Senaste kommentarerna i forumet

Har du en sambo som är värd namnet så älskar hon dig för den du är och vill hjälpa dig. Skulle hon bli arg eller sur ja då är det inte mycket att förlita sig på, hoppas du tolkar det jag skriver på rätt sätt. Vi vänder på dig. Om din fru smygdrack och du senare flera år senare kanske får veta detta. Hur skulle du känna dig då? Skulle du inte vilja veta nu och hjälpa till? Du ska naturligtvis göra det som känns bäst för dig.

Blod i avföringen kan ju vara annat också som hårdhet mm. Härligt när man kan sätta gröna lappar på sin kalender. Bara att kämpa på ta en dag i taget.

Att ta dig ur relationen. Du måste göra det som känns bäst för dig. Du skriver att du inte tål se han mm. Dina känslor verkar ju inte finnas där.

Och då kan jag sätta grön plupp i min app :-)

blev det innan nästa återfall. Jag borde ju vara överlycklig men blev om möjligt ännu mer förbannad och besviken när han till slut drack igen.
Jo visst har jag varit glad och tacksam under tiden och har börjat kunna slappna av mer. Men under ytan har jag vetat att snart dricker han igen. Han kommer att ta ett återfall. Konstigt vore det annars. 5 månader. Så länge har han aldrig varit nykter nånsin. Så jag borde väl tycka det är bra. Men för mig så är det noll som är bra. För mig så känner jag att det gäller att aldrig börja igen, aldrig ta första ölen.
När jag har frågat honom så har han sagt att han inte tänker på det just. Att det går förvånansvärt bra och att det är helt riskfritt att han ska dricka. Detta på grund av att han har en massa andra problem och tics. Han är helt fixerad vid sin kropp och att han tappar muskler och är förslappad, trots att han tränar som en idiot och går långa sträckor varje dag. Dock äter han bröd okontrollerat på kvällarna. Han äter nästan inget på dagarna för att kunna äta hämningslöst på kvällarna. Bröd är öl i fast form och hans ätande är bara en annan form av beroende. Han är väl medveten om detta. Inser att han är en beroendeperson på alla plan. Han gör allt för mycket. Snusar för mycket, äter för mycket, tränar för mycket osv. Dock har han gått iväg till en psykolog för att jobba med andra bitar som inte handlar om alkoholen, detta efter påtryckningar från mig och hans alkoholterapeut. Han säger han gör det för att jag vill det, men tror ändå att han innerst inne vill detta för sin egen skull, annars skulle han inte gå iväg och betala dyra pengar för terapi om han inte själv inser han behöver det. För trots att alkoholen varit borta så har han mått riktigt dåligt och det har varit mer än jobbigt skulle jag vilja säga. Att alkoholen varit frånvarande har inte varit lösningen på allt. Tror nånstans att allt annat kommit upp mer till ytan. Frågan i hans fall är väl vad som är hönan eller ägget. Misstänker att det finns beteenden, känslor och tankar som han hållt undan med hjälp av alkoholen och att problemen runt alkoholen överskuggat de andra problemen som ligger under ytan. Inser att detta är mer komplext än jag trott.
Inser också nu när han väl dricker att det för mig nu blev ännu värre. Det gjorde inte saken lättare att det gått 5 månader. Jag tål det ännu sämre och blir mer förbannad och besviken, trots att jag fattat att han kommer att ta återfall. Jag klarar det inte. Tål inte se honom. Vill göra honom illa. Är på honom hela tiden. Vet ju att det är bättre att jag låter honom vara, inte säger nåt. Men jag känner mig så trängd. Han gapar om vart han ska ta vägen (det är min lägenhet) Men jag känner att var fan ska jag ta vägen! Jag bor här också. Nu känner jag att nu måste jag nog ta steget ur relationen. Jag klarar inte återfallen. Jag kan inte vara ett stöd för honom i hans tillfrisknande.
Om det nu är ett sånt. Jag känner mig så förbannad på mig själv också som utsätter mig för detta. Känner mig ledsen över hur långt jag har anpassat mig till honom och att vara honom till lags för att han ska må så bra som möjligt.
Känner mig rädd och orolig att det ska bli en sån lång period igen, för han verkar ha svårt att sluta när han väl börjat och nu har han druckit 5 dar igen så jag rädd han inte kommer kunna stoppa nu.
Jag har sagt att så här kan vi inte fortsätta. Det är bättre han flyttar iväg själv och så får han kämpa med detta själv. Han är välkommen att höra av sig när han varit nykter ett år, då kan vi se. Men då kanske jag inte är intresserad av någon fortsättning oavsett.

