Senaste kommentarerna i forumet

@Thompa_68 Intressanta reflektioner! Läser på nätet ”insikt är en term som ofta används inom psykologin för att beteckna en plötslig tankemässig omstrukturering, vilken innebär att man direkt förstår hur ett problem skall lösas”. Jag tror att när man själv har kommit insikt om hur något ligger till, så vill man gärna hjälpa andra till att känna den befriade känslan som kommer med insikten. Att jag inte kom till insikt tidigare än jag gjorde handlade om att jag tyckte att de var mer värdefullt att få dricka mitt vin trots bakfylla och ångest. Jag var inte intresserad av någon lösning som innebar att inte få dricka mitt vin, trots att jag visste att jag hade problem och medföljande negativa konsekvenser. När jag till slut erkände för mig själv att jag verkligen är alkoholist, alkoholberoende, att det är sanningen och att det kommer att sluta illa på något sätt, kom även insikten. Så att göra en förändring måste komma från en själv, att man har motivationen och drivet till att göra det, att det är värt en förändring och blir personligt lönsamt för mig.

Tänker också att det här forumet är bra där man kan reflektera och diskutera, men framförallt att lyssna på vad som sägs eller efterfrågas. Att vi befinner oss på olika platser, olika situationer med olika tankar och mål. Vill man åt samma håll, tex sluta dricka, är det lättare att diskutera i de alkoholfria delarna. Håller med om att man vill vara respektfull och inte vill trampa någon på tårna och pracka på sin egna övertygelse i andra delar av forumet. Var och en styr sitt liv och följer sin egna övertygelse och väg och som känns rätt.

Vi har nog samma övertygelse om vilken väg som är rätt gå, den alkoholfria😁. Opåverkade sinnen och mer här och nu. Ett förhållningssätt om att ett liv utan alkohol är mer värdefullt och ger mer livsglädje och tacksamhet. Jag tänker också att den här vägen i sig är mindfulness.

Vinterstudion är mys och vi har ett OS att se fram emot! Ha en fin söndag!❤️

Går det att sluta dricka utan att man fått förfärliga konsekvenser av det?

Jag har inte klarat av att sluta dricka. Jag vill sluta dricka. Men min motivation är inte så stor eftersom konsekvenserna av att dricka är så små... Mest att de håller mig tillbaka från att leva det där fantastiska livet med full närvaro och äkta känslor. Fast känslorna känns ju ganska äkta när jag är påverkad också...

Ska iallafall göra ett nytt försök imorgon (yes, måndag :D) men har låga förväntningar.

@zalkin Tackar som frågar, en ytterst stillsam helg i ensamhet som har känts helt ok. Har spisat lite film och musik och upplevt känslosvall, fast denna gång utan förstärkning av alkohol. Kändes renare och ärligare. Suget dyker upp ibland, men ännu så länge har jag inte haft någon riktigt tuff utmaning. Det kommer snart, med julbord, julfirande och skidresa. Jag laddar för det som nästa etapp av mitt träningsläger, att uppleva sådant jag tycker är kul utan alkohol som ständig följeslagare. Jag kommer förbereda mig genom att intala mig själv att aktiviteterna som sådana är roliga och att det blir ett väldigt nyttigt experiment att kunna ha kul utan alkohol på dessa begivenheter. Låter jag de gamla hjulspåren vara inser jag att jag mentalt kommer att gå in med inställningen att nu blir det tråkigare utan alkohol, ett nödvändigt ont.

Önskar dig en underbar konsertupplevelse!

@vår2022 ja eller, hur. Denna helg har varit helt super och avslutar med konsert ikväll. Hoppas din helg varit fin?

@Thompa_68 tack.. tycker att suget de sista månaderna varit på en helt rimligt nivå, nästa noll. Hade sett fram ölen trots utan alkohol. Med så många dygn utan substansen vänjer man sig, men livet verkar ändå gå upp och ner, som för de flesta i olika grad. Hoppas helgen varit fin?

@myssockan Senaste dagarna har det hänt mycket. Resultatet blev att sambon bestämt sig för en alkoholfri vecka. Det ska även jag ta, och det känns så bra.

