Senaste kommentarerna i forumet

Härligt det låter. Tycker du använder din tråd helt rätt, blir en dokumentation av dina reflektioner längs vägen som oxå vi andra kan ha glädje av.
Lycka till med mera nöjda vita dagar!

Gillar oxå tanken-citatet.

Jag känner mig trygg i alkoholfriheten, inget sug just nu alls. Nästa prövning mot slutet av månaden när det ska göras vinaktivitet på jobbet. Såna dumheter!

M

Hoppas verkligen att du inte tar illa upp men jag kopierade in din mening i min tråd. Den är så bra och jag vill så gärna bära den med mig i mitt fortsatta arbete mot ett nyktert liv

"Tanken är inte farlig. Så länge vi inte agerar på den, så försvinner den nog och ersätts med andra och bättre tankar."

vi vinner kampen.....
jag känner igen mig i det ni skriver. Jobb och familjeliv och alkohol. För mig var alkoholen min "finaste vän" och den som gav mig avkoppling efter jobbiga dagar med mycket stress. Men ack så fel det blev. Med tiden. Läs gärna min tråd om ni vill. :)
Nu har jag varit nykter 44 dagar och det går framåt. Läser och skriver mycket här och får kraft, mod och tålamod att leva nykter. Det hjälper mig.

Försök att tänka på alla fördelar du kan, på hur livet ser ut utan alkohol. För dig och framförallt dina barn. Tänk att de har en mamma som är nykter och finns där klar i huvudet hela tiden. Vilken glädje för dig och för dom. Du kommer att må så mycket bättre efter ett tag. Känslan av att kunna se sig själv i spegeln på morgonen utan att vara bakis är så skön.
Köp hem en mängd a-fri dricka som du kan ta i stället för a. Något gott som ersättning. En annan sak som hjälpt mig är att skriva en lista med + och - ang. alkoholen. Den visar väldigt tydligt vilket val som är rätt. Var stark och ge inte upp. Viljan är jätteviktig.
Lycka till//mod 60

Alkoholromantik. ..så tänkvärt
Är det den sortens romantik som man längtar efter? NEJ!
Det ska jag påminna mig om ikväll när jag får lust att "gosa" med rödvinet.
Ja det låter ju helt galet att ens komma på tanken att göra det...vilket hål försöker vinet fylla?
Det är individuellt och värt att fundera över... Lycka till till både dej och men att få en alkoholfri kväll!

hej Stingo. Antar du menar tanken om ett a-fritt liv! Ja det är en stor tanke. Tilltalande och skrämmande på samma gång. Definitivt mest tilltalande dock.

Men det som är lite lustigt i sammanhanget är att jag trodde att när jag nu låter bli att dricka så kommer jag att bli så mycket piggare. Inte än kan jag säga. 44 dagar nykter. Tycker jag är lika seg som vanligt. Mindre ångest och skuldkänslor definitivt men inte jättemycket piggare. Bättre minne och lugnare och ja alla fördelarna med att vara nykter men inte mycket piggare. Kanske något piggare på vardagarna men som igår jag var så trött hela dagen efter vår fest. Nästan som förr. Fick lägga mig och sova på em, sov säkert 2 h, och sedan somnade jag runt 23 och sov hela natten till 9. Undrar om och när energin kommer tillbaka?

Kanske det har att göra med åldern och att det är något jag måste acceptera. A har nog varit både avkoppling och ett sätt att förgylla vardagen ( fast det gick alldeles för långt). Kanske är jag en personlighet som har svårt att ta det lugnt. Det ska hända något hela tiden. Tidigare när jag drack efter jobbet så var jag ju egentligen ganska trött men med lite a i kroppen så piggnade jag till och vardagen blev roligare. Ett tag. Tills jag somnade på soffan och då var det inte kul längre så klart. Börjar se hur det kan ha varit. Så kan man inte leva.

Mitt drickande ökade ganska dramatiskt för ca 15 år sedan. Då var jag klar med min utbildning och ny i mitt jobb. Jag skilde mig och samtidigt fick ett av mina barn en livslång svår sjukdom. Vi hade nära dödsfall i familjen, jag träffade mitt livs kärlek och vi fick barn. När jag ser tillbaka så ser jag vilken enorm stress som jag levde under. Många händelser, både jobbiga och fantastiska, som hände på en gång. Alkoholen fick mig att stressa av, kunna gå ner i varv. Kunde inte det själv. Alkoholen blev en tröst och glädje som jag hade alltid. Min man är väldigt tolerant mot alkohol och tyckte inte det var ett problem att jag var så bakfull så ofta. Ja och på den vägen är det. Men drickandet har ju ett pris och det kan jag inte betala längre.

