Senaste kommentarerna i forumet

Jag fick min första depression som 18åring, nu fått diagnos recividerande depression. Och det går att leva ett bra liv ändå, men en riktig depression behöver absolut behandlas.
Som kännande och något sårbar påverkas jag av det som sker omkring mig och allra mest destruktiva mönster mellan människor - våld, mobbing, utfrysning, kränkning, orättvisor.
Och jag gör något där jag kan, vägrar ställa upp på vissa saker även om det kostat eget utanförskap och i övrigt övar jag acceptans och förlåtelse. Inte lätt, inte lätt alls.
Min livslust vårdar jag genom tacksamhet över vad jag faktiskt har och försöka vara social även när det inte direkt ger mig något. Perioder av självvald isolering leder ändå ofta till nedstämdhet. Vi är sociala varelser som behöver ett sammanhang.
Brist på livslust o glädje har jag försökt bota med alkohol och det har ALLS INTE BOTAT ETT JOTA!
Trots att munnen förklarat att "jag måste bara få lite lugn".
Hmm, nu kanske jag inte svarade på din fråga. Det enda sättet att ta reda på om det är depression el alkohol är att ta bort alkoholen o utvärdera när det gått en tid.
Lättare sagt än gjort och det vet jag!

Dina 32 dagar imponerar o motiverar mig att följa samma väg! Tack för inspirerande läsning!

Du skriver ju så himla bra och jag blir så glad för din skull. Keep up the hard work!???

Det är som natt och dag jämfört med innan och jag är utvilad när jag vaknar, det var jag aldrig tidigare.
Att slippa ångesten som bara förlamade mig är så obeskrivligt skönt, man kan ju undra egentligen varför hjärnan ibland får sug efter något som bara förstör livet.
Ha en fin dag ?

i värmen igen farmor! Jag känner mig väldigt taggad just nu att bli av med A, och en anledning är att jag läser allt på sajten
http://stopdrinkingalcohol.com.
Jag är också inne på att skippa alla beroendepersonligheter, AA och gud vet vad. Den här killen slutade 2004, och har många bra tankar och tips för att göra sig av med alkoholen. Jag tror inte heller längre det är någon idé att försöka lista ut varför man har fått problem med att dricka, du och jag är nog dessutom för gamla för det:-) Jag köper nu hans tes att det helt enkelt vid något tillfälle blev en djävligt dålig vana som gick överstyr till ett beroende. Och dåliga vanor kan man bryta, jag slutade röka för 12 år sedan efter att ha varit riktig vanerökare sedan 15 års ålder.
Nu tänker jag riktigt dåliga tankar om alkohol, och riktigt bra tankar om varje litet framsteg jag gör dagligen för ett bättre liv utan A.

Vad härligt du skriver Leverjag.
Ha en fortsatt skön ledighet i backarna ??

Hej på er forumvänner,

Det var ett tag sedan jag var inne och skrev något men jag har följt er "på distans". Jag är nu tillbaka från min utlandsvistelse. Fysiskt har jag mer än hämtat mig. Det är otroligt vad man kan utsätta sin kropp för år efter år. Jag hade en bra "semester". Det var riktigt skönt att byta miljö. Jag har sett en del och framför allt rört på mig i kombination med god mat. I ärlighetens namn inget direkt sug heller men jag har ju tidigare klarat av uppehåll på 2-3 veckor utan problem. Igår var det tre veckor sedan sista glaset.

Det var med blandade känslor jag återvände hem till Svedala. Jag fick fortfarande flashbacks från senaste fyllan. Klump i halsen när jag ställde in bilen i garaget och tänkte på alla möjliga och omöjliga ställen jag stoppat in och gömt alkohol. Vidare in i huset för att packa upp. Öppnade garderobsdörren och konstaterade att detta var ytterligare ett av de vanliga gömställen jag använde.