Efter tre alhoholfria söndagar hade vi en vecka isär, där sambon var iväg på jobb i annan ort och jag reste för att hälsa på min familj. När sambon häromdagen skrev att han skulle på jobb igen o fara på söndag kände jag att hela projektet med söndagarna var på väg ut i sanden. Dagen efter det meddelande han glatt att han tänkte göra en resa i december med en god vän. Tyvärr dricker den här goda vännen som en svamp. Som vanligt reagerade jag inte direkt på det med känslorna som jag visade, utan sa bara att han såklart gör som han vill. Men mådde dåligt och kände mig ledsen och arg under den dagen. Ringde upp honom på kvällen och berättade allt jag kände runt det här (trots att han då var påverkad).
Dagen efter pratade vi igen och han sa att han inte tänkte resa med vännen, och att det varit ogenomtänkt. Kändes bra såklart att han valde mig. Vi kom överens om att han själv ska fundera ut vad hans plan ska bli för att dricka mindre. Jag nämnde även behandling, att det kan vara ett alternativ att fundera över, och han höll med om det.

Igårkväll när jag kom hem pratade vi lite mer. Han vill testa på egen hand först, att återvända till ett kontrollerat drickande. Och vill starta med en alkoholfri vecka. Han tänker då använda sina tabletter mot alkoholsug och att inte ha öl hemma.
Från hopplöshet till hopp... Det känns ändå bra.

Igår när jag kom hem hade min sambo köpt champagne. Det är den dryck som gör mig mest sugen, strax över kallt vitt vin. Men jag hade bestämt mig på förhand att inte dricka, och det kändes ganska lätt att tacka nej. Han sa att vi spar den till nästa gång, jag gjorde en kopp te och jag blev nöjd med kvällen. Min alkoholfria vecka startade alltså igår, och jag har gjort första delen av alkoholprogrammet😊

PS. Den som här och nu undrar vilken väg som är den rätta kan kolla in youtube: ”Should I try moderation”. Annie Grace tillhör mina husgudar. Den andre är Craig Beck, och hans filmer på youtube är också kanonbra!

@Thompa_68 Jag tänker också så. Varför tog jag inte det här beslutet tidigare? Och det beror nog på att beslutet måste mogna i sin egen takt, och det tar olika lång tid för alla. En del mognar aldrig beslutet fram hos. Faktum är att de allra flesta fortsätter leva på och av tills de dör i sviterna av sitt alkoholmissbruk. Tråkigt nog är det den dystra sanningen. Vi som lyckats tillhör en exklusiv liten skara. The sober club.

Vi har nog dock alla window of opportunity i våra ryggsäckar, så vi har haft chansen tidigare. Dock behöver man just då kanske få hjälp, inom ett dygn eller kortare tid än så. Det finns en typ av beroendevård (som jag inte minns namnet på nu) som tar emot inom 24 tim. De har också en helhetslösning där de hjälper klienten att styra upp sitt liv. Skulder, boende, relationer, studier, jobb etc. Det är mycket som kan fallera i alkoholens skugga. Den typen av beroendevård borde varje kommun erbjuda. Det skulle spara både pengar och människoliv.

För övrigt är det bra att vi som tillfrisknat pratar om det, bryter stigmat. Visar att alla sorters människor kan drabbas. Att det finns en lösning. Som ringar på vattnet sprider sig kunskap och inspiration vidare och vidare. Och där spelar forumet en väldigt viktig roll. Att det är anonymt sänker tröskeln, fler vågar läsa och skriva. Vi som varit nyktra ett tag kan sedan börja prata om det öppet, visa att man kan stå för det man gjort och göra bot. Att alla kan drabbas, att det finns en lösning. Och du och jag kan bidra med det i vår vardag. Gräva där vi står.

Jag är öppet kritisk mot alkoholromantiken. Jag ifrågasätter alkoholromantiken så fort jag får tillfälle. Jag försöker tex påverka att alla våra företagsaktiviteter ska vara nyktra. Jag försöker få till umgänge med släkt och vänner där alkohol inte inkluderas, tex mötas vid brunch, lunch, promenad, grilla ute osv. Visa att man kan ha kul utan alkohol. Skratta gott och ha djupa samtal. Det går. Och ju fler som gör det, desto naturligare blir det att umgås nykter. Vi ska visa våra barn att alkohol inte behöver vara en del av all trevlig samvaro.

