God morgon! Superkraft är ordet. Kunna äta en elefant i små bitar. Inte kräva omedelbar behovstillfredsställelse utan klara att vänta in- gäller i hög grad också i relationer, tänker jag.
Nu tar vi den under armen som en Birkin-baguette (väskan alltså) och travar ur och gör världen lite bättre. Kram 🥰

Jätteintressanta inlägg! Kategorierna lämnar jag därhän, jag identifierar mig inte i någon av dem. Men jag tycker det är så intressant dina experiment med att med meditationens hjälp få signalsubstanserna att kicka in. Jag har skrivit det många gånger men jag får ju inte riktigt några kickar av alkohol. Andra droger funkar bättre, men de har jag just därför hållit mig ifrån. Men, men det är möjligt att jag får kickarna men då måste jag hinka i mig stora mängder i stället (som periodarna om man ska fortsätta att kategorisera). Just det där blir skitjobbigt eftersom jag inte gillar att vara full - eller att det märks att jag är full.
Men jag tror att du är något på spåret som i alla fall jag kan känna igen mig i och det är närvaron. Minns när jag hade varit nykter i två månader första gången jag slutade och för första gången på länge upplevde total lycka och närvaro när jag var på badhuset med sonen. Det är en lyckokänsla som jag inte får med alkohol. Nu tror jag att vi är olika där, vi som skriver härinne, för för några förhöjer alkoholen effekten av njutning kanske, eller är det bara en illusion? För mig är det så i alla fall. Jag har inte använt alkohol för att förhöja upplevelser. Jag blir mest trött. Jag trivs bättre när jag ”är med”. Så konserter, skidåkning etc etc har aldrig varit kantade av alkohol.
Däremot är det fortfarande inte en ickefråga för mig. Jo, i såna sammanhang. Men inte i fråga om att medicinera med det för att höja signalsubstanserna. Jag tror att det bästa vi kan göra är att som du gör hålla hjärnan nöjd och glad. Den vill ha sina kickar. Vi har alla nosat på beroendet och det är en motorväg i kickar för hjärnan. Ingen ansträngning för att frammana effekterna (till en början). Så när vi dippar… när vi av olika anledningar inte är på bra platser då gäller det att se upp. ”Aldrig första glaset” lever också farligt när perioderna av melankoli inträder tror jag. För om behovet av att höja sig blir för stort, så är fallet också så extremt djupt i självkritik etc.
Å andra sidan är tröskeln mindre för oss andra. Jag vill att alkoholen ska vara en ickefråga, men jag tänker att när man har befunnit sig i beroendet, när man har skapat nödvändiga signalsubstanser med hjälp av alkohol så är det aldrig mer en ickefråga. Så om man, som jag, väljer att dricka sparsamt, då är tröskeln lägre tror jag till att medicinera återigen. Men jag tänker också att det inte spelar så stor roll för oavsett vilken av de här grupperna vi tillhör så behöver vi ta hand om oss själva och vår hjärna. Blir riktigt sugen på att pröva meditation, men jag tror att jag skulle behöva plocka fram andra minnen för att få mina kickar. Jag får dem mer av gemenskap tror jag. Och det i sig kan ju vara bedrägligt eftersom det är så vanligt med alkohol i gemenskaps sammanhang.

@Onkel F Jag har gått min egen väg och är rätt bra kompis med alkoholen nuförtiden. Det handlar om att välja och vilja. Gå från ord till handling och ha tydliga mål.

@Kaffetanten88 Tyvärr är jag ju vis av erfarenheten gällande just Venlafaxin också. Så mitt råd till dig är enkelt: Trappa INTE ut den medicinen just nu! Det är oerhört potent medicin och man kan reagera massor på minsta lilla smula upp eller ner. Om/när du ska trappa ut måste du vara i god psykisk balans eftersom själva utsättningen kans skapa psykiska problem.

Jag har snart lyckats trappa ut från 75+37,5 mg dagligen till 0. Jag har gjort ett schema där jag trappar ut en 37,5 mg-tablett per vecka och månad. Jag har hållit på i över 1,5 år och är inte klar förrän i november. I januari är det 2 år sedan jag började trappa ut medicinen.

Att trappa ut venlafaxin just nu skulle bara förvärra ditt mående. All förändring i medicineringen skulle förvärra ditt mående. Tyvärr.

Kram 🐘

@Sisyfos Tack för fina ord ❤️

Kram 🐘

@Sisyfos Jag säger inte att det är normalt, men jag säger att läkarvetenskapen verkar gå bet på att förklara mycket av smärtproblematiken och då känns det som slöseri med min energi att ens söka vård för så diffusa problem.

Jag har rätt stor erfarenhet av vården eftersom min yngsta dotter har mycket vårdkontakter. Jag vet att vården generellt är fyrkantig och att få tänker utanför boxen. Tyvärr. De som gör det har svårt att klara sig i den miljön ett längre tag. Jag vet att ”effektivitet” inte är en drivkraft som är speciellt utbredd, och det finns en enorm utvecklingspotential för att vården generellt skulle kunna bli mycket effektivare. Ett företag som drivs på det sättet hade gått i konkurs för länge sedan.

Så man kan säga att jag vet vad jag väljer bort när jag inte söker vård för diffusa smärtor. Jag gör det som allt ändå kanske landar i när jag väl är utredd: Jag rör på mig dagligen, försöker fylla mitt liv med roligheter och fokuserar på allt positivt i mitt liv.

Sen tror jag som du att syrebrist i musklerna kan vara en förklaring, och att det uppstod just i samband med järnbristen. Att det inte försvunnit när järnbristen var åtgärdad är dock svårt att förstå, men det tar kanske tid helt enkelt.

Kram 🐘

@torpet Ett tips: Närvaropodden. Jag tror att meditation kan hjälpa dig massor. Att gå undan och meditera när behovet av flykt infinner sig. Jag har hört om en man med hög position som gick in på toaletten och mikro-mediterade ibland när han hade tuffa förhandlingar tex. Det hjälpte honom att återfå skärpan och energin ett tag till. Men det krävs daglig träning ett bra tag innan man får optimal utdelning. ”Kapitalet” måste växa till sig lite först 😉

Kram 🐘

Morgon notering. Ja, jag märker hur tankarna drar sig åt hur jag ska hantera resorna och de många tillställningar det kommer att medföra. Oftare och oftare dras tankarna (och kanske känslorna) ditåt. Tror att det trots allt är bra. Det är väl del i den mentala förberedelsen antar jag. Bättre att tänka på det än att inte tänka på det. Då finns ändå något att falla tillbaka på när jag befinner i de situationerna. Vet också hur stark den här dricka vanan är. Vet också att nu sitter jag lugnt och tryggt och andas här i naturen. Finns likson INGA triggers. Nykterheten är så självklar. Resorna och alla tillställningar är alltså den totala motsatsen. Där finns ALLA triggers på en och samma gång. I koncentrat. Så lätt för mig att förlora mig då. Så lätt. Jag blir som ett djur. Handlar på instinkt och impuls. Har inget mer långtgående tänk. Hanterar situationen som ett jagat djur. Jag flyr. Och vad har jag använt som flyktmedel i 25 år? Jo, alkoholen. Att bryta den vanan är inte lätt. När det gäller att tänka "jag klarar det här" så är det helt ärligt när jag tänker på de här situationerna som jag känner ett korn av tvivel. Jag tänker faktiskt om jag ska vara ärlig "vet faktiskt inte om jag kommer att klara det". Så det är en ganska stor varningsklocka. Jag får fortsätta skriva här och fortsätta att mentalt förbereda mig. Kram till alla. Idag halvkrispigt ute! Det får duga :)

Du får bli min livscoach AH, men jag måste ju säga emot dig när du skriver om din kropp och att det är normalt att ha ont… för att du är ditten, datten (kvinna, överviktig, i klimakteriet etc etc) Med den livsstil du har nu borde du inte ens vara särskilt överviktig. Jag har en egensnickrad (men mycket logisk) teori om att den generella träningsvärken faktiskt har med dålig syresättning av musklerna att göra. För mig startade det också med jörnbrist. Övervikt är orsakat av för mycket intag kontra för litet uttag, men du verkar just nu äta väldigt sunt (litet intag) och röra dig mycket och ändå…. Om intaget är litet och du inte går ner så har det en orsak. Du rör dig rätt mycket, uttaget borde vara stort. Men jag tänker att den här jävla värken har en orsak och att det påverkar uttaget. Jag är helt övertygad om att det finns en annan förklaring än ålder, livsstil, kön eller att man har levt med långvarig smärta… - du har ont av smärtan i sig ???? Hur dumt låter inte det. Min teori just nu är bristfällig syresättning av muskler i arbete. Känns som en minst lika logisk teori som att man har ont för att man har ont. Måste bara plantera några tankar hos dig eftersom jag tycker att läkarvetenskapen gör det lite enkelt för sig ibland med ”livsstilssjukdom”.

@Mrx tack för din fråga. Har ingen lust att börja en diskussion igen. Men visst har jag gjort konkreta saker att jag inte har lyckats är en annan sak.

Härligt @torpet!

Jag är också krisperist ❄️ - och morgonist 😄! Och jag förstår så exakt den känslan du beskriver kring när du ska ut på resan… Att ge fasiken i att dricka är man ju bara stolt o nöjd över gentemot andra. Det är ju en själv man är nervös över… 🙄 Att man plötsligt ska byta mindset och snabbt omförhandla vad som gäller och strunta blankt i det som är viktigt (viktigast). Att inte riktigt vilja eller orka det man står i, och därför dricka för att mäkta med… Tror också på att repa! Och också på att mentalt bita sig fast i den där tanken ”Jag är en person som inte dricker (med allt vad det innebär). Så är det bara!”

