Senaste kommentarerna i forumet

"Den berusade hjärnan"

Idag har vi sett ytterligare en film, 40 minuter om hur vi beroendepersoner får den där WOW - känslan i början när vi dricker. Först sitter där en blyg liten kille men efter några glas har vi helt plötsligt en ny James Bond i stan! ;) Inte konstigt att man vill dricka va? Tyvärr är ju lösningen väldigt kortsiktig och det som finns kvar när festen är slut är ju många gånger en mindre person än innan festen började.

Jag fick en tanke idag att innan en fest så har jag två vägval:

1.Hålla mig nykter och träna på som fan (lång väg)
2. Dricka och må bra för kvällen/helgen (kort väg)

Insåg idag att det är så himla dumt att jag väger dessa mot varandra så himla olika, det är som att jag jämför äpplen och päron. Det borde räcka att välja nr 1 för då mår jag bra imorgon, ta en dag i taget. Alternativ 1 blir så himla tungt då jag ser det som att det kräver total nykterhet och stenhård träning i typ 6 månader. Vet inte om ni hänger med i mitt resonemang?

Under dagen prata vi också mkt om hur känslor påverkar på oss och hur vi dricker på olika känslor samt hur man kan hantera dem utan att behöva dricka alkohol. Konstaterade även hur extremt starka känslorna kan bli under påverkan och hur avtrubbad ens riktiga känslor har blivit när man är nykter. Detta är dock något som kommer tillbaka om man håller sig nykter, utmaningen blir då att hantera dessa utan att dricka..

Nu ska jag iaf ta lite semester både från denna sida och från behandlingen i 1 vecka, jag hoppas ni alla fortsätter att jobba på åt rätt håll och även om vägen kan vara gropig och kurvig så finns det något riktigt fint i slutet på den här vägen, välmående.

Kram till er alla!

Att få lite beröm, tack!
Nu kan jag bita ihop ett tag till.

Jag förstår (tror jag) jag har inte varit på fest "nykter" ännu. Men man har ju hört att det funkar oxå. Har alltid hämtat och lämnat folk efter fester och vid dom tillfällena har jag varit glad åt att jag varit nykter. För jag tycker att fulla människor är as jobbiga. Stå på dig nu och jag är övertygad om att du fixar det. All pepp och omtanke till dig. ps nu ska jag googla

Härligt att du håller dig ifrån vinet.
Min längtan är också stor ibland, och tyvärr unnar jag mig godis istället... mycket bättre än alkohol, men kilona kommer smygande ett efter ett.
Hoppas på att få orken att börja motionera men just nu har jag ingen motivation alls.
Jag vet tyvärr inte så mycket om mediciner som hjälper till med avhållsamheten, hoppas att din läkare har något bra tips.
Ha en bra dag!

Så är det. Jag hatar att vara nykter på fester. Det är ren skit.

Ja, varför är mitt beslut så svårt.
Jag skyller/ försvarar mig med att jag inte har så stora problem. Haha.

Saken är den att jag kan dricka. Ibland. Ärligt alltså. Jobbmiddag, fine. Inga problem. 3 glas vin, sen sova.

Vill alltid vara så.

Googla trollnäsa blogg och läs mer om mig om du vill.
Love

...så fortsätt, tills du nått sex månader. Först då börjar du vara dig själv igen, sådan som du är utan alkohol. Sen kan du besluta hur du går vidare.