När jag läser igenom vad jag skrivit så känns det skönt. Jag får väl vara lite seg. Får helt enkelt acceptera att det är så här. LIVET. Varken roligare eller tråkigare.

Jag har ju ett jättebra liv. Mitt vuxna barn hanterar sin sjukdom jättebra, familjen mår gott och jag har allt att vinna på att vara nykter. Jag ska dessutom sluta skämmas för att jag inte klarade A bättre. Jag får förlåta mig själv för att kunna gå vidare. Inte vältra mig i skuldkänslor utan vara lite mer förlåtande mot mig själv. Man får vara snäll mot sig själv :)

Nu skiner solen och jag ska gå ut en härlig promenad eftersom jag är ledig idag :)
kram mod60

Nu kommer nästa utmaning:
0 glas vin på vardagarna!
Det måste gå!
Jag är beredd på kamp!

..med abstinens, alkoholsug och t.ex stress på ditt jobb är att ge dig själv 100 % fokus att satsa på din nya nykterhet. Underlätta för dig själv i vardagen och utsätt dig INTE för känsliga situationer som kan skapa alkoholsug i onödan som t.ex middagar där det förekommer vin. Ligg lågt, träna, vila och samla kraft istället!

...sedan månadsskiftet och det är ingen skillnad. Känner mig lättad att inte "behöva" proppa kroppen full i onödiga kemikalier. Och lättad över att jag KAN hålla mig nykter trots allt. Jag tar inget för givet! Jag jobbar ständigt med mig själv på KBT-stunderna. Att försöka sluta vara så kontrollfreak, självkritisk, aldrig nöjd med något, beslutsångest över alla val jag gör oavsett om det är att välja toalettpapper på ICA eller större val samt sluta vara så lättstött. Det kommer ta ta tid inser jag o ska försöka ha tålamod. Blev lite less på min sambo tidigare som jag tyckte förstörde mitt nya liv genom att vara så negativ. Har pratat med han om detta och jag har förstått att det är svårt för han att ta in att jag är nykter. Han vill inte hoppas för mycket om han blir besviken OM jag får återfall. Men sådant tankesätt tycker jag är hemskt! Det blir som en negativ självuppfyllande profetia att jämt tro det värsta. Inte speciellt positivt direkt. Eller hur? Jag måste helt enkelt försöka avskärma mig från hans profetia-tänk och göra mitt bästa..för min egen skull. Inte hans.

Så kom ett beslut från min man. Han är arg på mig men tänker inte sätt käppar i hjulet för mig. Nu kan jag följa planen steg för steg...

Tack för ditt svar. Nej, jag orkar inte med en omgång till med professionell hjälp. Det hjälpte inte mig första gången. Jag har alla svar och vet vad jag borde göra. Det är känslorna som får mig att skriva och ventilera. Jag vet att jag inte kan ställa krav på min man. Jag vet att jag inte kan ändra, hota eller bota honom. Jag vet att jag måste fatta alla beslut som en enskild person. Jag vet att jag redan förlorat till spriten. Vetskap gör det dock inte lättare att agera. Alla steg tar ändå sin tid. Jag har skickat efter personbevis, jag har snackat med bankerna och jag har den sunda checklistan nedskriven. Jag inser att jag måste sälja huset och inser att jag får ta en ekonomisk förlust likväl en känslomässig sådan. Jag bockar av listan vart efter det går. Helgerna kommer jag spendera med olika vänner och tillåta mig att vara glad igen.

Jag vet också att jag överlever det här, och en dag utan att vara ledsen eller arg. Jag älskar varenda en av de jag inte längre knyter an till i min egen familj men jag vet att jag mår bättre utan dem i mitt liv. De går kvar i sin ångest men jag har klarat mig. Jag är vad man kallar ett maskrosbarn, en som överlever och blir starkare med tiden så länge jag gör vad som känns rätt för mig. Jag är på väg dit steg för steg. När han inte längre delar mitt liv, då tar jag itu med sorg arbetet och läkandets process. För jag kommer läka och ta lärdom från allt detta och gå vidare. :)