Kram 🐘

Isgata ute och jag föll pladask raklång på magen. Hann inte få upp ärmarna, med fläskläpp som följd. Tänderna klarade sig dock, men jag fick skrapsår på ena knät. Jag fastnade med skosnöret i en av hyskorna på dubbskorna. Trippelsuck. Nu ska de hyskorna klämmas ihop med hjälp av en tång eller något, det är inte första gången skosnörena fastnar så.

Det är tredje gången i hyfsad närtid som jag ramlar från stående ner till raklång på magen. Jag är stor och tung, det är fan snudd på livsfarligt. Ändå blir följden ”bara” småsår, benskör är jag bannemig inte och jag har ändå haft tur när jag ramlat - att tex ramla med armbågen, handleder eller skallen först skulle leda till svåra skador.

Ett äldre par kom till undsättning när jag ramlade, ”vi ska hjälpa dig” och det gjorde gott i hjärtat. På samma promenad lite senare fick jag själv hjälpa en äldre dam med rullator över en isvall, hennes tacksamhet gjorde också gott i hjärtat ❤️

Kram 🐘

@Thompa_68 Jag måste tillägga att jag förstås ser att forumet har avdelningar för nykterhet respektive dricka kontrollerat, vilket är jättebra. Kanske det jag saknar är en given plats för att diskutera om vilken väg man bör gå och varför. Det blir av naturliga skäl högt och lågt i diskussionen, vilket är toppen, men ibland känner jag att det spretar lite för mycket, till exempel att jag skriver om nykterhet i en kontext där någon faktiskt vill och tror sig kunna dricka kontrollerat, och då blir det lätt att man oavsiktligt trampar någon på tårna. Jag tror att en diskussion om man är alkoholist eller inte, om man behöver vara nykter eller kan lära sig dricka kontrollerat kan vara väldigt givande med tanke på alla erfarenheter som finns, men att den kan må bra av att ha en egen avdelning.

Eller så övertänker jag bara, det har hänt förut! :-)

Söndag framför Vinterstudion, solen skiner in genom fönstren, katterna tassar mjukt omkring i huset och jag sitter fortfarande i morgonrock och avnjuter ännu en kopp kaffe. Jag känner mig lätt i kroppen, tankarna far men jag kan hålla i trådarna och tänka klart innan nästa impuls tar över. Känslan av att vara närvarande här och nu är påtaglig, även utan någon övning i mindfulness. Igår kom ett visst sug på besök, men jag accepterade det, tog mig något alkoholfritt att dricka och lät det gå över.

Jag uppskattar min nykterhet väldigt mycket och är fortsatt rädd om den. Det jag brottas med just nu är frågan om varför jag inte kommit till detta läge förrän nu. Jag vill inte älta det som varit men använda mina erfarenheter på konstruktiva sätt. Alla i forumet har sin historia och det finns otroligt mycket värdefullt att ta del och inspireras av.

Att vara nykter en period har jag varit många gånger under de senaste 25 åren, men alltid återvänt till alkoholen. Förr eller senare har det inneburit återfall till okontrollerat drickande. Det är inte förrän nu som jag helt och hållet accepterat att jag inte kan dricka alkohol, jag har utvecklat alkoholism, jag är alkoholist. Det skrämmer mig inte, jag låter inte det definiera mig, jag är inte min diagnos. Däremot vill jag att resten av mitt liv blir så bra som möjligt, och då har alkoholen ingen plats.

Jag borde ha förmått komma till denna insikt och acceptans betydligt tidigare, jag har ju upprepade gånger visat att jag inte kan dricka kontrollerat. Men varje period av nykterhet blev ärligt ett enda lidande där jag bara ältade allt negativt och inte förmådde ta tillvara på det positiva. Nu när jag är på andra sidan är det fullständigt underbart, men det är ju själva hin håle att det tagit mig så lång tid. Det hade sparat mig och min omgivning mycket elände om jag varit här för 25 år sedan. Inget kan göras ogjort, men jag kan anstränga mig för att reflektera och kanske få fram tips om hur man kan göra för att komma till insikt och acceptans snabbare.