För väldigt många är helnykterhet det absolut bästa eller till och men enda möjliga alternativet, men det finns nog de som kunnat övergå till ett försiktigt spritbruk. Själv kommer jag att göra ett försök, men har inte riktigt kommit igång med det ännu, så jag är fortfarande helnykter och nöjd
som det är. Som jag ser det, så krävs det att ens inställning till alkohol och drickande förändras i grunden. För mig innebär det främst att hålla det vanemässiga hemmadrickandet borta. För dig antagligen något helt annat. Till exempel att du helt lämnar svängen kring bartenderskapet och inför en stenhård "ingen sprit på jobbet" attityd, om du fortsätter med det.

på forumet har så många kvinnor stått och vägt just på den punkt du står nu Kaeljo. Izzy och flygcert är två av dem, deras och din berättelse delas av många. Även min berättelse, där maken valde nykterhet, inrymmer det avgörande ögonblicket när jag gick... och åren, månaderna, dygnen och timmarna av vånda dessförinnan. I ögonblicket man går vet ingen vad det blir sedan.... Önskar dig styrka och handlingskraft att välja din väg, ditt liv! Kram / mt

PS De få män som skrivit i samma ärende har skrivit några inlägg och sen försvunnit. DS

Hej har läst i genom dina inlägg och blir så ledsen för din skull. Jag är nykomling här och kan kanske inte ge mycket. Men varför kan du inte bara ta ett beslut. Nu får det vara nog helt enkelt. Eller så forsätter du att dricka och skadar dig själv, men framförallt relationen till dina barn. Vilket verkligen var en väckarklocka för mig. Det måste ju vara bättre att komma fram till ett beslut som känns rätt för dig. Antingen total stopp av alkohol eller så forsätter du dricka. Det som fick min bägare att rinna över var den äldsta dotterns samtal med mig. Hon sa rent ut - mamma det här funkar inte längre, vin är inte bra för dig. Och har inte du tänkt att skärpa till dig så kan inte vi hjälpa dig heller. Och då kommer mina barn inte ha en mormor dom kan vara hos och göra mysiga saker med. Förstår du det mamma för jag kommer inte våga att lämna dom till dig ens för 1 timme. Det sved och svider fortfarande ska du veta. För att bli ratad av sina barn tänker jag inte bli. Då ratar jag hellre alkoholen. Så snälla ta hand dig och de dina. För det är du och dina barn värda.

Hej igen!

Håller med de två tidigare talarna, lita på din magkänsla och försök vara förnuftig, vad är normalt för dig? Det känns väldigt skumt att han eventuellt dricker i samband med jobbet/hemfärd. Som svar på din fråga så har jag själv inte smygdruckit speciellt mkt så är tyvärr ingen expert på det men däremot har jag nog också varit "världens finaste kille". Det har dock kostat i princip 3 fina tjejer och deras mentala hälsa innan jag på riktigt fattat hur mkt mitt drickande har påverkat mig och min omgivning. Skäms givetvis för det men nu siktar jag uppåt och återgällning på agendan.

Angående att söka hjälp osv så känner jag verkligen igen det där, det har hänt något och man har en djup diskussion med sin partner och det känns verkligen rätt att söka hjälp! MEN, dagarna går och ångesten börjar släppa och helt plötsligt så hade man inga problem längre. Märkligt hur man fungerar men antagligen en mänsklig försvarsmekanism på nått vis.

Skulle du kunna skriva ner för dig själv saker som har inträffat eller på annat vis gett dig olustkänslor i samband med hans drickande? Tänker att det kanske kan göra det hela lite tydligare för dig själv om du förstår vad jag menar? En lapp eller liknande som du inte behöver visa för nån.

En annan tanke är att ni går på samtalsterapi tillsammans, kan göra det lite svårare för honom att "stänga dörren" när det blir tal om alkohol. Och kanske har han vissa saker som han behöver säga till dig?

Hoppas ni ordnar det iaf och ni verkar vara alldeles för fina båda två för att förstöra allt pga alkohol.

Lycka till!

Tack mod60. Finns det inga historier där någon lyckats vända sina vanor? Lyckats få det under kontroll? Jag är 26 år gammal, att sluta för resten av livet känns ju sådär. Jag är helt hundra på att mitt förhållande till a är skadligt och att jag använder det på helt fel sätt och mår dåligt över det.