Inte mycket att orda om, det är som det är...
Lever kanske inte det liv jag hade kanske tänkt mig, jag hade nog tänkt mig att kunna....behärska alkoholen, att kunna dricka som alla andra...
Som alla andra?, hur dricker de då?
Tja, inte som jag alltså, för att dricka mig i varje stund berusad, och att känna ett tvång av det, dvs alla de avigsidor av alkoholen och vad det har fört med sig för mig.
Jag vill vara som alla andra, men måste verkligen acceptera mitt egna tillstånd, jag kan verkligen inte dricka alkoholen...
Verkligen?, ja verkligen, så ser min verklighet ut, där skiljer jag mig från många andra.
Min acceptans ligger i att på ett enda ställe så skiljer jag mig åt alla de andra, jag är allergisk till alkoholen, jag blir faktiskt sjuk av den...
Genom att ta avstånd ifrån den så tillåter jag den inte påverka mig, den finns i mitt liv men får inte påverka mitt medvetande.
Den kan sitta bredvid mig men får inte borra in sig i min hjärna.
Andra för dricka den, men inte jag...
De frågar mig, är det inte tråkigt att inte kunna dricka den, jag brukar tänka svaret, du skulle veta hur tråkigt det blir för mig om jag tillät mig att dricka av den.
Men så svarar jag dem aldrig, det svaret skulle vara allt för svårtytt för dem, utan jag svamlar runt med något mera lättsmält.
De brukar fråga om det inte är tråkigt att inte få dricka vin till maten, men hallå!, det finns alkoholfritt vin att dricka till maten, både rött, vitt och rosé.
Och finns det inte så är jag inte slav under vinet heller, köttet gifter sig inte med vinet, sådant svammel gör man bara i kyrkan.
Nä det är nog bara en förevändning av de som inte ser alternativen, det finns annat med syra och beska, om man vill prova sig fram.
I helgen när vi åt på restaurang så upptäckte jag att citronvatten var en ypperlig måltidsdryck som neutraliserade den oljiga smaken ifrån fettet i den feta såsen.
En halv citron guppade i sorternglaset från förrätten som ideligen fylldes med svalt bordsvatten, det kändes otroligt fräscht.
Restaurangens val av alkoholfritt rödvin var utmärkande dåligt , ett jolmigt svartvinbärssmakande rödlila gucka, där hade inte someliern gjort sitt arbete.
Det fanns inget annat alternativ, men det fanns över tjugo andra alternativ med alkohol i, men det är ju bara för de som väljer att bli påverkade av sin dryck.
Jag är ju inte en sådan tänker jag och kör näsan i vädret, jag är för fin för ett sådant beteende, tänker jag småskrattande inom mig själv , men med ett uns underliggande allvar.
Alla fem får sitta i en hyfsat varm bil genom snömodden på vägen hem genom stadens mörker och kyla.
Väl hemma byter vi alla om till myspyskläderna tar fram plädarna och somnar slött i den ursköna soffan framför reprisen av mellon på svtplay.
Inget röjröj den här lördagskvällen heller, men det är precis den lördagskvällen jag såg fram emot...
För jag vet att jag då får en söndag kvar att vilja minnas och som jag inte behöver genomlida i helvetes kval och ångest.
Så länge jag har ett val, får jag ett val, hade jag valt alkoholen så hade jag inget val kvar.

Ligger i sängen och känner ett visst obehag över att helgen är över, men det blev en helg på mina premisser, så jag levde ut den väl.
Inget råparty, men en helg väl värd att vilja minnas, och att kunna minnas, inte alla förunnat.

En dag ett liv, en hel helg ett helt liv, så länge jag bestämmer har jag kontrollen...
Andas in....andas ut, helgen är slut...

Over and out!

Berra

Vad skönt att du klarade ditt mål! Grattis :)
Jag själv har valt att lägga av helt tillsvidare. Mår illa av att tänka på mig själv onykter om så bara av ett glas. Inte för att man blir onykter av ett glas men jag vet vad spriten gör med mitt omdömme efter ett glas. Blir aldrig vara ett ;)

Hoppas helgen har gått bra för dig!

Blivit lite som en dagbok detta.. men så får det bli tills jag är bättre. Hoppas ingen misstycker.

Jag ska gå och lägga mig nu. Är helt slut i kroppen och det på grund av träning. Att vara så slutkörd på grund av träningen är en ny upplevelse. I alla fall på söndagar. Jag brukar vanligtvis spenderat hela dagen i soffan. Idag satt jag ute i solen på förmiddagen med en kopp kaffe och nu är min kropp helt slut.