Efter mer än tre veckors nykterhet börjar så sakteliga också "knoppen" att kvickna till. Dock har jag bara börjat min förändring och har sååå lång väg framför mig. Jag inbillade mig att bara jag höll mig nykter så skulle också min relation förbättras i ett huj men aj så fel jag hade. Med all rätt är min fru väldigt avvaktande och misstänksam. Jag antar att hon inte törs lita ett dugg på att det skulle funka den här gången heller. Jag är ivrig att visa att jag håller på att förändra mig men ibland går det för fort. Min fru har alla tentakler och känselspröt ute för att se om jag faller tillbaka i gamla spår. Det är jobbigt. Jag försöker verkligen att bita ihop men situationen är ny för oss båda.

Jag är så van att ständigt vara undfallande och be om ursäkt. Ibland vet jag inte för vad men ni vet säkert vad jag menar. Efter en blöt kväll har man ju inte koll på alla detaljer och det har varit enklare att vara på den säkra sidan och alltid vara på defensiven.Att helt plötsligt ändra på spelreglerna och bli "jämbördiga" i förhållandet låter sig inte göras i ett nafs. Det finns ingen quick-fix utan det är tålamod och ihärdigt arbete som gäller.

Vissa stunder tänker jag att det inte kommer att fungera om jag inte får "stänga av hårddisken" och rensa huvudet. Samtidigt inser jag att det är precis det jag inte får göra. Jag orkar inte börja om ännu en gång från botten.

Just nu trivs jag bäst på förmiddagarna. Helt underbart att vakna upp och känns sig alert och hungrig på frukost. Sena eftermiddagar är det lite sämre. Sedan blir det bättre igen efter middagen med en bra film eller en bra bok. Jag har fortfarande en 100procentig vilja att förbli nykter men inser också att det räcker inte bara med viljan. Jag måste hela tiden vara vaksam på mitt beteende och inte glida in i gamla vanor.

Jag tar min insomningstablett på kvällen. Jag ska inte ha för höga ambitioner men har i alla fall bestämt att jag ska "fasa ut" även dessa inom kort. Sedan var det bara snusande kvar...........men det blir en annan historia.

Allt gott till er alla /Tjalle

att läsa, verkligen hoppingivande för en som precis börjat sin resa på osäkra ben.

Dagen samtal var tufft, riktigt tufft. De andra samtalen när vi pratat om föräldrar eller tidigare erfarenheter eller alkoholen har ju varit tuffa dem med. Men idag attackerade vi denna jävla känslan av min upplevda fulhet. Att jag inte riktigt gör det jag vill för att jag känner mig så obekväm i min kropp. Det påverkar mig så mycket i mitt vardagsliv så ni förstår inte, knappt så att jag förstår och jag vet inte varför det är såhär. När blev det såhär? Varför går jag omkring och lever med dessa elaka tjockis tankar? (Bara för att förtydliga, jag skiter i hur andra människors kroppshyddor är uppbyggda, du kan vara fet, smal, atletisk, kort, lång whatever.. Jag dömer inte dig alls för hur du ser ut, över huvudtaget)
Men jag får inte vara så som jag är, jag får inte se ut såhär. Hon frågade vad mitt ideal var och hur jag ville se ut, och jag vet inte riktigt. Smalare? Fastare?
Grejen är ju denna att oavsett hur jag sett ut eller vägt så tar ju tankarna aldrig slut, självföraktet har ju alltid varit där. Jag har vägt 20kg mindre än nu och inte då var jag tillräckligt fin heller. Så vad kan jag göra egentligen? Varför är jag så fixerad?
Min samtalsmänniska la in en kommentar om att det sitter i min självkänsla. Ja visst har hon rätt, antagligen. Hur fan skaffar jag mig självkänsla? Snälla söta rara ge mig bara ett jäkla mirakelpiller så att jag kan älska hela mig själv, ovillkorligt. För det är nog där skon klämmer,det ovillkorliga.
Vad vet jag...

