Senaste kommentarerna i forumet

Imorgon är det en vecka sedan jag skrev här. Då hade jag varit vinfri sedan söndagen den 4/1.

Sedan dess har det gått sådär. Det dagliga drickandet från jul-ledigheten är jag tack och lov av med.
Förra onsdagen var fantastisk. Jag vaknade pigg som en mört. Så skönt att inte vara bakis. Ingen huvudvärk, ingen ångest, inga Treo,
att kunna köra bil utan att oroa sig för promille.
Jag och min dotter for ut i skogen och gick totalt över 1.5 mil. Vårt mål var en gammal fornborg. Ett stenröse, men ack så spännande.
Vi hade med oss kaffe, varm choklad, korv, ketchup, senap och en liten engångsgrill.
Detta var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv på länge. Min dotter berättade saker om hennes liv som jag nästan skämdes att
jag inte kände till, inte hade frågat om. Det var en del jobbiga saker. En del dumma saker hon gjort, en del bra saker
som gjorde mig mäkta stolt.
Väl hemmma satte jag mig rosenkindad i soffan. Kollade på klockan. YES!! Systembolagshelvetet hade stängt. Jag funkar så att om systemet
är stängt då blir det inget för mig. Jag köper aldrig hem vin från Tyskland, känner ingen som gör det heller. Så jag har inga
"kontakter".
Onsdagskvällen löpte på fint. Inte ens sugen på alkohol. Tilläggas skall att jag var ledig hela förra veckan.
På torsdagen vaknade jag med en känsla att något saknades. Kaffe? Snus? Nejdå, båda dessa varor fanns hemma.
Vin! Jag kände ett oerhört sug efter rödvin. Kanske skulle jag bara köpa en flaska till kvällen. Delar jag denna med hustrun
blir det bara ett par glas ju. Hela torsdagen tänkte jag på vin. Jag googlade på olika vintester, läste om vinets historia.
Klart att jag skulle fortsätta dricka denna gudadryck, bara i mindre mängd. Hur svårt ska det vara?

På torsdagskvällen lirkade försiktigt fram ett "vore det inte gott med ett glas rött till kvällen?" till min fru.
Jovisst, sa hon. Köp en flaska om du ändå ska ut sa hon. Jag försvann som en skottspole.
Väl på systemet insåg jag att jag inte kan köpa endast en fånig flaska. Den kommer ju ta slut direkt. Vilket antiklimax.
Så jag köpte en box av ett vin jag för några år sedan provade och som jag tyckte var riktigt otäckt. Jag tänkte att
om jag köper ett äckligt dricker vin dricker jag inte så mycket.
För att göra en lång historia kort. Jag drack upp halva boxen. Min fru tog ett halvt glas och lade sig tidigt.
På fredagsmorgonen var jag inte ett dugg bakis och hade bara ytterst lite huvudvärk.
Så på fredagskvällen drack jag upp resterande 1.5 liter rödvin. På lördagen kom ångesten och det dåliga samvetet.
Jag var inaktiv hela lördagen. Satt och jobbade lite förstrött med mitt egna företag. Kände mig ledsen.
Vaknade på söndagen och mådde toppen. Ägnade hela dagen åt mina barn. Spelade schack med min son i flera timmar.

Så, jag har inte druckit en droppe sedan i fredags. 3 liter vin på två dagar känns inte hälsosamt. Jag MÅSTE sluta nu.
Det som förvånar mig är att min fru inte tycks förstå hur beroende jag är. Ibland undrar om hon helt enkelt inte förstår det.

Men chef trodde inte riktigt på den där städerskans verison och att JAG skulle moralisera om drickande med min bakgrund. Nä det hade hon sagt till hennes chef också, Det är mina underbara elever som håller mig kvar.

Haft en trevlig helg med mycket umgänge. På fredagen drack jag en alkoholfri drink före maten.

Men på lördagen föll jag för frestelsen, det blev tre glas rödvin. Ganska gott, inte så värdelöst som för en vecka sen, men inget tydligt välbehag av vinet. Kändes väl mest bra att smälta in, plus att vinet var lite gott.

Vill dock till helnykterhet. Det var ett misslyckande men jag behöver inte tillbaka till drickande. Känner inget sug vilket är skönt men ska nog ändå akta mig för att negligera riskerna med sällandrickande.

Nu stressig arbetsvecka, hej o hå

det låter att alkoholfriheten känns stabil.