Det jag funderar på just nu är bland annat följande:
- Beroendevården kan bli mycket tydligare på att hjälpa en förstå om man utvecklat alkoholism och i så fall måste inrikta sig på ett nyktert liv. Det behöver också följas upp av samtal om hur man ska undvika att se det som ett fängelse utan istället ta tillvara på allt positivt det ger.
- Vi behöver prata mer öppet om alkoholism. Beroendeproblematik är en för mild beskrivning, det kan passa den som inte passerat gränsen och fortfarande kan lära sig att dricka kontrollerat. För mig som utvecklat alkoholism behövs ett enkelt och tydligt lackmustest som visar när nykterhet är den enda hållbara vägen. Kan jag inte styra över när jag dricker och hur mycket jag får i mig är jag alkoholist, punkt slut. Då är det också lättare att komma till acceptans över valet framåt.
- Oavsett varför man inleder en period av nykterhet, och hur lång den är/blir måste man fokusera på det positiva och möjligheterna. Som någon skrev, att man är på ett träningsläger. Upplever man att man är fast i fängelse, med full offerkofta på och tycker mest synd om sig själv kommer den nyktra perioden alltid att avslutas och tillvaron efter den är dömd att misslyckas. Här behövs det återigen samtalsstöd, antidepressiva läkemedel om man behöver och uppföljning.
- Min korta erfarenhet av detta forum är överlag otroligt positivt. Det som märks är att många har en ambivalent inställning till alkohol, man vet att man har problem men är osäker på eller vill inte acceptera den lösning som behövs. Kanske skulle det på något sätt gå att förtydliga den avgörande frågeställningen om man ska försöka lära sig dricka kontrollerat eller om man måste lära sig avstå alkohol helt och hållet. Helt enkelt om man utvecklat alkoholism eller inte. Det kan vara stressande för den som inte är redo att lämna alkohol helt att få läsa om hur avgörande nykterhet är för andra, och vice versa tänker jag.

Med dessa lite blandade reflektioner ber jag att få önska er alla en riktigt fin söndag!

@Hoppfulla Tack själv, jag önskar dig all styrka och lycka i livet! Här i forumet finns många som är villiga att dela sina erfarenheter och tips om hur man kan tänka och agera kring alkohol. Jag är väldigt tacksam att ha möjlighet att skriva av mig och vet hur värdefullt det är att få återkoppling. Det minsta jag då kan göra är att försöka återgälda den omtanke som visats mig. Tillsammans skapar vi en väldigt stor källa av kunskap och klokhet att ösa ur.

@Hagman Jag tänker att nykterheten är medlet, målet är att leva gott. Det finns alltid saker att förändra för att må bättre, men här fokuserar vi på förhållandet till alkohol. Då finns det enligt en ytterst viktig fråga att ärligt ställa sig och besvara: kan jag dricka kontrollerat eller inte? Tror man sig kunna göra det finns det många metoder att prova och stöd att få från till exempel beroendemottagningar och psykologer. Vet man innerst inne att man inte kan styra över när man dricker och hur mycket man då får i sig har man utvecklat alkoholism, och då är den enda lösningen ett nykter liv.

Har man insett och accepterat att man inte kan dricka kontrollerat och behöver vara nykter gäller det att fokusera på allt det positiva ett nyktert liv innebär och vilka möjligheter det ger. Det kan vara allt från att inte ramla och slå sig till att höja sitt stämningsläge och vara glad över livet i både stort som smått. Fastnar man i vad man måste är det lätt att fokusera på att man gör en uppoffring och avstår sådant man egentligen vill. Det är en smärta som inte kommer att ge sig förrän man gör upp med sig själv om fördelarna med att välja en annan väg. Det första glaset följs alltid av fler och den första korta ruskänslan uppväger inte baksmällan och ångesten dagen efter.

Som det skrivits, ta en dag i taget och bestäm dig varje morgon för att inte dricka idag. Gör saker du tycker om, träna på din förmåga att ha kul utan alkohol i glaset, så kommer livsglädjen att trumfa hjärnans besvikelse över det uteblivna inlärda mönstret. För varje dag kommer den besvikelsen att upplevas allt svagare för att till slut utebli helt.

