sug jag inte känt på länge, och konstaterade att jobbmiljön var orsaken. Eller hur den påverkar mig snarare. Men gud nej, nykterheten riskerar jag inte för nåt!!!

@Hallonpaj
Har också min (just nu) fd som dricker. Jag kom fram till att jag inte kan vara i det då det kändes som att även jag skulle gå under. Jag är liksom inte arg på honom utan arg på alkohol, det vrider sig i magen. 😖
Och så är det dessutom sommar och alkohol glorifieras på flera håll, jag blir sorgsen och frustrerad då jag fått erfara vad alkohol kan ställa till med.

Jag försöker med ett mantra att jag inte kan rädda någon utan att jag kan rädda mig själv.

Sköt om dig. 💕

Ush vilket skitprogram du jobbar i!! Så glad jag slipper den iaf.
Jag hade en gång en kollega som lärde mig att sätta gränser genom att berätta att "företags vd arbetar aldrig övertid". På en minut omstrukturerade jag mina tankar och bara bestämde mig att aldrig bli sjuk av att göra någon annan rik.
Numera jobbar jag inte på samma bransch men tänker ofta på det. Att ingen kommer tacka mig för att jag blir sliten, trött och dålig mamma.
Så du borde absolut bara bestämma en tid på dagen när du tänker att läsa alla meddelanden. Och prata om det högt på fikarummet. Kanske någon annan hakar på 😅👌💚

Och tänk inte ens på tanken på att dricka!! Inget jobb är viktigare än dig!!

Kram 🌸💚🌸💚🌸

@Andrahalvlek Tack för infon! Då är det bara att lyssna på kroppen och vila.
Kram

Hejsan 😊
Jag undrar lite vad som ligger bakom dina frågor? Förstår såklart att något hänt och pågår och att du delvis iaf tror det är ditt fel ?

Nu finns det mycket klokare människor här än mig. Men jag tänker inte att någon närstående till mig gjort något fel, det handlar om att alkoholen har en så stark dragningskraft och blir så viktig att relationer för stå åt sidan. Det jag tyckte var jobbigt var att folk ställde krav och inte ville låta mig dricka i lugn och ro, nu vet jag hur fel jag hade och vad som är viktigt.

Att kalla någon fulla saker på fyllan, ja det har jag gjort, jag tänker att man delvis lever i en annan värld och ja för för sig saker och ting… Det var iaf för mig ren ångest ibland att läsa vad jag skrivit dagen efter och försöka lösa det blev bara svårares ch svårare.

Vet interim du blev något klokare av svaren?

@Zella Självklart inte.

En viss berusning kan såklart göra att man vågar säga vissa saker man menar men inte vågar säga nykter. Det gäller ju alla personer, inte bara de med ett missbruk. Men över den gränsen så är det personlighetsförändring som gäller på olika sätt för alla, vilket inte är den person man medvetet skulle vilja vara/är egentligen.

Är medlem i några Facebook grupper, som handlar om missbruk. Där diskuteras det livligt om det är personens riktiga jag, som kommer fram.
Jag vill gärna höra era synpunkter.

Stress, trötthet, krav, måsten är triggers. Har faktiskt längtat idag efter den där avslappningen ett glas vin ger mig. Men såklart vet jag att det är vila jag behöver. Så nu sitter jag med lite godis istället. Försöker att inte tänka på alla måsten. Finns inte en chans i världen att jag skulle förstöra allt det jag byggt upp för jobbets skull. För det är helt klart jobbet som stressar mig. Oförutsebarheten. "Så är det när man jobbar med människor" får jag ofta höra när jag lyfter att det är tufft för mig att hantera. Men är inte det att slå ifrån sig ett ansvar? Visst, man kan inte förutse när folk/pat/ anhöriga/ etc/ etc ringer till receptionen o vill saker. Men måste en ilsken brevikon börja blinka hysteriskt i datorn bara för att receptionen skickat meddelande om samtalet? Jag får stresspåslag varje gång den där ikonen blinkar. Kan inte låta bli att öppna meddelandet, bara för att bli av med det. Sedan måste ju innehållet tas om hand på något sätt, annars glömmer jag bort det. Så vips har jag tappat fokus på det jag eg höll på med. Det måste gå att gömma den där ikonen. Den används också för kommunikation kollegor emellan, så den blinkar ofta...Kanske jag skulle se om det går att gömma den o bara kolla av meddelanden typ 3 ggr/ dag. Och då planera in tid att ta hand om ärendena. Så får väl brådskande ärenden vänta. Så akut kan inget vara. Ingen ligger på ett operationsbord o dör precis...Men det finns en kultur att det ska kollas snabbt. "Va, har du inte sett mitt meddelande?" Och då sitter kollegan på en annan våning och skriver journal på gemensam patient o undrar något gällande innehållet. Så online har kulturen blivit. Klarar inte jag...
Imorgon är det fredag! Sedan semester nästa fredag, så skönt!!

Jag är närstående till en kille missbruksproblem. Jag hoppas att ni som är i samma sits, kan hjälpa mig att förstå bättre.
Jag hoppas att det är okej för er 🥰.
Ni får gärna fråga mig också om saker, som närstående till en person som har problem med alkohol.

Vad ska man tänka på som närstående? Vad gör vi ofta för fel mot er?

Kallar ni era närstående för fula saker, vad beror det på?

Menar ni allt skit som ni smsar till oss?

@miss lyckad Min mamma är uppväxt på Guldheden i Göteborg. Mina morföräldrar flyttade till Kungsbacka senare och det är därifrån jag har mest minnen. Jag minns sommarloven hos morfar ❤️ Min mormor jobbade och vi två skötte oss själva. Han stekte pannkakor till mig och vi åkte med deras lilla båt, och deras hund satt alltid i morfars knä när han körde bilen till båten. Minns hans garage med tusen pryttlar, han skapade konstverk av vrakgods, stenar och spännande rötter han hittade i skogen. Fina sommarlovsminnen med noll alkohol inkluderad.

Ja, jag tror att min mormor hade ett stort kontrollbehov och ytan var viktig för henne. Hon putsade och fejade, allt skulle vara perfekt. Spontana besök hos henne var big nono. Och när hennes yta sprack blev hon genomelak, stötte folk ifrån sig. Hon bröt kontakten helt med sina syskon, och nu har min mamma gjort detsamma med sin syster. Och jag som inte har några syskon tycker bara att det är så sorgligt.

Jag har verkligen fått jobba på mitt eget kontrollbehov i sådana sammanhang. Har medvetet bjudit hem folk utan att städa. Uppmuntrat att träffas över en hämtpizza osv. Och i skuggan av min mormor blir ingenting jag gör tillräckligt fint ändå. Och det är okej.

Har ett fint minne till. När jag hade träffat barnens pappa i början av 90-talet, och flyttat 30 mil till honom, ringde jag och frågade om vi fick komma på besök, bara med några timmars varsel. ”Självklart är ni välkomna” svarade hon, och det svaret förvånar mig än idag. På nolltid hade hon trollat fram landgångar till oss fyra (min morfar fick nog hasta iväg och köpa dessa) och vi hade ett jättetrevligt samtal och de fick träffa min nya kille, som sedermera blev pappa till mina barn.