För mörkt ute ännu för att få riktig koll på krisp-status, men anar lite vita tak och förbereder mig för uppfriskande skrapning av bilrutor om en stund 😆❄️. Kram!!

Förväntningar om att man ska känna sig glad är inte helt lätta. Just en flytt som du har gjort nu är en stor omställning. Det är nog ganska normalt att känna sig vilsen i det. Särskilt när ni inte har packat upp heller. Om jag ska ge dig ett råd tycker jag att du ska ta rygg på AndraHalvlek. Tycker att hon är så bra på att bryta ner sånt som kanske känns övermäktigt i små, små delar. En bit i taget och så gör hon det, bit för bit.
Typ 1 packa upp lådan med x, lägg på rätt plats.
2. Håll köket i ordning.
Så att det blir överkomligt. Lämna ekonomin därhän eller ännu bättre skapa en budget så att du har koll. Det är inte så svårt. Alla inkomster, alla nödvändiga utgifter. Nu pendlar din inkomst kanske lite och utgifterna också, så det är kanske inte helt lätt, men jag tror att det är lättare om du skapar en struktur över det också, så blir oron inte lika stor.
Jag känner igen de här tankarna, när det blir för mycket - kaos, men ordning och struktur hjälper till, så att man sen kan ta en sak i taget. Och AndraHalvlek är en riktig mästare på det 💜. Kanske ska lyssna på mina egna kloka råd och ta med mig AndraHalvlek på axeln idag. Vad skulle hon ha gjort i det här läget?

Jag ska göra ett försök att trappa bort venlafaxinet igen. Ifall det är mängden mediciner jag äter som inte är bra. Sen säger min läkare att den kan skapa obalans. Man fasen va rädd jag är. Är fruktansvärt att trappa ut den den där medicinen. Sista tabletten går ju inte att dela eller något heller.

Tar ett pass morgongympa i dag och sen en cykeltur, lite kultur och musik ikväll - allt som förgyller tillvaron behövs på måttlighetsresan som jag fortsätter på. Jycken är inte okey och träningen har haltat ett par dagar.

Jag har använt programmet, 6 veckor som finns här och klickade också i att jag ville ha återkoppling från rådgivare. Det blev väldigt bra och rådgivarens kommentarer fick mig att reflektera mer, lyckat för min del. Alla är vi väl olika och vad som funkar för dig kan nog bara du bestämma. Lycka till på resan

Jag har utvecklat ett beroende under många år, men det var först i förra veckan som jag tog tag i det hela genom företagshälsovården. De kunde inget göra per sig, men de kontaktade min arbetsgivare med mitt godkännande. Nu har jag tid i morgon med läkare för att få antabus utskrivet. Tyvärr har veckan varit som den varit så jag har druckit 12-15 folköl i flera dagar. Läser av andra att man måste ha tre dagar av nykterhet innan man kan få antabus. Stämmer detta? kommer läkaren i morgon bara att skicka hem mig? får jag erbjudande om avgiftning över helgen så att det går 3 dagar? Jag vill så in i helvete bli av med alkoholen i mitt liv och har precis tagit ett stort steg, men blir livrätt att jag nu inte kan få antabus i morgon.

Det där med att inte kunna redigera 🤬

@Mrx Och om du, utifrån djudpet av ditt hjärta, ställer dig själv samma fråga, vad blir svaret?
@Varafrisk, jag hoppas att det går bra för dig i din kamp mot alkoholen. 💕 Vi gör alla vad vi kan, på vårt eget vis.

Vad har du gjort konkret för att minska ditt eventuella missbruk av alkohol?

Hej,
Ni som bor ihop med en person som har alkoholproblem och dricker allt som oftast/i perioder. Hur beter sig personen då denne har nyktra dagar? Hur är humöret? Hur skiljer det sig från de perioder då personen dricker.

Upplever ni svartsjuka/misstänksamhet? Obefogad sådan.

Hej Tröttiz
Jag läste din text två gånger. Jag behöver verkligen få höra att det blir ju bra när man går. Alla säger detta. Har inte hört någon säga att det blev sämre, att man ångrar sig.
Jag tror jag fastnat i att jag känner ett otroligt ansvar för honom och konsekvenserna för honom om jag går. Jag vet att det är jag som gör att han inte krachar fullständigt. Jag är där och drar upp honom om och om igen. Och nu vet jag också så klart att det inte är mitt ansvar att göra detta. Det konstiga är att jag på nåt knäppt sätt faktiskt känner att jag mår lite bra i den rollen, att få ta hand om och försöka prata till rätta och organisera. För att inte tala om ta på sig uppdraget att hälla ut alkohol och tro att nu kommer här inte drickas mer. Jag hör själv hur korkat allt låter. Därför känns det bra att få skriva av sig och reflektera över sig själv här. Jag kan skämmas över mig själv och mitt beteende.

Ännu en bra jobbdag 🙏🏻 Det börjar verkligen falla på plats nu känner jag. Tempot börjar öka litegrann, osäkerheten är inte riktigt lika drabbande längre. Lite i taget, precis som med nykterheten. Jag tänker att det är superkraft vi fått lära oss - att ha tålamod och sakta men säkert genomföra en förändring i små munsbitar. En superkraft som vi kan använda i andra sammanhang, som i att byta jobb tex. Klarade vi att bli och förbli nyktra, så klarar vi vad som helst typ 💪🏻👌🏻✌🏻👍🏻👏🏻

Kram 🐘

@TappadIgen Ja, de där minnena är luriga. Jag brukar tex tänka att minnet av nybakade kanelbullar är snäppet bättre än kanelbullarna är i verkligheten - om jag vill avstå alltså. Fast just kanelbullar var ett dåligt exempel, för det är ju himmelskt gott 😍 Men andra matsaker, semlor tex. Hur gott är det egentligen? Det är ju trevligt att fika ihop med någon, men de flesta semlor smakar bara…. okej.

Och vi minns ju alla att vintrarna alltid var snöiga och somrarna strålande vackra när vi var små. Eller tvärtom. Jag har starka minnesbilder av regn, regn, regn typ året runt från min uppväxt i gbg 🤣 Plus att vi fyller i luckor som uppstått. Jag har på allvar konfronterats med vissa barndomsminnen som inte alls var sådana som jag minns dem. Jag har ”återberättat” minnena i min skalle tills det blev en sanning.

Och det är just därför man inte bör umgås med fina dryckesminnen. Man ska helst bara fösa dem åt sidan, som en ovälkommen gäst. Inte ställa dem på en piedestal. Just därför är jag lite anti alkoholromantiken generellt. Alla tjatar om uteserveringar. Hur ofta sker det att man sitter på en sådan? Och varför skulle det inte vara lika mysigt med iskaffe i glaset? Det är ju stunden, umgänget, ledigheten, solen som är grejen, inte alkoholen.

Kram 🐘

Tack Dearself! Läkarna har ingen förklaring i nuläget bara att det är något mycket ovanligt. Inget om vad han får för bestående skador. Han är under uppsikt så får han fler proppar måste man operera på ett sjukhus som ligger 20 mil härifrån. Sitter här ensam och det är ju delvis självvalt, för mina allra närmsta vänner finns inte längre av olika anledningar. I en sån här situation är det väldigt viktigt med rätt personer i min närhet. En gång för flera år sedan fick jag ett album med cd skivor av en mycket duktig japansk pianist. Musik att lyssna på när man är ledsen sa min son. Känns skönt att ha den musiken på. Fast jag inte sovit på många nätter längtar jag till morgonen så jag kan åka in till sjukhuset, men jag måste nog få någon sömnmedicin. Nu finns det ju betydligt större möjlighet för din son att få rätt hjälp och därmed inte längre samma behov av själmedicinering.

Kan du vända på frågan och skriva:
Är det värt att resa mig upp och be om hjälp som jag verkligen behöver för att kunna leva mitt dyrbara liv så gott jag förmår eftersom jag är viktig, värdefull och behövd?
Kram!

Ja, du kan hjälpa om hon är mottaglig. Det ligger väldigt ofta massa skuld och skam bakom. Inte sällan stolthet med. Att "falla" för etanol med sockerlösning är lätt. Hela samhället är ju uppbyggt på att det är pricken över i:et vid de flesta tillställningar så det är så svårt att vara den som inte fixar. Skammen det för med sig gör att man bara vill gömma sig. Så tänk på det när du pratar med din syster. Prata med henne så att hon känner stöd och kan bevara sin värdighet / stolthet om du förstår vad jag menar.

Det kan vara svårt att komma igenom den hårda fasad man byggt upp för sig själv och alla runtomkring. Värt att tänka på.

Hon har massor att vinna på att sluta. Sova bättre, minskad ångest (det är en ångestdrog) och ett inre lugn. Livet blir inte sämre utan. Läs under vidare livet ska du se. Säg till din syster att hon kan gå in och kika här under förändra. Det finns massor av historier och klokskap.