@supportivechaos Tack för att du delar, jag blir verkligen ledsen när jag läser vad du fått gå genom och är med om. Fint att du skriver av dig! Jag har missbrukat alkohol sedan jag började dricka i 16-årsålder, är idag 57 år. Alkoholen har periodvis gjort att jag dragit mig undan från mina närmaste och käraste, som min fru och mina barn. Jag har ibland sagt och gjort saker som jag skäms över, men också varit närvarande och kärleksfull. Under de senaste 25 åren har jag gjort många försök att vara nykter, men alltid misslyckats för att jag mentalt aldrig var redo för ett nyktert liv, jag såg det som ett ingrepp i mitt liv med enbart negativa konsekvenser och led av den smärta som jag tyckte det åsamkade mig. Jag såg inte de positiva sidorna och möjligheterna utan räknade bara ned till jag fick börja dricka igen. Problemen var jag medveten om, men förminskade och/eller sopade under mattan.

Nu har jag, sent i livet, äntligen kommit till insikt och acceptans om att jag inte kan hantera alkohol, jag har utvecklat alkoholism, jag är alkoholist. Sedan 25 dagar är jag nykter och njuter för första gången i livet av det på riktigt. Det är kort tid, men den känslan och renheten i själ och hjärta jag nu upplever har jag aldrig varit i närheten av under alla de gånger jag försökt tidigare.

Vad fick mig då till denna insikt? Svaret är att det vet jag tyvärr inte. Jag har kämpat hela livet med mitt förhållande till alkohol, men det tog till nu för att inse att jag inte kan dricka kontrollerat och att alkoholen tar bort mig från det jag sätter värde på, som min fru och mina barn. Även mina fritidsintressen och vänskaper har lidit av mitt drickande. Min fru har aldrig riktigt gått i klinch med mig, vilket jag verkligen förstår, det är vare sig trevligt eller lätt att prata med någon om oro för alkoholvanor, inte minst sin livspartner. Risken hade också varit att det uppstått konfrontation. Så här i efterhand hade det nog varit bra om vi gått på någon form av gemensamt samtal med en terapeut eller liknande som hjälpt oss kommunicera och förstå våra egna problem, styrkor, svagheter och möjligheter.

Vi har varit tillsammans i princip hela mitt vuxna liv. Det har absolut funnits perioder när jag funnit vår relation ganska tom, vilket ofta har sammanfallit med ett skov av drickande. Vad som varit orsak och verkan har varierat, men jag har alltid kommit tillbaka till grundkänslan av kärlek och att hon är min livskamrat, att livet skulle vara tomt utan henne.

På din beskrivning låter det som din partner inte har några känslor för dig, och/eller är så djupt beroende av alkohol att han endast tänker på sig själv och sitt behov av att berusa sig för att hitta mening med livet. Ska det finnas någon mening med ansträngningar för att läka er relation behöver han ha en nykter period på åtminstone 2 veckor för att han ska kunna reflektera över sig själv och er och prata på riktigt med dig. Då kanske du kan få en mer ärlig bild av vad du betyder för honom och hur han ser på er framtid. Fixar han inte det har han stora problem med alkohol och då kommer livet att kana utför så länge han inte själv kommer till insikt och acceptans om att han är alkoholist och måste hålla sig nykter för att leva. Det är helt och hållet hans eget beslut och hans egen kamp, du kan stötta, men har inget ansvar för hans förändring, den måste komma från honom. Framför allt har du ingen skuld. Kanske tycker han som jag också har gjort att livet och livskamraten ibland behandlar honom på sätt som han inte tycker om och skulle vilja ändra på saker och ting. Då är det faktiskt hans förbannade ansvar att kommunicera om det som en vuxen människa istället för att vända sig till alkoholens klena tröst. Den tanken hade jag behövt tänka väldigt mycket tidigare i mitt liv, jag har mitt ansvar för och del i det som händer i mitt liv, jag kan inte bara sitta tyst och förargas över det som gör mig besviken.

Han kanske har testat allt, men inte det viktigaste: att vara nykter och se positivt på vad det medför istället för att ömka sig med offerkoftan på och tycka synd om sig själv. Hur potentialen för ett fortsatt liv tillsammans är kan bara du avgöra. Han förefaller ha gjort tillräckligt mycket ont för att du ska ha lämnat honom flera gånger om, precis som jag kan tänka mig varit fallet för min fru. Men hon måste ha sett möjligheten till förändring och att det goda kompenserat för det onda. Jag är innerligt glad för att jag nu nått en punkt i livet där jag till 100% kan göra henne glad, men samtidigt sorgsen över att det tagit så lång tid.