Jag hatar att gråta inför folk, men idag darrade både hakan och jag lät i andetagen när tårarna kom. Var det farligt? Nej. Inte direkt. Men det är fruktansvärt obekvämt det med. Idag har jag blottat min elaka mobbare, nu är det ute på bordet. Nu vet hon vad jag går omkring och tänker på. Min yta är spräckt rakt igenom och det är oerhört blottande. Orden är ute. Och jag känner mig riktigt sårbar. Det är så hemskt att inte ärligt kunna hitta något bra eller fint med sig själv när man får frågan, det unnar jag inte ens min värsta fiende.
Fruktansvärt är det.

i fortsättningen ska jag försöka skriva något positivt varje dag om mig själv. Här kommer en sak,
Min navel är inte ful. ?

Kram studenten

HELHETSMETODEN, av Maria Helander och Catherine Schuck. Den handlar om känslor, självkänsla, och kroppens invanda beteende. Jag tycker att bokens tema passar lika bra på problem med alkohol som problem med tröstätande. Boken finns inte längre i handeln men kan beställas direkt från författarna. Jag rekommenderar den till oss alla som kämpar. Det finns verktyg som kan hjälpa att komma tillrätta med den där tomheten och hålet som du Sisyfos nämner.
Att lära känna sej själv och vad som ligger bakom sitt beteende är bästa vägen till förändring. Jag tror inte längre på beroendehjärna eller beroendepersonlighet. Jag tror på,att avslöja sej själv och vad som driver en till ett destruktivt beteende. Jag tror på möjligheten för varje människa att kunna förändra sitt vanemässiga beteende när man har hittat grundorsaken till agerandet.

Nja inte så underligt Aeromagnus. Som du säger så är alkoholen ett nervgift, vilket gör att hans skakningar upphör. Även den konstanta oron som han känner pga dessa skakningar försvinner också tillfälligt, men sedan blir det etter värre förstås. Han var hos Vägen idag och fick höra att han är "unik". Att de flesta alkoholister dricker mer eller mindre konstant, inte som han som har långa nyktra uppehåll, då han jobbar på, bygger upp sig själv fysiskt och psykiskt och skapar ett rejält sparkonto. För att sedan rasera allt genom att dricka hårt under 6-10 veckor. Såg på tv att GW tydligen är likadan, han kallar sig för en "disciplinerad alkoholist". Tycker det verkar som om de inte riktigt vet hur de ska behandla honom. Han passar inte in i mallen...
Det är alltid lika jobbigt för mig efter en av hans perioder. Då skiftar maktbalansen. Han går från att vara ynklig och utom kontroll, till extremt fokuserad. Jag kan riktigt se hur slipsen dras åt (om ni förstår vad jag menar). Han ska plötsligt vara en supermänniska och kompensera allt på kort tid. Jag kan känna ; men jag då? Som alla anhöriga så har jag levt igenom hela perioden medans han själv kanske bara minns en tredjedel. Någonstans innerst inne vill man ha någon form av kompensation för allt elände, men det blir sällan så. Så otacksamt att vara anhörig, förstår varför många blir bittra. Kan ofta känna mig gråtmild och svag när han kämpar på så hårt i början. Dessutom får han så mycket uppmärksamhet och intresse av vården, medan man som anhörig tycks räknas med att man bara ska gå vidare, utan problem. Tror fasen nästan det är svårare att vara anhörig. Alkoholisten har som sagt sitt glömskans rus och får sedan hjälp...

Vilken makalöst fantastisk text.

Har jag noll. Den är borttappad och försvunnen. Undrar hur man skall veta om det är depression eller om det beror på alkoholen.
Det längsta jag lyckats låta bli att dricka de senaste åren är runt en månad.
Märkte ingen förändring alls på det mentala måendet, men det kanske tar längre tid än så för en förändring.
Vad vet jag.
Sen ser jag mej om i världen och undrar vad det finns att glädjas åt eller hoppas på.
Ser bara skit, våld och elände överallt.
Kanske är ett " normal depressivt " tillstånd jag befinner mej i beaktat omständigheterna.
Skulle vara intressant att få era tankar om detta.

