Senaste kommentarerna i forumet

@Surkärring grattis till dina 162 dagar 💪🏽💪🏽💪🏽 tycker också jag börjar tycka mer och mer om mig själv.

Visste inte alls det med maten…men lagar oftast med matlagsningsvin om jag ska ha i nåt. Men intressant!

@Bubbelmorsan låter riktig fint! Jag drar mig ännu för fester o sånt. Men hoppas det ska kännas bättre framöver. Jag gillar ju inte onyktra människor, har insett att jag tolererat det bra för att jag själv varit onykter 🤣

Relaterar till att göra det där första valet och sen blir det odramatiskt. Känns fint 😇 har även tagit efter dig med att ge mig själv lite belöningar då och då. Bra grej!!

@lejla77 så kan det vara ❤️ jag har haft det väldigt intensivt på jobbet så kan relatera. Men försöker prioritera träning, sömn och vila. Mig själv 🌟. Och jag är fortsatt nykter och för det mesta väldigt nöjd med det 🙏🏽

Dag 67. Vaknade vid 8.30 och drack sen kaffe ute med blicken mot havet. Var nästan stilla och nästan sol. Våren är här och det är ljuvligt! Kom hem vid lunch, slöade ett tag framför tvn. Sen veckohandla, träna på gymmet, en tvätt och vikandes av massa tvätt. Fick nåt litet ryck och städade ur ett par kökslådor, lagade köttgryta och sen tv-serie med barnen. Dagen kändes oändlig (på ett bra sätt) och energin nästan utan slut. Underbart. Känner mig nöjd och utvilad och redo för en ny jobbvecka. Söndagar var en garanterad vindag innan, oftast med en känsla av vemod över att helgen var slut och en känsla av att vara inlåsta i vardagen. De känslorna är som bortblåsta, så märkligt men väldigt tacksamt 😇🌟❤️

@Andrahalvlek ja jag tuffar på mot det! Som jag skrivit innanmätet jag är det oftast innan jag ska göra nåt som jag saknar alkohol, eller tänker att jag ska sakna det. Men väl i stunden gör jag det inte. Märkligt det där med vad hjärnan bygger upp för tankar o förväntningar 🌟

@Surkärring drog igång med nåt stärkande program för knäna idag på gymmet, hittade det på nätet. Ska säkert bli bra ❤️ men ja havet 😍🤩

@Guldlock Tänker att det är bra att du våga låta sorgen vara där. Sorg är smärtsamt men även en läkande process. Det är kroppens och själens sätt att bearbeta en förlust och anpassa sig till en ny verklighet. En ny tillvaro och där alkohol inte lägger sig i processen och förvränger den. För att läka känslomässigt behöver man känna och bearbeta den smärta som förlusten orsakar, snarare än att undvika den.

Hoppas du fått en fin dag i solen, rörelse är typ bra medicin mot allt och att du får en bra natt!❤️

@Thompa_68
Är med dig i tankarna och hoppas att du kan ta hand om dig på ditt kloka sätt. Ser fram emot att få läsa här så småningom. kram

En fin, vit vecka avrundad med ett par glas på fredag o lördag. Helt enligt plan. Känns stabilt, men jag är beredd på att det kommer svåra dagar.
Jag tror inte på "alkoholdjävulen", utan på att det är mina dåliga vanor att självmedicinera, som kan poppa upp om något händer som gör mig deppig. För min del handlar det då om att komma ihåg att tänka: "Var inte destruktiv, var rädd om dig själv. Du kommer att känna dig stolt när du vaknar i morgon!"

@Sommarsol_2023 jag känner igen nästan allt du skriver. Och jag förstod det inte heller förrän i separationen och eftervåldet.

Det är brutalt att först förstå att man lever med en alkoholist. Sedan inse att man blivit utsatt för våld.

Hos oss höll det sig också ”lugnt” om jag inte hade någon egen vilja. När jag började stå på mig blev allt värre och värre, och jag blev problemet: överkänslig, måste alltid ha min vilja fram, svartsjuk, kontrollerande osv osv.

Först efteråt har jag förstått att allt det här har projicerats på mig och egentligen gäller honom.

