Senaste kommentarerna i forumet

@låtosshoppaspå det låter tufft. Vill du berätta mer?

@Måste välja nu .Strålande.Fortsätt så!

IGEN och IGEN, men faller man måste man ju resa sig igen...
Maken har en läkartid om några veckor. Han bestämde sig för att vara helt vit tills dess. Bra för mig också, som såklart vill vara solidarisk med honom. Nu är det fjärde nyktra dagen. Första dagen fylld av trötthet, irritation, håglöshet och ångest. Nästa dag går lite bättre. Tar man sig till dag tre kommer belöningen: Lite bättre sömn, lust och energi. Idag startade jag dagen på gymmet. Känner mig nöjd!
Det är ju skönt att "slippa" dricka. Pulsen går ner och man vaknar med en annan känsla. Nu är första dagarnas abstinens borta. Suget kommer och går, men inte jättesvårt.
Ska jobba hela helgen och då är man ju nykter per automatik. Bra!
Gör som jag brukar när det går bra: Sköter om mig med kost och träning. Dricker te, eldar, handarbetar och ser kanske någon serie eller film.
En dag i taget.

de sista meningen du skrev träffar mig helt och fullt. Skulle just gå in på forumet och skriva av mig..... Skulle ha överskriften Lämna eller stanna kvar.
Jag är i ett förvirrat töcken min kärlek, mitt förnuft, Al-anon texter, Al-anon gruppen, hans dåliga sidor, hans bra fina kärleksfulla sidor, omgivningens åsikter ALLT i en enda soppa och jag vet inte vad jag vill vad jag bör göra.

Enligt Al-anon ( är super bra och hjälper mig mycket så missförstå inte det) ska man förlåta så mycket, inte vara bitter, minnas de dåliga mm
Men när han sätter oss och vårat förhållande i skiten om och om igen hur ska man då orka släppa ilskan och vara förlåtande.

Förlåt kidnappade din tråd, men ville säga att din sista mening gav mig en lite knuff i tanken iallafall. För jag tror nog i mitt förnuft att ni som skriver här sitter på sanningen
Så tack för dina ord

@Vitvargen

Tack för dina kloka ord.
Som du säger så verkar historien ha en förmåga att upprepa sig.
Jag är övertygad om att min far också ville att vi skulle försonas. Minns han sa det när han hamnade på torken för länge sen en gång då han i stort sett höll på att supa ihjäl sig.

Vi fick bättre kontakt efter det men den ebbade ut. Var väl kanske mitt fel också då.
Man kommer ju till ett läge i livet efter 25 när man har fullt upp med sig själv liksom.

Det var väl inte förrän jag blev över 45 och skilde mig som jag började fundera på riktigt över gamla relationer och hur mycket alkohol det faktiskt blivit genom åren.
Ska säga att mitt X inte var ett dugg bättre än mig. Jag har ofta undrat om vi fortfarande varit gifta och lyckliga om vi helt enkelt slutat dricka.
Som sagt så ska man inte skylla på alkoholen men så som hon betedde sig tror jag inte hon gjort utan sitt jävla vin som hon drack i stort sett hela tiden det sista året vi var ihop

Idag är det en månad. Grattis till mig själv! 😊 På ett sätt känns det som tiden har gått oerhört fort och det inte alls var länge sedan A var den närmaste vännen i livet. Samtidigt så känns det så avlägset och som om det var evigheter sedan jag drack sist. Märklig känsla.

Även om 1 månad inte är särskilt lång tid så kan jag rada upp både hälsovinster, hur mitt liv fyllts med meningsfullhet och hur min självkänsla och mentala styrka vuxit sig stark. Jag tänker inte alls på A och funderar inte längre ens på vilken dag av nykterhet jag befinner mig på. Och just det, att inte tänka på det längre, tror jag man kan se som ett stort steg i rätt riktning. Att A tappat sin betydelse och kropp och knopp distansierat sig. Att inte längre gå med handen knuten i byxfickan, somna gott om kvällarna och bara den väldigt goa känslan av att livet är ganska OK.

