Senaste kommentarerna i forumet

I snart sex år har jag levt med en alkoholist. Vi har nyligen fått ett barn. Nör vi träffades så höll han på att behandlas för sitt missbruk. Naiv som jag var (och är) så tänkte jag att han skulle klara det och att jag kunde hjälpa.
Trodde han blev ren men har nu insett att han aldrig varit den från sitt missbruk. Han har bara lyckta dölja de bra.
Jag vet att han dricker ibland, kan se direkt på hans ögon, tonläge eller rörelser om han druckit. Har hittat ölburkar i garaget. Han har varit full på middagar med bekanta och jag har skämts så mycket för hans beteende. Han har aldrig tidigare varit elak men nu sista gångerna har han börjat säga elaka saker och varit väldigt spydig mot mig. Han har aldrig slagits men gått på fysiskt liksom knuffats lite och Hållt fast mig nån gång.
Det absolut största problemet är att han förnekar att han dricker alls. Han säger att han är nykterist sen flera år tillbaka. Även om han flera gånger varit påtagligt berusad även om även bekanta mörkt detta och även om jag hittat tomma ölburkar gömda så förnekar han helt helt helt. Jag skulle kunna komma på honom med att halsa öl men han skulle förneka det ändå. De är så sjukt för de är så uppenbart ibland att han är berusad ju. Han kan vingla men frågar jag om hn druckit så blir han fruktansvärt sur och arg och beskyller istället mig för en massa saker och skriker arr han minsann inte druckit på flera år.
Alltså Gud vet inte varflr jag skriver här är desperat. Gpr sönder. Jag borde lämna honom. Speciellt eftersom vi nu har ett litet barn och denne ska knte behöva växa upp i detta. Men dum som jag är så tror jag alltid att de car sista gången..eller så blundar jag. Fan vad man är idiot! Han kommer aldrig erkänna att han Dricker trots att det är uppenbart, därför är de så svårt att ens ta upp ämnet med honom utan att starta ett vörldskrig. Älskar honom. Den nyktra mannen han är men hatar honom när han är berusad. Å kan inte första att han kan blåneka så fruktansvärt hårt de är så sjukt. Känner mig ensammast i världen. Nån som varit med om samma och lyckats fp honom att förstå eller som fått lämna?

Jag är stolt över dig. Du tar tag i ditt liv. Du gör ditt bästa. Du ger andra hopp...:)

Jag är nu hos vänner och mår relativt bra med att jag fått prata av mig. Man måste inte isolera sig eller bära en annan människas skuld. De har peppat mig mycket och förstår varför jag tar ut skiljsmässa. Ingen ens frågade om jag tänkte ge honom en ny chans. De känner mig, vet min bakgrund och vet att jag valt rätt, utan tvekan. DET får mig nästan att gråta av både tacksamhet men också av kärlek. Ens sanna vänner och familj stöttar en och finns där när det är tufft. Ingen vet på jobbet men det avslöjar jag inte förrän skiljsmässan och bodelningen är klar. Min man har en jobbarkompis fru på mitt jobb. Här kommer jag att skydda honom, inte säga annat än att vi skiljer oss för att vi inser att vi inte passar ihop. Det kan jag bjuda på, det kostar inget känslomässigt eller utifrån stolhets faktorn för min del. Hoppas ni andra får en bra helg. :)

Fast tänker ändå mycket på alko. Lite upp och nergångar. Lägger fokus på bara någon dag framåt. Då känns allt överkomligt.

Det är fredag och jag har varit nykter i 26 dagar. Har en förkylning från helvetet. Den kunde inte komma mer lägligt. Öl är det sista jag är sugen på ikväll. Annars är helgen planerad med nyktra aktiviteter. Ha en fin helg

lika när jag slutade min primärbehandling. Att helt själv stå på egna ben ute i en snurrande värld var skrämmande.
Jag gjorde precis som de sa åt mig och började gå på AA så mycket jag kunde. Med nya rutiner, många möten och stora öron när Di Gamle pratade om hur de gjort så blev det lättare än jag var rädd för.

