Senaste kommentarerna i forumet

Hoppas det går fortsatt bra för dej.
Att kunna ta ett glas eller två är väl vad alla önskar sej. Men ovanligt att som du klara av det.
Tyvärr tillhör jag inte dem. Det går bra en gång eller två sen tappar jag kontrollen igen.

AJ går du i sthlm?

För att ni fortsätter dela med er av era liv. Jag har nu klart 42 dagar nykter och det känns fantastiskt skönt. Kan bara tänka mig hur det är efter flera månader eller år.
Ja den stora frågan är för mig oxå vad jag ska göra mer för att varva ner? Jag tränar lite och sjunger o träffar människor så gott jag orkar efter jobb. Inte mycket alltså men jag saknar känslan av lugn ( falsk ja jag vet) som infann sig efter alkoholen. Brottas med detta.
Kanske livet inte är roligare än så här och jag behöver bara lära mig att det är ok det med. Livet är bra nykter även om det är lugnare. Jag är så oändligt glad för att jag hittat hit till detta forum tror inte heller jag klarat första tiden utan allas kloka och faktiskt väldig hjälpsamma råd o tips. Ha en skön kväll//mod60

Ja jag måste!
Är så trött på det här.livet.
Är så glad att jag hittade den här sidan. En lycklig slump.
Och att få respons direkt på ett så varmt och fint sätt var mer än jag kunnat drömma om.
Tack igen.

Kvaddad - jag var exakt som dig. Ljög/smusslade/däckade överallt och hela tiden.. Så jävla vidrig!
Till slut gick jag till AA och har varit nykter sedan dess!
AA är en extremt varm miljö! Jag trodde jag skulle dö då jag gick dit, var så nervös att jag trodde jag skulle svimma och spy samtidigt. Det jag gjorde - som du inte behöver göra - var att jag ringde AAs hjälplinje och bad om att få en nykter AA medlem att gå tillsammans med mig till mitt första möte. Det var inga problem.
Vi tog en kaffe först så jag fick höra kort om hur det hela funkade och sedan gick vi till första mötet. Jag fattade ingenting och satt bara tyst och lyssnade och fick mitt första mynt (24 timmar nykter-mynt) (fast egentligen förtjänade jag inte det för jag var typ full/bakfull på det mötet)...

GÅ!! Ring AAs hjälplinje!!! Ge fingret till alkoholen och ångesten och sluta förstöra ditt liv!!

Tack!
Blev så glad för svar.
Känns mindre ensamt.

Du behöver inte fatta några beslut bara för att du går dit. Du kan välja att bara hå dit och lyssna. Se hur det känns. Det brukar vara en mycket accepterande miljö.
Måste tillägga att jag pratar som anhörig.
Styrkekramar

Jag bor granne med en aalokal.
Önskar jag var tillräckligt modig att gå in.
Är det nån som kan berätta om hur det går till.när man kommer som ny.
Jag fixar inte att sluta dricka på egen hand.
Förstör mitt liv och min mans liv.
Ljuger och smusslar .
Får utbrott som gjort att alla vänner försvunnit.
Har ramlat och slagit mej. Hamnat både.på akuten.och.i fyllecell.
Somnat.på krogen.
Jag äcklar mej själv.

Hej alla! Mitt ex går till den lokala krogen och drycker nästan varje dag. Han är mycket ensam och har på något sett hittat en gemenskap där. Han brukar köpa alkohol hem och drycker när han inte går ut. Han har alltid druckit mycket men efter våran separation ha det spårat ur. Det ruinerar honom även ekonomisk. Nu är det så att: 1. Han säger att han vet att han har problem med alkohol och att han vill sluta.
2. Han mår mycket dålig över sin situation och har ljugit för mig ang hur ofta/mycket han dricker.
3. Han vill försöka sluta själv och gillar inte 'terapi'. Jag håller inte med där.
Han har försökt sluta flera gånger och inte lyckats. Om han vill nu sluta (han säger det), vad är han rädd för ska hända om han söker hjälp? Kan man sluta själv? Hur stor är sannolikheten tror ni?
Det kommer att finnas ett stort tomrum av ensamhet och tristess om han slutar utan att ha ett alternativ. Han är en fantastisk person som nu mår dåligt och är fattig pga alkoholen.
Jag känner mig så ledsen och maktlös. Han är så snäll och känslig och fin på alla sätt. Han förtjänar ett gott liv!
Vad kan JAG göra som bästa vän?