Det inser jag åxå. Jag är bara rädd i början att behöva hantera min relation plus alkoholsuget. Försöker finna stöd här så länge. Ska ta tag i detta åxå.

Den där jäkla alkoholen, abstinensen driver människor starkare än kärleken. Det är hemskt. Vanmakten är jobbig. Hade själv en mamma som söp. Alkoholen viktigare än sitt barn. Det gör ont att stanna men det gör också ont att lämna..... för stunden men tiden läker såren. Vad du ska göra vet jag inte men TÄNK PÅ DIG SJÄLV! Prioritera hur du mår. Många stora varma kramar från mig.

Skulle bara vilja ge dig en stoooor kram. Vilket liv du haft. Jag tycker ni ska ha kommandot vad gäller träffar med din mamma. Tyvärr kan ni inte ändra på henne. Träffa när hon är nykter

Ersätt vinet med cola eller annat. Ta en dag i taget

Om du läser trådar kommer du upptäcka att de som lyckats sluta dricka har en vilja att ta hjälp för det är oftast inte lätt att klara på hand. Antabus är en medicin som gör att du inte kan dricka. Var livrädd för mitt första aa-möte men ack så skönt. Berätta för din fru att du druckit i smyg och nu vill ta rag u situationen. Ärlighet varar längst

Du gör det så bra MåBättre! Både för dig själv och för andra som du peppar här på forumet!

Känns lite som vi följts åt sedan vi startade båda två. Det känns bra tycker jag, att vi båda biter i.

Ha en fortsatt bra kväll och vecka! :)

Det handlar mer om rädsla. Jag har bestämt mig att inte dricka. Jag är osäker på hur hon reagerar. Jag tänkte att det är bättre att jag berättar när jag har koll på läget själv och brotten är preskiberat. Jag har trots allt druckit bakom ryggen på henne rätt mycket. Hon vet nu att jag inte ska dricka mer.

Idag har jag 80 nyktra dagar, fan vad bra det känns när jag tänker efter!! Stolt över mig själv.

Jag känner mig just nu väldigt glad, livet känns enkelt. Det är så himla mkt jag vill göra och uppleva, vet bara inte hur jag ska strukturera upp allt så att jag får en skön och avslappnad vardag men ändå gör de saker jag vill. Måste nog sätta mig ner och planera/fantisera lite mera.

Att jag är glad idag innebär inte att jag är superglad imorron, känslorna far upp och ner hela tiden. Men det känns bra. Och det känns som att jag börjar få kontakt med mitt känsloliv igen, det som jag lärt mig blockera för att överleva.

Längtar till träffarna på eftervården och har insett för mig själv att jag tycker att det är kul och spännande att träffa nytt folk, nyktert folk. Ska börja beblanda mig med onyktert folk i viss mån också men känner inget behov av det just nu..

Ha en bra natt nu gott folk!

Kram!

Blev riktigt glad över ditt inlägg och kände att jag fick en boost i min egen nykterhet. Tänkte lite skämtsamt att jag också älskar din nykterhet! :) Nånstans tror jag att det är det jag gillar med det här forumet, AA osv.. Vi kämpar alla mot samma mål. Det blir en stark gemenskap på något vis.