När vi satt där kom jag på en idé. Visst hade det varit trevligt att fira jul allihop i en stugby på en vintersportort som ligger mitt emellan, så kunde vi mötas på halva vägen? Bara en vild idé där och då. Sådant man säger liksom. Men min mormor tog tag i det och den julen firade vi i just den stugbyn och min moster, hennes man och småkusinerna var med också. Min mormor hade fixat all julmat hemma och dukade upp i deras stuga, som var lite större än våra. Fyra stugor totalt hade de hyrt över julhelgen och min mormor och morfar betalade rubbet. Ett fint minne, sannolikt ett av de sista projekt hon rodde i hamn för cirka 30 år sedan.

Några år senare fick hon bröstcancer och dog rätt snabbt efter att hon fått sin diagnos. Hon fick bröstcancer av östrogenet hon tog pga vallningar i klimakteriet. Cancern var långt framskriden eftersom knölen i armhålan inte upptäcktes i tid.

Kram 🐘

Tack för att du delar med dig av barndomen och ditt liv..Jag älskar att höra om uppväxter, och hur man har haft det..Jag själv har ju många syskon, och vår uppväxt har sett lite olika ut, fast vi bott i samma familj hela tiden..Det är skillnad att växa upp på Hisingen, och Bergsjön, eller en mindre ort 10 mil från GBG, i villa. Ofta blir vi människor lugnare och mer medgörliga när vi blir äldre..Tror därför att många upplever sina far-och mot- föräldrar, annorlunda än vad våra föräldrar gör..Det låter som din mormor hade ett otroligt kontrollbehov. Därav kan ju även oro och ångest funnits..Klart att det inte var lätt för din mamma då heller kanske? Att vara till lags, eller bråka..Fint berättat Andra Halvlek. Var detta i GBG då?

Fem månader i måndags men igår kom suget och slog på stora trumman. Hamnade pga olika anledningar i en triggande situation och utbudet av alkoholfritt var dessutom uselt, slutade med en äcklig läsk som jag satt och surade över medan de andra drack rödvin och åt chark. ”Jag är sugen på att dricka vin” sa jag till min sambo. ”Är du sugen på att dricka ETT glas vin?” frågade han. ”Nä” svarade jag. För det var jag ju inte, jag ville ha en flaska eller två. Så jag sket i det, ryckte upp mig och fick en trevlig kväll ändå. Bara nån timma senare var jag glad att jag inte hade druckit 🤷🏻‍♀️ Glad och stolt idag! Kram på er

@Tubbe Två andra är på dag 2 just nu: @futurista och @lavendelblomman. Slå följe med dem, det är verkligen givande att kunna växeldra med andra.

Kram 🐘

@Körsbärsblomman Tröttheten är jättevanlig. Kroppen och hjärnan behöver lägga energi på att läka, och sannolikt har du en del riktig sömn att ta igen. Man sover inte riktigt när man är onykter, alkoholen funkar mer som en lätt narkos på hjärnan. Hand i hand med tröttheten kommer drömmarna om alkohol. Det är också helt normalt.

Ofta använder vi alkoholen både som startgas och fartdämpare. När vi blir nyktra känner vi tröttheten på ett helt annat sätt. Det är okej, och det går över. Efter tröttheten kommer piggheten, men först behöver du vila och sova mycket. Låta hjärnan jobba på med sitt reparationsarbete i lugn och ro.

Kram 🐘

Tröttheten som jag inte upplevt tidigare, vart kommer den ifrån?
Igår var en ganska känslomässig dag då ett besök rev upp massa tråkiga minnen från en rätt kass barndom. Idag är jag helt slut (trots 8 timmars sömn). Detta känner jag inte igen från tiden jag bedövade mig med alkohol?
Någon som har något bra svar på varför?

@Lavendelblomman Så skönt för dig med ett ställe som inte är förknippat med alkohol. Min stuga förknippar jag starkt med alkohol, blir så rastlös av att vara där och går bara och väntar på att klockan ska slå ”vin” (kl15 är väl lämpligt tycker jag då).

Hur många helvita dagar har du? Jag är på dag två idag. Känner mig lite rastlös och uttråkad. Barnen åker till sin pappa imorgon, så då har jag en barnfri helg framför mig.

Hoppas du får en mysig vecka på stugan! 🏡🤗

@Lavendelblomman Tack för din kommentar! Ja, detta godis alltså. Har du några helvita dagar just nu? Tack för svar också @Kennie och @AH. Jag har heller inte druckit så ofta senaste året generellt så någon fysisk abstinens har jag inte, lever helt med mina hjärnspöken bara 😉.

Igår var jag helvit. Hade lite ångest (kemisk kanske) och var sugen på Aperol. Ingen träning igår, det hade nog hjälpt. Åt godis och hade en lugn kväll. Jag tycker hela Instagram bara flödar av glas av bubbel, öl, vin och drinkar. Blir helt matt.

Idag startade jag dagen med promenad/jogging (5 km), bästa starten. Tvättat och fixat med grejer hemma. Blev snabbmat till lunch just och känner mig nu tjock och däst. Inget sug efter alkohol efter en sån måltid i alla fall.

Ja vår svenska Kust är härlig..😍..Det var just i Grebbestad, min ex-sambo blev så fruktansvärt full på en krog, så jag fick knappt ”hem” honom..Han gick på sne..Nästa dag gav han sig f-n på att någon lagt i något i hans glas..Då sa jag ”Sprit kanske?!!!” 😂🤣..Men man vet ju aldrig. Mycket skumma typer var det där vid 02.00- tiden innan stängning. Karlar som kanske försökte få med sig någon hem..Mitt ex trodde det var menat åt mig..Vem vet..Händer mycket skit ute på nätterna, fast det är idyll på dagtid. Skaldjur har jag ätit alldeles för lite i år. Måste bli ändring på det..Ha en fortsatt underbar semester Torn..🤗🤗

Hej Ragna!

Jag såg ditt inlägg i tråden ”Förtvivlad mamma” och kände för att skriva några rader här. Det låter väldigt tungt att under så lång tid ha sett sin dotter vara fast i alkoholen, och jag gissar att du, liksom många andra föräldrar i liknande situationer, brottas med känslor av smärta, maktlöshet och sorg. Det är tydligt att du känner en oerhört stark kärlek till din dotter. Jag förstår det också som att du brottas med en del mörka tankar. Finns det någon i din närhet, eller inom vården, som känner till hur du mår? Finns det några aktiviteter eller människor som hjälper dig att samla kraft och energi just nu?

Fortsätt gärna skriva här och berätta, om du vill. Som du säkert redan märkt är det många här som känner igen sig i dina erfarenheter. Du är inte ensam!

Varma hälsningar,
Amanda, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@starten på det nya Tack, vad glad jag blir. Jag vill verkligen hjälpa andra att må så bra som jag själv gör i nykterheten.

Det är klokt att inte tänka så långt bort. En dag i taget är fullt tillräckligt. En dag i taget blir många till slut. I början hade jag en rutin när jag klev ur sängen och satte fötterna i golvet - just då tänkte jag högt för mig själv: ”Idag ska jag vara nykter”.

Idag visar min app Nomo att jag har varit nykter i 529 dagar. En dag i taget med målsättningen ”överskådlig framtid”.