Hej,
Vill tipsa dig om AA/Stora Boken (i.a.f. på engelska) och massa mindfulness CDs på Spotify
samt
Zen Cast (på Podcast Addict appen), föreläsningar mycket mindfulness och buddism, på engelska.

Helt underbart att läsa om din semester - underbart peppande till mig som "är ny" på det här. Har varit lite upp och ner med alkoholen, när det är i botten håller jag mig rejält i botten 4-8 dagar innan jag rycker upp mig igen. Alltid tänker jag i samma banor, hur mycket tid man ödslar på att vara full o/eller bakis. Uh, men sen då man mår bra igen så ligger man i farozonen! Nu har jag dock varit helt alkoholfri i 2 veckor och inte varit det minsta lockad, alls. Hittade massa Podcasts (Zencast) på "Podcast Addict" appen och meditation samt likväl "Stora Boken" på Spotify. Använde mig mycket av dessa första dagarna men sen har det runnit ner i sanden - håller dom dock nära till hands ifall jag får några konstiga infall. Försöker dock koncentrera mig på fakrumet att jag behöver mina mediciner för att må bra och alkohol går inte alls bra ihop med varken medicinerna eller mitt "rätta jag".
Lite nervös att börja umgås med folk igen, som sagt: alkohol är en väldigt central faktor i sociala sammanhang verkar det som. Att läsa om din erfarenhet stärkte dock mitt mod - detta skall bli SÅ JÄVLA BRA! :)
Tusen tack för att du delar med dig!

Kom aldrig in på det i min förra text men har också funderar på det. Hur det sitter i huvudet. Alkoholromantiken finns och den kan vi inte förneka, men jag har insett att ens egen hjärna tolkar den på olika sätt beroende hur ens egen inställning och vanor ser ut. Tänker lite på hur en klassisk såpa är uppbyggd. Finns liksom "en av varje " där som får representera en del av samhället och där har även parkalkisen sin plats så att säga. Det finns ingen risk att man vill förknippa sig med en sådan karaktär. Men när karaktären målas upp som en person med full kontroll på läget som tycker om att njuta av lite vin på kvällarna är det lättare att ta sig till det, det blir romantiserat.

Men jag tror också det kan handla lite om att innan man drack sig till en problematik reagerade jag annorlunda på det jag såg. Jag minns att jag ofta reagerade på att någon i en serie drack på ett osunt sätt. Men sakta blev det ett "stöd" istället, ett sätt att låta mig själv lura mig själv. Har flera gånger druckit ensam och tittat på serier med mycket alkoholromantik, insupit både stämningen och drycken framför mig. Det lättar samvetet och just den alkoholromantiserande serien fick för kvällen bli min "anledning" att dricka. Det blev plötsligt en trygghet och ett sätt för mig att blunda för mina egna problem. Nu när jag varit nykter ett tag börjar jag se det med nyktra ögon igen och reagerar återigen som innan. Nu reagerar jag dock starkare än innan och kan känna en irritation när jag ser sånt. Precis som du skriver att man har ju redan insett att ingen dricker bara för att det är gott, det kan va gott men det är knappast därför någon dricker. Tror inte jag iallafall. Jag har aldrig gjort det, inte ens innan jag hamnade i en problematik.

Just hur omgivningen reagerar på nykterhet tror jag är olika. Det beror nog på massor olika faktorer. Ålder, problematik hos omgivningen, hur mycket omgivningen vet om ens egna problem, syn på alkohol och fest osv. Åldern och grad av problematik i min omgivning är nog en anledning till varför folk ofta är negativt inställda till att någon är nykter. Precis som jag själv tyckte det va trist när jag drack att nån satt där tyst och "dömde mig". Frågan är om ganska många aktiva drinkare är inne i något sorts beroende. Det finns ju många människor som alltid har kontroll och som dricker sparsamt.

Men förvånansvärt få av dom jag pratat med av dessa skulle kunna tänka sig ett nyktert år. De vill "kunna slappna av med ett glas ibland" och det finns ingen anledning till att vara nykter då de inte har några problem. Låter ju lite som en lightversion av hur vi ser på det, minus de negativa konsekvenserna som vi har fått av drickandet. Jag tror lite på det det som skrivs i boken full kontroll. Att alla som aktivt dricker är en del av hjärntvätten. Tror också att det är en del av varför framställs så romantiserat i medier som filmer och böcker. Är man osäker i beslutet är det klart att det är svårare, men jag tycker nog ändå att det finns nånting störande i det oavsett hur tryggt man står i beslutet. Lite som jag skrev om bullarna. Det finns inte ens att jag skulle äta någon bulle, det är inte ens en utmaning för mig att någon frågar. Det som irriterar mig och kan göra mig arg är oförmågan att acceptera ett nej och hålla på att tjata och truga. Det står ju rätt klart att folk trugar för att lätta sitt eget samvete, precis som när de trugar och tjatar om alkohol.

Tack för dina tankar Sisyfos. ( Och du får gärna förklara kakreklamen om du orkar, för där tappade du mig:))

Jag jobbar på att ta hand om mej själv, sömn, bra mat osv osv, men den där sabla ångesten ger inte med sig.
Har fått en låt som fastnat i skallen och vår på repat 24-7.
Driver mej till vansinne. Nånting, har ingen aning om vad, i just den låten är så oerhört ångestskapande för mej.
Låter helknäppt va?

kan man inte se det som det käre Maharion? Din (och min) styrka finns där inne som ett frö, förut kanske den styrkan var större men den har man har ju på något vis krympt med allt alkoholintag och medföljande självförakt.
MEN - vi kanske nu kan göda vår inre styrkan i form av gott omhändertagande - dvs att träna i små steg på att klara av jobbiga känslor som ångest, trötthet och uttråkning eller vad det kan vara. Det går att leva med de här känslorna som du skriver utan att marinera dem i sprit och jag tror vi blir starka när vi umgås med dem. Tack för dina tänkvärda ord i min tråd. Sköt om dig och kram!

Du är så hård mot dig själv, jag kan tycka att det är bra för det motiverar oss att inte göra samma sak igen men samtidigt är det farligt då alkohol är både den kortsiktiga lösningen på ångest och samtidigt den stora boven som skapar ångest.

Önskar att du är lite snäll mot dig själv, en sak i taget. Du är självklart en fantastisk människa oavsett din historia, du har haft dina skäl till ditt beteende, ibland slumpen, ibland medvetet för att fylla ett behov. Du är värd alla chanser att gör om och göra rätt, vad det nu innebär för dig? Det viktiga nu är att du ser att du har en framtid, för det har du, det har vi alla, möjligt inte enkel sådan eller självklar, men den är betydligt lättar att forma nykter utan ångesten från alkohol.

Så kom igen nu, var snäll mot dig själv du behöver all kärlek du kan få just nu.

Kram!

Dagenshjälte blir du, det du skrev är så fint och klokt. Gör mig så övertygad om att jag valt rätt väg denna denna gången.
Så kram för du gjort min dag

Mina fina underbara medmänniskor här. Livet är bra och det är härligt med skidåkning. Takterna sitter i och nu lättare, starkare och mer välmående är det än bättre!

Fick en liten lugn egen stund nu och uppkoppling, så passar på att skriva lite här.

Det är intressant hur hjärnan första kvällen associerar till ett glas vin. Vänner vet inte vad de ska bjuda på men alkoholfritt gick bra. Just det första mötet med vinet bredvid och tillfället skapade lite arbete i hjärnan. Jag har upptäckt att det är det första mötet med erbjudande och tillfälle med alkohol som utmanar. När det första beslutet är fattat så lugnar allt ner sig. Dagen efter i solen. Folk tar drinkar, öl, vin och starkare saker och det ser skönt ut, vid första anblicken. Sitter med min son och beställer en A-fri öl som släcker törsten bra. Tittar mig omkring och ser jakten, mobilerna, pluffsigheten, påsarna, rödlätta ansikten hos föräldrar som åker skidor med barnen. Läskigt att de ska ut i backen. Läskigt att de inte är närvarande. Jobbstressen, måsten och till och med semesterritualer ska hållas! Ritualerna för väldigt många innefattar vätskestationer med alkohol. Det är synd om människorna som stressar igenom livet, tänker jag. Det är som en ständig flykt. Bort från? NU...?

Jag har haft så skönt och mysigt med samtal med barnen. Jag är där i samtalet med dem. Skrattar, njuter och det finns ingen stress. Jag behöver inte jaga tillfällen med alkohol och inte heller jaga bort efterdyningar av alkoholen. Jag känner mig hel. (Tårar nu. Glädjetårar)

Restaurangbesök och bjudningar med fördrink och efterdrinkat och fan vad det retar vissa och det blir så jobbigt och vad ska man bjuda på och det blir en konflikt tror jag för de som dricker. Det blir märkbart att det dricks en hel del. När jag ser hur de andra mår dagen efter med röda ögon, skakiga händer, och jakten till dagen är slut då man får dricka igen. Alla aktiviteter som ev innebär bilåkande går väljs bort. Allt detta gör mig bara starkare i mina val. Jag ser hur det styr våra liv. Våra barn och alla ungdomar har andra förebilder att välja på nu. Vår äldsta sa att hen minns när vi drack. Alla var frånvarande. När pappa slutade var det skönt. Då kunde man snacka med honom och nu finns även jag igen. Vad hemskt egentligen! Alla de tillfällen då de vuxna försvinner in i dimman så fort de får chansen. På semestern som kanske är enda tillfället då barnen verkligen kan få vår tid, vår fulla närvaro och uppmärksamhet för en gångs skull: Vad gör vi då?!! Lämnar dem än mer! In i dimman så ofta det går. Vi har ju semester! Semester från vårt liv, våra barn och oss själva??

Jag reagerade mycket på vännernas oförmåga att samtala. Nyktra finns inga samtal, då är man trött, sluten, bakis, stressad över saker som behöver fixas, saker som missats, förvirring och glömska, ovillig och sluten i ångesten. Onyktra är de glada och sociala men då handlar samtalen om att hävda, tävla, döma, jämföra, berättiga och upprepa sina sanningar. Det slog mig att de är kvar i samma bild av livet och sig själva sedan ungdomen. De slog mig att det inte ställs frågor, lyssnandet lyser med sin frånvaro, fula tankar och risk för missförstånd ökar i takt med alkoholintaget. Det är inget kul. Jag har massor att tala om och mycket jag vill lära av andra. Jag saknar det "goda samtalet".

Jag tänkte att här inne finns människor som jag gärna vill samtala med. Nyfiket, ödmjukt, erfaret och omtänksamt delar vi funderingar om livet, själen, våra sorger, smärtan, humorn, njutningen, kampen, sökandet, tvivlet och ångern. Det handlar om konsten att leva och om sökanden på vägen till en hel själ. Jag upplever (som flera nämnt här tidigare) att här finns bland de mest intressanta, modiga och klokaste människor jag mött!

Freddie, Vilja, LenaNyman och Muränan -en jättepuss till er. ? Tack för länk. :-)

Det är skönt att leva, att ta beslutet att välja bort alkoholen varje gång. Det öppnar vägen för insikt och massor av annat gott i livet!

Stora kramar till er alla.? Var rädda om er!
Ses! :-)

Vilket härligt inlägg! Tack för det!

Det är klokt av dig att inse konsekvenserna av en kväll i dimman, det gör det lättare att skrämma iväg spöket.
Bra jobbat och nu tar vi en dag till/ kram

Tack för uppmuntrande tillrop, Maharion, tack för ditt långa inlägg och Alma Amanda.
Har knappt sovit en blund alla tankar far runt..
Nu en kopp kaffe och igång med lite jobb :-)
Vi hörs
Kram

för det hopp du förmedlar. Det jag vill förändra är att hitta in i någon nykter gemenskap där min äventyrslusta kan komma till uttryck :-)