Du ska vara glad och stolt över dig själv, du ligger långt före många, många människor ute i vida världen. Människor som fortfarande inte har en enda tanke om att de kanske dricker för mkt trots att det orsakar kaos och lidande.

Återigen, livet består av så himla mkt mer än att dricka alkohol.

Hejja dig!! :)

Oj oj vilket dilemma du är i. Jag är själv nybliven farmor och mitt barnbarn är en stark anledning till att jag slutat dricka som en svamp. Jag har inte druckit på nästan 2 månader och tänker inte börja igen.
Jag kan inte säga vad du ska göra men nog borde ditt barn få uppleva en nykter mormor. Hur ska du kunna låta henne vara barnvakt om hon inte är nykter eller i sådan obalans soman blir som alkolist.
Lita på dig själv och våga ställa de krav du behöver. Ditt lillabarn är värd en nykter mormor. Jag tycker faktiskt att du ska ställa krav när jag tänker efter. Lycka till.mod60

Fortsatt lycka till!!!

Hej och välkommen hit!
Ett första steg i riktig rättning :) Det här är ett mkt fint forum för dig som har bestämt mig.
Jag har hängt här i 51 dagar nu (lika många dagar har jag varit nykter).
Jag är 4 år yngre än dig och har supit sönder så sjukt mkt i mitt liv.
Varit en "fungerande" alkoholist de sista 4 åren.. På slutet drack jag vodka ur en kaffekopp på jobbet till frukost.

Jag har ett tips som har fungerat mkt bra för mig.
Jag skrev en konsekvenslista.
En lista där jag gick igenom år efter år i min "drickakarriär", ett slags CV.
Där skrev jag ner små historier, påminnelser, händelser och känslor etc år för år som jag förbinder med alkohol.
Till exempel:
2014:
Förlorat följande vänner: X, Y, Z
Varit otrogen
Nästan fått sparken
Bränt X antal kronor
Ljugit
Förstört följande fester: X, Y, Z
Svikit följande personer: (också en lista på dessa)
Har haft ångest
Har haft panikattacker
Har inte kunnat göra det jag egentligen önskat pga alkoholen
osv osv osv...

Varje gång jag blir sugen på alkohol läser jag igenom alla dessa A4 ark fyllda med skit som skett pga alkohol.. Tror inte det finns något i hela världen som skulle kunna få mig att dricka efter att ha läst igenom min "konsekvenslista".

Lycka till!

Kram,
Alkoholist Javisst

Tack snälla emptyoak (och grattis till dina två veckor!) och tack mod60! Och tack MåBättre för att du alltid peppar! Tack alla ni som kommenterar och skriver! Tack!

Vad jag ville skriva var att det är tungt på kvällarna. Vanan sitter hårt fast. Att laga mat utan ett glas rött blir tomt liksom. Idag tog jag in barnen i köket och satte dem i jobb så jag blev lite distraherad. Tack för ert stöd. Det behövs verkligen.

Vet inte vad som blir fel...

Eller håller du omedvetet en dörr öppen för att gå tillbaka till drickandet igen?
Jag tänker att, även om det är pinsamt att medge beroende i vilken grad det vara månde så har en partner förhoppningsvis så mycket omtanke att hon eller han kan utgöra ett stöd.

Lycka till på den vita vägen!
M

Grattis till dig!!! //mod60

Känner mig lite lugnare igen. Allt jobbigt på mitt arbete gick att hantera utan alkohol. Det kändes så skönt att vara trygg med att det jag sa och kände var "på riktigt" och inte någon fylleångest. Har ibland blivit så gråtmild när jag druckit men nu var det liksom äkta sorg.

Idag känns det bättre igen och nu ser jag framemot helgen med ett gäng väninnor. Kommer inte att dricka och inte heller skämmas över det, varför skulle jag. Det är mitt beslut och jag mår så bra av att vara nykter. Livet är så mycket bättre och jag känner mig lättare i hjärtat på något sätt :)
Idag firar jag 59 dagar med att gå och träna..... //mod60