I början hade jag ett enormt behov av att ständigt aktivera mig och fylla min tid. Och det tror jag var både nödvändigt, viktigt och rätt. Var en förutsättning att dag för dag ”uthärda” tillfrisknandet. Nu är jag mer chill och det gör mig inte så mycket om jag är hemma en kväll utan en specifik plan. Men jag kör på med både vecko- och dagsplaneringen för det sätter bra ramar. Men det kanske inte är pågrund av eller tack vare A som jag gör det – är nog kanske lite mer baserat på min nördiga strukturella personlighet och det är något som får mig att må bra – såväl i jobbet som privat.

Några kvällar i veckan hittar jag någon god alkoholfri öl och lagar lite extra gott till middag. Efter hundvaktandet har jag fortsatt med promenader på egen hand, i ännu snabbare tempo då man inte har en promenadpartner som ständigt behöver sniffa på varenda lyktstople eller göra sina behov. Går upp direkt från sängen, via badrummet, och promenerar en runda på ca 1h innan jobbet kallar. Och på kvällen blir det en runda, beroende på tid 45-60 min. Det i kombination med bättre kost märks på vikt men inte minst i självbefinnandet och självkänslan. Och särskilt morgonpromenaden – det är verkligen en härlig stund som bygger upp så mycket positiv energi för dagen.

Det är svårt att komma ihåg hur jäkla nere jag var på alla sätt för bara en månad sen. Ock lika fantastiskt, kanske än mer, tänka på hur snabbt man kan må bra (eller bättre) igen. Säkert jobbar kroppen fortfarande på med balanser i kroppen, hjärnan återhämtar sih ännu och ett och annat inre organ i chock kanske också fortfarande är inne i någon slags reperationsfas. Men för mig själv – så känner jag mig lite som en ny människa. Vissa dagar otroligt trött och jag kan fortfarande ha lite huvudvärk emellanåt. Även sömnen och trög mage hänger med lite då och då. Men det får man bara se som en kvarhängande bi-effekt och att det också med tiden kommer rätta till sig.

Jag undvek den där stora grillfesten jag skrev om för ett tag sedan och har fortsatt undvika att vara i miljöer/situationer där alkoholen finns med. Men det är så klart ingen hållbar lösning – man kan aldrig gömma sig från utmaningar/problem – man måste bli vän med dom och hantera det. Om det sen kommer innebära att jag väljer att försöka återgå till kontrollerat socialt drickande eller ej återstår att se. Just nu kör jag på utan någon längre tidsplan utan tar det dag för dag. Men 1 månad känns starkt och bra inom mig.

Något jag ofta återvänt till när jag tittar tillbaka på alla inlägg jag skrivit är grubbleriet om livet efter A. Om de extensiella frågorna om vem jag är nu liksom vad det är som jag vill att mitt liv sk a fylas med – vad som gör mig lycklig och hur det ska levas. Även funderingar kring karriär, kärlek, eventuell hund, vart jag ska bo och så vidare. Alla dessa tankar bara virvlar runt och på vissa områden har jag tagit mig fram själv och tankarna har börjat klarna. Har till exempel bestämt mig för att säga upp mig från mitt nuvarande jobb om ett par månader och förverkliga min professionella väg på annat sätt. Stort steg men nödvändigt. Men det är ett virrvarv av tankar och så många frågor där jag velar bland svaren jag ser eller kanske inte ens vet finns. Det tar både energi och skapar en dålig känska inom mig. Jag behöver ställa in mitt kompass bättre och jag tror inte jag klarar det själv. Om någon hade frågat mig för 10 år sedan om jag skulle kunna tänka mig att gå till en psykolog eller livsstilscoach hade jag nog bara skrattat högt. Inte jag liksom. Men man får väl acceptera att man både blir mognare, öpnnare och mer modig med åren. Första träffen är på fredag och jag ser så mycket fram emot att få bena i saker som egentligen, eller bara indirekt eller delvis är kopllade till A. Den hjälpen tror jag att jag behöver.