Eller, var sur, nu ok. Ute med tjejgänget idag.
Ville ta det lungt. Bitter på allas vinglas. Våndades. Drack en alkofri öl, sen tog jag en starköl.
Fånigt. Var sjukt sugen, men efter var jag osugen och ville bara hem.

Kan inte sätta fingret på mig själv.

Å så duktig du är som har lyckats säga upp vänskapen med A och kan leva och njuta av livet utan A. Underbart att läsa.

Hej
Jag är, som du, ny här på forumet men känner redan att jag tycker att jag blir lite starkare i min övertygelse om att sluta dricka genom att läsa här. Jag började äta antabus för ca 5 år sedan och det fungerade jättebra. Jag höll mig nykter i ett år. Tyvärr tyckte jag att nu kan jag hantera a och dricka som alla andra vanliga människor. Men det gick inte så bra. Ganska snabbt ökade min konsumtion och..... jag gör en lång historia kort. Jag drack veckans alla dagar och ångesten var enorm. Du vet! Nu har jag inte druckit på 19 dagar( känns jättebra) och använder ingen antabus men funderar starkt på att börja igen. Man kan bara inte dricka när man äter antabus. Du mår sååååå otroligt dålig. Jag provade och trodde faktiskt att jag skulle dö. Ring vårdcentral eller alkoholmottagning och prova. Du är ju motiverad nu. Jag skulle aldrig slutat och har låtit mitt förhållande med A gå alldeles för långt. Lycka till.....en dag i taget :)

Första två v var jättejobbiga. Sen flöt det på bra, men idag är det deppigt och oroligt. Omorganisation på jobbet, känns otryckt.
Kommer just på att idag har jag inte haft en tanke på alkohol, så det kanske inte är så illa i alla fall. Tidigare så har tankar om alkohol hela tiden snurrat i mitt huvud. Längtan iefter att få sitta ned och ta ett glas vin är annars så stark.
Att börja motionera har hjälpt mig, efter 1 mån känner jag att jag vill ut- varje dag, känner mig duktig. Har hela tiden ätit antabus, men har biverkan av dom, huvudvärk varenda em. Måste kolla med läkare om det finns något annat som kan avhålla mig från att dricka, vet du ngt.
Ha det så gott!

Hej,
Jag känner igen det där beteendet precis. För mig och min man började allt sådär en gång i tiden. Han gömde alkohol och drack i smyg och blev alltid för full på fester. När han smygdrack hemma och jag frågade honom om han druckit var svaret nästan alltid nej, men precis som du beskriver så märker man ju det på sättet de säger saker, hur de rör sig osv. Jag tror nog du ska lita på din känsla.
Nu har min man smygdruckt i stort sett varje dag i 20 år och det har verkligen tärt på förhållandet och kärleken och nu har jag kommit till en punkt då det känns som det är nog.
Så tro på din känsla och sätt gränser för dig själv.
Lycka till!

Tack för dina stärkande ord! Det betyder så mycket.
Kramar

Att dricka i smyg är inte normalt beteende och vittnar om begynnande beroende eller fullt utvecklat beroende. Vet av egen erfarenhet detta. Don kille är som hag och många andra. Kan dricka normalt men vi vet inte med säkerhet när det övergår till onormalt mycket. Oavsett om han är världens gulligadte när han är nykter har ni ju ett tillitsproblem pga hans drickande. Drack han inte skulle problemet troligtvis inte finnas. Frågan är ju cad du vill ha ut av förhållandet för det bygger ju på tillit.

Tack för era inlägg och feedback!

Jaha då är veckans skönaste och farligaste dag i antågande...fredag!!!
Har kommit på mig själv att av och till under veckan tänkt de automatiska tankarna "ja, nu är det snart fredag..ska bli gott att koppla av med ett par bira.."
Men, sedan kommer jag på att jag bestämt mig för att hålla upp med alkoholen. Känslan av besvikelse och sorg blandas med förhandlingar med mig själv om jag ändå inte ska skjuta på beslutet ett tag till...
Att säga orden och uttala löftet är enkelt men det är handlingen som räknas och det är det svåra.