Å vad jag önskar att jag också varit ren i två veckor.
Drack en box igår och ångesten är för jävligt.

Man ser saker mer klart som nykter. Som du säger. Synen på "vänner" förändras. Jag har en drös av folk jag tycker är roliga, att just, supa med. Att ses och göra annat med dom händer aldrig eller ytterst sällan. Det är dom jag tror tycker jag är tråkig nu. Så egentligen borde jag inte lägga så mycket tid att tänka på det. Då jag faktiskt har några vänner som jag kan umgås med nykter och kan uppskatta det. Men som jag sa innan, har jag någon sorts drivkraft att vara folk till lags. Suck. Jag måste bli mer ego. Hur sjukt det än låter. Har tänkt på det rätt länge nu faktiskt, även innan jag började köra nyktert. Ska försöka ta mig mod att gå på ett AA-möte också. Men det känns väldigt långt borta i nuläget...

exakt samma sak.
Jag är lite bitter och butter.. Känner mig tråkig. Som att livet har upphört. Jag är avis på alla jag ser på stan med systemetpåsar och som kommer gåendes på gatorna, uppklädda med klirrande påsar. Jag kom till och på mig själv med att kasta trånande blickar mot fönstret på grannpuben där jag bor tidigare idag.. Psycho varning asså!
Jag är besatt av alkohol!

Men - det jag slipper är evig bakfylleångest, hjärtklappningar, kallsvettningar, vara instabil och svag, ofokuserad och oklar i knoppen, black outs och att alltid känna mig ful och ofräsch! Är så otroligt tacksam för det (varit nykter i 35 dagar nu).

Märker förresten att jag inte orkar umgås med vissa som jag ville umgås med förut.. Människor som jag då ansåg var väldigt goda och bra vänner. Men nu när jag är nykter så inser jag att jag egentligen tycker de är ointressanta och tråkiga... Tror att enda orsaken till att jag hängde med de här personerna var att jag kunde dricka mycket med de. Nu som nykter så är jag totalt likgiltig inför att träffa de..

Verkar nästan som att jag har blivit en iskall, likgiltig bitch nu när jag nyktrat till :(

Tack Meredith12!
Denna dag är också rätt tung. Har varit nykter i 20 dagar. Folk börjar slita i mig. Häng med på den festen, ska vi göra det, osv. ALLT inkluderar alkohol. Har ju innan varit mycket för alko på helgerna. Phu. Jag står emot. Säger att jag kör vitt ett tag. Men inom mig har jag samtidigt en röst som säger att jag ska vara andra till lags. Gillar när folk uppskattar mig. Och ett sätt att göra folk glada är att alltid säga Ja. Det har något med hur min uppväxt format mig, men det är en helt annan historia.
Ikväll ska jag iaf på bio. Skönt. Svårt att supa där. Imorgon ska jag fika med en kompis. Men ältar samtidigt tankar att folk nu tycker att jag är tråkig och osocial. Det är ju inte så många som faktiskt vet hur det egentligen ligger till. Att jag faktiskt känner att jag har problem med alko. Ingen vet faktiskt hela sanningen. Har en vän som jag öppnat mig till tidigare men denne har jag inte riktigt velat anförtro mig denna gång.
Är i stort behov att skriva av mig i nuläget. Som ni kanske märker.

Måste ventilera

har pratat med han, han vart o drukit öl men gått hem, han försökte ljuga om ölen men de gick inte...