Ska avslutningsvis återkomma till det där med att kunna dricka kontrollerat och i sociala sammanhang. Jag har en möjlighet att testa det om ett par veckor då vår lilla interna vinprovarklubb har middag, sker en gång per kvartal, och det är något jag kommer överväga som en teststation. Men har inte bestämt mig än. Om så blir fallet kommer det byggas på ramar och planering. Likväl som det kommer behövas om jag i framtiden vill hitta en sådan modell som jag tror kan fungera. Jag vet att många kommer gå i taket över att man ens överväger tanken att försöka för att ”det går inte – ingen som risk- eller missbrukat kan klara av det”. Andra menar på att vissa kan. Även här kommer väl rebellen fram i mig och jag är ganska säker på att jag en dag, förr eller senare, kommer prova en sådan modell. Om det blir redan om ett par veckor som blir en test för detta återstår att se. Men missförstå mig inte, jag har verkligen inget sug i sig efter själva alkoholen eller att jag snabbt måste hitta en modell för att kunna dricka. Och allt är bara tankar.

Till helgen ska jag på ett stort event där man får träffa hundar som räddats på olika sätt och som söker ett nytt hem för livet. Det ser jag så fram emot och kan verkligen se mig som en ganska bra hundägare. Kommer nog inte bli något införskaffande nu på studs men inom överskådlig framtid är det nog ganska troligt.

Men en dag i taget och ett mål i sänder. Nu blir det psykolog, fortsätta med min vecko- och dagsplanering och hålla kursen stadigt framåt med det nya liv som jag hittils byggt. Och för alla de som tvekar om de ska sluta med A eller ej. För de som tvivlar på om det verkligen blir så stor skillnad och vad enbart veckor utan A kan åstadkomma. För alla de som är fast med A och bara ser mörker. Såklart finns det ljus i mörkret om man bara vågar ta det första steget. Tuffa dagar kommer vändas till mer och mer uthärdliga dagar till riktigt fantastiska sådana. Tankarna kommer klarna och kropp, hjärna och liv återuppväcks på ett fashinerande sätt. Med den tanken firar jag min månad idag. Hoppas fler som är illa ute också kan finna sin tro om ett bättre liv.

Firandet då? Klart jag ska fira 1 månad. Blir hemlagad pizza och några 0,0 med en vän hemma på terassen ikväll. Hen dricker normal öl vilket jag också köpt hem. Ser inte ens att de finns i kylen som ett hot mot vare sig min karaktär eller beslutsamhet i vad vill.

Ha en härlig torsdag alla!

@Carisie låter helt underbart med Scottland och semester. Alkoholfri Whisky, är det ngn som producerar? Låter iof sig osannolikt äckligt, men ändå.. 😀

Det har varit en lång och intensiv period, många bråk och samtal oss emellan. Lögner, besvikelser och ultimatum samt hjälp utifrån. Största insikten för maken var mötet med hans inre övergivna barn genom meditation och feberdrömmar. DET förändrade allt från att vilja till att de fakto sluta. Nykterheten är fortfarande väldigt ny och äntligen efter åratal så känns det hoppfullt samtidigt som jag är livrädd att det inte håller.

@Joch Bravo! Keep up the good work!

Kram 🐘

@Sargad Vad bra att han slutat , tog han hjälp? Ja det verkar som att han vill ha en förändring men jag tror att det kommer bli en tung resa framåt. Han är väldigt distanserad just nu och säger bara att han mår bra när jag frågar honom, men jag ser ju att han inte gör det. Han svarar mest bara på tilltal just nu. Jag antar att jag bara får låta honom vara ett par dagar och ta upp samtalet igen och se vad han kommit fram till.. terapi hade nog varit det allra bästa

@Dan_Måne, jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Dels detta om att du är ett skilsmässobarn och saknaden av din biologiska far under uppväxten. Dels om den bristande kontakten med din 30-åriga son som delvis växt upp med din nya kvinna, i mitt fall var det att jag växte upp med min mors nya man.

Jag hade länge en frostig relation till honom, men den har mjuknat och blivit riktigt varm med tiden efter öppenhjärtiga samtal. Alltid haft en bra relation till min mor. Vart jag vill komma med detta är att en ny partner kan ha svårt att helt ta till sig "barn som kommer på köpet", och att denna känslomässiga distans mycket väl kan spilla över på relationen till den biologiska föräldern även om det inte gjorde det i mitt fall. Eventuellt kan detta ha relevans för det du hamnat i, en känsla av distans till din son.