Jag önskar dig all lycka, ta hand om dig och tänk verkligen på dig själv och ditt barn i första hand.

@Gåbert, det kanske är mer individuellt om dag för dag funkar? För mig har det funkat hittills, men så har jag målet att vara alkoholfri och inte att börja ”tulla” ett visst datum i framtiden. Jag vill inte påstå något om dina val, men tänker från min egen resa hur svårt det kan vara att hålla mig till 2 glas. Förresten borde vi säga enheter i stället, för ett glas kan ju variera avsevärt i storlek. Kämpa på du klarar detta 🤗

@vår2022 På pricken, synnerligen väl sammanfattat! Förhållningssättet till alkohol är det viktiga och vägskälet är om man är förbi "point of no return" eller inte. Hur man avgör det är olika från person till person, men ett lackmustest är ju vad som händer om man efter en period av nykterhet börjar dricka igen. Hamnar man då, förr eller senare, återigen i lägen när man vare sig kan styra när man dricker eller hur mycket, då har man utvecklat alkoholism och för att leva ett gott liv med det finns bara en väg, den nyktra. För att inse och acceptera det behöver man fundera mycket och länge på sitt förhållningssätt, vad alkohol ger och tar, samt vad man behöver för att må bra på riktigt, utan kemiska stimulanser.

Tror man sig kunna lära att dricka kontrollerat kan man förstås lägga energi på att hitta metoder för det som funkar för en. Det verkar finnas en hel del forskning och resurser inom behandling av alkoholberoende för just det, som man kan få ta del av och stöd från. En alkoholist som jag kommer aldrig att klara av det oavsett hur mycket stöd jag får, vilket jag sent i livet äntligen har insett.

@Vinäger Hej 👋🏼 Det är klart det är jobbigt emellanåt men dina ord värmer- tack så hemskt mycket 🙏🏼❤️.

@Gåbert Räknade också tidigare dagar till ”muck”, när jag skulle få dricka igen. Det slutade alltid med att jag återgick till gamla vanor eller till och med drack mer. Jag tänker precis som @Bubbelmorsan att en dag i taget är mer som ett mindset. Att man tar en sak i sänder, klarar av en sak i sänder, då blir det inte så stort i tankarna och mer överkomligt. Man kan stärka sig själv genom att ha klarat av dag för dag.

Det som är skillnaden för mig idag är att jag har hittat mitt förhållningssätt till hur jag vill leva mitt liv. Jag har förstått att muck inte är för mig för jag kan inte hantera alkohol på ett bra sätt, kan inte bara ta ett glas, vill alltid ha mer. Så jag tänker att om man ger det tid så kan man lättare komma underfund med vad man har för relation till alkohol, hur den ser ut, hur jag mår i den, vilken betydelse den har och hur den påverkar mig. Lite som att ta en paus i en dålig relation för att begrunda hur man mår i den och vilka steg man behöver ta för att må bra. Vad händer om man tex går tillbaka till sin relation, om man blir särbo eller tar sig ur relationen, vad skulle funka och få mig att må bra i det långa loppet?

Så att ta en dag i taget är en bra strategi och så det inte blir övermäktiga eller överilat beslut att ta. Ha en fin söndag!🌟

Jag behöver råd och hjälp från personer i liknande situation, eller som själva är medberoende, eller tvärtom missbrukare som kan se detta klart ...
Jag är en kvinna på 30+ som lever med en man som har problem med alkohol. Vi har ett barn tillsammans (2 år). Min partner blir som en helt annan person vid alkoholintag och konflikter.