Det kanske är så här alla andra haft sina söndagar. Varför har jag aldrig haft det så? Varför har jag inte gjort detta innan? Dagen har varit underbar. Jag har druckit läskcider från ica till maten. Så mycket olika smaker det finns på drickor. Har aldrig reflekterat över det innan. Har alltid druckit vin eller öl och det har alltid smakat samma. För mig i alla fall.

Ja det kanske låter som jag har blivit lite knäpp. Men just i detta nu är jag hög på livet. Och jag hoppas det stannar kvar. Jag ber för att aldrig falla tillbaka. Låt mig aldrig falla till tillbaka...

Det har varit mycket nu ett tag så jag har inte svarat dig, Izzy. Jag går hos en psykolog och jag går också på anhörigstöd. Det känns väl bra, men det känns inte som jag kommer närmare ett handlande. Men min psykolog säger att jag har gjort framsteg sedan jag var hos henne första gången, så jag hoppas hon har rätt.
Jag styrs så mycket av min mans känslor och tycker inte att jag har skäl nog att lämna nu när han varit nykter i flera månader. Trots att mina känslor har försvagats under åren så håller jag hela tiden på och förhandlar med mig själv. Kan jag lämna, har jag skäl nog, vågar jag skaffa en lägenhet, vad ska han säga osv osv. Jag kommer inte fram till något. Som om det inte skulle räcka med att det här med alkoholen har legat som en mörk slöja över mitt liv nästan från början i vårt förhållande. Det har aldrig känts hundra procent bra. Det har alltid varit något som förmörkat mitt liv med min man. Det där mörka som man aldrig vågat prata om, men som alltid gjort det svårt att se ljust på framtiden. Det har alltid funnits där och tyngt mig och gjort att många skratt varit på låtsas och att många planer aldrig riktigt fullföljts. Mina barn har varit min stora och enda riktigt äkta glädje här i livet. Är så oerhört tacksam för att jag har dem.
Är det så konstigt att jag nu vill slänga bort den här mörka slöjan över mitt liv och känna mig fri. Jag vill inte ha något som förmörkar mitt liv längre. Nu är han nykter, men kommer den mörka slöjan att försvinna, nej, det tror jag inte. Den kommer att finnas där över mig som en tyngd ändå. Kan ju aldrig veta om den där alkoholen ska ta över igen.
Vill bli fri och börja leva!!!

Nu är det tredje försöket att klara och sluta på egen hand för min sambo. För tredje gången bad jag anhöriga komma hem till oss för att prata vett i honom. Själv är jag likgiltig efter alla dessa år och undrar om jag någonsin ska kunna lita på honom igen...om han väljer att sluta dricka. Undra om han någonsin ska söka proffesionell hjälp för det behövs, problemet är att han inte kan se sig själv som nykter alkoholist. Nu drar jag efter sista halmstrået och hoppas vi kan få hjälp!! Kanske slutar det med att vi separerar men huvudsaken är att mina barn får ha sin pappa kvar i ett nyktert skick. Det betyder allt!!

Jag håller tummarna för dej! Kanske kan vi kämpa tillsammans. Jag lever också familjeliv och jobbar heltid. Mina barn är inte så små, så de går inte och lägger sig så tidigt. Det är väl det jag skäms över mest att jag dricker inför dem.

Ta hjälp av en anhörigstödjare i syfte att lära dig hur en alkoholist tänker och hur du bör agera för att hantera situationen. Det är inte bara ett stöd för sorg utan ett lärande för att du själv ska förstå vad du kan och vad du inte kan påverka i en liknande situation. Lätt att fastna i tankefällor när man är i en sån här relation eller vid ett uppbrott. Rekommenderar dig återigen att söka professionell hjälp från någon som är insatt i alkoholproblem som stöd i ditt vidare arbete. /Anonymt

Hej!

Det finns sajter där du kan knappa in hur mycket han dricker så ser du att han definitivt är i röda zonen. Detta är inget att leka med och frågan är om han kan ta sig ur det skulle han ens vilja.