Fredag, skall fira en lyckad förhandling/affär med en skön familjekväll. Alkoholfri bubbel! Mamma vaken längre än 21.00. Tar en omväg om bolaget går till ICA istället. Nu gäller det!

Ahha jag blir tokig! Jag vill också kunna dricka som andra. Jag vet att jag inte är beroende utan bara jävligt korkad när jag får i mig a. Inte som andra. Kan inte sluta. Jag vill också kunna sluta när jag vill.
Varför kan inte jag ta en öl och sen är det bra? Varför kan inte jag ta två glas vin till en god middag utan att börja pimpla vin hejdlöst?
Varför är det så mkt enklare för mig att ta ett glas på veckorna om man jämför?

Varför? Mitt mål ska bli att kunna dricka normalt. Som andra. Jag blir så förbannad!

Förövrigt min 12 dag nykter!

Ja, såna vanor är ju inte hållbara i längden.ring omgående till närmaste beroendeklinik och boka tid. Eller vårdcentral. Om du inte vet vart du ska vända dig, ring alkohollinjen o fråga.
Lycka till med ditt första viktiga steg mot ett alkoholfritt liv.

M

Detsamma! Lyckospark till oss!!!

Detsamma! Lyckospark till oss!!!

och välkommen hit!
Jag är en medberoende och inte en drinkare men vi lider båda av samma sjukdom.I mina ögon så verkar det som att du behöver hjälp av det mera handfasta slaget,dvs hjälp utifrån.Sen kan detta forum vara ett stöd i vardagen för att skriva av sig i sina tankar och kring de problem som uppstår och har uppstått pga alkoholen.
Alla härinne vet vad du pratar om och de flesta lider av sviterna av långvarigt alkoholmissbruk.antingen som beroende eller medberoende.Exakt vilken typ av hjälp du är bäst hjälpt av vet du kanske bäst själv.Ett första steg kan vara att gå på ett AA-möte och sitta tyst och lyssna eller vända dig anonymt till alkoholmottagningen för att få mer info om vilken hjälp som finns att få.Eller gå till en läkare och berätta rakt av om i vilken situation du befinner dig i.Att du faktiskt skriver här visar ju ändå på en vilja att bli frisk.Sen hänger allt på dig hur mottaglig och viljestark du kan vara,men det vet du ju redan.

Andra fredagen sen beslutet att bli Snövit! Men förra helgen räknades inte, för då var jag fortfarande så inne i bakfylleångest efter konferensen som spårade.... Alla hjärtans dag i morgon. Då brukar vi alltid dricka bubbel, hela familjen. Jordgubbsbubbel till ungarna och rosa champagne till oss. Det där kan jag liksom se fram emot i veckor... Men nu blir det jordgubbsbubbel till oss alla. Var till och med inne på Systemet för att leta efter en lite flådigare flaska alkoholfritt. Och klarade det!
Blir nästan lite rädd för att det känns så lätt och bra. För jag vet att när suget kommer, så kommer jag att använda just den där positiva känslan som argument för att jag nog kan unna mig ett glas vin trots allt.
Sen försöker jag istället glädja mig åt att det är så lätt. Det KAN ju inte vara svårt jämt. En dag i taget, för fan!! Och jag slipper iaf den där fysiska abstinensen som vissa av er måste gå igenom. Problemet hos mig blir ju den psykiska abstinensen, och den kommer ju så småningom. Men kan jag försöka glädja mig åt att det känns lätt och bra nu?!!!

och fortsatt nykter. Vissa dagar är bara hur enkla som helst, medans andra dagar så funderar man på hur länge man ska behöva kämpa med sviterna efter sitt misstag - att dricka för mycket under får många år.

Märker på träningen nu att det alkoholfria livet ger effekt. Orkar mer, längre och i högre fart. Härligt med ett sådant kvitto. Nu kommer två helger på raken med vänner på besök. Fördelen är att man kan handla hem alkoholfria öl till sig själv. Helgen därefter blir borta, lite svårare, men det ska bara gå.