Kram 🐘

@starten på det nya Tack, vad glad jag blir. Jag vill verkligen hjälpa andra att må så bra som jag själv gör i nykterheten.

Det är klokt att inte tänka så långt bort. En dag i taget är fullt tillräckligt. En dag i taget blir många till slut. I början hade jag en rutin när jag klev ur sängen och satte fötterna i golvet - just då tänkte jag högt för mig själv: ”Idag ska jag vara nykter”. Idag visar min app Nomo att jag har varit nykter i 579 dagar. En dag i taget med målsättningen ”överskådlig framtid”.

Kram 🐘

Tack för omtanken. Jag får ont i knät när jag simmar. Sicken buttergök.
Har dock kommit längre med mina promenader, så det finns hopp.

Det är inte den här typen av resonerande inlägg som jag reagerar på när jag tycker att det ibland blir så svart eller vitt. Jag tror bara inte att man når människor genom att tala om att ”det finns inte någon härinne som lyckats med normaldrickamde”, ”statistiken visar att endast ett fåtal kan”. Den typen av uttalanden görs ibland (även nu) och de tycker jag är uttröttande och kanske skrämmer iväg en del på vägen.
Minns AHs inledning här på forumet att jag tänkte att den ”normalkonsumtion” som hon siktade på var alldeles för hög och att det inte skulle gå. Men jag tänker att man kanske inte hjälper någon genom att tala om att det inte finns någon som lyckats med att dricka 4 glas per kväll på helgerna. Dels för att man inte VET att det faktiskt är så, dels genom att det inte är så stor sannolikhet att en person som har en plan lyssnar på nån helt okänd och tänker att den har rätt och ändrar sig.
Men visst det är frustrerande att läsa när det inte går bra, eller när någon lämnar. Men de kommer kanske tillbaka. Jag tycker att ditt sätt att skriva är väldigt ödmjukt och att du utgår från din erfarenhet när du skriver. Däremot tror jag inte riktigt på att tala om för någon annan vad som är bäst för dem. Sannolikheten att de lyssnar är minimal.
Jag tror inte måttlighetsdrickande är för alla heller, så jag tänker inte att jag ska beskriva det som en framkomlig väg för någon annan. Leif GW hade en metod, Kjell Olov Feldt en annan. Jag tänker att man kanske inte så aktivt och hårt behöver kritisera andras val. Låt dem komma till insikt eller till sin egen sanning för ingen annan kan faktiskt veta om något fungerar eller inte fungerar.

Jag njuter verkligen av livet!😍 @TappadIgen, vi åker hem på söndag. I dag ska vi ta en sväng med bilen och kolla på hällristningar mm. Barnen vet tydligen inte ens vad det är för något.😂 @Andrahalvlek, jo stilla kan det vara. De stora dyningarna som rullar in från Nordsjön räknar jag inte. Det är ju helt blankt vatten ändå.😅 @Se klart, hummer och ostron duger gott och väl! 😍

När man går på bryggan nere i Grebbestad ser man verkligen mycket alkohol överallt. På ena sidan massor av uteserveringar, och på andra sidan en massa båtar där alkoholen flödar. Det härliga är att det bekommer mig inte ett dyft. Noll sug, noll saknad, noll avundsjuka. I stället märker jag hur jag frestas av de stora skaldjursfaten och en del båtar är riktigt ” feta” och fina att kolla på. Härligt att se alla sommarklädda flanerande människor också.

Min forumsaktivitet har gått ner markant under de här dagarna. Men det är skönt att inte glo i mobilen så mycket. Det gör jag tillräckligt resten av året.😅

Ha det bra!

Tack för peppningen!
Endast dag 2 ännu så man mår som man förtjänar.
Har kollat lite på nätet ang.AA och även beroendemottagning.Får se hur jag skall gå vidare.
Känns som att igår och idag är bara att överleva,hoppas på piggare ben och hjärna imorgon.
Ha en bra dag alla kämpar!
M.v.h Tubbe

Tack för svar. Jag älskar karln men inte hans missbruk eller den han blir av det.
Nu hade de inte återkommit från kliniken på en vecka, jag peppade att han själv skulle ringa upp.
Det är så mörkt. Han jobbar inte nu så jag tänker att dagarna spenderas med flaskan. Vi har brutit kontakt utöver lite mess (jag har satt en gräns kan inte ha kärleksrelation när han dricker)
Jag måste acceptera att han super bort sig och det är hans val men det gör mig så jävla arg! Och oändligt sorgsen.
Läste en nykter alkis text där hen skrev ’När jag hittade frågan ’har jag druckit färdigt?’ och svarade ja hittade jag motivationen’ Det slog an i mig men jag tror tyvärr att min älskade inte är färdig än.

Välkommen tillbaka! Någon gång är den sista. Forumet är bra att hålla i handen, men du kan nog behöva mer konkret hjälp än så. AA har både fysiska möten och zoom-möten. Jag har inte personlig erfarenhet av AA, men det hade varit spännande att höra vad du tycker om det. 2-3 flaskor vin på lika många timmar per kväll låter väldigt osunt, och dyrt. Lägg undan de pengarna och unna dig något riktigt fint istället.

Kram 🐘

@Varafrisk Den första finns på engelska som ljudbok ”This naked mind”, men den andra ”Skål ta mig fan” finns som ljudbok på svenska. Det är en av de böcker som jag använder som insomningsljudbok. Har nog lyssnat på den ett tiotal gånger hittills. Repetera, repetera, repetera.

Kram 🐘

@Blenda skrev:"Så jag tänker bara låta skiten komma, kännas, genomlevas och passera."

Helt rätt taktik tror jag. Alkoholdjävulen inne i sin bur börjar verkligen få panik nu. ”Aldrig mer? Du skojar? Det får inte vara sant, jag viiilll iiiinte!” Låt honom gasta och gapa och leva jävel ett tag, han tröttnar snart. Av ren utmattning om inte annat.

Kram 🐘

@TappadIgen Jag håller med dig till hundra procent. Jag har hört att 1 procent kan gå från riskbruk till stabilt måttligt drickande. Min mattekunskaper är urusla men det borde väl bli 1 person på 100? Härinne på forumet är det många fler än så som försöker den måttliga vägen. Det sitter långt inne att sluta dricka helt, och det är sorgligt eftersom vi som valt helvitt vet vilken befrielse det faktiskt är.

Lyssnade nyligen på Pål Holknekt i Hedman och Hedéns podd. Tydligen har han offentligt dissat Kjell Olof Feldt rejält. Kjell Olof Feldt gav ju ut en bok om måttligt drickande, en bok som gjorde att jag hamnade här på forumet hösten 2019 då jag bestämde mig för att dricka måttligt. Det gick ju inte. Sen såg jag Kjell Olof Feldt och hans fru Birgitta von Otter som gäster hos Malou och då tänkte jag ”Vem fan tror du att du lurar gubbe?” Sök på Malou och Kjell Olof Feldt på Youtube, plågsam tittning.

Men som sagt, allas insikter måste mogna i egen takt. Pekpinnar gör ingen nytta.