Varför jag ventilerar detta, o man kanske undrar va ja tar upp det, kommer på han, ens hör på allt... jo för det är en process
jag ser då att de är rätt att släppa hoppet om att han eventuellt tar hjälp, tar han hjälp mm är det svårare för mig att gå...
jag önskar ingen att må dåligt, men ja måste inse fakta och det gör jag på att jag hör hur han dricker i allafall, ljuger mm...

Det gör de hela mera klarsynt

För min egen del har ärlighet blivit en viktig del i mina relationer med mina närmaste. Bekände för mina barn som är i 20-års åldern att jag anser mig själv vara alkoholist. De blev förvånade för de har i och för sig sett mig onykter vid flertalet tillfällen men inte tyckt att det varit no big deal. Jag har mörkat, ljugit, smugit och smusslat med mitt drickande i hela mitt liv och känner att jag inte orkar det längre. Antar att jag trott att jag ska förlora respekt om jag säger sanningen till min omgivning. Nu vill jag bara umgås med dem som vet och ändå älskar mig och orkar stå kvar vid min sida. Det är nog första gången i mitt liv som jag struntar i vad andra ska tycka om mig. Huvudsaken är att jag kan börja gilla mig själv så ärlighet är en bra början...

Ja, alla korten är på bordet.
I somras brakade jag ihop och lyckades inte längre dölja min konsumtion. Så ja, hon vet allt.
Men våra kära och närmaste kanske inte vill veta allt.
Under alla år då jag druckit för mycket och smugit med det har jag ibland varit förvånad att hon inte förstått.
Jo, hon förstod ibland men inte så att hon konfronterade mig någon gång.
Det kanske är så att anhöriga skaffar sig skygglappar, det blir liksom för jobbigt att tänka hela tanken att ens livskamrat är alkoholist.

Jag kunde ha mörkat mitt återfall i onsdags, uppenbarligen har jag fortfarande hög toleransnivå, och gått vidare.
Bara jag själv hade vetat och det räcker egentligen.
Måste man alltid vara 100% ärlig och berätta allt om allting?
Ens för sina närmaste?

För min del hade det varit lättare om jag inte hade bekänt.
Iaf nu men kanske inte på sikt.
Svårt!

Uffe

Det är härligt att vara nykter! Var ärlig mot dig själv och stå emot suget! Håll dig upptagen så att du inte sitter och tänker på alkohol non-stop.. Logga in massor på forumet!
Det är bara vi alkisar som är besatta av alkohol och tänker på det hela tiden.. Vanliga människor kommer tyvärr aldrig förstå vilken kamp det är att bli nykter.

2 väldigt små barn håller mig kvar, annars hade jag gett upp för länge sedan. Men barnen blir ju större och medvetna, kanske inte i nuläget om drickandet men spänningen mellan oss som ett par och bråken... även om jag såklart undviker att ta upp det i deras närhet. Problemet är ju att jag kan inte kapa banden helt, eftersom han är deras pappa så finns han alltid i mitt liv och jag vet inte vilket som är värst - att leva med honom och dessa problem eller leva utan honom och inte ha insyn eller möjlighet att påverka honom när han oavsett måste finnas i våra barns liv. Han är en bra pappa och älskar sina barn. Smygdrickandet sker vad jag vet enbart när jag åkt iväg med dem några timmar, han är enormt ångerfull varje gång men det faktum att han inte kan hålla sig i från det trots att han är livrädd att jag ska ta barnen med mig och lämna honom visar ju hur stort hans problem är. Vi får se vad som händer, jag har fått nog och står vid ett vägskäl, att fortsätta på samma väg är även det ett val men inget alternativ för mig. Jag vet att Inget av detta är mitt fel men jag känner mig naiv och dum som hamnat i denna sitsen.... jag vet bättre

En liten stund i taget...
Ja, Trassel det låter som att vi är i samma läge!
Vi hörs!