Snart 1,5 månad. Dags att fira ikväll med att vara nykter / Arne

Fredag igen!
En vecka sen senaste vinorgien.
Idag är det tufft.
Har passerat Systembolaget en gång idag utan att gå in.
Är livrädd att jag ändå kommer att befinna mej där innan stängningsdags utan att riktigt fatta hur jag kom dit.
Har en lång lista på grejer jag skall göra istället f att dricka men kan inte tänka pp nåt annat än vin.
Hopplöst att koncentrera sej....
Hjälp!!

Tack Adde för din kommentar, alltid kul att få tips om hur man kan tänka på saker på olika sätt! =)

Nu var det ett tag sedan jag skrev här, har inte känt behovet men jag har nog vara inne och läst varje dag ändå. Tack för att ni finns och att ni delar er kamp/resa tillsammans med mig. Vi kämpar mot samma mål, ett nyktert och hanterbart liv.

Otroligt blandade känslor idag, det var nämligen min sista dag i primärvården. Tårarna bara rann när jag skulle ta adjö från gruppen, usch vad jobbigt det blev. Men det känns bra att ta steget vidare till eftervården och verkligheten. Jag är redo för det.

Jag hoppas ni alla kämpar på mot det bättre och ge aldrig någonsin upp!

Kram

jag tidigare i mitt liv gjorde en logisk tankevurpa och jag har gjort likadant med alkoholen. När jag led av bulimi så brukade jag tänka att det var mitt sätt att hantera ångesten, att det var tack vare den ventilen som jag kunde fungera i vardagen. När jag drack vin var det samma sätt att tänka, att det var min snuttefilt, att det hjälpte mig att stå ut och jag var rädd att sluta vara bulimisk och jag var rädd att vara nykter för hur skulle jag då klara av allt? Det är ett tankefel. Jag har klarat av vardagen TROTS att jag hade bulimi när jag var ung och TROTS att jag ständigt gått och varit småbakis och gett mig själv kemisk ångest. Det var alltså inte den ventilen som gjorde att jag kunde fungera utan jag kunde uppenbarligen hantera BÅDE vardagen och ett missbruk. Det betyder att jag/vi är så otroligt mycket starkare än vad vi tror och om man tar bort "ventilen" så har man helt plötsligt bara hälften så mycket att hantera och klara av. Det var ingen hjälp, det gjorde bara allt svårare. Jag levlade upp i svårighetsgrad i stället för att göra det enklare.

Min fru delar min meficin, lovat äta ett år. Det är lättare att ta en tablett än att gå till systemet och köpa ut sedan dricka.

Jo min man går sedan 1 år tillbaka å tar antabus och går även å pratar i grupp 1g/v,men det har väll hänt att han hoppat över ca 5-6 g å druckit lite en kväll.Å jag är jättestolt över honom för att han har viljan å styrkan.Men de gånger han druckit under detta år så har han ändå smugit å smugglat med det, å för mig r oärligheten ett större svek än drickandet.Men dessa lögner finns fortfarande i många andra situationer i vår vardag.Jag känner å vet att jag inte kan lita på min man, han är så van vid att ljuga å dölja.Jag vet inte? Är det någon annan här som känner lika dant?

Hej igen.
Har funderat, finns verkligen den man man drömmer om där ute någonstans? Nästa intill helnykterist,ekonomisk men ej snål,snäll omtänksam, ärlig,pålitlig? Om han finns å kan göra så man blir sådär lycklig som man drömmer om.Varför är det då så svårt att lämna det man har trotts kärleken finns så är ju inte lyckan där?

Genom hela mitt liv har jag nu till slut upptäckt att jag är en lyckorus-junkie.
Spelar ingen roll med vad...