Kram 🐘

@Sländan Ja, vilken syn det skulle vara 😂 Vi har en å i vår lilla stad och man kan paddla från hamninloppet ända till torget och där kan man ta glasspaus innan man paddlar tillbaka. Det ska jag göra när jag känner mig stabil på brädan 😍

Jag tror att jag ska köpa en vattentät påse till ombyte, handduk, mobil och bilnycklar. Struntar nog i separat mobilfodral. Uppe på brädan struntar jag i mobilen, det är ju en av fördelarna med brädan - att den är helt mobilfri där och då. På Biltema har de både flytväst och vattentät påse, så dit åker jag en sväng efter badet idag. Allt ska vara fixat innan brädan kommer.

Kram 🐘

I mitt kök har jag en hel vägg med olika broderier huller om buller. Jag letar alltid efter broderade tavlor när jag kommer till olika loppis. Starten till alltihop var en tavla 40 x 50 cm som min mormor har broderat till mig. Den hänger i mitten på väggen. Jag fick den i tonåren och den har hängt med mig från bostad till bostad. Den föreställer en jättestor ros och runtomkring finns en massa olika bokstäver huller om buller utspritt. Jag har aldrig tidigare tänkt på att tavlan har något budskap. Bokstäver blev ju mitt yrke kan man säga, och blomman kan ju representera det livsnjut som jag behöver i mitt liv för balansens skull. Den tavlan hamnade ju faktiskt hos helt rätt person.

Att jag ens började tänka på det just idag när vattenkokaren kokade upp mitt kaffevatten var att den tavlan och någon mer på väggen är inramad med glas framför, medan de flesta broderier bara har ram utan glas. Med åren blir de mörka i väven, de åldras verkligen. Men de som har glas framför sig är fortfarande skinande vita i väven. Med små medel kan man bevara något väldigt fint till eftervärlden.

Min mormor var helt outstanding på handarbete. OUTSTANDING. Hela hennes hem var fyllt av broderade tavlor, från pyttesmå till gigantiska tavlor. Och broderade dukar, med virkad spetskant, och virkade jättedukar för ett helt matsalsbord. Överallt, överallt. Hon höll ständigt på att handarbeta. Så jag har att brås på om man säger så.

Min mormor var vd-sekreterare på ett stort företag i Göteborg. Hon tillhörde annars den generationen som brukade vara hemma med barn, men hon jobbade heltid större delen av sitt liv. Hon skiljde sig från min mammas pappa. Jag tror att min mamma var 6-7 år år då. Väldigt ovanligt på 50-talet. Sen träffade hon mannen som blev min morfar och som pga en ryggskada blev sjukpensionär och hemmaman. Han skötte allt hemma medan hon jobbade. Han var centrum för mig när jag vistades hos dem. Snällare människa går inte att hitta. Min älskade morfar ❤️

Min mormor var fullblodsperfektionist. En jul hos henne var regisserad i minsta detalj. Hon lämnade ingenting åt slumpen. Maten lagad från grunden, dukning, pynt - allt. Trots att hon jobbade heltid var kalasmaten hennes område. Hon var grymt duktig på att laga mat. Min morfar fick sköta vardagsmaten. När jag var liten kändes det nog extra kul för henne att fixa en helt perfekt jul. Jag har otroligt fina minnen från jularna, men jag minns också att det dracks alldeles för mycket. Just julen var ett sådant tillfälle då vi sov över, och då blev det extra mycket alkohol. Det dukades upp ett groggbord minns jag.

Jag minns också att min mormor förstås inte orkade med de perfekta kalasen i längden. Då ville hon inte ha kalas längre. Då ville hon inte ens träffas längre. Hon och min morfar åkte istället till olika hotell över julen, helt ensamma. Ibland kom de och firade jul hos min moster, men jag tror att min mormor vantrivdes med att inte själv få styra upp. Hon mådde dåligt av det, så det positiva övervägde inte ens.

Min mamma hävdar att min mormor var en fullblodsegoist. Hon skulle egentligen inte ha några barn för hon förmådde inte att älska dem. Hårda ord och slag tillhörde vardagen. Deras relation tog så otroligt mycket stryk av det så den repade sig aldrig. Min moster har nästan grubblat sig sjuk över sin barndom, att hennes mammas elakhet satte sådana spår i henne att hon knappt kan fatta det. Min morfar var en så kallad ”toffel” i ordets rätta bemärkelse. Mormors ord var lag för honom.

Jag önskar så att jag hade hunnit prata med min mormor. På riktigt. Om livet. Tankat av henne alla tankar om hennes uppväxt, barndomsfamilj, sitt eget familjeliv. Varför gör man inte det när man har chansen? Obegripligt. Men hon hade kanske inte velat prata om det? Både hon och min morfar kändes som personer som bara ville se framåt, aldrig bakåt. Och min mormor var regissören i deras liv, min morfar var hantlangare/passopp. Min biologiska morfar, som hon skiljde sig från, hade alkoholproblem.

När min mormor dog 1994 så valde min mamma och hennes syster att låta ett företag tömma lägenheten och prylarna som kunde säljas betalade arbetet typ. Vi fick komma dit innan och ta lite minnessaker, så mycket som gick att bära i famnen typ. Jag tog då en massa broderade dukar och några mindre broderade tavlor, några fotografier på mina småkusiner när de var små, en gigantisk ljusstake och något mer som påminde mig starkt om min morfar. Jag ville bevara min mormors handarbete till eftervärlden. Min mamma tog inte en enda minnessak och inte hennes syster heller. Sorgligt. De gick bara runt, runt i lägenheten och tog ett sista farväl. Min morfar hade dött något år tidigare.

Alla människor har fördelar och nackdelar. Så länge fördelarna överväger stannar man. Men som barn har man inget att välja på, man måste stanna. Min mammas bild av sin mamma stämmer inte alls med min bild av mormor. Visst var hon lite knepig, men jag är säker på att hon hade ett stort hjärta även om hon hade oförmåga att visa sin kärlek på ett traditionellt sätt.

Jag blir alltid förvånad när jag får beröm för mitt stickande. Jag lärde mig sticka efter min första utmattning år 2007, som en del av min återhämtning. Jämfört med min mormor kommer jag alltid att vara en glad amatör på handarbete. Jag tror att handarbetet var min mormors ventil också. Jag vet att hon hade enorma problem med vallningar i klimakteriet, men mig veterligen tog hon inte till alkohol som ventil. Minns inte att jag har sett henne dricka ens.

Jag ska inte göra om misstaget med min mamma. Jag ska framöver bokstavligt talat ta en stund då och då och tanka av henne alla tankar om sin uppväxt, även om jag vet att det smärtar henne oerhört mycket. Just därför är det kanske viktigt att hon berättar. Jag vet ju att det på ålderns höst känns bra att göra bokslut av sitt liv. Min ex-svärfar har skrivit fyra böcker om skilda delar av sitt liv som egen företagare. Men det är inte mycket familjeliv som får plats i de böckerna tyvärr. Männnen skriver ju ofta historien utifrån sin horisont.

Jag har också en tendens att gå vidare och inte ens snegla bakåt. Jag har ytterst få minnen av min uppväxt, har knappt ens minnen från tonåren. Jag brukar säga att det beror på att jag flyttade 30 mil när jag var 20 år så jag påminns inte om barndom/ungdom i vardagen. Jag springer inte på gamla miljöer och gamla vänner då och då. Samtidigt är det nog en överlevnadsstrategi. Jag minns faktiskt när jag låg i min säng om kvällarna, medan mina fulla föräldrar bråkade, och tänkte ”bara jag blir stor så jag får leva mitt eget liv i lugn och ro”. Min mamma drack periodvis också mycket, mest för att ens stå ut tror jag.

Funderar på om jag ska jobba lite mer med medberoendebiten. Kallas också ”anpassningssyndrom” tydligen. Ofta har man vaga minnen, man väljer att gå vidare, och vidare. Min mamma säger alltid att hon inte vill älta i det förflutna, det som har varit har varit. Hennes medberoende var otroligt starkt. Förstås. Mitt också. Jag utvecklade en känslighet som gjorde att jag på en millisekund kunde avgöra hur full min pappa var. Det räckte att han hostade, suckade eller gick på parketten - jag hörde direkt. Den känsligheten är ju sjuklig, och sannolikt scannar jag fortfarande av min omgivning omedvetet. Oerhört utmattande.

Nu ska jag åka och bada 😍

Kram 🐘

@Morgonsol Åh vad gullig du, blir så varm i hjärtat av att du tänkt på mig! Jag har nog tappat hoppet och tron på att det någonsin ska ske någon förändring. Sist jag skrev var i maj och sedan dess har det fortsatt att eskalera och pappa har varit och fortsätter att åka in och ut på sjukhus och Maria. Nu ligger han på sjukhus med 4 brutna revben, värsta gradens inflammation i matstrupen (pga. alkoholintag), spräckt armbåge som han fått sy 2 stygn och spräckt ögonbryn. Troligtvis blir han utskriven idag och då återgår det väl till det vanliga igen.. Han säger att han vill men han är manipulativ och ljuger om det mesta så jag vet inte längre vad som är sant eller vad han säger för att han tror att vi vill höra det.
Jag blir stressad varje gång min telefon ringer och det känns som att jag måste vara tillgängligt hela tiden om det skulle vara något eftersom att det ända han har är mig, min farbror och min storebror (min lillebror har sagt upp kontakten med pappa och min storebror är nära till de också). Det är så påfrestande och svårt, jag pratar med soc och pappas kontaktperson som är superbra men han är maktlös och det är semestertider så det är omöjligt att få någon hjälp..

Hur mår du, har du kunnat komma tillbaka efter allt som hänt dig och bortgången av som fd. särbo? ❤

@Moonlight Jag blir så ledsen att höra att du också ska behöva känna den där oron, från båda dina föräldrar! Att man ska behöva vara förälder åt sina egna föräldrar, hur ska man orka? Samtidigt som man ska fokusera på sig själv och sitt egna liv. Jag har också funderat på att söka mig till en anhöriggrupp men steget dit känns så långt, jag har nog själv inte insett att jag behöver det samtidigt som jag vet att jag behöver någon form av stöd från andra som är i samma situation. Hur går det för dina föräldrar och hur går det för dig, får du någon ro?

@Dearself Jag har inte riktigt orkar hitta in hit vilket jag nu inte förstår varför när jag läser alla fina meddelanden och stöttningen jag får härifrån. Det har tyvärr inte blivit bättre sedan sist utan snarare tvärtom. Pappa åker in och ut och är just nu inlagt på sjukhus med brutna revben, sprucken armbåge, inflammation i matstrupen mm. Troligtvis skriver dom ut honom idag och allt återgår till "det vanliga" igen. Jag pratade med hans kontaktperson på Soc som är jättebra men maktlös... Jag kan inte se något stopp i detta och pappas kropp och psyke kommer inte orka så länge till, han blir skörare och skörare för varje gång vilket är fruktansvärt att behöva se på ifrån sidan utan att egentligen kunna göra någonting.. Hur går det för din son och hur klarar du dig?

Varför är jag så stressad i själen? Är det över att gå på date och träffa nya människor. Har ju inte hittat någon som jag tycker passar ännu. Men i stunden har jag känt att jag klarat det bra och inte alltför mycket ångest innan. Men det tar energi, det gör det.

Har semester om jga inte nämnt det förut och tillskillnad från många andra år då jag valt att stänga in mig och bara återhämta mig, vara med mig själv så försöker jag nu utmana mig själv. Utmana mig genom att gå på date, träffa vänner. Göra något varenda dag som jag kan se tillbaka på. Det är kul, men tar så mycket energi. Det känns lite som att samtidigt som jag gör detta för mig själv så gör jag det för att på något vis bevisa för mig själv och andra att jag inte är konstig.

Jag har funderat mycket på en sak på sistone. Min förmåga att alltid hitta på ursäkter varför jag inte kan göra saker, framförallt om det jag inte har förberett mig på dem. Framförallt när vänner frågar om man vill hitta på något, eller som när en potentiell date frågade om vi inte kunde ses samma kväll, inom en timme. Om det finns ett val på ja eller nej så har jag ofta valt nej. Förr, innan jag var 25 låt oss säga så upplevde jag att jag aldrig tackade nej. Jag var rädd för att missa något, och visst det tog på eneregin och jag var mer sjuk (fysiskt sjuk) då. Efter 25 (eller 27 eller något sådant) så började jag ju stänga in mig mer och mer och "njuta" mer av mitt eget sällskap... och i ärlighetens namn VINET och Ölen. Nu finns ju inte A med längre så det där umgänget har ju försvunnit, lyckats vara fri från det de senaste 3 juli-månaderna, de senaste 3 somrarna (WOW!!!! Det hade jag inte ens tänkt på innan). Men fortfarande utan vinet så tycker jag det är så vansinnigt skönt att bara få vara hemma, eller åka till en loppis helt själv... inte ha sällskap. Eller åka och fixa själv i torpet, eller ta en promenad.. själv. Detta går mer eller mindre i vågor och jag vet att jag mår bäst när jag har en blandning. Jag blir ju glad och lycklig av vänner och familj, men jämfört med andra så behöver jag nog inte så hög dos. Men det är ju för att jag har autism, det är mycket det jag tänkt på.

Nu när man börjat datea så är det lite känsligt känner jag. Jag vill ju vara transparent och ärlig, och är väldigt djup med de jag talar med.. är inte intresserad av att prata yta. Jag blottar lite av min själ i flera fall, vågar dela med mig så de också gör det (berättar om allt förutom alkoholen). Jag har nämnt för en kille/man som jag mötte att jag har ASD och ADD, det gjorde jag innan. Han har också krångel men inget medfött, men han förstår och tyckte jag var spännande. Jag kan inte se att våra liv matchar, men han är definitivt en person som jag vill vara vän med, som jag kan lära mig så mycket ifrån. Tar det sakta så får vi se om det ändå kan finnas mer där. Ska inte stänga någon dörr. Men med honom var det så tydligt att jag kunde berätta allt direkt för han delade med sig väldigt mycket också.