Exempel på beteenden:
 - 1/10 gånger dricker han tills han tappar kontroll och försvinner i dygn. Han är alltså ingen missbrukare som dricker "ofta", men tillräckligt ofta.
- Vid större alkoholintag blir han personlighetsförändrad, kan vara elak. Dagen efter minnesluckor.
- När jag var gravid och senare fick havandeskapsförgiftning och blev inlagd var han hemma och drack istället för att vara med mig. Detta ett par dygn innan vårt barn föddes.
- Han vaknade upp på häktet när vårt barn var 5 månader. Detta efter en fest han gick på, jag var under tiden hemma med vårt barn.
- Han har ljugit om att jag “varit däckad med barnet” (legat med armen över vårt barn) och pratat om “bildbevis”. Detta efter konflikt då jag har uttryckt sorg och besvikelse över hans drickande.
 -  Han klarar ingen kritik: vrider på allt, hånar, härmar mig, snurrar till samtalet tills jag tappar fotfästet.
- Han säger saker som: “Jag kanske blir lite för full någon gång ibland men det är inte så farligt.” När jag nu, efter att ha sagt att jag inte kan leva med honom längre och att jag inte förstår hur han ska klara framtiden utan att söka hjälp. Han förminskar alltså alla gånger han blivit så full, råkat illa ut, betett sig illa.
- Han växlar mellan total tystnad, ilska, och att låtsas som ingenting.

Vad jag har gjort:

Jag har burit honom i flera år.
Jag har försökt stötta, peppa, läsa på, prata, vara lugn, anpassa mig, skydda barnets trygghet.
Jag har uppmanat honom att söka professionell hjälp och gå till AA.
Han säger att han absolut inte behöver hjälp, att det “bara drabbar honom”, och att han “redan testat sånt”.

Hur det påverkar mig:
-  Jag är så medberoende att jag börjar tvivla på min egen verklighet.
- Jag har PTSD som triggas av hans beteenden.
- Jag får skuldkänslor av helt normala saker.
-  Jag pendlar mellan att minnas allt fint och att inse hur sjukt mycket som är fel.

Nu:

Vi har pratat om att flytta isär.
Han visar inga känslor alls inför separationen.
Pratar om dejting, bilköp, praktiska detaljer - men inte ett ord om drickandet, om ansvaret, eller om oss.
Det är som att sex års relation bara är bortblåst. Han visar inte ens någon form av sorg.

Min fråga:

Jag vet att jag måste lämna.
Men jag är så känslomässigt nedsliten att jag börjar tvivla.

Hur kommer man ur ett sånt här grepp?
Hur hanterar man skulden och förvirringen?
Hur gör man praktiskt med barn och boende när man är mitt i kaoset?

Och för er som själva varit i missbruk eller gått igenom behandling:

Hur såg ni på era relationer innan ni sökte hjälp?
Vad hade någon behövt säga eller göra för att ni skulle inse allvaret?
Är det vanligt att man förnekar allt och förminskar problemen så här?

Alla råd uppskattas.

@Hagman, välkommen hit. Läs trådarna i forumet och skriv inlägg. Välj hälsan din och skrota alkoholen. Ta dag för dag som nykter och bekymra dig inte om mer än så. Det blir bättre dag för dag. Styrkekram åt dig i din kamp🤗

@Hagman, välkommen hit! Här är du bland vänner som förstår och vill hjälpa.
Jag ser att du varit med tidigare i forumet och nu hittat tillbaka. Bra, nu är du på gång!
Första steget är att be om hjälp och sedan bestämma sig att göra detta. In och skriv här varje dag, läs andra trådar och börja. Tänk inte så långt framåt utan gör. En dag i taget. D-u behöver inte tänka på hur det blir nästa helg, du tänker på att vara nykter idag och sedan imorgon ska du vara nykter den dagen också. när några dagar passerat så tänker du klarare och friskare tankar. I alkoholdimman tänker du bara på nästa glas. Ge dig fan på att klara några dagar till en början, det kan du!! Heja heja!

Rent fysiskt är det inte svårt att vara utan alkohol. Psykologist är det svårare. Är uppväxt med en familj där man drack varje fredag och lördag och när man gick på fest drack man. Även jag. Det tycker jag är svårast.

Jag äter bloförtunnande. Jag dricker alkohol. Vet ej när det kommer att bli för mycket. Det händer att jag ramlar. Det är farligt om jag börjar blöda och inte tar mig upp eller somna så kan det bli farligt för mig. Jag ramlar inte varje gång vet dock inte när det kommer att hända.

@zalkin Att vakna upp nykter en lördag morgon med nedsjunkna axlar, oron är borta och där tankarna återgått till balans, det är en guldkant det!🌟. Livet skiftar verkligen i sinnesstämningar och när man kommer igenom motgångar och motstånd är en skön känsla. Och det positiva i det är att man tar med sig nya erfarenheter som lagras och som man kan använda vid nästa motgång.

Ha en fin söndag!🌟