Om jag nu sätter mig in i rollen av din son och efter vad jag vet om min biologiska far, mycket framgångsrik affärsman med alla yttre attribut på "success" i sitt nya liv:

Jag tror min far hade så dåligt samvete under alltför lång tid att han aldrig lagt två strån i kors för mig, att det aldrig blev av att vi kunde etablera kontakt igen när jag kom upp i vuxen ålder. Jag gjorde ett försök att ta kontakt sent i hans liv men han gick omedelbart in i någon slags försvarsposition, helt ogenomträngliga lager av skuldkänslor från hans sida gjorde att det aldrig blev något mer.

Detta är tråkigt men jag måste bara acceptera faktum och gå vidare med mitt liv, mina barn och barnbarn.

Jag vill inte tala om för någon vad de ska eller bör göra, men jag har förlåtit honom sedan länge trots att vi aldrig kunde prata om något betydelsefullt vid den korta kontakten jag hade med honom via telefon sent i livet. Genom att förlåta honom i mitt sinne skapar jag kraft för mig och min klan. Visst önskar jag att jag eller han kunde tagit kontakt när jag var 30, det hade gett mycket bättre förutsättningar för en bra fortsättning men så blev det inte.

Min lärdom av detta är att inte låta känslor och beteenden permanentas; endera parten eller båda kan ha rädslor, besvikelser, farhågor att bli avvisad, skuldkänslor som gör att man undviker kontakt men någon måste ta sig i kragen och övervinna dessa för att börja tina upp en relation som av olika skäl hamnat på paus. Som vi ser så finns mönster som upprepar sig över generationer, någonstans måste någon bryta dessa genom aktivt initiativ.

Jag tror du har mycket goda förutsättningar att ta steg här och nu med en stark intension att skapa en varm relation till din son. Så småningom kan det öppna upp för att kunna tala öppet och ärligt om vad som tynger dig i hur du var som ung far och få reda på mer om hur han tänker/tänkte kring detta. Jag tror ni båda måste vara beredda på att bli genuint överraskade, man har en tendens att göra hönor av fjädrar i sitt grubblande.

Varmt lycka till!

Jag känner igen mig till viss del, speciellt känslorna av hopplöshet och att inte vilja vara kvar i förhållandet om missbruket fortsätter. Jag har en make som tills helt nyligen har skåpsupit i åratal. Din sambo har dock självinsikt till vad som är grundorsaken till missbruket och det är början till förändring. Om hen verkligen vill. Samtal för större självinsikt behövs för hens del. Stöd och terapi? Styrkekramar!

Dags för en incheckning 😀 följer forumet varje dag och fyller i alkoholdagboken. Som tur är det den enda fylleriövning jag gör nu för tiden. Livet är sååå mkt bättre utan A. Ibland får jag tankar på A, men det går lätt att vifta bort dom. Har nog blivit bättre på att komma ihåg hur det blir om jag dricker. Blir ju skit och fel. Det som hjälper är att fokusera på en hälsosam livsstil med träning och bra mat. Sen har jag fått en sötsug tidvis som är nytt för mig, men vad säger man? Summan av alla laster är konstant...😉. Den lasten kan jag lätt leva med!
Ser alla nya som kommer in i forumet och gamla som försvinner ur... kämpa alla vänner. Vi är inte ensamma i det här. Skiten borde faktiskt förbjudas tycker jag!

@Andrahalvlek wrote:" Berätta för dem hur du tänker och känner, säg förlåt. Prata med dem om alkohol och droger, och att ärftligheten är stor."

Jag har ett barn som är 30. Han dricker väldigt sällan. Vi har inte så bra kontakt och det är en av de saker som jag har mått och mår skit för. Jag var väldigt ung när han föddes, så här i efterhand tycker jag nog att jag var ett barn själv trots att jag var 22. Hans mamma fanns av olika anledningar inte i hans liv så han har bott med mig och den nya kvinnan jag träffade och som jag sedan gifte mig med.
Om jag fick gå tillbaka i tiden så är det mycket jag skulle göra annorlunda och jag känner ett sådant oerhört förakt för mitt yngre jag för hur jag resonerade då.

Jag är själv ett skilsmässobarn och även om jag hade en styvfar så saknade jag min riktiga far under hela uppväxten.
Han hade en fin yta utåt. Respekterad, fint jobb, fin fru och mycket pengar.
I själva verket var han ett fyllo som bedrog sin fru hela tiden. Hade det inte varit för hans fru hade han slutat på bänken det är jag övertygad om.
Jag lovade mig själv att aldrig bli som honom. Vi hade rätt bra kontakt ett tag men jag bröt den när jag insåg att han var totalt ointresserad av sina barnbarn och varken visste hur gamla dom var eller ens vad alla hette.

Nu är han död sedan några år. Vi återfick aldrig kontakten riktigt och mot slutet var han så sjuk så vi fick aldrig chansen att prata ut på riktigt som jag sa till mig själv att jag skulle göra.
Det tynger mig också. Man slutar ju aldrig älska och sakna sina föräldrar tror jag även om det kanske aldrig varit så bra alltid.

Du har gett mig en del att fundera på och tack för att du bryr dig!

@vår2022 @JHL
Hej vänner ❤️ Det är strålande med mig - startar morgonen på hotell med en wee biscuit 🏴󠁧󠁢󠁳󠁣󠁴󠁿
Maken fick extra ledigt och vi bestämde oss väldigt spontant för att dra tidigare till Skottland. Extra ledigt pga jobbat satan och nu mer eller mindre tvingade jag iväg honom för att han inte ska KUNNA jobba 😅😂. Sagt & gjort - vi flög iväg och har nu betat av en del av norra Skottland i camper van 🚐. Helt utan att bry oss om wifi eller annat hade min telefon tom laddat ur! När hände det sist liksom? 😅
Men idag vaknade jag i en skön hotellsäng i Aberdeen och vi ska rulla ner mot Dundee for att landa i Edinburgh imorgon och då ha en hel veckas semester kvar! Härligt va?!

Vädret har varit väldigt september med klar luft men också värme och lite regn men helt fantastiskt. Maken har provat sig genom en del whiskey och öl medan jag haft svårt att hitta alkoholfritt så då struntar jag i det en stund och håller mig till sodavatten 💦. Det finns en öl som heter "Days" som är 0% men alltså vilket blask 🫣. Fler äventyr väntar - ska ta en påtår och läsa ikapp lite sedan ska vi bege oss ut i den annalkande solen som bryter igenom molnen här över byn. Må så gott ❤️🩵

Känner att jag bara vill skriva av mig. Kanske någon kan relatera. Min sambo sedan 13 år har alltid varit glad i alkohol och jag har i många år haft en magkänsla att något inte helt stämmer med honom, men inte förstått vad. Han är en rolig, snäll och välfungerande person, bra med barnen och sköter om hushållet. Men ofta är han väldigt låg, innesluten och irriterad. Jag upptäckte för några år sedan en stor gömma av tomma vinflaskor/spritflaskor. Han sover ofta på soffan, har svårt att komma upp på morgonen och har oftast en dålig andedräkt. Vi har pratat mycket om att han verkar ha ett problem med alkohol och han har berättat att dricker när han mår dåligt/tycker illa om sig själv. Han har lovat att sluta smyga men jag har vid flera tillfällen hittat tomma flaskor i garderoben eller väska. Hans kropp mår inte bra och för kanske 6-8 månader sedan fick han konstiga domningar i foten och vaden. Han blev orolig och kollade upp det men fann inget fel. Det försvann efter nån vecka. Han blir också riktigt sjuk ganska ofta. Influensa, förkylningar, bältros. Jag har läst att alkoholen kan göra detta. Han påstår att han inte har ett stort problem och när jag säger att han ofta är trött, sliten och irriterad säger han att det är ju du med. Jag kämpar men jag känner att jag glidit ifrån honom emotionellt. Jag har kämpat med att lita på honom och sluta leta efter bevis men när magkänslan säger åt mig att nåt inte stämmer så hittar jag alltid nåt. Nu har vi haft ett prat igen och jag har förklarat hur det påverkar mig och att jag inte kommer kunna leva med honom om detta fortsätter. Han säger att han vill ha förändring men inte vad han tänker göra. Han är nu väldigt innesluten och allt känns bara jobbigt.. vi sa att vi ska prata om detta igen om några dagar så han får tid att smälta allt och komma med förslag på hur han ska gå vidare.
Är bara så uppgiven 💔