I kväll känner jag mig stark i min övertygelse att jag skall kämpa på att nå min målsättning att låta bli alkoholen sex månader.

Eftersom jag, som halva Sveriges befolkning, är förkyld som tusan blir det ingen träning på lördag som skulle vara en bra motor och motivera mig att låta bli fredagsfyllan.
Så, vad skall jag göra då för att undvika fällan? Jo, jag påminner mig om den sköna känslan av att vakna tidigt på lördag morgon. Ta morgonkaffet i soffan, läsa tidningen i lugn och ro utan ångest och det jobbiga bakruset.
Någon på forumet skrev om en god räkmacka och alkoholfritt bubbel som fredagsmys - det ska jag också göra.

Imorgon en vecka utan alkohol...!

Trevlig helg forumvänner!

/I

Bra jobbat Ann!
Klart du fixar helgen.

/I

Ja det känns så bra att min dotter hjälp valde att vara hos mig. Igår åkte hon till sin pappa men jag tror att hon kommer tillbaka imorgon. Jag känner mig mycket lugnare nu när jag har flyttat. Jag behöver inte känna av stämningen så fort jag kliver innanför dörren o vakta vartenda ord jag säger. Kaeljo tänk på dig själv!! Kan jag så kan du!! Vi har bara ett liv o du är också värd så mycket mer. Jag om någon vet hur svårt det är att ta steget. Och jag stannade alldeles för länge men jag gjorde det tillslut. Det är verkligen inte lätt, det är det svåraste o värsta jag gjort i mitt liv men men det kommer att bli bra, jag måste tro på det!! Jag vet att du också kan Kaejlo, du kommer att vara starkare än vad du tror.
Kram<3

Grattis till de 18 dagarna - och fler lär det bli. Själv gick jag till jobbet idag - första dagen på drygt en vecka. Gick jättebra - men känslan är rätt konstig. Tänk om kollegorna visste att man legat i fosterställning med svettningar och helvetesångest för bara några dagar sedan. De vet ju inte det - men ibland får jag känslan att det "syns". Det är bara hjärnspöken, jag vet. Folk har fullt upp med sitt - och har inte ens en aning om att jag har varit borta så pass länge. Inget sug efter alkohol - bara en del släpande ångest att bära omkring på - fast det är hanterbart.

Under helgen så kommer jag att gå ut och äta med kollegor. Blir inget vin för mig. Ingen frågar någonsin, eller höjer på ögonbrynen när någon väljer att dricka något utan alkohol. Det är jätteskönt. Aldrig någonsin har någon kollega fråga "varför" jag väljer något alkoholfritt. Antar att sånt underlättar - då man rätt ofta läser här att just pressen från kollegor ibland finns där. Känns härligt att detta aldrig är något "issue".

Mina närmaste vänner vet ju hur det ligger till - så där finns ju heller ingen press att dricka. Bara att traska vidare på den, för tillfället iaf, nyktra stigen. Ser att den är rätt upptrampad - antagligen av en del Alkoholhjälpen-vänner härifrån forumet. Tyvärr en hel del fotavtryck som går åt andra hållet också. Man får titta på dessa fotavtryck, och försöka se hur de ser ut - sen får man fokusera blicken på de fotavtryck längs stigen som pekar åt rätt håll. Här gäller det att ha tungan rätt i mun.

Jag måste även tillägga att han har blivit bättre och han är väl medveten och erkänt för sig själv att det är ett problem.
Han har ringt till beroendekliniker och de ska ta upp hans/vårat fall. Men nu när han varit nykter (som jag hoppas men har lite misstankar) i 3 veckor så känner ine han att det är något problem längre, så nu säger han att det är enbart för min skull vi ska prata med någon så JAG kan få hjälp.

Vissa stunder känner jag mig sååå säker på att han druckit (tycker mig känna lukt och se samma beteende(han blir liksom "trög" och säger larviga saker som tex: "var det gottigt? kan jag få en kramis" osv). Kanske låter som en riktigt bitch men jag blir sååå irriterad, men han säger bara att han är trött eller blir arg på mig för att jag inte låter mig vara den han är, att han ibland är såhär. Jag har så svårt att tro på det, så himla svårt.
Så jag ska erkänna, jag är irriterad stundvis på honom nästintill varje dag, när han är sådär. Jag vill inte vara så, men jag kan inte kontrollera det.

Jag vill så gärna kunna lita på honom och det han säger/lovar, sluta känna oro, sluta att omedvetet leta efter vin hemma och i bilen, vill kunna känna mig glad, vill längta till att få komma hem, vill inte oroa mig över att han åker till systemet och handlar det där jävla vinet som jag inte vill se för att gömma det.
Det känns som att hela mitt liv kontrolleras av detta, jag tänker på det VARJE dag. Kommer bli psyk tillslut.

Tack för svar!
Intressant att läsa det du skriver, det verkar väldigt klokt.
Jag skulle aldrig tvinga honom till att sluta dricka helt, utan det är vad JAG tror är bäst för honom, likaså hans föräldrar etc.
De har sett mycket av detta smygdricks beteende förr innan jag kände honom och hans mamma har mått väldigt dåligt över det, precis som jag också gör nu.
Jag vill absolut inte att han ska smygdricka och det vet han tydligt om. Jag känner bara att jag inte riktigt kan lita på honom till 100% när det gäller alkohol, och det är så frustrerande för egentligen kan inte jag göra så mycket åt saken. Det är precis som du säger, och som jag vet om, att viljan måste komma från hans sida.

Jag vill försöka komma över min oro och börja jobba på tilliten. Det är bara så himla svårt att släppa när jag misstänker något, vilket jag har svårt att hitta ett bra sätt att fråga honom. Tänk om han inte har det? Då är jag ju rent ut sagt elak som konfronterar honom. Tänk om han faktiskt har det? Men istället ljuger eller att han erkänner, vad gör jag då? Jag har sagt att jag lämnar honom då om det händer en gång till.

Eftersom du går igen alkoholproblem. Har du smygdruckit? Isf, går det att lova sin partner/någon nära att bara sluta och aldrig mer göra om det? Eller behövs det seriös hjälp att få ordning på smygdrickandet.

Ska tilläggas att jag har inga problem att han tar några öl när vi exempelvis är på familjemiddagar, då sköter han sig alltid.
Jag är bara orolig att han inte kommer bli helt frisk om han kommer fortsätta "ta någon öl någon gång ibland".

Är det sug och behov eller en vana som gör att man fortsätter dricka när man lovat på allt till sin partner att sluta?
Han är ju en så himla underbar kille, finns ingen mer omtänksam person.

"Att tappa sitt förstånd"

Det är en film vi har fått sett under dessa två dagar, en kort film men en bra föreläsare och tänkvärt innehåll. Visste ni att det tar mellan 2 och 24 månader av total nykterhet innan en missbrukare/beroendeperson kan se objektivt på sitt liv och vad alkoholen har förorsakat?

Under dagen idag har vi jobbat med det femte steget i tolvstegsprogrammet. Vi har satt ord på våra karaktärsegenskaper och diskuterat kring detta samt fått fundera på vad vi är ute efter när vi dricker första glaset och hur vi skulle kunna nå samma "mål" men utan alkoholen. Inga självklara svar och olika hos varje individ men bra att sätta tankarna i rullning, en dag hoppas jag att jag har detta ganska klart för mig.

Idag är det 40 dagar sedan jag sist drack, känns bra! =)

Allt gott till er!