Krånglet med att dela med sig om ASD och ADHD är 1. Stigma (ASD är antingen rainman, socialt, mentalt och emotionellt skadade med noll empatisk förmåga, vaggande, psykotiska, okontaktbara, ensamma) (ADHD är missbrukare, ointelligenta, hetsiga och oförutsägbara, otrogna, impulsstyrda, inte pålitliga, lata, saknar moral och kriminella). Okej, nu överdriver jag kanske lite, men i min värld så kan dessa attribut förknippas med diagnoserna. Såklart har inte alla dessa attribut och en del är mer myter. Allt handlar om hur öppen och hur mycket personen är insatt i diagnoserna. Jag kan väl ärligt talat säga att innan jag började jobba på skola och inte hade kommit i kontakt med särskilt många med ASD och ADHD så hade jag tankar som att människor som inte var så himla trevliga... och framförallt så hade jag uppfattningen eller snarare okunskapen kring att det inte är ett val att ha diagnoserna.. man kan inte bara skärpa till sig lite och "passa in". Jo, jag kunde ju det.. eller kan det... men det ska inte vara så, inte behöva vara så. Jaja... i vilket fall. Hur mycket ska man berätta och när?

Jag vill vara transparent och ärlig och har börjat talar runt diagnoserna.. alltså diagnoskriterierna (även om jag såklart inte uttrycker det så). Jag kanske kan vara ärlig utan att vara ärlig, till en början i alla fall. Jag kan tänka mig att ni eller någon nu tycker eller tänker att vara för ska jag behöva berätta om mina diagnoser överhuvetaget, det är väl min ensam och jag är ju densamma vare sig jag har en funktionsnedsättning/funktionsvariation eller inte. Det är inte så att jag är sjuk, det är inga sjukdomar. Det är en livslång funktionsnedsättning (eller variation om man lyckas hitta den där balansen, hur man passar in och ska förhålla sig till en värld som inte är skapt för en). Och det är sant, det kanske märks ändå.

Saken är dock den att jag vill dela med mig av detta, det är så viktigt. Det kanske är för att jag är ganska ny i mina diagnoser. Att jag inte haft så lång tid att reflektera och diskutera det med någon. Varje gång jag pratar om mina diagnoser med någon så förstår jag mer och mer själv. Jag blir bättre och bättre att tala om dem.

Jag har ju alltid genom hela mitt liv, tills jag fick min diagnos i princip alltid varit en sluten bok. Ja, social och trevlig på ytan, omtyckt men jag har aldrig gett något av det som egentligen bubblat på insidan. Jo lite till min mor på senare år, men annars så har allt stängts in. Jag har varit livrädd för att vara sårbar. Jag tror att mitt jobb hjälpte mig att bli lite mer öppen då ungdomarna jag jobbar med ibland öppnar upp sig och vågar blotta sitt inre - så varför skulle inte jag? Men efter jag fick diagnoserna så har allt fallit på plats, jag känner mig tryggare i mig själv. Och det känns lite som att allt det som var förtryckt i 35 år nu måste ut. Det innebär att det ju kommer ut lite för mycket tror jag.

Så ska man dela eller inte?

Jag känner av situationen och personen. Bäst är att tala om sådant irl då jag själv är duktigast på att kommunicera när jag har ett samtal i fysisk person. Sen förstår jag ju inte alltid vad den andra menar, känner, underliggande budskap...

Och om någon dissar mig för mina diagnoser, eller för någon annan egenhet, då är det ju inte rätt person för mig. Jag vill ju inte vara med någon som är trångsynt eller bara uppskattar "perfektion". En som inte gillar mina egenheter och min personlighet kommer jag ändå inte matcha med.

Det känns dock svårt att säga det till vissa fortfarande, att jag har ADHD/ADD, det är inte så svårt. Det har ju var och varannan människa känns det som.. och det brukar ofta vara det som folk säger "jaha, jo det hade jag väl inte tänkt på men du kan ju vara energisk och har så mycket energi". Tycker alltid det är lika kul då jag inombords känner mig precis tvärt om 90% av min vakna tid. Men den svåra är ASD (Autism). Jag är ju mest autistisk, ja jag har också ADD men det är Autismen som är mest framträdande inuti mig (fast den syns minst). Det är svårt att förklara för någon och det känns (fast jag inte kan lita på min känsla) som att de flesta tror att jag hittar på, eller att jag blivit feldiagnosticerad. Några gånger har det tom. känts som att de tror jag söker sympati, som att jag har någon Münchhausen eller något. Men det är säkert bara i mitt huvud.. förutsätter ju alltid det värsta för att skydda mig själv från oförutsägbara händelser. Avskyr att jag tänker så då jag vill vara mer optimistisk och har det i mig, men blir pessimistisk då jag försöker skydda mig själv.

Nu har jag ju talat mycket om diagnoserna i dag, men det ligger nära till hans nu. Lyssnar på Lina Liman, hennes bok "Att fejka arabiska" för 3:e gången tror jag. Alltså det är så slående, ALLT hon berättar om sin barndom, och hur hon tänkte, hur hon upplevde saker, så hon beskriver sig själv och hur det kändes att få sin diagnos - det är så jag alltid känt. Verkligen allt stämmer. Att fejka arabiska är ju jag - jag jobbar och har endast jobbat med yrken som inte alls ska funka för mig. Jag jobbar främst med KOMMUNIKATION - och jag har själv ingen autopilot vad gäller det, jag gör allt utifrån fakta, observation, nötande och träning. Sedan tog hennes krångel lite andra uttryck i högstadieåldern och hon hade en mycket tuffare resa i vuxen ålder då hon hade mycket vård- och psyk-kontakter. Men hon sätter sådana underbara ord, som ingen gör för oss kvinnor, vi som är duktiga flickor. Vi som är för svarta för vårt eget bästa... oss som det inte syns på.

Men ännu en sak, och denna har jag ju bara delat med er här. Detta med A. Kommer jag någonsin kunna dela det? Behöver jag göra det? Jag själv skulle säkerligen må bättre av att dela det med vänner och en framtida partner MEN jag tänker såhär, ja man kan bli dömd men det har jag redan talat om. Och ja, stigmat kring alkohol är (i min värld) så mycket större än någon sketen diagnos). Om man t.ex. skulle dela sina krångel med en partner som inte har upplevt en själv onykter, gör man mer skada än nytta? Är det verkligen värt att lägga den bördan på någon annan? Kan de då känna sig medskyldiga eller som någon grindvakt?

Självklart måste man vara ärlig med att man inte dricker, annars kommer man ju förr eller senare dricka. Men jag skulle vilja berätta ALLT, men absolut inte förrän efter lång tid. Det räcker ju egentligen att säga att man inte dricker för att man äter medicin som gör att man inte ska dricka. Och slutar jag ta medicinen så kan jag skylla på att jag inte vill dricka för att inte släppa kontrollen eller att jag känner att jag inte behöver alkohol för att ha kul (att jag lärt mig det). Att jag kommit på efter lång nykterhet att jag faktiskt inte gillar alkohol, gillar inte smaken och om jag dricker blir det ofta för mycket och då är det bäst att låta bli. Allt detta är ju sant! Jag ljuger inte!

Men det känns som att en stor del av min livsresa som startade 4 juli 2019 kommer vara dolt för alla i mitt liv. Det var ju där allt startade. Eller egentligen startade det ett år och några månader innan, det var då jag vågade göra något som jag aldrig trodde var möjligt, som gjorde att jag fick några underbara vänner som fick mig att inse mitt leverne, att jag ville leva och inte överleva. Som fick mig att må bättre, känna mig inkluderad och fick mig att vilja bli bättre. Sluta röka m.m. Men allt tog en extra fart 4 juli 2019 här på forumet.

Vilken resa man har gjort. Man känner sig ju faktiskt rätt så stolt. Och jag är så sjukt stolt över alla andra här också. Vi fixar ju det här... tänk att man faktiskt kan välja att vara lycklig.. eller i alla fall levande utan alkohol :)

Hej på dig Futurista! Vi verkar ha många likheter du och jag, bortsett från att jag inte är någon tävlingsmänniska och har aldrig varit. Jag har ju också lyckats dra ned på alkoholen under det senaste året, kompenserat med godis och vikten har smugit sig på. Tränat har jag gjort minst lika mycket som innan. Vi får hjälpas åt att hitta andra sätt att njuta och koppla av. Något som jag hittat är att lyssna på diverse poddar och ljudböcker. Det hjälper mig en hel del.
Kram på dig!

Det senaste halvåret har varit en tuff tid för mig och även för min man. Både fick sviter efter covid och jag brottas forfarande lite med det. Min man har jobbat för mycket och haft negativ stress så han gick in i väggen för ett tag sedan. Vi har båda tappat aptiten på livet under detta året och känner inte att något är speciellt kul längre.. Vårt förhållande har definitivt tagit stryk av den här tiden så vi har lite att jobba med. Jag tycker semestern har börjat bra med anledning av det och jag tycker mig känna att min livslust sakta är påväg tillbaka.

Jag har börjat bygga upp mål i mitt huvud igen, såna har inte funnits på länge. Nästa år fyller jag 50-år då ska jag ha kommit i form igen med hjälp av träning och bättre Levene. Ända sedan Corona kom har jag blivit så mycket soffpotatis man bara kan, det ska bli slut på det nu. Jag älskar soffan, serier film och gärna något gott till men jag ska åter hitta en balans även för det. Är glad att jag hittat till padel nu gäller det bara att även hitta glädjen i löpningen igen och mina långa härliga promenader som jag tidigare bara älskat.

Vinglasen ska jag fortsatt dra in på, både gånger och antal. Mycket är nog en vana för mig, fredagar då börjandet med vin redan till matlagning, men nej så behöver det verkligen inte vara och den vanan ska brytas, den och många andra.

En riktig hälsohöst blir alltså en tidig 50-års present till mig själv. En bättre present kan jag nog inte ge mig🎈

Önskar alla och mig själv en underbar dag☀️💕

Tack för vänliga och uppmuntrande kommentarer och förslag! Detta forum är verkligen fantastiskt. Jag växeldrar gärna med Futurista. Nu är vi i stugan i en vecka. Här har jag tack och lov aldrig etablerat vanan att dricka alkohol, så när vi är här är det oftast inga större problem för mig att avstå. Det är hemma som jag har de stora utmaningarna. Då kommer suget och vanans makt tar kontrollen över mitt liv.

Det är nu 2,5 år sedan mamma dog på sjukhuset. Hennes epilepsi pga alkoholen vill inte sluta. Hon gick in i status epileptikus, så de fick söva ner henne de sista dagarna. Mina systrar och jag turades om att vara hos henne den sista månaden och vaka de sista dagarna. Det förde oss samman på ett fint sätt och det blev ett fint avslut. Jag och en av mina systrar var hos mamma när hon dog och vi höll hennes händer. Det blev ett fint rofyllt farväl.

Min pappa dog 10 månade senare i sömnen. Han slutade att dricka när mamma dog. Han orkade inte mer. Hans kropp var så sliten och sorgen förlamade honom. Jag tog hand om honom till han dog. Det blev många fina samtal och han öppnade upp sig och berättade sin livs historia. Det fanns svåra dagar då hans demens ställde till det. Då kunde han få panik och springa runt och ringa på hos grannarna och leta efter mamma. En gång var jag tvungen att ge honom sömntabletter (jag hade ju ett eget liv med familj och arbete och behövde få sova) till natten. Då som han lugnt en hel natt och mådde bättre nästa dag, utvilad. Jag är glad att vi fick dessa månader och sorgen drabbade mig hårt när jag hittade honom död i sin säng. Jag var inte beredd och allt som sen hände med ambulans, polis, läkare och när de tog bort honom var så rörigt och ofattbart. Senare fick jag rapporten från rättsmedicin. Cancer (stora som cigarettpaket 2 st), de flesta inre organen var helt slut, levern var såklart helt förstörd, alla kärl var igenkalkade. Det fanns typ inget i hans kropp som var ok.

Idag kan jag tänka tillbaka och minnas det som var fint i min barndom. Det fina med mina föräldrar och de personer som de var. Jag har bearbetat mina trauman och kan nu släppa taget. Det har varit svårt men har nu accepterat det som varit. Jag lever ett nytt liv, på ny ort, där ingen kände mina föräldrar. Jag skapar mig nya minnen och älskar att vara med min familj, min dotter, barnbarn, mina syskon och deras familjer. Det är en ny tid för mig nu....

Ikväll går jag på sista passet..Blir det längsta jag gjort på detta jobb..Går av Lördag em..😅.En av mina bröder ska sova över här och ta hand om hundarna. Det är han som har börjat dricka igen. Hans fru som också drack, slutade, och lämnade honom..Helt rätt..Det går inte att bo med någon som dricker, när man själv har slutat, i längden..🍃..Dom har 2 pojkar, som är jättegoa. Jag tänker på alla våra barn.Mina och syskonbarnen. Många av dom har valt partners, som är beroende av något..Just nu har mina barn, världens bästa partners.❤️..Ingen som verkar ha något beroende i familjen..Tidigare hade döttrarna sådan pojkvänner.Kaka söker maka på något sätt. Jag försökte noga att välja pojkvänner..Men såg inte då att ett samlarbeteende, kan vara en typ av beroende också..Som senare bytts ut mot skärm, cigg, snus och alkohol..Jag tror att min fina bror kommer att sluta dricka igen..Jag har sagt till honom om att alkoholfri öl kan trigga suget..Helst om man umgås med kompisarna man alltid drack med, och som gärna bjuder på ”ett” glas. 🍃

@Kristoffer Hej, jag skulle vilja ha din tanke, åsikt angående följande; jag har druckit cirka 2 flaskor vin, 2 kvartar whisky & cirka 12 öl per vecka under cirka ett halvår. Detta är i överkant av verkligheten. Jag hade ett peth värde av 0,79. Jag har nu ej druckit på 5 dagar. Min vilja är att gå och ta ett nytt peth prov i slutet av nästa vecka. Säg torsdag eller fredag. Alltså efter 12-13 dagar utan en droppe alkohol. Vad tror du mitt värde ungefär kommer vara? Tacksam för ditt svar. Mvh….

@Andrahalvlek Äntligen👍🏻😃 nu är det bara skaffa flytväst och vattentät mobilfodral. Jag har en jättebra 15 l vatten tät väska. Den kan man fästa i resårlinorna 👍🏻 Perfekt att ha fika och extra kläder, handduk mm
Imorse kom jag på en bra idé, man kan paddla från ett litet bad ovanför våran sommarstad rakt in i en kanal som går igenom staden. Wow 🤩 tänkte jag vilken upplevelse! Tills min man som är mera sansad sa att det är väldigt strömt vissa delar, dessutom har dom vattenkonst i bäcken som folk står och tittar på.
Jösses vad de skulle fått sett om jag kom farandes där 😂 säkert paddlat sönder all konst. Nja, jag får nog tänka om där lite 😜
💕sländan

Godmorgon alla fina forumvänner!

Tänkte skriva en kort uppdatering. Jag mår bra, lite trött och sliten efter en intensiv vår och försommar. Vi har flyttat ut till glesbyggden (verkliget ut på landet bland kor, grusvägar, långt till grannar och 10 mil till närmsta stad med systembolag) där jag lever mina dagar bland flyttkartonger, renovering, bad, meditation, yoga, promenader mm.
Vi tar paus ibland och åker på bilutflykter till någon stad och tar in på hotell. Shoppar lite till hemmet och utforskar staden. Nu på sommaren kommer familjen gärna på besök, så huset blir fullt av liv. Jag är en ganska energisk person så jag bakar både matbröd och kaffebröd. Nu är skogen och myrarna fulla med bär, så jag plockar och lagrar inför vintern.

Ok, dricker jag alkohol? Igår drack jag en öl, det räckte. Jag är inte helt alkoholfri. Jag kan dricka 1-2 glas ibland och vara nöjd. Jag går fortfarande och lägger mig tidigt och vaknar tidigt, det passar mig och underlättar med rutiner. Tar hellre en fika och något jag bakat (har blivit bra på att baka matbröd, bullar och sockarkakor) Nu när mitt liv är lugnt och jag kan styra mina dagar själv, utan stress eller press, mår jag bra och har en inre frid. Jag är numera pensionär, lite tidigare än originalplanen (pga sjukdom och covid) och så otroligt tacksam för att jag kunde gå i pension redan nu. Visst vi får inte så mycket pengar men vi har inte så mycket utgifter, så det kommer att gå bra.

Nu ska jag ta cykeln och dra iväg en sväng och plocka blåbär till dagens paj. Maken ska klippa gräset och jag ska se över alla min plantor som ska ge skörd. Nästa år blir det växthus och odling i lite större skala :)

Detta låter kanske väldigt prettigt, men så är det just nu för mig. Tar en dag i taget och vet att det kan ändra sig om något händer som ger mig panikångest. Stress och panikånget är mina värsta triggers. Mitt liv behöver vara som mellanmjölk, lagom...
Kram på er

Nu har jag lämnat peth prov och varit nykter i 24 dagar och enligt läkaren visar peth de senaste två veckorna så det borde ju egentligen inte visa något ? Känner mig nervös

Vaknar till dag 20 sedan mitt senaste återfall.
Det är kring den nyktra dag 20 som jag brukar må riktigt bra igen. Men inte den här gången. Allt är annorlunda.
Jag sover bättre, mår okej på morgonen, men de senaste dagarna har kropp & sinne åkt berg-och dalbana tills det är dags att somna igen. Djup ångest och stor oro, rädslor och vankelmod blandas med stunder av viss harmoni och små korta duster av lycka. Hjärtklappning, illamående och yrsel. Puh, är helt utmattad.
Men jag tror det är positivt att allt känns annorlunda den här gången. Visst kan det vara post akut abstinens inblandat, men framför allt så tror jag att det är Det Stora Beslutet som bearbetas på alla plan. Kapitulationen.
Så jag tänker bara låta skiten komma, kännas, genomlevas och passera.
Det viktigaste först – nykterheten. 24 timmar i taget. Jag klarar det här om jag bara gör som jag ska. Kopplar bort hjärnan så gott det går. Tiden är min vän.

Godmorgon☀️

Sitter vid köksbordet med en kopp te. Är ruskigt nervös😨Känner mig lite nästan lite illamående. Ber t högre makter att det inte är något allvarligt med min lever. Och hör inte de högre makterna mig så är det ju faktiskt så att jag har förorsakat problemet. Men när jag sitter här och skriver så tänker jag….inget blir bättre av att du lägger stor skuld på dig själv. Nu får jag ett besked och sedan är det att göra det bästa av det…det viktigaste avstå alkoholen.

Kram🍀

@Andrahalvlek Tack☺️Finns dessa böcker som ljudböcker? Jag brukar inte lyssna på ljudböcker men vet inte om det vore värt ett försök.

Kram☀️

Tänker också att du är en omtänksam person och att något du känner starkt för behöver uttryckas.
Kram 🧡

@Majaela, vill bara sända en hälsning, hoppas du mår bra <3

@Mattan Hur mår du? Hoppas allt är väl!

Kikar in innan en arbetsdag, har haft skrattretande disciplin denna vecka. Bakat, badat, hängt med barnbarnen. Idag är det lite räfst och rättarting…
Mår äntligen bra från min förkylning. Känner oresonlig glädje just nu. Så mycket fint i mitt liv att det känns alldeles orimligt. Livet är på chans och tur, så tacksam över ALLT fint jag har och allra mest tacksam är jag över att jag har vett att förstå just det. Och därmed vara nykter.
Imorgon kommer en av mina döttrar som jag knappt sett på hela sommaren- hon jobbar inom akutsjukvård och som hon jobbar. Igår hörde jag om en väns mamma som brakat igenom helt vad gäller alkoholen. Känner sån sorg. Sånt slöseri på liv. Diamanter i rännstenen.
Allt fint som går förlorat. Och sån jävla skitsjukdom detta är.
Önskar er alla en fin dag denna sommar som aldrig tycks ta slut. Kram! 🌸

Fasar ut mina antidepressiva och har en vecka kvar på lägsta dosen för att sedan vara utan. Ett enda experiment är det här. Jag mår ganska bra nu och kommer ur soffan. Om det beror på min medicineringen (som verkar med fördröjning) eller om det beror på denna fantastiska sommar och semester är omöjligt att avgöra. Biverkningarna av medicinen minskar och jag hoppas ha en normal mage om en-två veckor när dosen sjunker i kroppen. För mig är det inte värt att experimentera med SSRI utan jag fortsätter min väg med programmet här och samtalsterapi.

Är inspirerad av några som skriver här inne som lägger en del av sin kraft på träning. Löpningen får bli ett försök att komma i god form. Det är också ett experiment på 7 veckor som kommer att utvisa om leder och muskler håller för en ökad belastning. Jag är oerhört motiverad och det medför att alkohol inte kallar på mig.

Jag drack ett glas torr cider igår till maten. Det var jättegott och jag kände ett litet sug efter mer när jag druckit upp - det fanns inte mer och jag slog bort tanken på att titta i barskåpet. Tanken fladdrade förbi och allt var ok. Idag uppskattar jag att sitta här utan baksmälla.

Jag lyfte upp mitt barnbarn i flygande fläng för en vecka sedan och det drog till i ryggen ordentligt. Det drar fortfarande och jag tänker på hur svag man blir i musklerna med åren. Jag tycker det är enormt tråkigt med styrketräning men jag tror att jag ska ge det en chans i kombination med löpningen. På en måttlig nivå.

Hej Tobbe,
Grattis till att du är här. Håll i nu. En dag i taget. Ta hjälp av vården, ta hjälp med såna här svåra grejer som det är att bryta ett missbruk. Privata alternativ finns, beroendeenhet i din kommun- kolla på AH här finns tips. Ge dig själv att bli nykter, jobbigt först men sen börjar livet. Kram.
Ps- läs här allt vad du orkar, och skriv!