PS. Jag lovar dig att känslostormarna lugnar ner sig med tiden. Tålamod.

@Dan_Måne En sak till. Tidigare har vi hällt alkohol på alla våra känslor. Som nyktra behöver vi lära oss hantera dem på annat sätt. Ilska, frustration, skam men också glädje, stolthet och förnöjsamhet. Generellt behöver alla känslor bli sedda, tagna på allvar. Stanna i stunden, begrunda, acceptera. Sen kan de komma tillbaka då och då, men lite mindre starka för varje gång. Det är som med sorg - i början är den drabbande, nästan fysisk, sen lugnar den ner sig i intensitet, men försvinner aldrig riktigt helt. Man lär sig leva med den som en följeslagare, påminns inte dagligen längre.

Det dåliga samvetet gentemot dina barn kan du göra något åt - fråga dem vad de vill göra med dig. Nu idag, och även framåt. Berätta för dem hur du tänker och känner, säg förlåt. Prata med dem om alkohol och droger, och att ärftligheten är stor.

Kram 🐘

@Dan_Måne Grattis till 50 nyktra dagar! 🥳🥳🥳🥳 Du jobbar på jättebra, fortsätt så.

Kram 🐘

Idag är det 50 dagar och 7 veckor som nykter.

Kan inte komma ihåg om jag någonsin i vuxen ålder varit det?
Känner mig rätt stolt över det även om en "normaldrickare" nog skulle rycka på axlarna och knappast kalla det en bedrift.

Men men. Huvudsaken är ju att man gör sig själv stolt och idag så klappar jag mig själv på bröstet lite extra.

Lite saker som jag upptäckt är lite annorlunda.

- Pengar.
Det går inte alls lika mycket pengar. I somras gick det en back 50 cl öl i veckan - minst och andra sliskiga alkoholdrycker. Bara det man drack hemma och eftersom man är som en zombie och är trött och likgiltig så blir det mer eller mindre alltid färdiglagad eller hämtmat.

Dyrt och onyttigt. Jag har ett par tusenlappar mer över än vanligt trots att jag inte tycker jag direkt snålat.

Ork. Helgerna blir dubbelt så långa och man kan nästan bli förvånad hur mycket man får gjort och hur pass mycket enklare det känns att kliva upp till jobbet på Måndag morgon.

Självkänsla:
Känner mig mindre och mindre som en loser. Jag kan också liksom.

Sen finns det även inte så positiva känslor såklart.
Känner en väldig sorg över många saker i mitt liv. Saker jag gjort och inte gjort. Saker man prioriterat bort. Saker jag skäms för som jag aldrig kan ta bort.
Det har känts lättare efter en öl eller två.
Det saknar jag väldigt mycket varje helg. Att man kan fly bort från dom här känslorna. Nu ligger dom utanpå. Jag vet inte vad jag ska göra av alla dom här känslorna. Jag kan bli gråtfärdig helt plötsligt. Jag kan titta på nåt av mina barn och känna en sådan kärlek och stolthet.
Självförakt för att jag prioriterat vara hemma och druckit mig full då jag kunnat hitta på saker med dom istället. Känslorna kväver mig och nu kan jag inte gömma mig.

Torsdag idag. Snart helg igen. Det är en annan sak som blir bättre iallafall.
Det blir helg och jag kan faktiskt se fram mot den litegrann utan att vara skräckslagen för all tid jag måste hantera.

Jag har faktiskt köpt ett par nya hörlurar till mig själv i present. Det tycker jag att jag är värd! :)

Jag läser och hejar på i många trådar även om jag kanske inte skriver så mycket. Jag ska försöka bli bättre på det!

Ha en fin Torsdag alla ni som kämpar med era egna demoner!

@Molnet För mig var det viktigt att förlåta, både min mamma och min pappa, och även mina barns pappa och senare den alkoholiserade ex-sambon. Alla fyra har skapat stora sår i mig, på olika sätt.

Genom att dels fundera mycket över vad som hände, och dels inifrån och ut faktiskt förlåta dem, så har jag lastat av stora tyngder och kan gå vidare betydligt lättare. De fyra vet inte ens om att jag har förlåtit dem, det har jag gjort enbart för min egen skull.

Precis som om jag har tagit lilla jag i handen, beskådat eländet, förklarat att det är fel att bete sig som de gjorde, och sen har jag förlåtit dem och stängt dörren. Till slut. Det som hände då kan inte längre påverka mig i nutid. Och det är fan inte lätt, allra helst inte om man har en fortsatt relation i någon form, som med min mamma. Men det är så värt jobbet!

Mina barns pappa är oerhört långsint. Han ältar oförrätter. Nu vid 60+ blir han mer och mer bitter, har svinsvårt att gå vidare. Och det är han som mår allra sämst. Det är ledsamt att se, och ingenting jag gör kan påverka det. Han måste göra jobbet.

Kram 🐘

@zalkin Tack för din reflektion❤️. Ja, det går verkligen att ta sig ur alkoskiten! Jag känner mig själsligt som samma person med ganska god självkännedom, men alkoholen satte mig i status quo, situationen var konstant, stampade på samma plats, alkoskiten ackumulerad, lagrades på hög och rörde sig inte framåt. Det kändes hopplöst för vinet var ju det som skingrade ångesten och oron en kort stund och det är det paradoxala, det var ju alkoholen som orsakade stoppet och högen! Läste här på AH om de som gått före mig och som kommit ur och det motiverade mig till att det kanske går trots allt att bli fri! Och det gör det ju! När ”fönstret öppnas” måste man bara köra på och ta chansen!

Så det är bra att läsa om de som gått före och nu är även du en av dem! Så fortsätt att berätta och skriv om din resa så andra kan bli inspirerade och fortsätt stötta som du gör! Kram❤️

@prinsessa Jo lite så är det, men det skulle vara gott att stå över helt några dagar. Men min plan nu, som förhoppningsvis skall fungera är att fasa ut sakta men säkert. Jag är noga med att fylla i alkohol kalendern utan fusk ☝️Regn idag så det blir ingen öl på altanen efter jobbet i alla fall 👍

@vår2022 Det är fint att reflektera kring innebörden av det du skriver nu...
Att du varit djupt nere i alkoskiten. På den tiden var du sannolikt så upptagen av din egen problematik att du inte kunde vara till hjälp för ngn annan. Men du tog dig ur, blev fri och idag har du hur mycket som helst att ge av dig själv, av din berättelse, som ett levande bevis på att livet successivt får en helt ny mening och innebörd när vi lämnat alkoskiten. Därför är det särskilt viktig för oss att läsa vad de som gått före i forumet skriver, läsa vad nykterheten inneburit.
Med andra ord, ta alltid rygg på de som gått före!

Lite pepp & tips på vägen mot en hållbar nykterhet kommer här:Hur lyckas man?
Sätt tydliga mål: Skriv ner varför du vill sluta med alkohol och vad du hoppas uppnå.
Hitta alternativ: Ersätt alkoholen med hälsosamma drycker som te, bubbelvatten eller alkoholfria alternativ.
Hitta en vän & / skriv & läs ofta på AH:Att göra detta tillsammans med andra ökar motivationen. Skriv ner hur du mår
Fokusera på andra vanor: Kombinera utmaningen med regelbunden motion och bra matvanor för att maximera effekten.
Var beredd på suget: Det är naturligt att uppleva sug, men med ett tydligt "varför" blir det lättare att mota bort det och hitta andra sätt att distrahera sig själv.Gör ett löfte på morgonen om att idag ska jag vara nykter & håll det löftet till dig själv.Med dessa ord säger jag godnatt!