Nu har det gått 36h sen sista ölen. Skakningarna är kvar men inte den konstiga ryckningen. Jag fick några timmars obruten sömn efter min trådstart och just nu känns det rätt okej. Jag vill verkligen inte kontakta vården, min alkoholism har varit under radarn för de flesta och jag vill försöka själv först. Jag har läst på mer om abstinensproblemet och maten är inga problem, jag har inte kräkts på många år.

Jag fortsätter läsa här och skriver när jag ville dela något.

Återigen, tack för er medkänsla.

Hej Nydag!

Oj va jag känner igen mig. Det känns som du beskriver mig. Exakt! jag är nu inne på min 3:e nyktra dag och inser att det kommer bli en utmaning. Men först till kvällen. Vi ska på födelsedagskalas idag. Dock är jag och två av mina barn sjuka. Är glad för det. Hade haft det jättejobbigt och sitta på fest nykter. Lite för tidigt. Kommer bunkra upp inför "Mello" ikväll med godis, något gott bubbelvatten. Känner inte att jag kan dricka något som ens påminner om öl, vin, cider etc. Jag har inte riktigt heller bestämt hur jag ska gå tillväga framöver... just nu kör jag dag för dag. Skillnaden den här gången är att jag VILL ha en förändring. Ett nytt livssätt, men jag har också insett vilken alkoholkultur vi i Sverige har. Det blir den stora utmaningen. Att vara nykter i den kulturen. Har inte många vänner som inte dricker. Räknar med att jag troligtvis kommer förlora några på vägen... Men det är ligger senare i min process.. sådant får man fundera på senare.

Ha en bra dag.. jag tittar nog in i kväll igen.

runt lite på forumet och ser att det är en "Never ending story" och så kommer det att förbli så länge vi har alkohol att tillgå.
Jag blir imponerad av en del som resolut tar sitt beslut, både beroende och medberoende, jag känner för en del, som liksom jag en gång i tiden, trodde att jag skulle kunna lära mig dricka socialt. Det fungerade aldrig för mig och än idag har jag inte träffat nån som klarat det. Förr eller senare vinner alkoholen.
När jag gick ut i nykterheten så drack min ex fru, ytterst små, enl mig fjantiga mängder :-) , men jag hade inte problem med det då eller nu. Jag är helt på det klara med att det är jag som har sjukdomen alkoholism och att jag inte har med andras drickande att göra. Inte förrän de ber om hjälp, då, först då, finns jag där för dem och kan berätta hur jag gjort för att få ett bra, nyktert, liv. Men beslutet om en förändring måste komma från dem själva.
Idag kan jag ha lite roligt åt de som inte kan hantera att jag inte dricker alkohol ! Inte sällan har de själva grava problem och hatar att ha en nykter person i sällskapet. Själv så drar jag gränsen när promillen stigit till den nivån när de ska komma med förtroenden, förklara lösningen på världsproblemen, sluddra.....det där djävla sluddrandet !!! och inte minst förklara för mig hur gott det är att dricka sprit. Då går jag helt sonika hem.

Numera gillar jag att läsa om olika vetenskapliga rapporter/undersökningar om alkohol och dess följder. Förr skydde jag det som pesten, det var ju direkta anklagelser mot mig själv. Jag försöker så gott jag kan sprida budskapet vidare och följer gärna vissa aktiviteter typ http://www.tänkom.nu/

Ett nyktert liv är inte enbart att låta bli alkoholen utan även att jag lär mig att njuta av det som erbjuds ute i livet. Att träffa nya människor är underbart numera mot förr då min personliga gräns var 5m hög och 10m vid och fan ta den som försökte komma innanför den gränsen. Jag träffade en kvinna igår som bara sådär gav mig en underbar kram, en sån där kram som ger en vingar !!. Vi pratade ett tag och jag gick därifrån med studsande hejsanhoppsan-steg och kände att hon gjort min dag. Jag tänkte efteråt på hur många såna kramar jag missat genom fylleåren :-((

Att leva ett nyktert liv är inte en fråga om vilja för mig, eller karaktär. Det är att jag en gång för alla böjt på nacken och accepterat att jag inte kan dricka alkohol. Från den dagen jag släppte mitt försvar och kapitulerade inför faktumet att jag är alkoholist så förändrades hela mitt liv. Allt blev helt plötsligt så enkelt.....jag behövde inte längre försvara mitt beteende eller planera längre än för dagen i dag. Jag inser i dag att jag har en dödlig, kronisk och progressiv sjukdom MEN den är fullt ut behandlingsbar om jag inte tar det första glaset.