Sist men inte minst. Heja dig som tänker så om din syster. Min skickade länken till detta forum för 15 mån sedan. Jag har varit nykter sedan dess ❤

Du kan va amazing @annabell 🦆och tack fina @sattva 😍

Hm jag tvekar ibland inför mina småttiga redogörelser för diverse grejer- glassintag och annat för endast en mycket marginell intesseklubb. Men. Det är sällan större än så men heller inte mindre..
Idag har jag tex haft väldigt mysigt med att plantera om/fylla på jord i mina krukväxter och peta ner näringspinnar och det hade jag inte orkat och framförallt inte hittat nån mening i en onsdag för två år sen.
Härom dagen passerade jag mina ”gamla kvarter”. De kvarteren och den mörka hösten. Inga bra minnen för mig, jag tänker på mig själv som att jag grät högt på insidan men var så himla tyst. Som skriet fast osynligt? Jag var nog aldrig, sällan, glad bara av mig själv.
Jag känner en viss befrielse i att ha flyttat därifrån, har inte tänkt på det förrän just härom dagen. Jag tycker om mina nya kvarter mer, finns inget här som mörkar ner förutom att jag för väldigt många år sedan blev vittne till en allvarlig trafikolycka en korsning bort.
Jag kan inte låta bli att tänka på den varje gång jag passerar övergångsstället och jag tänker att det inte är något umbärande att få påminnas om att man är dödlig.
Det låter som en dyster dag men nej inte! Roliga möten, massa post-it-lappar på mitt skrivbord- en LÖPRUNDA post förkylning. Sushi och Alla mot alla och vinröda lackade ljus (nyhet för mig). Funderar på om det är yta eller existensialism eller lite av båda.
Godnatt kompisar! ❤️

Hej,
Att springa kan ju vara väldigt bra både för kroppen och psyket. Och KBT kan säkert också ge dig verktyg att hantera ångest. Och så kan man ju tänka att vi är programmerade att oroa oss eftersom vi människor tidigare levde som jägare och samlare och var tvungna att förutse och undvika faror för att överleva. Så vi får vara snälla mot våra hjärnor och tänka ok, nu är jag stressad och orolig- typiskt homosapiens... 😊

Hej Axianne,
Du skriver så klarsynt och klokt om din situation. Jag tror på dig, att denna gången har du hittat rätt i tänket för att fortsätta vara nykter. Och jag är helt på din linje med babysteps, tillåt dig själv att njuta av godis, man behöver inte förändra allt på en gång. Sen vartefter upplevde jag att det ena nyttiga valet födde det andra. När alkoholen försvann kändes det vartefter skönt att minska på andra onyttigheter. Och ju nyttigare jag äter desto mer avlägset känns det att jag skulle dricka alkohol. Men som sagt, var sak har sin tid, och det är inte bråttom. Istället för träning, gillar du kanske att promenera? Att bara gå långsamt i en skog eller park är väldigt välgörande tycker jag. Eller raskt om man behöver bli av med negativa känslor. Styrka till dig!

Min syster är alkoholist vilket vi I familjen precis fått reda på. Hennes liv har kollapsat helt och hon riskerar att förlora sin sambo och barn.
Kan vi hjälpa henne? Tycker att överallt man läser står det att dem själv måste inse och ta hjälp.
Ska man bara stå bredvid och se på när någons liv förstörs?

Känns som vi famlar I mörker och inte vet hur vi ska gå tillväga och bemöta detta.

Alla tips tas tacksamt emot.
Dels hur vi ska bemöta henne och dels var vi kan vända oss för hjälp till henne och även till oss så vi kan förstå mer.

Jag har inget svar att ge dig, mer än att du nog har svaret själv? Jag tror det är svårt att bryta all tillförsel av stimulans - samtidigt. Jag tror- eller till och med vet- att fysisk aktivitet gör ganska mycket för sinnesro och lugn-hormoner. Inte säkert du vill springa en mil på gymmets löpband. Men promenader (ombytt- och snabba), kanske träna via youtube (yoga/stretch) kan vara lagom och min erfarenhet är att fysisk utmaning sänker sötsug. Det är som om kroppen ”vill” nyttigare när en tar hand om den lite snällt. Kram!

@Se klart @Andrahalvlek @Ase Tack för era kommentarer!

Det är väl så som jag tänkte att det kanske inte är någon som låter sig kategoriseras så enkelt. De kategorier jag har fått fram kan säga något om hur vi är som grupper, men när man tittar på en enskild individ så kan det vara svårt att hitta dess exakta plats. Litegrann som Heisenbergs osäkerhetsprincip, även om inte det heller är en perfekt analogi.

Angående meditation. Jo, jag mediterade innan jag slutade att dricka men inte lika systematiskt som nu och för mig har det gjort en så stor skillnad. Jag har t.ex. förmodligen världsrekord i att vara ouppmärksam, fortfarande nu när jag mediterar men det har blivit bättre. Förra hösten hade jag en sten i skon som satt på ett ställe. Jag skulle ta ut den men glömde bort det och gick någonstans närmare 20000 steg med stenen i skon och när jag kom hem tog jag äntligen ut stenen och hade en blodfylld blåsa under foten där stenen var. När jag tänkte tillbaka så kunde jag nu minnas hur det hade gjort ont hela tiden, men inte tänkt på det. När jag bodde utomrikes och körde till jobbet så märkte jag först när jag parkerade hur jag svettades så att det droppade. Jag hade kört med värmen på full blås en varm eftermiddag hela vägen hem. Jag satt i badkaret och läste en bok och måste ha stött till proppen så att den lossade. Jag var inne i boken och blev uppmärksam först på vad som hänt när det sista sorlande ljudet av det sista vattnet åkte ut från badkaret. Först då märkte jag hur kall jag var om huden och hur tung min kropp kändes nu när vattnet inte längre bar mig.

Av den anledningen är det kanske inte så märkligt att jag inte har tänkt på den här fysiska förnimmelsen av belöningssystemet som är igång förrän nu. Jag vet ju fortfarande inte exakt vad det är. Det är ju inte välbefinnandet i sig alltså utan den fysiska känslan. Sen kan jag inte vara 100% säker heller på att det verkligen var så jag kände av alkohol, då det bara är ett minne, och jag är nyfiken, men inte tillräckligt nyfiken för att utföra experimentet.

Nu är du igenom @sattva och ibland är känslan ”inför” värre än själva görandet och varandet. Förstår att er hund och minnena behöver tid och omsorg. Extra varm kram denna mittemellan mitt i veckan kväll. 🌸💕

@gros19 men vad fruktansvärt !
Önskar jag kunde göra nåt för dig !
Hoppas hoppas det släpper ! Har läkarna nån förklaring ?
Jag känner så med dig ! Stor varm kram !

@gros19 men vad fruktansvärt !
Önskar jag kunde göra nåt för dig !
Hoppas hoppas det släpper ! Har läkarna nån förklaring ?
Jag känner så med dig ! Stor varm kram !

Tack för alla peppningar och fina kommentarer! Ni är så vänliga och omtänksamma, allihop! Jag önskar jag hade hittat den här sajten tidigare, då hade det förmodligen varit lättare att hålla näsan ovanför ytan, men jag är glad att vara här nu. Jag har inte hunnit med att läsa så många andras trådar, men det kommer säkerligen när jag acklimatiserat mig.

Jag kom på när jag loggade in här igen att jag är lite kluven avseende hur engagerad jag ska vara i detta forum när jag skriver. Saken är den att de senaste dagarna när jag skrivit av mig och grävt i min livshistoria, så har jag samtidigt tänkt på alkohol _mycket_ mer än jag gjort sedan jag slutade dricka. Det är ju inte så konstigt eftersom allt här i forumet är fokuserat på alkoholproblematik och nykterhet, men jag måste balansera behovet av att få dela med mig, med att också väga upp riskerna när jag gräver upp och berör alla de känsliga saker jag ju faktiskt druckit för att glömma.
Vi får se hur jag gör med detta.

Jag har i alla fall haft en bra dag och just nu finns ingen anledning att rapportera in något alkoholsug eftersom det inte funnits på många veckor. Däremot har det dykt upp ett annat sug som börjar störa min sinnesro.

Jag har ökat min godiskonsumtion ganska rejält sedan jag slutade med alkohol. Sockerdjävulen (eller snarare kolhydratsdjävulen) är näst efter alkoholsatan min största fiende. Tanten har grävt djupt i både kakburkar och godispåsar på senare tid och om man brukar tappa kilon när man slutar dricka, så lär jag inte göra det eftersom jag i stället ökat mitt sötsaksintag alldeles för mycket.

Så just nu ser jag längtan efter godis, kakor, bullar, snacks och onyttig, flottig snabbmat som ett växande problem och fasen vad jag känner igen detta från när jag var på behandlingshem. Kiosken där hade strålande tider när vi från rehab drällde in i flock och länsade hyllorna. Det var bara cigarettrökarna som höll sig i skinnet bland godsakerna, men i stället verkade blossa dubbelt upp mot innan. Är det inte det ena, är det lätt att det blir det andra?

Jag har en önskan att hitta en sund livsstil nu, och det största steget är ju redan taget. Jag har avstått från alkohol och har för avsikt att fortsätta med det. Men min kropp behöver nyttig och näringsrik kost, inte socker och transfetter. Och likförbannat är det ju de sämsta sakerna jag längtar efter. Jag är nästan som en alkis när tankarna börjar leka med att trycka i mig en 200 grams chokladkaka eller frossa i chips med dip, cashewnötter, pommes frites, wienerbröd och syltmunkar.

Så jag har försökt behärska mig något så när men jag vet så väl att min beroendehjärna hanterar snabba kolhydrater på samma sätt som alkohol. Jag lämnar inget kvar. Allt ska ätas upp och det finns inte en chans att jag sparar lite av godispåsen till senare. Det blir inte bra. Jag vill inte ha det så, men kan ju inte avgifta mig helt från både socker och alkohol samtidigt? Då är det nog raka vägen tillbaks in i ett återfall, säger jag med bred erfarenhet av den typen av återfallstriggers.

Men vad gör man i stället? Det finns inte så många stimulantia att tillgå för mig längre. Alkohol går bort. Rökning har aldrig varit min grej. Knark är självklart uteslutet (jag har aldrig provat ens att röka på) och sex är ju rätt borta från kartan eftersom jag hatar min övervikt och dessutom inte haft någon nära relation på åratal. Jag brukade träna överdrivet mycket förr i tiden, och det sägs ju ge en kick, men jag hatade varenda sekund eftersom jag enbart späkte mig i löpspåret, simhallen eller på gymmet för att kunna hålla vikten, inte för att må bra.

De senaste tre dagarna har jag ändå kört en viss nedtrappning på godisfronten och jag har faktiskt upplevt en liten gnutta fysiskt välmående när jag ätit nyttigt och undvikit socker. Jag tar små babysteg och vill inte plåga mig för hårt. Om det visar sig att min beroendehjärna absolut måste ha en Snickers i kväll, då tänker jag ge vika. Hellre det än att trilla dit på något annat som är mycket farligare än socker ...

Kram på er!

Fy så jobbigt, men finns det inte AA via Skype eller liknande?

Nej Dearself det är inte för personligt. Min son har diagnoserna störningar i autismspectrat och ADD och nu är han ju också röstpåverkad. Boendet är för sk dubbeldiagnoser missbruk/psykisk störning

Men något riktigt förfärligt har hänt mardrömmen är inte över. Vi skickades hem från psykakuten och han var hemma ytterliggare drygt ett dygn då jag kände det här är inte ok. Visste jag innan men tvivlar på mig själv när han blev hemskickad.

Han är nu inlagd på neurologen, det är något fel på hjärtat som gjort att blodproppar skickas till hjärnan. Han kan röra sig, tala, men förstår inte vad man säger och han ser inte. Det är så fruktansvärt otäckt. Han hörde vi var hos honom och sa konstigt jag hör er men jag ser er inte. Det är så förfärligt så jag tror jag drömmer. Något sånt här skulle jag aldrig kunna tånk mig, men jag lever mitt i min mardröm.

@Annja
Grattis till många (50) alkoholfria dagar! Det är superbra gjort tycker jag 👍
Jag kommer väl traskande en bit bakom dig ... 🤗

Jag fixar inte att följa trådarna eller skriva så mycket här men 50 alkoholfria dagar har jag fixat utan större problem iaf👌
Heja mig och heja alla ni kämpar därute 🥰

Tack för ditt svar!
Hör att även din helg varit tuff :(
Hatar verkligen psykakuten . Man får vänta så länge och vet dessutom aldrig om man får hjälp el bara blir hemskickad efter många timmars väntan .
Hoppas ni fick hjälp och att han låter bli drogerna så han kan få fortsatt medicinering !
Förstår är en dina känslor . Det svänger så . Ibland vill man bara släppa allt o låta dem klara sig själva för att i nästa sekund vara beredd att göra allt .
Här är det lugnt för stunden men jag kan aldrig koppla av för det kan vända fort.
Dock har det blivit lite ändrade förutsättningar då min son fått 2 diagnoser . Den ena ger rätt till medicin och den andra rätt till hjälp från samhället . Vill inte skriva för mkt men jag hoppas det kan bli en vändning . Har inget med intellektet att göra men jag förstår mer hans svårigheter och val av att självmedicinerar nu och jag tror det blir som en förklaring till hans beteenden för honom själv .
Vet att du nämt att din son har diagnoser .
Funderar lite på ” boendet ” du säger att din son har . Har det med dem att göra ?
Svara om du vill . Förstår om det blir för ” personligt ”.
Kram och hoppas läget är bättre hos er !

Tack för ditt svar!
Hör att även din helg varit tuff :(
Hatar verkligen psykakuten . Man får vänta så länge och vet dessutom aldrig om man får hjälp el bara blir hemskickad efter många timmars väntan .
Hoppas ni fick hjälp och att han låter bli drogerna så han kan få fortsatt medicinering !
Förstår är en dina känslor . Det svänger så . Ibland vill man bara släppa allt o låta dem klara sig själva för att i nästa sekund vara beredd att göra allt .
Här är det lugnt för stunden men jag kan aldrig koppla av för det kan vända fort.
Dock har det blivit lite ändrade förutsättningar då min son fått 2 diagnoser . Den ena ger rätt till medicin och den andra rätt till hjälp från samhället . Vill inte skriva för mkt men jag hoppas det kan bli en vändning . Har inget med intellektet att göra men jag förstår mer hans svårigheter och val av att självmedicinerar nu och jag tror det blir som en förklaring till hans beteenden för honom själv .
Vet att du nämt att din son har diagnoser .
Funderar lite på ” boendet ” du säger att din son har . Har det med dem att göra ?
Svara om du vill . Förstår om det blir för ” personligt ”.
Kram och hoppas läget är bättre hos er !

Har skrivit här förut och haft problem många år. Förra helgen skrev jag ett brev till min fru att (efter vårt senaste snack för 1 år sen kring detta) att inget förbättrats. Jag har bara blivit bättre på att smyga, på att anstränga mig och visa mina bakis dagar att jag kan jobba och slita hemma och på jobbet för att intyga. Enda resultatet är att jag är mer sliten än nånsin och vem vet vilka inre fysiska problem jag fått i kroppen. Nu har det kommit till en punkt när jag inte orkar parera allt längre. Därav mitt brev och vårt snack. Sen åkte hon iväg en vecka med jobbet. Vilket har inneburit konstant kvällsfylla och hemsk bakfylla på jobbet. Jag klarade inte att vara ensam hemma helt enkelt. Har under 5 års tid bedyrat för min läkare att jag i princip är nykterist, då jag har dåliga blod och levervärden så de utreder och behandlar andra sjukdomar. Min läkare umgås och är vän till min familj, bor på liten ort så alla känner alla. Vilket gjort det jobbigt att erkänna. Ringde kry igår i hopp om att få medicin utskriven som gör att jag inte ger mig själv möjligheten att dricka. Satt med telefonen i handen i 2 timmar å vänta, betalade, för att under dålig uppkoppling höra att jag måste ta det med min husdoktor. Efter lite diskussioner sa jag att det inte kommer ske och avslutade ”hjälpen”. Skönt att inte va själv med barnen imorn utan få hem henne som ett stöd och pepp. Hur söker jag hjälp annars? Jag jobbar mycket och bor i glesbygd så finns inte AA hur som helst ja kan fara på. Är det värt att krypa till korset för min läkare att be om läkemedel efter allt?

Jag tror ju att det du beskriver är ett exempel på hur livet är. Ups and downs litegrann. Ibland mer än annars. AH skriver om D-vitamin och det har jag också erfarenhet av att det kan behövas.
Jag tänker på några saker när du skriver att det känns som att du tänker att mycket beror på dig. Din sambo kanske är lite nere nu också. Det kan ju bero på hennes mående och inte ha med dig att göra alls egentligen. Min sambo har årstidsbunden nedstämdhet, jag brukar säga när det är dags för hen att äta D-vitamin. Det är lite jobbigt när båda är i det läget. Jag tänkte lite att du hamnade i lite samma läge med din bror. Att du tog det lite personligt när han sa att han inte ville följa med och träna. Nu kanske han hade druckit också, men jag tänker att syskonrelationer är lite extra knepiga ibland, det finns så mycket från förr. Men om man ser det lite utifrån hur det skulle kunna se ut så finns det en lyckad person med fru och barn som dessutom tränar. Å så finns brorsan som kanske jämför sig och är lite ledsen, känner sig liten i sitt förhållande till exet och kanske även till dig. Jag har ju ingen aning om det är så, så ta det med en nypa salt, men det kan finnas så många anledningar till att han avvisade dig som i själva verket har med honom att göra.
Jag tänker att vi alla måste få tyst på den där rösten som talar om att vi inte riktigt duger som vi är. Bryta tankemönstren, träna, meditera. Det går ju över, men det är sjukt jobbigt att vara där när det börjar mala på det där sättet som du beskriver. Vänd blicken utåt säger de i aa har jag för mig. Gör gott för andra.
Hoppas du inte tar illa upp, jag famlar lite som du just nu i mitt mående. Är inte riktigt van med svackor på det här sättet och det är inte så lätt att tillämpa det man kan praktiskt, men jag tänker att det vänder.

Jag tror ju att det du beskriver är ett exempel på hur livet är. Ups and downs litegrann. Ibland mer än annars. AH skriver om D-vitamin och det har jag också erfarenhet av att det kan behövas.
Jag tänker på några saker när du skriver att det känns som att du tänker att mycket beror på dig. Din sambo kanske är lite nere nu också. Det kan ju bero på hennes mående och inte ha med dig att göra alls egentligen. Min sambo har årstidsbunden nedstämdhet, jag brukar säga när det är dags för hen att äta D-vitamin. Det är lite jobbigt när båda är i det läget. Jag tänkte lite att du hamnade i lite samma läge med din bror. Att du tog det lite personligt när han sa att han inte ville följa med och träna. Nu kanske han hade druckit också, men jag tänker att syskonrelationer är lite extra knepiga ibland, det finns så mycket från förr. Men om man ser det lite utifrån hur det skulle kunna se ut så finns det en lyckad person med fru och barn som dessutom tränar. Å så finns brorsan som kanske jämför sig och är lite ledsen, känner sig liten i sitt förhållande till exet och kanske även till dig. Jag har ju ingen aning om det är så, så ta det med en nypa salt, men det kan finnas så många anledningar till att han avvisade dig som i själva verket har med honom att göra.
Jag tänker att vi alla måste få tyst på den där rösten som talar om att vi inte riktigt duger som vi är. Bryta tankemönstren, träna, meditera. Det går ju över, men det är sjukt jobbigt att vara där när det börjar mala på det där sättet som du beskriver. Vänd blicken utåt säger de i aa har jag för mig. Gör gott för andra.
Hoppas du inte tar illa upp, jag famlar lite som du just nu i mitt mående. Är inte riktigt van med svackor på det här sättet och det är inte så lätt att tillämpa det man kan praktiskt, men jag tänker att det vänder.

Jag tror ju att det du beskriver är ett exempel på hur livet är. Ups and downs litegrann. Ibland mer än annars. AH skriver om D-vitamin och det har jag också erfarenhet av att det kan behövas.
Jag tänker på några saker när du skriver att det känns som att du tänker att mycket beror på dig. Din sambo kanske är lite nere nu också. Det kan ju bero på hennes mående och inte ha med dig att göra alls egentligen. Min sambo har årstidsbunden nedstämdhet, jag brukar säga när det är dags för hen att äta D-vitamin. Det är lite jobbigt när båda är i det läget. Jag tänkte lite att du hamnade i lite samma läge med din bror. Att du tog det lite personligt när han sa att han inte ville följa med och träna. Nu kanske han hade druckit också, men jag tänker att syskonrelationer är lite extra knepiga ibland, det finns så mycket från förr. Men om man ser det lite utifrån hur det skulle kunna se ut så finns det en lyckad person med fru och barn som dessutom tränar. Å så finns brorsan som kanske jämför sig och är lite ledsen, känner sig liten i sitt förhållande till exet och kanske även till dig. Jag har ju ingen aning om det är så, så ta det med en nypa salt, men det kan finnas så många anledningar till att han avvisade dig som i själva verket har med honom att göra.
Jag tänker att vi alla måste få tyst på den där rösten som talar om att vi inte riktigt duger som vi är. Bryta tankemönstren, träna, meditera. Det går ju över, men det är sjukt jobbigt att vara där när det börjar mala på det där sättet som du beskriver. Vänd blicken utåt säger de i aa har jag för mig. Gör gott för andra.
Hoppas du inte tar illa upp, jag famlar lite som du just nu i mitt mående. Är inte riktigt van med svackor på det här sättet och det är inte så lätt att tillämpa det man kan praktiskt, men jag tänker att det vänder.

Ja, sorgen måste få finnas och det är kanske inte så konstigt om vi även blir trötta av sorg.
Styrka till dig! 💕

Tror att det finns några stycken som har skrivit hör tidigare. Ställ frågan i förändra-forumet, så får du kanske svar. Efter att ha läst härinne tror jag inte att det är så enkelt som att byta ätande mot drickande. Jag tror det händer nåt med näringsupptaget som kanske gör det lättare att hamna i ett beroende. En kombination kanske.

Det går, många har lyckats. Kämpar själv med att få ordning på drickandet. Men många behöver hjälp, det kan vara svårt ensam. Testa AA? Testa vården (antabus med mera). Bra första steg att skriva här i alla fall.

Dagar och veckor går men tröttheten består. Lite så skulle jag kunna sammanfatta senaste tiden. 👀
Sedan jag plötsligt stod där (igen) med en öl i handen i slutet av juli har det ju gått ett tag och jag hade så hoppats att jag skulle vara piggare och må så mycket bättre vid det här laget. Ibland blir jag orolig för att det skall vara något allvarligt så som var fallet när hade mitt första längre uppehåll sommaren 2020 när tröttheten inte gav sig. När jag rannsakar mig lite inser jag dock att den tröttheten var annorlunda, helt förlamande. Jag klarar trots allt av att på ett hyfsat sätt sköta heltidsjobb, gård och djur även om det är så mycket mer jag önskade att jag hade ork att göra.

Någon gång då och då dyker tanken upp att om det nu inte blir bättre än så här så kanske det är lika bra att dricka, vad har jag att förlora. Lika fort som denna tanke kommer försvinner den när jag påminner mig om den helt avskyvärda abstinens jag fick i juni. Jag vilar fortfarande tryggt i beslutet om 12 helt vita månader, dit skall jag banne mig ta mig trött eller inte. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge sägs det ju, nog skall jag också bli piggare och få mer ork med tiden 😊 Om inte så har jag i alla fall sluppit ångest, skakningar som inte går att kontrollera, illamående och yrsel

Har ju inte varit här inne på länge så jag skall ta och läsa i kapp mig lite. Hoppas så att det går bra för er alla och att ni mår bra, gamla såväl som nya på forumet 🧡

Varmt välkommen hit, Wskwwmamman!

Du har redan fått ett fint svar här, vill också titta in och hälsa välkommen. Du berättar om din mamma där det eskalerat igen med alkoholen och hennes beteende i samband med att hon dricker påverkar alla runt omkring mycket negativt. Du känner dig arg och frustrerad över att hon inte tar något ansvar och verkar skjuta detta ifrån sig när hon är nykter. Tufft verkligen och inte så konstigt att en kan reagera starkt själv i en sådan situation, alltså som att skrika och vråla, även om det just då kanske inte är konstruktivt så låter det som något som skulle hända vem som helst i en liknande situation.
Ni runt omkring henne har försökt allt i omgångar, pratat, hällt ut alkohol, satt gränser mm och kan tänka mig att du och ni andra är dränerade på energi, kraft och ork. Nu försöker du söka stöd och lösa detta från ett annat perspektiv genom att du vänder dig hit och efterfrågar tips, bra gjort.

Tänker också att sådant som du gjort, att inte svara på fylle –sms, börjat fundera på gränser när det gäller barnen, när träffas när inte, är sådant flera i liknande situationer är hjälpta av. Ibland kan det vara skönt att prata med någon för att tydliggöra och lära sig se vad en redan gjort, kan göra mer av, vilka gränser en kan sätta och hur en kan börja ta bättre hand om sig själv.

Hur ser ditt stöd ut idag? Det kan finnas anhörigstöd i kommunen, via VC och du kan ringa Alkohollinjen och få stöd som anhörig, 020-84 44 48. Bara en tanke, kanske sådant du redan känner till.
Ibland är det också just det du gör lite av om jag förstår dig rätt, att du ger det en paus. Det finns ingen hjälp som kan hjälpa någon som inte vill ta emot den.

Fortsätt skriva och läsa här, ibland behöver en skriva flera gånger för att en tråd ska få mera fart!
Igen Varmt välkommen!

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hå hå hå…. Inte vän med det nya forumet. Galet att inte kunna redigera och trist att inte kunna gilla. Det kan bli lite hursomhelst… Annars är allt bra! / mt

Åååh❣️StortGrattis kära MM❣️
Fem år, fantastiskt! Glad att jag lyckades se din hälsning, är sällan härinne numera. Tänker emellanåt på dig, alltid med värme och en förhoppning om att du lever ett gott liv🍁
Allt det bästa är min önskan från mej till dej 🧡 / mt

Åååh❣️ Stort Grattis kära MM ❣️
Så glad att jag lyckades fånga in ditt 5-års-inlägg, är sällan härinne numera. Tänker på dig nu och då, alltid med en förhoppning om att du lever ett bra liv. Härligt att få din hälsning. Allt det bästa är min önskan från mej till dej💕 / mt

@Kennie jag har svårt att med yoga
Jag ha börjat springa .
Och köra övningar hemma.
Jag önskar så att jag ej slapp att oroar mig hela tiden
Gå hos en kbt terapeut

Ångesten och deppigheten släpper inte. Vi har flyttat och jag älskar nya huset men jag kan inte vara glad. Är bara sjukt orolig för allt. Ekonomin som är i botten. Någonstans har jag packat ner sonens mediciner men jag vet inte vart så jag har bara lite kvar. Jag måste hitta dem idag. Stress och stress. Sonen är sjuk och är hemma. Det var ångest ett tag då jag trodde han skulle få lunginflammation. Jag har svårt att tänka positivt just nu. Jag vet att jag borde men känner bara ångest och stress!

Länge sen nu, hoppas allt är bra med dig ❤️

Kram 🐘

@Annabell Allt det där skriver jag under på. Bra punkter! Kram

@torpet
Krisperist! (krisperiod på autocorrect)
Jag går med i din klubb och avger också ett löfte att aldrig med förolämpa de vackra morgnarna! Tack för fin läsning 💕

Hej, jag tvivlar också! Min man dricker också för mycket fast bara på helgerna. Både fredag lördag och alltid mera när jag inte är med. Vi har haft det här problemet i 15 år och alltid tyckt olika om det, och blir alltid osams om det. Vi umgås bara med folk som vill dricka, har slutat med att jag inte gärna bjuder hem folk på middag.
Det är tufft när man tvivlar på sin egen åsikt, tänker att det inte är så farligt. Tänker att det är mig det är fel på som överreagerar! Skönt att höra att det är ok att lita på sin magkänsla! Han har försökt att dra ner på mängden, det går bra ibland men jag har fortfarande ont i magen inför varje helg. Jag skulle önska att han gjorde ett uppehåll en längre tid, eftersom han har svårt att hejda sig när han väl börjat dricka, men han vägrar.
Jag är livrädd att konfrontera honom om det, är så rädd att om han var tvungen att välja mellan mig och alkoholen att han väljer alkoholen! Skönt men tragiskt att vi är flera i samma båt här, men man känner sig inte lika ensam!Kram!

Du är amazing @Seklart ❤️⭐️😊!!

@Axianne Starkt o modigt av dig att dela din historia med oss! Önskar verkligen att det läget du kommit till ska göra det möjligt för dig att hitta nya vägar i livet! Du har onekligen kommit en bra bit på vägen... Fortsätt att skriva här både för din egen skull men också så att vi kan följas åt för att stödja o peppa varandra!
🤗

Tack @Axianne för dina insiktsfulla och ärliga inlägg, jag blir så berörd, du förmedlar stor styrka i färden med att byta kurs! Du skrev ”men jag har inte varit nykter eftersom jag inte har haft ett nyktert tänk.” Viktigt detta, tror verkligen det nyktra tänket är en grundbult! 🙏☀️

Fy tusan vilken historia.

Väldigt starkt av dig att vara så ärlig. Du blir nog en insperation för många här som kämpar.
Otroligt vilket jävla gift det här är och hur människor fortsätter att hälla i sig trots förlorade jobb och relationer.
Du måste vara rädd om dig och din kropp. Dessa mängder klarar nog inte kroppen hur länge som helst.

Skickar en stor kram

@Andra halvlek Ja, dina tips tar jag med mig. Det är så himla mycket en mental inställning. Ingen kommer ju tvinga i mig något. Jag äger beslutet! Idag strålande sol. Redan varit på gymet och på vägen hem i bilen ett så vackert landskap att jag kunde gråta. Frost, dagg, motljus, vindstilla, orange, rött, gult och färger utan färger i det helt vissna. Dessa tillstånd är också viktiga att komma ihåg. Inte bara tänka tillbaka på allt helvete alkoholen gett. Dessa nyktra, krispiga mornar. De är guld. De är antagligen meningen med allt. Ingen lust att någonsin igen förolämpa dessa mornar med bakfylla, ångest, och självömkan. Vill ta emot dem med öppna armar och lägga dem i minnesbanken att ta fram när det är nollgradigt, regn, blåst och en grå filt över hela tillvaron :) Idag ska dagen gå i krispets tecken. För jag är en krisperist! Kram till alla!

Härligt när man får såna där nyktra dagobert-vanor 🥳, jag började ha fasligt stökigt kring mig- särskilt hemma- för att liksom ”se gärna in i min röra - här finns inget att dölja” önskar dig en fin dag, sol här ☀️☀️

Tack för ditt meddelande i min tråd @Varafrisk 💞! Många tankar och massa pepp från mig till dig ❤️!

@Axianne vad berörd jag blir över det du skriver. Jag tror på dig! Fortsätt skriva så vi får följa din resa.
Vi har ju lika många dagar du och jag så vi kan följas åt 💖

Heja dig kloka @Kungslilja 💪🏼⭐️! Hoppas att den här dagen också får bli vilsam från A-tankar! 💞

@MondayMorning 5 år! Det är verkligen stort! Varmt Grattis🤩🤗

@Ida123
Ja ... Har själv ett kraschat förhållande, dels pga alkohol. Jag är som du, också en "smart tjej". 😉 Hörde också av vänner att jag borde gå.. Men mitt svar var att mot mig är han snäll, nykter är han helt annan.

All kärlek i världen rår inte mot det. Alkohol. Vill inte den andra sluta, så blir det så. Det trista är att man aldrig kommer att bli viktigare än alkohol är då det kommer in ... Den har en jävla kraft. Som mitt ex sade, jag kan inte kontrollera det. Nä, jag vet ... 😔 Så ändrade han helt, kunde bli aggressiv, fräck och stingslig. Dr jekyll och mr hide

Först mot slutet satte jag gränser, kanske jag borde ha gjort det tidigare för både honom och mig. Vet inte.
Just då jag var inne i det hade jag länge en spärr att diskutera min upplevelse med drickande med honom. Antar att det är rätt vanligt hos anhöriga. 🙄 Så här i efterhand ångrar jag att jag inte tog upp det mer och ångrar även de gränser jag inte satte. 🤔 Men jag tänker att jag gjorde mitt bästa - just då. Och just då var jag slut, hans drickande gav mig oro, sämre sömn och matintaget påverkades och ändå höll man sig kvar.

Nyligen har han ringt mig onykter. Jag har lugnt meddelat honom att han gärna får ringa mig - nykter. Det tog han in och har hållit. Han har berättat om planer för framtiden, vilket innebär mindre alkohol. Kanske berättar det som kompis till mig eller försöker "håva in mig tillbaka", får vara försiktig där kanske att jag inte agerar med känslorna igen i stället för förnuftet. Han har långt missbruk bakom sig så han har lång väg upp.

Alltför sent gick det in i mitt huvud att man inte kan förändra någon annan, men att man kan fatta beslut i vad man själv pallar med och vill/inte vill vara i.

Det där med att bryta som du skriver... Till slut var det bara stopp för mig. Jag orkade helt enkelt inte. Om jag nådde min botten, gräns för vad jag mäktade med. Då konstaterade jag att läget gått för långt. Borde ha gått tidigare, satt gränser tidigare, ja något (!!) för jag var infernaliskt trött samtidigt som jag dock började känna någon slags sinnesro. Konstaterade att hans beroende dragit ner mitt välmående väldigt mycket. Tyvärr. Tappade mig liksom på vägen, men nu på väg upp. Är singel och gör det jag värdesätter och ger mig glädje. 💕 ☀️ Emellanåt kommer en sorg över att inte jag är med honom, men hastigt skjuter jag undan det med tankar att jag inte vill anpassa mitt liv efter alkohol. Jag vill ha annat av livet liksom. Tänker ofta även på :
** Ett sunt förhållande ska forma ett vi utan att förstöra ett jag. ** Att jag gör det jag mår bra av, vill vara i en sund relation.

Sköt om dig, ta hand om dig själv.
Fråga dig vad som är viktigt för dig och hur du vill leva. 🌹
💕

@torpet Den stoltheten ska du verkligen omfamna! Jag var tidigare en festprisse av rang och det som oroade mig mest var att inte bli trodd på, att jag menade allvar. Att folk skulle reagera med ett ”jo, tjena kom igen om några veckor”. Men med drygt 600 nyktra dagar i bagaget kan jag ge mentalt ge den inställningen fingret. Jag vet att jag kan och jag vet att jag har tagit rätt beslut. Och den känslan blev stark redan efter 3-4 nyktra månader.

För övrigt var det ingen som ens reagerade så, det var nog alkoholdjävulen i min skalle som försökte en luring. Om någon hade reagerat så hade jag förhoppningsvis bara ryckt på axlarna. Eller så hade det triggat min vinnarskalle lite kanske.

De enda negativa reaktionerna jag fått är ”ska du inte dricka alls längre, ska jag dricka ensam då?” Lite surt och vasst i stundens hetta. Jag har bara beklagat och svarat att jo, så är det. Vid nästa tillfälle har jag fått massivt stöd från just dessa människor, som sedan anförtrott mig att de nog också borde sluta eller åtminstone dra ner på drickandet. Så problemet låg aldrig hos mig, utan hos dem.

Kram 🐘

@Charlie70 🧡
Godmorgon! Hur går det med allt?
Har du fått möjlighet att varva ner någonting? Tänker på dig!💗
Kram 🤗

@Annabell 💗
Godmorgon och tack det samma🤗
Jag tror dessutom att vi är på samma dag 14 om jag minns rätt! 👍
Kram 🧡

Tar en lunch i dag med en av mina vänninor och det känns ganska självklart att ta en alkoholfri öl istället för ett glas vin, vilket jag skulle gjort för några år sedan! Ja, väninnan var den som påpekade att det inte var ok att ta ett glas vin till lunch mitt i veckan för några år sedan. Jag hade blivit påkommen genom ett test hos personalläkare.........
Spar mina glas till helgen. Ska bli så trevligt att ses och prata av sig om ditt och datt, det är precis det här jag vill - ha trevligt med vänner!

Tack @Seklart @Kungslilja och @Varafrisk ❤️😊! Var eg väldigt taggad på fotbollen igår, men somnade ifrån allt redan 21.15 😅. Har aldrig tillåtit mig somna i soffan när jag druckit (måste hålla ”skenet uppe”…), så det var lite härligt att bara slockna sådär slöfocks-aktigt 😄.

Tog med min hund och spionerade på några änder igår - kände viss samhörighet ❤️😀. Ha en fin dag allihop! 💞⭐️

@axianne
Kikade in och läste ditt inlägg i ett svep, kommer läsa imorgon igen. Tack för att du skriver så uppriktigt. Tack för att du påminner oss allihop med vem vi har att göra med när vi händelsevis eller någon gång trånar efter det där glaset.
Jag har ju inget svar på om det här är nystarten du behöver- och faktiskt måste åstadkomma, göra till verklighet.
Men JAG tror det. Och jag önskar att vi kan stötta, råda, värma, och övertyga dig om att ja, det är nu. Vi hejar på dig. Håller på dig.
Sluta inte skriva utan håll i. Vi är här prick hela tiden. Kram.

Jag har gått i behandling och varit alkoholfri många och långa perioder, men jag har inte varit nykter eftersom jag inte har haft ett nyktert tänk.

Även om jag sagt att jag bör undvika att rota i det förgångna och i stället se framåt så behöver jag nog ändå gräva i den här geggan som mitt liv blivit. För under snart tjugo år har jag gått från att vara en person som kunde ha välfyllt men orört barskåp och vinställ med fina flaskor av all möjlig alkohol hemma, till att dricka allt jag kommer över och sedan jaga efter mer på alla tänkbara sätt.

De senaste åren har det varit en dryg trelitersbox med det billigaste vita skräpvinet per dygn, men ofta mer. När jag kommit på var min vuxna son förvarar sina flaskor har jag länsat hans förråd gång på gång, för att sedan köpa tillbaks i syfte att låta bli i fortsättningen. Och det fortgick länge. Hans dyra ginflaska har jag tömt bytt ut säkert tio gånger under bara en eller två månader i våras. Till slut gav jag upp tanken på att ersätta det jag tagit. Han förstod ju ändå att jag druckit ur hans sprit och inte hade pengar till ny. Jag blundade för skammen och gömde mig på min kammare. Han har aldrig frågat. Han visste. Vi pratade aldrig om det.

Min målsättning har hela tiden varit att helt sluta dricka "på måndag" men det har alltid funnits "bara den här sista gången" som spökat. En gång mer eller mindre gör ingen skillnad mer än i plånboken väl? En sista dunk vin som jag känt att jag måste ha för att döva ångesten över min situation. Arbetslös igen, A-kassan på väg att ta slut, överviktig, tandvärk, ensam och utan kärlek. Jag har tagit alla skäl jag kunde hitta till att köpa mer vin. En sista dunk som lett till många fler. En lång rad med dagar och ibland veckor av ständig dimma, fylla, ångest, förnedring och olyckor.

Jag har ramlat och slagit mig illa, jag har förstört min relation med mina barn, jag har förlorat jobb efter jobb, jag har kissat och till och med bajsat på mig när alkoholen givit mig diarré, jag har sovit på golvet när jag ramlat ur sängen och inte kommit upp igen, min hygien har varit vidrig , jag har kört onykter och dömts för det, jag har blivit av med körkortet och jag har skuldsatt mig utan att ta ett nytt. Jag har förfallit fysiskt och inte tagit hand om den en gång ganska vackra kvinnan som jag var. Allt detta fruktansvärda och mycket mycket mer har jag gjort trots att jag hela tiden vetat hur fel det varit. Vetat att jag skadat mig själv och alla i min omgivning. Fullt medveten om risken för sjukdom, olycka och död. Jag har accepterat att jag är och förblir alkoholist, och ingen av mina behandlingar har bitit på mig. Jag har inte haft viljan på riktigt.

Första behandlingen var när min alkoholism hade eskalerat så pass att jag börjat dricka på jobbet. Eller snarare, jag hade blivit sämre på att dölja det. Jag hade druckit på arbetstid i flera år och om jag tänker efter så minns jag ju att innan dess hade jag på tio år haft tre jobb och varit så nervös att jag druckit innan alla mina jobbintervjuer men ändå blivit anställd. När jag fick de tidigare jobben så avvaktade jag generellt med att dricka till efter arbetstid eller på vägen hem när jag passerade någon pub. Men det eskalerade, som sagt. Ordentligt.

Chefen tog mig åt sidan en dag eftersom kollegorna hade påtalat att jag luktar alkohol. Jag lade mig platt, erkände direkt och fick en varning. Skam, skuld och ångest slet i mig men jag fogade mig i rehabiliteringen. Psykologsamtal och sedan gruppterapi enligt tolvstegsmetoden och AA-möten flera gånger i veckan samt provtagning varje månad. Jag drack alltid intensivt den första och andra veckan efter varje blodprov och höll mig sedan med vita knogar på mattan och var alkoholfri under de mycket dryga två veckorna fram till nästa provtillfälle. Tydligen kom jag undan med det, för chefen fick aldrig någon rapport om anmärkning på mina prover.

Efter ett år i behandling levde jag fortfarande i en lögn. Gruppbehandlingen hade avslutats med idel falska leenden och löften, inget som sagts eller gjorts där hade bitit på mig men folket runt om mig trodde att jag var ”frisk”. (Vilket skämt!!) På jobbet fick jag nu i stället för blodprover som uppföljning en alkomätare som slumpade fram tillfällen under arbetstid då jag fick blåsa och ta ett foto samtidigt. En app i mobilen skickade fotot tillsammans med alkoholresultatet till företagshälsovården. Nu blev det svårare att fuska, men ingen tvingade mig att blåsa när jag var ledig. Jag firade min 50-årsdag med en vecka helt ensam på ett all-inclusive-hotell utomlands där jag kunde dricka gratis drinkar, vin och öl från tio på förmiddagen till tolv på natten om jag ville. Och jag ville troligen, för fan vad jag drack. Drack och grät.

När sommaren kom var det dags för nästa period av supande. Jag drack mig igenom hela semestern som jag tillbringade på mitt rum med TV, dator och alkohol. Nu blev det inte bara vin och öl, som tidigare, utan även starksprit. Jag skyllde det ökade behovet på mitt nyligen kraschade förhållande efter att fästmannen kommit på mig med att halsa sprit i smyg. Det var inte han som bröt, det var jag som gjorde slut via sms en sen natt när jag var full, bara för att jag inte stod ut med att han kommit på mig. Ångesten var total och jag kunde inte sluta dricka. Jag kämpade för att vara alkoholfri i två dygn innan jag skulle börja jobba igen efter semestern men det räckte inte. För första gången i livet drabbades jag av en fruktansvärd abstinens och det skedde dessutom på jobbet. Svettningar, våldsamma kramper, hjärtklappning, skakningar, kräkningar och panikångest. Jag blev skickad till Sankt Görans alkoholmottagning och intagen i tre dygn med dropp och medicinering för avgiftning.
Nu hade jag förlorat kärleken och strax därefter blev jag av med jobbet. Allt på grund av alkoholen.

Jag hamnade på en månads intensiv omprogrammering hos ett tolvstegsinriktat behandlingshem på landet den hösten. Under den här tiden var jag faktiskt alkoholfri på riktigt och mådde fysiskt ganska bra. Men det var mest fråga om att rutinmässigt göra det jag skulle och transportera mig fram till dess att jag äntligen skulle få åka därifrån. Trettio dagar med vita knogar på behandlingshem och jag var till och med fysiskt nykter i flera veckor efteråt. Plikttroget närvarade jag på AA-möten tre gånger varje vecka som eftervård och det hade kunnat bli riktigt bra om jag givit mig fan på att inte dricka. Men hela tiden hade jag en helt annan agenda i bakhuvudet. Undermedvetet hade jag satt målet att få dricka på nyårsafton. Om någon ställt mig mot väggen då skulle jag aldrig erkänt det, men jag vet i efterhand att jag mentalt satt en gräns för hur länge jag skulle hålla upp, trots att jag visste att om jag tog ett glas skulle jag direkt tillbaks in i missbruket. Det sket jag fullständigt i. Jag hade varit duktig. Jag unnade mig belöning för min avhållsamhet. Inte hade jag lärt mig något. Jag drack igen.

Det var för snart sex år sedan och fram till en dag i nu augusti som jag skrivit om tidigare har jag inte hållit upp mer än någon månad här och där, alltid förknippat med abstinens, ångest och vånda. Varje gång jag slutat har jag snabbt återfallit i ett ännu värre missbruk. Den onda alkoholspiralen har slukat mig med hull och hår.

Jag har förlorat körkortet, fyra jobb, massor av pengar och min värdighet. Det enda jag fått mer av är bukfetma, skulder, högt blodtryck och dåliga levervärden.

Kan de här 52 dagarna som jag nu varit utan alkohol helt utan sug, rehabprogram eller medicinering kan vara en nystart för mig? Vågar jag tro på att få behålla både min nykterhet och det nya fantastiska jobbet där jag snart ska börja?

Jag vill tro, verkligen! En dag i taget!

@torpet Gulle dig. Jag uppskattar verkligen dina kommentarer och håller tummarna för dig också!!

Tack @Andrahalvlek och @Seklart för tips. Tar med mig. Jag har inga problem att säga att jag inte dricker. Snarare stolt över det. Som jag skrev en gång tidigare känner jag stor respekt och beundran för de som kommit fram till ett sådant beslut. Så jag behöver inte skylla på något. Det är alltså inte "de andras" reaktion som skrämmer mig. Det är snarare rädslan för att börja förhandla med mig själv. Ni vet hur det är; utomlands är inte alkoholen en fråga ens. Den bara finns där. Från lunch och framåt. Kanske inte laddat på samma sätt som svenska tillställningar. Men det gör det ju inte mindre riskabelt för de som har en kamp att föra. Jag ska, som ni skriver, absolut tänka på att genrepa. Se situationerna framför mig innan. Tänka på den egna vinsten och stoltheten jag kommer att känna om jag deltar och samtidigt har skärpan och fokuset genom samtalen och sedan går därifrån när jag förstår att det glider över mer i fest än arbete. Hjälper att skriva här och att se era tips och tankar. Det i sig är ju en sorts mental förberedelse. Jag vet ju också att en av anledningarna till att jag hällt i mig på de där tillställningarna tidigare är att jag egentligen är rätt uttråkad. Att jag egentligen hade velat vara någon annanstans. Så jag har druckit för att stå ut. Jag flyr helt enkelt. Men den flykten har ett högt pris. Nu ska jag lugnt och still gå efter de samtal och utbyten som verkligen krävs av mig på jobb nivå. Så är planen. Nu läsa bok och sova! Kram till alla.

Jag har också ställt dom här frågorna till mig många gånger. Varför ställer man upp och finns kvar? Allt sunt förnuft i världen säger ju till dig att gå, vänner gör det,forskning visar att man inte kan förändra ändå så tror man om och om igen att man kan.
Kärlek skulle ju kunna vara ett svar men efter år av drickande så ser jag på min onyktre särbo och vet inte vad jag känner längre. Vi har inget boende ihop, inga barn ihop. Goda enskilda ekonomier. Jag skulle med ett kort sms bara kunna gå och ändå är jag kvar och tror om och om igen att det ska bli bättre. Nu denna gång kommer han hålla det han lovat tänker jag naivt.Och jag är verkligen medveten precis hela tiden om vad dumt det är det jag säger och tänker. Har säkert hört löftet om att sluta dricka ett femtiotal gånger under två års tid och varje gång så bryts det. Jag vet ju att snart så bryts det igen men jag stannar varje gång. Fattar inte varför? Vad får jag ut av ett sånt här förhållande som ger mer positivt än vad alkoholen ger negativt och som gör att jag stannar. Fattar inte? Jag vet ju att jag är en rätt smart tjej men allt jag gör nu är ju bara ren dumhet. Förstår ju att det är ett tydligt medberoende men kan inte fatta hur det kan bli så starkt. Lika starkt som beroendet av alkoholen känns det som. Hur bryter man det? Hur bryter man utan att gå under själv på grund av en annan människas livsval. Så konstigt att det är så otroligt svårt.@Backen123

Tack @Se klart ❤️ Var sak har sin tid.

Kram 🐘

Missade att gratta dig till din dubbel-streak. Så starkt. 🙌🏻 Min runstreak känns som storlek tändsticksask i jämförelse, 12 000 steg är mycket! Och skönt och roligt att jobbet rullar på. Jag skulle behöva sluta med min glass (min?) för att få ordning på mina 3-4 kilon som jag faktiskt inte trivs med. De sitter i ett parti exakt över höfterna- jag vet att kroppen omfördelar sig så i klimakteriet men gillar det inte. Och så tycker jag några hekto lagt sig som en hud-sjal kring halsen i flera lager.
Nog om sånt klag, ville mest säga att du inspirerar! Kram 🍂

@torpet Utlandsresor i jobbet är jag förskonad från 😉 Men om jag skulle ge dig något tips så är jag inne på @Seklarts linje. ”Genrepa” innan i skallen. ”Jag kommer dit och får en välkomstdrink, tackar och håller den i handen ett tag och går sen och ställer den lite i skymundan. Ber att få vatten till maten och skyller på huvudvärk.” Osv. Hela kvällen. Best case scenario. Tänk på att undvika negationer, hjärnan är kass på det. Tänk hellre ”jag väljer vatten att dricka” istället för att tänka ”jag dricker INTE öl”. Hjärnan hoppar liksom över ordet INTE.

Tänk också att komma dit tidigt, mingla järnet och fokusera på samtalen, och avvik tidigt. Du behöver inte ens säga att du går, de andra märker inte att du gått. Får du frågor nästa dag kan du skylla på huvudvärken igen.

Kram 🐘

@Annabell Så imponerad och så glad för din skull🥰🤩

Jag skickar ett bud med @kungslilja och hoppas du har det fint denna (i min region) dova (himmel, väder) dag.
Jag har kollat på fotboll, mkt lågt intresse, piggat upp mig med att buda hem en rätt så fin lampa under tiden. Och inom samma halvtimme sålt ett skåp på blocket så jag ligger på plus, just nu.
Vet inte om du forskat mer om anden men enligt uppgift är den stark och livskraftig- inte bara i Sverige utan i världen.
Kram 🤗

@Kungslilja Vilken vilja du har! Vilken styrka! Kram💗💗

@Gullranka Tror som du. Det var ett tecken. Nästa gång det blir fest är du kanske helt bekväm med att dricka alkoholfritt. Då blir kanske själva festen och att träffa folk det viktigaste! 🥳🥳🥳

Kram 🐘

@Adde Helt rätt, du måste bevaka dina gränser. Ditt välmående. Du kan inte bära andra genom stormen, den vägen måste de traska på egen hand. Du kan peka med hela handen och visa hur man går, och sen kan du stå på andra sidan och ta emot dem. Men traska måste de göra själva.

Kram 🐘

I boken jag lyssnar på nu ”Överlista smärtan” av smärtläkaren Karsten Ahlbeck och journalisten Carin Hjulström får jag lära mig en massa om smärta. Bland annat att den SNRI-medicin som jag håller på att fasa ut efter 14 år, Venflaxin, är smärtlindrande. Det är kanske inte så konstigt att jag känner av en ökande generell värk? Som ett utsättningssymptom förhoppningsvis. Jag har märkt att min smärta blivit värre i och med nykterheten, och det känns ju sådär. Men om det hänger ihop med uttrappningen av medicinen, som pågått under ungefär samma period, så känner jag mig lugnare. Då kan jag stå ut med smärtan.

Allt började nog med förklimakteriet i 40-årsåldern, då jag fick hälsporre. Sen fick jag känning av artros i händerna, vilket är vanligt när östrogenet dippar. Sen fick jag generell träningsvärk i hela kroppen, trots att jag inte tränade. Det trodde jag berodde på järnbristen, eftersom det är ett vanligt symtom på just järnbrist. Men när järnbristen var åtgärdad hade jag fortfarande ont i kroppen.

Jag har generell värk i ben och fötter framför allt. Plus myrkrypningarna, som nog är en typ av nervsmärta. Jag har inte sökt för värken alls, symtomen känns lite för diffusa för att söka läkarhjälp för. Jag tänker att kroppen åldras, och min övervikt gör ju att fötter och ben är hårt belastade. Jag försöker anpassa mig och inte ”överträna”, men jag mår samtidigt bra av att röra på mig och mina 12.000 steg per dag är en rimlig nivå för att inte värken ska bli överjävlig och påverka sömnen för mycket.

Enligt boken finns det en diagnos som heter just långvarig smärta, och då har den pågått i mer än 3-4 månader och man hittar ingen egentlig orsak till smärtan. Det är viktigt att man blir utredd, men risken är stor att man inte får en ”riktig” diagnos. Det värsta man kan göra då är att begränsa sitt liv - sitta/ligga hemma och begränsa sina kontaktytor. Smärtan blir inte värre för att man rör på sig, tvärtom blir den värre om man inte rör på sig. I övrigt gäller samma sak som i nykterhetsarbetet - distrahera sig och hitta på roliga saker som får en att glömma smärtan.

Min mardröm är att få problem med ryggen tex. Har sett så många i min omgivning bli så handikappade av det. Min ex-svärfar tex som nyligen fick en massa morfin för det, som han blev helt väck av. Knappt kontaktbar. Men ont hade han fortfarande. Nu tar han ”bara” alvedon och har blivit mycket mer alert.

Så om ni som jag har långvarig smärta vill jag verkligen rekommendera boken! För mig känns den som ett kvitto på att jag gör helt rätt saker, så det tänker jag fortsätta med. Men jag skulle verkligen behöva komplettera mina promenader med styrkeövningar för nacke, axlar och rygg också i förebyggande syfte. Smärta är också en trigger som många dricker på.

Kram 🐘

Något så coolt hände nyss! Jag har lämnat det lite öppet för att jag kanske vill prova att dricka vid väldigt festliga tillfällen om jag har barnvakt osv. Kanske 1 eller 2 ggr/år, inte oftare. Och nu till helgen dök ett sådant tillfälle upp, och jag planerade för att dricka då. Jag hade skaffat barnvakt, planerat kläder och såg verkligen fram emot det men var samtidigt lite orolig och nervös. Många funderingar på om detta verkligen var rätt väg för mig eller om det i själva verket är ett misstag och liknande. Har velat fram och tillbaka i huvudet kan man säga. Men jg har ändå gått vidare i min planering och varit inställd på att gå på kalaset. Och så idag, som en blixt från klar himmel, och av en helt osannolik anledning ställs festen in?! Haha, snacka om divine intervention, jag som inte tror på gud har ändå svårt att inte se det som ett ”tecken” eller kanske en putt i rätt riktning i allafall. Känns väldigt skönt nu när det är bestämt, men med ett litet sting av missnöje också trots allt. Hur det blir i framtiden? Den som lever får se, men just idag (och i helgen 😂) är jag nykter! 236 dagar säger appen! 💪🏼

Rika är ordet @andrahalvlek
Eftersom jag noterade årsdagen av min flytt (hit alltså) så läste jag lite i de sista inläggen i min tidigare tråd.
”Ändå en positiv människa den här Se Klart” kom jag att tänka om mig själv.
MEN också så sent som i den tionde månaden nykter, rastlös, irriterad och arg på ”aldrig mer en genväg till det enklare livet” (läs vin)
Jag hade också ett fasligt sjå att komma iväg- sköt på flytten flera dagar 🥺
Men hade också ett jättebehov av skillnad- komma vidare.
Finns inget vidare livet efter vidare livet. Här är det dock en stor frihet.
Jag blev lite nostalgisk av att kika tillbaka, som alltid finns de jag kan sakna- och vänta på att de ska kliva in här en dag- en gång är den sista gången.
Men det är stora bergsmassiv som flyttat runt inuti mig. Jäklar vad jag har blivit stark av den här resan. Och glad. 😻

Tack snälla ni för omtanke!!
Jag ringde en vän tillslut och grät ut. Stannade tillslut på två glas.

Nu helt utmattad av all ångest.
Tack, tack och återigen tack för allt ert stöd!
Imorgon går jag vidare med en nykter dag.
Kram

@Se klart Trodde att jag hade skickat mitt förra inlägg tidigare men så såg jag att jag inte hade gjort det. Så när jag skickade iväg det så såg jag att du hade skrivit. Det värmde❤️❤️

@FinaLisa @Sisyfos Det värmer mitt hjärta vad ni skriver🥰🤗