Jag har fått fantastiskt stöd från kvinnojouren, rekommenderar varmt en kontakt där om du har möjlighet❤️

@Guldlock Att göra saker för andra är fint men ibland blir det inte bra. Nu är jag bättre på att vänta innan jag lägger mig i, och frågar alltid innan. För mig var det också en blandning av kontrollbehov och duktig-flicka syndromet. Är mycket mer avslappnad nu på den punkten. Och när någon gör något för mig blie jag väldigt glad och är inte sen att säga det.
Skönt med sol i dag. Det kan göra livet lite lättare. 🌺 Heja dig.

@Bubbelmorsan Du känns så trygg och stabil i din nykterhet och i dig själv. Roligt att du hade en toppenkväll med dans och mingel. Fint att du hade förberett dig och anade vad din vän skulle säga och önska. Nu vet hon nog bättre förhoppningsvis till nästa gång.

Hoppas du haft en skön söndag!❤️

Ja ligga blir man ju sugen på..
stå upp för dig själv o det liv du vill ha!

Så bra insikter! 🤗

@Hoppfulla Vi separerade utan att skiljas, den möjligheten finns ju och min trettioåriga erfarenhet säjer mig att jag var en "möjliggörare". Jag känner mig så säker på att det aldrig är en nackdel att ta avstånd, för din skull, men även för bäraren av beroendet

@Hoppfulla Var inte rädd 🧡 Hur det än slutar för er, så tror jag inte att en separation gör saken värre, jag tror tvärtom. Det skulle kunna bli ett uppvaknande, det blev det för min man. Tyvärr hade det nog gått för långt och han klarade det inte ändå, men det finns ju flera som lyckats efter att verkligheten knackat på

@Sommarsol_2023 Jag är så imponerad av din styrka! Att du drivit igenom denna separation trots att han gjort det riktigt besvärligt är helt makalöst. Psykisk misshandel har du med all tydlighet varit utsatt för och jag får många tankar själv när jag läser din beskrivning. Du är fantastisk och jag önskar att du fick komma därifrån snabbare än snabbt. Men så mycket som du klarat redan, så kommer du klara resten. Tänker på dig, så skriv gärna här igen 🧡

@Vårbarn Det finns inget "bara" i din situation. Det är så lätt att börja tänka så, jag har levt i en liknande situation i många år. Det bryter ner en och gör en osäker och förvirrad och det handlar egentligen om våld, man gör våld på sig själv. Jag levde ett liv som gjorde mig frustrerad, ledsen och maktlös. Det ska inte vara så. Det är helt fel och du ska lita helt på din känsla. Fortsätt skriva, här finns otroliga människor! Modiga, medkännande, peppade som delar med sig av sina upplevelser. Du är själv en av dem 🧡

@esterest oj vad stort. Hur tycker du att det känns?

Ibland kan det vara skönt när valet äntligen ligger på den andra personen. Men också ångestfyllt.

Hoppas att han äntligen vågar ta steget att söka hjälp så att ni kan komma vidare🙏

@esterest Hej! Vad roligt att höra från dig igen! 😊

Jo det är ganska bra. Sambon fortsätter med försök på längre alkoholfria perioder. Jag träffar bara honom när han inte dricker nu, och det känns som det var ett bra beslut. Han är tredje dagen på en ny medicin mot sug nu, och den behandlingen kan vara lika effektiv som samtalsterapi har jag läst. Så det finns hopp igen😊

Ett framsteg för mig: igår trodde jag att han börjat dricka igen, (men det visade sig att han bara blivit dålig av medicinen.) Och jag tog det helt lugnt! Bara kände att det var en del av processen och att han får sköta den.

Jag har inte fått ny tid än men hoppas att hon är tillbaka igen imorrn så jag kan få en.

Vad är Less-appen? 😊

Är sambo sedan 7 år ungefär. Jag skriver detta efter att han som vanligt börjat dricka öl vid 11 tiden på förmiddagen en söndag. Jag var först och handlade, sedan en promenad, och när jag kommer in är han ju onykter, något jag börjar vänja mig vid alla söndagar. (lördagar och vardagar också men söndag värst). Han fick ett nytt jobb i höstas efter att varit arbetslös en tid, sedan dess har det bara blivit värre upplever jag det som. I alla fall, så när jag kom tillbaka hem efter promenaden, då säger han: "Vi kanske kan ligga sen?" Varpå jag säger: "Ja om du nyktrar till" Då muttrar han: "Jaha det är lika bra att ta livet av sig, och jag är ju trött, du är ju ledig i flera månader". Vilket jag är, tre månader för att vara exakt. Men det har ju inget med saken att göra. Jag dricker inte hela tiden när jag jobbar. Men han verkade ju liksom skylla ifrån sig och lägga skulden på mig känns det som....I vilket fall som helst så la han sig och somnade, jag brast ut i gråt. I veckorna intalar jag mig att det inte är så farligt, men varje helg är en prövning. Jag är i grunden en positiv människa och rätt konflikträdd, men just idag var jag tvungen att säga ifrån. För det känns inte normalt detta, och ibland undrar jag hur jag kunnat hamna här. Det ska sägas att han inte är våldsam eller så, det är "bara" att jag tycker det är jobbigt när han är onykter och inte sig själv liksom. Jag dricker ytterst sällan själv.

@Ledlampa Låter bra att ta en dag i taget. Att se det som en process med medgång och motgång, men alltid ändå ett steg framåt.

Jag tänker också att kraften som krävs kommer inifrån och är från mig själv. Kraften består av en djupare kontakt med mig själv och där jag tydligare ser mig själv. Vem jag är, vilka känslor jag har, hur jag tänker om mig själv, vad jag har för behov, vad gör gör som är bra och mindre bra, vad det är som får mig att känna och tänka som jag gör, var ursprunget finns, enkelt uttryck självkännedom och självmedkänsla. Jag tycker inte att det är egocentriskt/narcissistiskt utan mer att jag vill ta ansvar för mitt liv, hantera det på ett bra sätt mot mig själv och andra.

Jag har även en andlig sida som en slags kraft som leder mig. Det handlar för mig om att utforska mig själv, hitta mitt inre lugn och gå i riktning mot mina värderingar. Att finna meningsfullhet, tillhörighet och ett sammanhang för mitt liv. Känna medveten närvaro och tacksamhet. Vara tillgänglig, känna närhet, vara sann och autentisk mot mig själv och med andra. Viktiga element i min andlighet är träning, stillhet och naturen.

Den inre kraften och den andliga kraften hör ihop och skapar balans. Det gör min tillvaro mer spännande och det gör mig nyfiken att utforska livet och öppna mina sinnen för fler perspektiv.

Ha en fin söndag!🌞

Hej! @Jempa123 ❤️
Bara bra här, haft lite mycket på min tallrik- fullt upp medvetslös! 😁
Men fortfarande i nyktert tillstånd och så hoppas jag att det förblir! 🙏
Hur går det för dig?

Idag har jag jobbat med min bok, som utgår från mina två trådar här på forumet. Det var evigheter sedan senast, jag tappade liksom drivkraften. Jag blev lätt sittande i alldeles för många timmar, så jag tröttnade helt enkelt. Men det är ju synd om boken aldrig ska bli klar, även om den aldrig blir tryckt. Originalet har jag ju kvar för eget behov.

Ett bra sätt att få saker gjorda är ju att stapla en vana ovanpå en annan, det vet jag av egen erfarenhet. Varannan söndag brukar jag tvätta, så nu är planen att jag jobbar med boken medan jag tvättar. Då får jag helt naturliga pauser också, och en tydlig tid att anpassa mig till. Klockan 11-15 varannan söndag tvättar jag - och jobbar med boken.

Jag har hittills fått ihop 282 A4-sidor. Har harvat mig igenom hela min första tråd, som handlar om mina första sex månader som nykter. Har kommit till sidan 189 på min andra tråd, det vill säga den här tråden. Just nu har den här tråden 350 sidor. Idag hann jag gå igenom 9 sidor. Så många söndagars jobb återstår!

Boken kommer i slutändan inte alls bara att handla om alkoholfriheten, utan även allt annat jag fått ta itu med i nykterhetens spår. Idag handlade inläggen om återgången i arbete efter min sjukskrivning våren 2022. Till oktober 2022 hann jag med idag. Det är nästan lite märkligt att läsa vissa inlägg, alldeles för mycket har jag helt glömt bort att jag gjort och tyckt. Minnet är märkligt.

Kram 🐘

Jag har tidigare skrivit några enstaka trådar och inlägg här om min situation.
Missbrukande (numera ex) man, två barn och en separation som har varit allt annat än enkel.

Vi delar fortfarande tak ett par månader till, men i början av juni går flytten och då är vi äntligen fysiskt separerade.

Gud vad jag har kämpat för att komma hit. Jag har verkligen fått ta en sak i taget för att något överhuvudtaget ska gå igenom. Små steg framåt hela tiden.

Mitt i allt detta har jag också sakta börjat inse något som varit väldigt smärtsamt att se: att jag under lång tid har utsatts för psykisk misshandel – och till viss del fortfarande gör det.

Det har skett så gradvis och under så lång tid att jag inte såg det komma. Allt blev normaliserat. Jag anpassade mig mer och mer utan att riktigt förstå vad som hände.

När jag nu börjar sätta ord på saker ser jag hur många beteenden som blivit ”vardag”.

Till exempel en så enkel sak som middagarna hemma.
När det är 5–10 minuter kvar tills maten är klar brukar jag säga till alla att maten är klar om några minuter. När den är klar ropar jag in alla så vi kan duka fram tillsammans. Barnen kommer alltid. Men ex-mannen har satt i system att börja göra något annat just då.

Vi andra sitter ner och väntar. När vi sitter där börjar han först lägga upp mat, och sedan börjar han ”ordna” saker han tycker saknas – någon sås, något tillbehör som plötsligt ska fixas.

Om vi börjar äta medan han gör detta blir han arg för att vi inte väntar.
Så det slutar med att jag och barnen sitter med tallrikarna framför oss och väntar tills han behagar sätta sig.

En annan sak som hänt är kring pengar. Vid försäljningen av vårt tidigare hus tog han hela handpenningen från vårt gemensamma konto utan att säga något till mig eller stämma av först. Jag fick reda på det i efterhand.

Det har också flera gånger försvunnit pengar från vårt hussparkonto – ofta runt 10 000 kronor åt gången. Det är pengar som ska gå till husreparationer eller oförutsedda kostnader. När jag frågar vad pengarna gått till får jag bara svaret:
“Husgrejer.”

Jag har också märkt hur lite utrymme jag haft att tycka eller känna något själv.
Om jag inte håller med honom blir han ofta irriterad och säger:
“Varför måste du alltid säga emot?”

I början protesterade jag och sa att jag har rätt till en egen åsikt och att vi inte behöver tycka lika. Men efter ett tag slutade jag protestera. Och efter ytterligare ett tag slutade jag säga vad jag tyckte överhuvudtaget.

Det var helt enkelt lättare så. Då blev han inte arg och stämningen höll sig lugnare.

Samma sak gäller känslor.
Om jag försöker berätta att något han sagt eller gjort gjorde mig ledsen får jag höra att jag är överkänslig. Att jag läser in saker som inte finns. Att jag har uppfattat situationen fel.

Det vill säga: mina känslor får egentligen inte finnas, särskilt inte om de är negativa.

Separationen i sig har också försvårats. Han ville länge inte skriva under skilsmässoansökan, så till slut fick jag ansöka själv.

Bodelningen förhalas också genom att han
– inte vill prata om den
- gömmer saker som han anser är hans eller som han vill ha (frågar jag om dem så vet han inget ljuger och blir arg)
– och trots överenskommelse om att ta det via jurister inte skickar kontaktuppgifter till sin jurist och förhalar på alla möjliga sätt

Allt detta låter kanske tydligt när jag skriver ner det. Men när man lever i det blir det suddigt. Man vänjer sig. Man anpassar sig. Man börjar tvivla på sin egen upplevelse.

Just nu försöker jag bara hålla fokus på nästa steg: att vi flyttar isär i juni.

Det känns både skrämmande och som en enorm lättnad.

Jag skriver här mest för att få sätta ord på det jag har börjat förstå – och kanske också för att höra om någon annan känner igen sig i den här typen av långsam normalisering av psykisk kontroll.

Tack till alla som delar här. Det betyder mer än ni kanske anar.