Ju mer jag spelar på tips&lotto desto mer spelar jag.
Ju mer nikotin jag använder, desto mer vill jag ha...
Ju mer sötsaker jag äter, desto mer vill jag äta...
Återupptar jag en gammal hobby, så går jag helt in i det tills jag blir helt uppslukad av det...
Prestationer leder till att jag sträcker mig längre än jag orkar, och ramlar till slut ihop av utmattning.
Det finns aldrig något lagomt eller lite, aldrig en chokladbit ur asken, allt eller inget.
Efter ett tag när jag känner igen mina svagheter så brukar jag till slut helt rätt och slätt avbryta allt det jag håller på med.
Det funkar inte med att trappa ner, jag måste oftast bryta helt för att tappa mina gamla referenser.

Ta det här tex med god mat, när man tycker om god mat så äter man mera, när man äter mera så....går man upp i vikt.
När man går upp i vikt så orkar man mindre, rör på sig mindre och har en förmåga att öka ännu fortare i vikt.
Till slut har man gått långt över sin matchvikt och vill göra någonting åt det, man försöker sätta nya mål.
Men livslusten och glädjen att kunna äta gott har tagit en allt för stor plats av mitt liv och är kanske en av de få tillfredsställelser man har kvar här i livet.
Det är svårt att göra avkall på allt det där goda som var det enda som gjorde mitt liv värt att leva, mitt Nirvana...
Vet ju att en ökad kroppsvikt medför ökade risker för hälsan, blodfetter, kolesterol, hjärtsvikt, blodtryck, infarkter och stroke och cancer, dessutom blir man mindre attraktiv utseendemässigt, men vad är chansen eller rättare sagt hur STOR är risken för att man skulle trilla av pinn av just övervikten?
Man kan ju bli överkörd på övergångsstället imorgon, och vad hade man då för sin hälsostress?
Man dividerar fram och tillbaka om vad insatserna är värda, ska jag ge upp det enda lilla som ger mig min livsgnista?
Utav ren håglöshet ger man f-n i alltihopa och låter allt rulla på utan någon som helst ändring eller målinriktning, man kanske t.om skulle välkomna en infarkt som skulle ge en en spark i röven till att vilja orka skapa en förändring.

Jag tror det är samma sak med ett annat beroende, alkoholen.
Skillnaden är att vi också belägger oss med en ofrivillig munkavel, en skuldkänsla att inte vilja erkänna våra problem utåt.
Vi hinner göra mycket dumheter under vår påverkan av alkoholen, som vi av förklarliga skäl har svårt att minnas, vilket spär på vårat skuldberg.

Vi har brukat den så pass länge att vi inte vet om några som helst andra glädjeämnen, den har tagit över vårat liv och belöningscentra, det är den som bestämmer numera.
Och vi orkar inte ta tag i våra liv och genomgå en förändring, för vi vet inte vad det kommer att innebära för insatser.
Det enda vi vet är att alkoholen är det enda som gav oss glädje och avkoppling.
Vi funderar aldrig på vad var det som hände när vi tillät den göra så med vårat liv, exakt var gick gränsen, när gav vi upp?
När tillät vi alkoholen ta över vårat liv, gav vi den våran tillåtelse att styra våra liv, inte mitt i alla fall...
Det har alltid varit så, eller det har varit så pass länge att det har blivit en vana...
För att citera en god väns vän....
Om din granne har pippat med din fru/man under fem års tid, bara för att det har pågått under en så lång tid, betyder det att han/hon ska få fortsätta med det då?

Vi funderar oftast på orsaker och förmildrande omständigheter som ska göra oss mindre ansvariga väldigt sällan tänker vi på vad som krävs för att vi skall nå nya mål eller förbättringar och förändringar.
Allt sker inte på en dag eller en natt, man tömmer inte en gryta på tre klunkar, det måste få ta sin tid, kanske få svalna lite innan man tar sig an problemet. Men det försvinner inte för att vi bara sluta tänka på det.

När alkoholen har tagit ifrån oss alla egna initiativ behöver vi göra något radikalt, återta vårat gamla liv där alkoholen inte stod för all glädje.
Det svåra är att inte låta alkoholens lockrop få dig att tappa farten, och att finna tillbaka till dina gamla glädjeämnen, eller varför inte helt nya glödjeämnen du inte visste fanns.