De situationer du beskriver att du fått tillsägelser för på jobbet låter absurda. Förstår att du söker dig bort. Hoppas att du kan hitta stöd hos någon där så att du inte känner dig helt isolerad. Annars får det väl vara utanför jobbet.

Uppskattar din närvaro på forumet, önskar dig god fortsättning på det nya året, var rädd om dig!

att läsa!

har skrivit några rader, tack!°

...stressad över att det inte blir som man har planerat....
Men sedan, när man har tänkt efter, så gör det faktiskt inte så himla mycket...
Det blev bra ändå, eller kanske t.om bättre?

Min tanke var att fortsätta med röjningen i garaget, värmen har stått på sedan länge, men har det hänt något då, nej knappast.
Jag borde ha varit irriterad när det inte går som jag har planerat, det släpar efter i min kalender.
Men det har varit bissy med allt annat, födelsedagar, middagar och allt annat måsten som har kommit helt oplanerat i vår väg.
Det hände andra grejer, vi tokröjde inomhus istället, såg ut som en bombnedslag, förrådet under trappen, städskåpet osv.
Höll på med rensning av medicinskåpet i fyra dagar, halva matbordet var fullt med mediciner, plåster, salvor etc, jag fick ta lite då och då när jag fick tid.
När jag var klar så kunde jag fimpa mer ån hälften, de var helt enkelt för gamla.
Och sedan idag så julade vi av, ut med granen, packa ner alla små tomtar och annat pynt i sina kartonger, körde iväg sådant som skulle till sopen, en hel bil full igen.
Så just idag, för bara några timmar sedan fick vi bort allt bröte inomhus, inga kartonger, inga småprylar, inga dammsugare som stod framme.
Vi kunde laga käk på en ren diskbänk utan att behöva kryssa runt bland en massa grejer på golvet, inga stickiga granbarr under fötterna.
Dammråttorna i hörnen var borta, tvättmaskinen tvättade upp det sista av julhandukar, julgardiner, juldukar och julsängkläder.
Vi satte oss i soffan för att äntligen kunna sitta ner en stund och ta igen oss, och vi bara myste, f-n vad skönt, och vad rent och fräscht det kändes.
Jo jag har förvisso garaget kvar, det sitter som en finne i röven och bara växer sig större, men det känns som om den för alltid kommer att bli nedprioriterad.
Men det gör egentligen ingenting, vi har röjt undan en massa andra gamla enerverande ting som bara har samlat sig på hög, fyra fulla bilar har vi kört iväg med sopor sedan jul.
Man tar bort lite av sitt gamla jag och får lite av en nystart.
Idag åkte allt som hade med ölbryggning och vinsättning iväg också, en gammal hobby jag hade för 15-20 år sedan, det blev aldrig sådär bra som köpegrejorna, men såg det som en utmaning att försöka få det så bra som möjligt, mycket slit och i och för sig billigare än att handla drickat.
Men det är en del av mig som är passé och har inget som helst intresse kvar, det där med alkoholen är ju överreklamerat.
I en damejeanne i garaget stod det 21 liter vin som stått i över tio år, nu först hade det fått en fin färg och en vuxen doft.
Den kluckade fint i golvbrunnen innan den hamnade i icke brännbart containern.
Hade jag mina doubts?, nej inte det minsta, den minsta skadan gjorde den när jag hällde ut den i avloppet.
Tänkte på allt jobb jag hade lagt ner på den när den tillverkades, men vilket arbete hade den inte skapat med all ångest istället.
Det blev "billigast" för mig att hälla ut den och slänga bort den, det är ett avslutat kapitel för min del.

Man får göra sina uppoffringar och vägval genom hela livet, de nya valen görs på tidigare erfarenheter.
Känns det bra då, ja fantastiskt egentligen, nu behöver jag inte fundera på vad jag skulle ha gjort med den, dessutom fått en halv kvadrat fri i garaget att fylla med nya grejor som jag kan kasta bort om sådär 20 år i framtiden.
Så jag har skapat ett "hål" som jag kan fylla med något nytt, dock kommer inte alkoholen att ha något med det att göra.
Det är en utveckling i sig, och det viktigaste är att inte upprepa samma dåliga erfarenheter ännu en gång, utan om möjligt bara skaffa sig nya.
Bäst vore väl om jag bara kunde få uppleva de bra erfarenheterna, men de vet jag ännu ingenting om, så sökandet fortsätter genom livet.

Man sätter upp mål och delmål, det blir aldrig riktigt som man hade tänkt sig, men det behöver inte bli dåligt för det...
Jag lever och mår bra, det borde väl ha varit ett mål om något, men det tänkte man väl aldrig på, eller?

Fortfarande rökfri på det nya året, suget sitter i, men jag har lärt mig av alkoholen hur man överlistar sugena.
Jag tänker mig förbi suget och rusar genom tiden istället för att stanna upp i det och fastna, om och om igen...
Gott vore det att få falla tillbaka, men vore det inte godare att få leva vidare istället, utan ångest och förhoppningsvis lungcancer...
Det kanske är redan försent, men jag gav aldrig upp hoppet om en förändring i alla fall...
Framtiden får utvisa, och den vet jag ingenting om, istället för att oroa mig så hänger jag med i den...

Mors!
Berra

Jag vill bara säga att du gör ett jävla jobb, det du skriver är oerhört inspirerande att läsa för någon som befinner sig i en liknande situation med överdriven alkoholkonsumtion, lögner, skuldkänslor, depression etcetera. Hoppas att jag kan vara lika stark som dig!

En lång lång dag, mannen ville inte ha söndagsmiddag med barnen så jag åkte till dem, jag berättade att jag skull titta på lägenhet.de är ledsna men förstår. Mannen blir kränkt av mitt tilltag men säger att han kan låna pengar till insatsen. Jo du pyttsan!
Huset är värt fem miljoner, min lägenhet 2 miljoner, för övrigt är det kanske jag som ska bo kvar...
Nu har jag tagit mitt pick och pack och flyttat in till väninnan som är ensam hemma.
Mannen behöver tid att bestämma sig för vad han Vill. Jag vill ha min nyktre man helst av allt, men måste rädda mig själv om det inte funkar!

Idag var jag på en manifestation på Sergels torg med anledning av veckans fruktansvärda händelser i Frankrike. Det var fint att stå enade med flera tusentals människor för att visa att vi aldrig kommer att acceptera att yttrandefriheten hotas. Efteråt blev vi så vansinnigt hungriga så vi satte oss på ett ställe i närheten för att ätat och tittade samtidigt ut över plattan. Det fruktansvärda som sker där varje dag. Alla utslagna människor som fallit offer för droger. För en del började det kanske med alkohol. Men oavsett om det börjar med alkohol eller narkotika så finns det inte en människa som planerar att den ska bli missbrukare när de tar sitt första glas. Jag hoppas att vi alla här tar den chans som vi har genom tak över huvudet, styrkan att sluta och om vi faller så har vi styrkan att resa oss upp. Det känns nästan lite som en skyldighet mot de som inte varit så lyckligt lottade.

Ta hand om er mina vänner.

Sitter och knåpar på med men livshistoria inför morgondagens redovisning och om min motivation att hålla mig nykter hade sjunkit en aningens så flög den då precis upp i toppen nu, fan vad jag inser att jag aldrig mer ska dricka då jag skriver det här. Ett hett tips till er som ännu inte gjort detta är att prova det vid tillfälle, allt blir så himla klart, även om det är jobbigt också förstås.

36 nyktra dagar idag och imorgon ska jag också vara nykter.

Ha en god natt allesammans!

Kram.

Tvivla inte på det du känner, när han dricker är det jobbigt, och känner du att du inte kan leve med det så är det så. Börjar du tvivla på om du överdriver eller tvivla på dina känslor så sviker du dig själv. Gör inte det. Du måste respektera dina gränser och kräva att han gör det samma. Du och din självkänsla är viktig. Du är dina barns trygga hamn och därför måste du ta hand om dig själv och ta dina känslor på alvar. Man är inte redo att lämna någon innan man har bestämt sig,fullt och helt, och den dagen man gör det känner man det i varje fiber i kroppen. Du sitter nu i det som är jobbigast, ska jag stanna eller ska jag gå, det blir lättare när du har bestämt dig för vad du vill, då vet du var du ska lägga dina krafter och vad du ska göra. Stå på dig, det kommer en dag när du vet vad du ska göra.

Varför skulle just jag i min ungdom bli kär i en man med alkoholproblem. Jag såg och fattade redan då att han hade problem. Varför avslutade jag inte det förhållande jag då precis hade påbörjat. Hade jag redan då haft med mig dessa erfarenheter av alkoholmissbrukets olika sidor hade jag nog gjort det, men jag hade inga av dessa erfarenheter med mig då. Kanske fanns det en mening med vårt förhållande ändå, våra fantastiska och underbara barn vi fått, vilka jag naturligtvis inte kan leva utan idag. Barnen är verkligen mitt allt och det är just därför jag kan se ett ljus i allt mörker just nu.
Varför är det så svårt att lämna en man som har svikit mig, gett mig ångest, fått mig att gråta otaliga gånger, förstört semestrar, ljugit mig rätt upp i ansiktet, fått mig att skämmas och där kärleken till flaskan alltid gått före mig. En utomstående säger direkt, det är klart du har skäl att lämna!!
Varför har jag sådana hemska skuldkänslor för vad jag ställer till med. När han säger att han kommer att gå under om jag lämnar, så får jag nästan inte luft och tänker att jag får väl stanna då. Jag ger upp och gör så att han mår bra. Varför gör jag så. Vem har rätten att må bra. Om jag stannar då mår han bra och jag mår inte så bra. Om jag lämnar går han under och jag mår kanske ganska bra. Eller? Kan jag må bra då han går under. Vad kommer de närmaste att säga då. Kan jag handla så egoistiskt.
Hur jag än gör blir det inte bra. Varför skulle jag trassla till mitt liv så här. Vad är meningen med allt det här och vad är meningen med resten av mitt liv.
Ska jag stanna och försöka få en mening i mitt liv ändå och hoppas på att må åtminstone ok.
Många varför och många hur, men inga svar :(

Tack för ditt svar, du har helt rätt. Precis som du skriver har jag haft det i många år. Nu gråter jag inte längre och jag känner mig starkare och bättre än jag gjorde för ett år sedan, men oron och ångesten är kvar och jag är så j.. less på alt hans tjafs. Att leva med en alkolist är som att tassa på äggskal, man måste se vilket humör han är i innan man kan säga eller göra något. Minsta lilla ord kan bli feltolkat och använt mot en, och så urartar det till meningslösa gräl. Efter att mitt sista hopp för vårat förhållande dog för ett år sedan visste jag att det spelar ingen roll vad jag gör, alkoholen har honom i sitt grepp. Han är bigamist, gift med mig och ölen, och det var ölen som vann. När jag insåg att jag inte kan vinna över hans beroende så har mitt fokus flyttats över på mig och barnen, det är där jag vill använda min energi. Jag har distanserat mig från honom känslomässigt, men han tar ändå mycket tid och krafter. Jag vet inte vad som händer i framtiden, tar en dag åt gången, och sitter stilla i båten. Han får supa ned sig i stugan, medans jag lever livet med mina barn. Dom ska åtminstone ha en förälder som är stabil och ställer upp för dom, därför tar jag hand om mig själv, och har minst möljigt fokus på honom.

Det är verkligen intressant.
Han har haft ett par relativt bra helger alltså lite alkohol eller inget . Vad vet jag.
Så fort man glömmer. Jag överdriver, det är inte så farligt! För några veckor sedan var jag nästan på väg nu vacklar jag igen!! Suck. Blir galen på detta !!!!!

Jag känner verkligen med dig. Som jag har förstått det har du kommit til 'point of no return' när det gäller dina känslor för din mann. Det finns inte en möjlighet att det kan bli bra mellan er innan han verkligen förstår hur mycket hans drickande har skadat dig och eran relation. Han vill inte lyssna på dig och tycker inte ni ska gräva ner er i gammalt grums, men du klarar inte lägga detta bak dig innan han verkligen förstår vad hans drickande har fört till. Ni kan få hjälp hos psykolog där du kan prata ut och förklara hur detta har varit för dig. Du har kanske mycket avergi mot honom och den försvinner inte utan hjälp och mycket arbete. Om det sedan kan föra till att du vill stanna får tiden visa, men jag tror verkligen att ni behöver profetionell hjälp tillsammans oavsett vad som händer i framtiden. Det är ditt liv och du ska inte känna skuld för något som helst. Han är ansvarlig för sitt liv och du för ditt. Stanna inte hos honom utav plikt, skuld eller för att någon annan vill det. Ska du stanna ska det vara för att du själv vill det. Han har haft sina 20 år där han och hans drickande har kommit i första hand, nu är det på tiden att du sätter dig själv först i ditt liv, och det är inte egoistisk. För ska du ha något att ge så måste du ta hand om dig själv först. Kram och lycka till!

Det blir lätt så...hmmmmm. Någon gång måste han vara beredd att gå igenom "skärselden". Det känns som ett helvete - men man kommer faktiskt ut på andra sidan. Rejält tilltryckt och omskakad. Förstår vilken jobbig sits du är i.

Att lägga in sig för avgiftning kanske inte är ett alternativ? Jag förstår att man försöker låta bli så långt det går. Jag själv hade inget val för ett par år sedan. Två av min bästa vänner släpade iväg mig och gav sig inte förrän jag blev inlagd. Väl på plats så blev jag så väl omhändertagen - och jag kunde få nyktra till under bevakning och ordnade former. Medicineringen gjorde att obehaget och ångesten minskade.

Tror dessvärre också som "Stingo" här ovan skriver att det nästan skulle vara omöjligt för honom att själv ha diciplinen att utföra en egen nedtrappning. Som jag skrev tidigare så är det lätt att uttrycka sig så under själva ruset, då ser man ju inga begränsningar. I verkligheten så tror jag att han kanske skulle se till att få i sig några droppar till så fort första tecknet på abstinens dyker upp.

Han har dig där - men det är INTE du som skall se till att han bestämmer sig för att ta sig ur den här fyllan - ansvaret är hans, och ingen annans.

jag är nästan helt säker på att han dricker ikväll. ca 15 dagars uppehåll denna gång.Varför hoppas och tror man varje gång.Kanske för att den som dricker också tror hoppas och menar allvar.Just då.

Han fick mycket svettningar/ frossa,darrningar och ångest och sömnlöshet. Orkade inte med att inte få sova och tog alkoholen som sömnmedel igen!

Hej, Sockertoppen.

Du frågade på andra sidan om faran med att sluta tvärt och möjligheten att trappa ned. Jag är inget proffs, men skall försöka ge lekmanssvar på dina frågor, utgående från egna erfarenheter, erfarenheter härifrån och de texter jag läst annanstans.

Från hur du skriver om din mans drickande har jag väldigt svårt att tro att det skulle vara en direkt fara för honom att sluta tvärt. Hur var de tre vita dagarna han hade? Hade han väldigt svår abstinens (darrningar, svettning, sömnlöshet, illamående, ...)? Fick han delirium (kraftiga skakningar, hallucinationer)? Om du svarar nej på båda frågorna torde det vara rätt tryggt för honom att sluta tvärt.

Att trappa ned kan kanske vara en fungerande taktik, om man gör det snabbt och med mål att sluta helt efter det. Nu talar jag om tider på någon vecka, definitivt inte månader. Men jag har egentligen inte hört om någon som gjort så, om man inte räknar dem som försökt sluta och gått från återfall till återfall, för att till slut lyckas (ett slags nedtrappning, det med). Att bara försöka trappa ned och minska på konsumtionen är så gott som omöjligt, om man har ett beroende. En betydligt bättre strategi om man inte kan tänka sig att sluta helt är då att hålla ett långt uppehåll (flera månader) och sedan kanske försiktigt pröva om man kan dricka måttligt efter det. Men den strategin misslyckas tyvärr också för många.

...Incognito. Precis som dig så har jag under mina månader sedan jag slutade hittat ersättningsaktiviteter. Tror detta är en mycket viktig företeelse för att fokusera. Förändringar är svåra att genomföra om man upplåter ett vakuum till tankar och gamla vanor. Fortsätt kämpa!

Kring Sockertoppens fråga så tror jag inte det är möjligt att trappa ner om man är beroende. Jag försökte under de sista två åren med drickande (när jag började inse att mitt förnuft inte satt i förarsätet på min konsumtionsresa) att köra på maxgränser, regler för vilka dagar jag fick dricka, regler för vilka tillfällen, regler för när jag skulle dricka nästa gång, regler för vad jag skulle dricka, vita perioder etc. Allt för att behålla alkoholen i mitt liv. Jag bestämde mig när jag insåg att jag var på väg mot stupet att inte dricka något innan jag gick till en professionell (läkare/psykolog/terapeut liknande) för att få denna att kunna förklara för mig hur mina tankar fungerade kring alkoholen. Men sedan har jag istället bara tagit beslutet att ta en dag i taget och bara det att man tänker på alkohol är absolut ett mycket illavarslande tecken. Mitt beslut om att ta hjälp var först delvis bara ytterligare ett sätt att kunna fortsätta dricka efter detta (tror jag i alla fall idag när jag tänker tillbaka). Jag tror, precis som det går att läsa mångas berättelser här, att det är en omöjlig demon att tämja. En dag i taget utan att ta den där första groggen/vinet/ölen är mig veterligen den enda taktiken som kan leda till att man kan ta över kontrollen. (Jag är alltså inte emot professionell hjälp om någon trodde det! Det bara blev inte så för mig!)