Allt du sa stämde in på min man. Han försöker dock inte få med mig i sitt drickande eftersom han vet att jag är nykterist. Men han säger själv att det är mysigt att totalt tappa sin förmåga att styra tankar och kropp. Han kan dricka sig redlös. Ta rådet från de som själv sitter i alkoholträsket. De kan alla ursäkter. Låt inte honom övertala dig till att 'mysa' med honom när han ändå redan har sin käresta Alkoholen i famnen. Fortsätt att skriva, det hjälper och du är inte ensam...:)

kan också vara ett substitut för den alkohol han vet inte är ok.För mig och mitt ex var det början till slutet då han blev känslomässigt avtrubbad och slutade bry sig om.MEN jag vet att många är hjälpta av medicin och verkligen också har ett behov av det.Det är ju inte för inte de väljer att dricka alkohol,dvs för att döva ett dåligt mående.Nu har han fått ett annat kemiskt mer accepterat substitut och förhoppningsvis har han insikt att jobba med problemen som han har känslomässigt.Om inte,så kan han bli fastlåst i ett känsloläge som inte leder nånvart.Men nu talar jag bara utifrån min egen erfarenhet av en enda person och det är säkert många härinne som har helt andra erfarenheter och kan ge andra vinklingar.

Ok, Ullabulla!

Väl sagt och tänkt, och enormt sant. Vi har vår sjukdom som heter medberoende. Den är lika skadlig den. För ca 18 år sedan började jag inse att de flesta av mina relationer såg ut så här, dvs att jag blev medberoende. Men skillnaden, som kanske hjälpte på sitt vis, var att jag var medberoende av hela tjocka släkten med mormor, mamma, syster och bror. De var så många att jag fixade inte situationen i kombination med min egen man på den tiden. Det kanske var därför det var lättare att kapa banden? Jag hade ju splittrat beroende och utspätt bland många.

Det som funkade var en slags 'måttet var rågat' och du kanske inte är där än. Du är inte villig att ge upp kampen för kärleken och har inte fått den där sista saken som säkerligen skulle putta dig i självständighetens riktning. För mig började den när min fosterfar hade dött. Den kvällen berättade jag att jag älskade min fostermor och fick svaret: -Det får du inte. När jag frågade varför fick jag ytterligare en sanning: Man kan inte älska sådana som du.

Efter det gick det upp ett ljus för mig. Jag kunde inte tvinga den här kvinnan att älska mig. Så hur kan jag då förvänta mig att bli älskad av mina riktiga släktingar? Hon var sjuk men de andra hade ju knark och alkoholproblem. Jag insåg att de kan aldrig älska mig mest pga deras kärlek till det sistnämnda. Samma med föredettingen också. Först då kunde jag kapa banden helt och hållet. Helt och hållet för jag visste att jag inte skulle klara av att fortsätta vara medberoende till dem. Det var faktiskt med lätta steg och ett leende på läpparna som jag kunde gå ifrån relationerna.

Du vet innerst inne att du inte vinner den här kampen, den tröttar bara ut dig, sliter ut dig och tar ifrån dig din själ. Men ingen annan än du kan kapa tråden. Du räcker inte till för att din man ska kapa sin alkoholtråd, även om han älskar dig. Hade du räckt till hade du inte suttit här med oss medberoende själar. Vi förstår varandra mycket väl men vi kan aldrig välja åt varandra. Vi kan bara stötta i de mörkaste stunderna. Det ska du veta, är du mycket bra på att göra. :)

Tack Ullabulla och Adde för ert stöd. Jo jag fattar galoppen och era kloka råd. Jag är en enormt självständig person, och att jag ens skriver på den har sidan är enastående för min del. Jag har överlevt av ren envishet och varit lycklig för det mesta trots motgångarna i livet. Den här gången hade jag ingen plan B, ingen tanke på att det kunde gå snett i mitt giftemål till just den här mannen. Det fanns ingenting som fick mig att tveka att gifta mig med honom.

En del av min ilska är för att han varken kämpat, ljugit eller försvarat sig själv. Han säger ingenting och jag vet inte hur jag ska tolka det. Nu är det han som undviker mig. Jag har ju stålsatt mig för 'snacket' om hur han vill ändra sig, satsa osv. Beredd att snällt avböja och ändå gå igenom med skiljsmässan. Jag var beredd att ordna med allt det jobbiga. Skydda hans rykte, låta honom bo kvar tills han hittat en vettig bostad, hjälpa honom flytta, och hoppats på att åtminstone ha honom i mitt liv som vän. Problemet är att han är min bästa vän.