Där vägen tar slut slutar inte resan, det finns stigar i skogen som går lite långsammare snårigare och troligen mycket mer upplevelserika än vad vi hade hoppats på,
Och finns det ingen stig så måste någon vara den första att trampa upp dem, det kan vara du och du är priviligierad att få andra att gå i dina fotspår.

Vi är alla pionjärer när vi inte gör som alla andra, vågar du?

Att våga är att leva lite mera än alla andra...

Berra

Hejsan Anna! Vill bara säga att det du skriver är oerhört bra skrivet och jag känner igen mig i så mycket av det du skrivet, både stigmat att kalla sig för något men också det du skriver här om suget efter annat än själva alkoholen, dvs bekräftelsen, ragg, avslappning, flykten... Jag köpte faktiskt en flaska alkoholfritt bubbel (sanslöst dyrt för att vara utan alkohol i) men ställde in den i skåpet sen när jag kom hem, för precis som du skriver så kändes det som att jag fuskade... Så det fick bli en god Loka Crush istället.
Jag har precis börjat min bana och har inte gått på några möten eller liknande än. Men det går framåt, är väl inne på snart 14 dagar helt utan alkohol och det känns bra men samtidigt vemodigt. Jag ska köra en period på 90 dagar nu och sen får jag väl utvärdera hur det känns. Ska jag sluta dricka för alltid eller kan jag hantera en viss mängd alkohol bättre efter den här hjälpen och att hålla uppe ett tag... Jag vet inte, men jag hoppas klara dessa tre månader först, mitt i Melodifestivaltider, typiskt! Men hellre att jag mår bra än att dricka mig stupfull och knappt komma ihåg helgen och må skit i flera dagar.

Kram på dig!

Hej,
Vet inte om du kanske läst i min tråd, men jag och min man har också varit ihop i väldigt många år. Men jag har kommit till en gräns nu då det har tagit stopp totalt. Sedan jag tog upp att jag inte ville leva såhär längre för några månader sedan har han varit nykter, men jag tror det är kört ändå. vet inte hur jag ska kunna gå vidare. Det 'r så mycket som är förstört på grund av hans drickande i alla år. Känner att jag verkligen måste tänka på mig själv nu för en gång skull. Det går inte längre att köra över mina egna känslor.
Kram

framtid frågar "Vilka sätt hjälpte er"? Jag har själv problem med alkohol, men har lyckats ganska bra att hålla mig ifrån den de senaste åren. Dricker ibland (sällan) och märker att det är lätt att det eskalerar. De tips jag har är:
Tala om för dig själv med tydlighet att du är alkoholist. Bestäm dig för att bli helnykterist. Uthärda de 1-3 veckorna då det fysiska suget plågar. Därefter är det borta, men kan lätt aktiveras igen om man dricker. Börja träna, gärna hårt. Ät nyttigare, exempelvis skippa läsk, hamburgare, chips etc., förutom som belöning på helgerna. Var uppmärksam på att inte dricka när du känner dig säker på att du kan igen. För så kommer det att kännas efter en tid. Tveka inte att berätta att du inte dricker pga att du har druckit för mycket, när folk frågar varför du inte dricker. De kommer bara tycka att du är duktig. Dessutom sätter det press på dig att inte dricka. Använd aldrig alkohol som utväg, när livet är motigt. Spring en runda istället. Det psykiska suget och saknaden efter att kunna dricka, kan sitta i för alltid, tyvärr.
Andra alkoholister kan leva nyktra, det kan du också. Dessutom är du ung, så du har livet framför dig. Allt att vinna, alltså! Lycka till!

Jo det vet jag. Menar snarare att hur upplevde du spärren. Man kan ju ändå välja att inte äta den lika mycket som man kan välja att inte dricka. Känner du att den ger dig ro att mota bort de dagliga begären? Ro ändå att ta tabletten?