Jag är ingen expert annat än att jag blev riktigt duktig på att konsumera alkohol efter många års övning. Läs texterna här och fundera själv över hur våra hjärnor fungerar när de blivit förgiftade och sjuka. Många vittnesmål här talar sitt obehagliga entydiga språk.

Julstöket är över. Julen har flutit på bra, utan alkohol. KLan ju inte dricka pga medicinering men vill inte heller. Mår bra utan A. Avslutade min behandling 8/12 som arbetrsgivaren hade erbjudit mig. Sista skoldagen kommer vara en dag jag minns. En av mina elever sprang in i en glasmonter med huvudet före. Huvudet höll, likaså glasmontern. Efter avslutningen i kyrkan fick jag en avhyvling av en av mina kollegor som hette duga. Komministern bad vår elever ta av sig sina kepsar. Jag drog ett varv i kyrkan för jag skulle ju ut och försöka få tag på föräldern vars barn hade krockat med glasmonterna. Råkade då på vägen ut säga ¨åt en av våra elev som satt bredvid min kollega att ta av sig mössan. Blev ett jävla liv på min kollega på parkeringen utanför. Jag skulle inte säga till de elever som han satt bredvid. Jag slängde igen bildörren och drog. Första dagen på skolan blev jag inkallad till min chef, jag ska tydligen ha kränkt en städerska. Suck. Hon redogorde att jag skämtat om att hon drack. Hon la fram två datum när detta hade skett, inga av dessa datum var jag på arbetet pga kurser. Hon flytade då tillfällena bakåt i tiden. Hon undrade vad jag fått det ifrån. Jag satt som i chock, fattade inget. Helt sjukt. Fick mejl också att jag inte fått annat jobb. Söker mig ifrån detta dårhus man hamnat i. Tur jag inte dricker för då hade det väl varit kört med dessa incidenter.

Det beror på hur mycket han har druckit de senaste dagarna - och hur många dagar. Är det väldigt mycket och många dagar så har han rätt - det skulle kunna vara farligt att sluta tvärt. Då kan en långsam nedtrappning vara att föredra. Frågan är om han klarar av det. Det är lätt att säga när man är full! Om han slutar tvärt så kommer han ändå att må fruktansvärt dåligt i ett antal dagar - med svettningar/kallras, ångest, höjd puls. Han kommer att vara skakig i hela kroppen, dålig i magen och kanske inte kunna äta på ett par/tre dagar. Detta självklart om det är stora mängder han har druckit varje dag och under flera dagar. Kanske svårt för dig att avgöra hur mycket o hur länge han har druckit?

Hej jag är från medberoende sidan men måste bara skriva här och fråga. Min sambo har druckit i många år och senaste året har det inte varit många alkoholfria dagar. Han förstör både för sig själv och familjen. Efter nyår började han prata och grät som han inte gjort förr och sa han gärna vill sluta. Han var vit tre dagar men började sen dricka igen.. Då förklara han att han ska trappa ner antalet ölburkar successivt och öka på med dom vita dagarna och längden på vita perioden mer o mer. Det är hans sätt att trappa ner och tror han ska må bättre och allt vad ångest osv inbär ska bli lugnare och inte så hemskt. Han säger han läst om att det kan vara farligt för kroppen att sluta tvärt. Han är livrädd! Undrar bara om ngn här tror att denna strategi är möjlig? Känner mig så lurad men lever på hoppet, men snart får det vara nog!

Jag skulle inte vilja sluta dricka helt men jag inser att jag inte klarar av att dricka. Så tänker jag. Ofta vill man inte men man inser att man inte har något val pga den där jävla a för med sig så mycket skit. Så för mig är vilja och att inse två olika saker. Hoppas du förstår mina ord.