Så plan B nu beror en del på hur det bir med hans skulder kontra mina pengar. Ok, vi säljer men jag kommer aldrig kunna köpa ett hus igen för mitt sparkapital ryker hur som, plus att jag får hans gamla skulder att betala av. Det är där skon klämmer mest. De pengar jag sparat och investerat är inga stora summor egentligen men det tog mig 17 år att få ihop dem. Jag gick ifrån min första man med tre månadslöner och lika många resväskor. Nu är jag medelålders och bankerna kommer inte låna ut pengar till ett husköp om man inte har 15 % i handpenning. Så om 15 år är jag pensionär och då lär de inte vilja låna ut till hus eftersom de antar att jag dör redan dagen efter.

Men, för att jag erkänner min egen svaghet är jag villig att ge saker o ting en ny chans men under vissa förutsättningar. Jag vill fortfarande skiljas och få hela lånet. Sedan får mannen skriva på papper att han inte gör sambo ägarrätt till huset eller mina pengar. På så vis kan han helt enkelt flytta om det inte blir ändringar som jag kan acceptera och samtidigt har jag min grundtrygghet. Mitt andra villkor är att han slutar dricka sprit, helst helt och hållet men jag är inte omänsklig. Jag vet faktiskt inte till vilken grad Alkoholen har honom i sitt grepp. En flaska vin en gång i veckan, det låter rimligt i min bok. Men vem vet om han skulle fixa det även om han ville?

Så jag kan inte göra någonting förrän jag vet hur han tänker. Stanna kvar i detta kommer jag inte göra. Alkoholen får inte min själ också.

Första steget måste ju vara att ens registrera sig här.
Är väl inte alkoholist, men har ett väldigt komplicerat och osunt förhållande till alkoholen. Osunt, eftersom jag använder vinet till avkoppling, nedvarvning och belöning. Känner mig sällan så lugn och lycklig (typ) som efter ett halvt glas vin. Hade jag inte barnen, skulle jag nog pimpla vin varje kväll. Inte mer än två glas, det varken orkar eller kan jag. Så inte blir jag full direkt. Vanligen.
Har i säkert tio års tid varit väldigt försiktig med festdrickandet. Försökt hålla mig till de där två glasen. Aldrig någon sprit. Och om det alltid höll sig så, då skulle jag gärna fortsätta med det här osunda förhållandet. Men de senaste åren har jag flippat ur, kanske två-tre gånger per år. Tror att jag ska klara det där tredje glaset, vi har ju så himla trevligt. Men sen tappar jag det helt. Det blir inte mer än kanske fyra-fem glas, men det räcker för att jag ska tappa omdömet, bli alldeles för frispråkig och vakna med rejäla minnesluckor. Och en ångest som är på gränsen till suicidal.
Senast nu i veckan, med jobbet, för första gången. Barnen och jobbet, det har alltid varit totaltabu. Där tappar man INTE kontrollen. Men med ungarna blev jag full i somras, vet inte om de märkte det, men bara rädslan räcker. Och nu i torsdags morse vaknar jag med en skenande ångest. Vet inte riktigt vad jag sagt, i baren på konferenshotellet. Vet inte riktigt hur jag kom i säng. Letar panikslaget efter något dömande i kollegornas blickar vid frukosten.
Nej, för hundraelfte gången ska jag försöka i gen. Att bli helt nykter. Kanske går det bättre om jag skriver av mig här....

är helt klart en varningssignal. Mitt eget krökande började på ung samma sätt. "Skönt att koppla av" på lördagskvällen, sen blev det fredagen, ett par starköl till bastun på söndagen, onsdagen som var lillördag blev ju given...ja sen var det inte många dagar kvar i veckan. Hela tiden stegrande och mer, mer, mer...
Jag började gömma sprit, drack i min ensamhet, planerade alltid för att jag skulle ha tillgång till alkohol, jag levde till slut enbart för att dricka.

Och den enkla sanningen : Tycker du att han dricker för mycket så är det så !

ska kunna få ett avslut :
Sälj huset så du blir skuldfri !!

Det är bra mycket skönare att få starta ett liv som helt fritt från lån och andra tyngder. Jag har själv börjat från scratch efter min skilsmässa och det är en befrielse att slippa det som en gång var.

Ni kan själva styra över era egna skulder och tillgångar vid skilsmässan men det fungerar ju bara om ni är sams ! Och den chansen verkar ju rätt liten. Vid en försäljning är allt klappat och klart och ditt nya liv börjar !