Alla mina försök med att bara dricka fint vin, dyr konjak/whiskey, bara dricka lördagar, ta vita veckor, inte dricka ensam, inte dricka före kl 18, ta Antabus/Campral.....mm...mm var ju bara tricks för att få mig att tro att jag kunde handskas med min sjukdom. Då, när jag var inne i det, trodde jag självklart på att det skulle fungera. Riktigt så var det inte.

Idag har jag förändrat hela mitt liv, inte till det bättre alla gånger kanske (typ surgubbe ibland!!), MEN jag är en egen person som idag har det fria valet om jag ska dricka eller inte. Just idag väljer jag att inte dricka oavsett vad som än händer. Och det hjälper mig så mycket om jag inte tar det första glaset.

Hej Trassel! Skönt att få kontakt med någon som känner igen situationen. Jag har stor motivation på natten när jag känner ångest över situationen och på morgonen har jag alltid bestämt mej, sluta helt med alkohol för en tid och se hur jag kommer att må. Men nör det är dags att laga den goda middagen måste kocken ( jag) få ett glas, det är ju ändå helg! Det blir det först och andra glaset och egentligen har jag ju redan druckit dagena ranson. Som jag sjölv planerat och bestämt.. Sen är det ju middag och 2 glas till.... Efter middagen..ja vad gör man då? Ytterligare ett par glas...
Jag måste ta eget ansvar och inse att jag bara har mig själv att ansvara över. Stödet från min man kanske kommer...eller inte...men det får inte avgöra mitt beslut till förändring.
Steg 1. Inte dölja något inför min man. Fortsätta att prata om mej själv utan att bedöma hans eget drickande. Ta ansvar för mej själv.

Hej Janne
Du beskriver en del symtom som är vanliga vid abstinens. Abstinens innebär en stress för kroppen och hjärnan vilken kan lindras med rätt vård.
Jag är osäker på om den här informationen är relevant för dig samtidigt vill jag gärna informera om att det kan finnas risk för att obehandlad abstinens riskerar att försvåra en eventuell framtida abstinens. Vårt generella råd när det gäller olika abstinensbesvär är att kontakta sjukvården. De kan ge rätt typ av hjälp så att man slipper lida i onödan och de kan också hjälpa till att utesluta att problemen beror på andra medicinska orsaker. Om du upplever allvarliga abstinenssymtom, bör du genast ta kontakt med beroendemottagning, avgiftningsavdelning eller läkare.
Dessa symptom inkluderar:
- Starka skakningar – du kan inte hålla ett fullt glas utan att spilla
- Överdrivna svettningar och värmekänslor
- Mycket hög puls
- Kräkningskänslor efter varje gång du ätit
- Brist på aptit eller rädsla för att äta
- Förvirring – t ex förlorar tidsuppfattningen eller att inte vet var du är
- Hallucinationer – du hör, ser eller känner saker som inte finns där

välkommen hit och hoppas detta forum kan vara ett stöd för dig i ditt beslut
vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Hej Sveksviken
Du beskriver en situation som många kan känna igen sig i och du lyfter samtidigt en smärtsam fråga. Din partner undanhåller dig saker som du vill veta, dela och förstå. Hur mycket har detta att göra med alkohol? Vi vill välkomna dig hit och hoppas att du genom att dela dina tankar och läsa andras inlägg får möjlighet att ge och ta emot stöd. Ibland tar det lite tid innan man får svar på en ny tråd. Tack för att du bidrar till forumet.
vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen