Senaste kommentarerna i forumet

Va bra att du har identifierat dina fällor och satt upp bra strategier för och hantera dom. Mycket vunnet av och klara riktlinjer att luta sig tillbaka på.
Bra och göra sig av med allt som kan fresta hemma i skåpen!!
Jag ska börja träna på fredagar efter jobbet för att bryta vanan med fredagsmyset med vinet. Det är min stora riiskdagi veckan.
Mitt första mål utan alkohol är satt till den 1/7 , ett halvår. Sedan får jag ta ett nytt beslut då.
Ha det gott!!

Det får ta den tid det tar.Kanske vi seglar mot samma håll så småningom.Men just nu så tror jag att våra vägar kommer att skiljas åt mer och mer.Sorgligt och kanske nödvändigt.

och det känns bara bra.
Sovit riktigt gott på nätterna och vaknar mer utvilad än jag gjorde förr.
Så skönt och slippa allt som hängde ihop med drickandet förr.

är inte på sin plats.Vad tråkigt att höra att det inte blir bättre för dig.
Kanske att det vänder snart för dig och att du börjar se ljusglimtar.

Bra att du sätter upp nya mål och jobba emot.
Stort grattis!!

inspirerande läsning, tack för att du skrev det här!

Mår inte bra...........

Hej Ann! Svarade just på ditt första inlägg. Bra jobbat med 3 dygn. Det är 300% bättre än 0 dygn. Snart kan du skriva 4.......

Hej Ann, ett dygn är inte att förakta. Idag är det den 11e, så förhoppningsvis så är du inne på ditt tredje dygn. Kämpa på - allt kan bara bli bättre! Och det blir det!

https://alkoholhjalpen.se/comment/80947#comment-80947

Har tagit mig igenom den fysiska abstinensen ganska väl tycker jag. Men ångesten finns där. Igår när jag gick till sängs så hade jag ett antal rejäla "ryckningar" i muskler/kroppen precis vid insomnandet. Den ena var stor, och kändes som att hela kroppen lyfte från sängen - nästan obehagligt. Jag sover rätt taskigt, men får till sist ihop en godtagbar nattsömn.

Jag håller samtidigt på att trappa ner insomningstabletter. Kanske inte så bra tillfälle - när jag kanske skulle behöva dessa som mest just nu?! Undrar bara om dessa "ryckningar" tillhör abstinensen - eller om det är för att kroppen skriker efter insomningstabletter???

Pallar nog inte att lägga av med dessa tabletter i nuläget - får nog fråga min läkare om jag kan få fylla på förrådet.

Hoppas att helgen har varit torr och fin för er alla därute som kämpar!

Han är ju fri att göra sina val.

Läskigt och fantastiskt på samma gång.
Hur mycket folk som helst. Som vanligt känner jag inte igen mig i allas historier om att perioda och bli lovad osv osv. Jag spårar ju bara ur var 3dje gång. "Duktigt va. Jag är liiiite finare"
Men förra söndagen blev jag asfull hemma ensam med mina barn. Fiiint va.

Oavsett. Det jag behöver nu är att klara våren. Och inse att min man är en obotlig alkoholromantiker och dricker jättebra och lagom! Vilket alltid har stört mig. Men hans uppfattning om festlighet och semester innefattar ALLTID alkohol. Alltid. Svårt att handlas med. Mina knogar vitnar av sånt.
Min dröm är att hitta inspiration och harmoni och grymma nyktra förebilder.
Vet bara inte hur jag ska kombinera detta med min mans sätt att se på alkohol.

den här tiden på året tänker jag tillbaka på hur det var de sista dagarna innan jag åkte på behandling.
Jag hade hållit på sen sommaren med att hitta en utväg ur den helt kassa livsstil jag supit mig till och ångesten blandades med hopp om en förbättring men som alltid grusades när jag tog nästa munfull av alkoholen igen.Munfull ja.....fanns ju ingen som helst anledning att lura mig själv längre genom att ta omvägen över ett glas. Fort skulle skiten in och ge mig det efterlängtade ruset så jag glömde/gömde allt som hände. Men verkligheten kom alltid ikapp när den värsta fyllan lagt sig.

Och ångestsvettningarna tog fart igen.

Jag hade redan gjort om vilken dag jag skulle komma och i god alkisanda sköt jag upp den erbjudna tidpunkten. Jag hade nämligen erbjudits en plats redan i mellandagarna men OOOoooonej det gick ju inte !! Jag hade ju såååå otroligt mycket att styra med då. Eftersom han i andra änden på tråden var alkis själv så sa han bara att "Du är välkommen när du är färdig".

Då tolkade jag det som att han förstod hur mycket jag hade att göra men nu fattar jag ju att vi alkisar är så lika och att vi har samma beteende så han förstod ju att jag var tvungen att supa färdigt först.

Den rädsla och ångest jag hade ända till den stund jag körde in genom grindarna till Nämndemansgården är obeskrivbar. Att ta steget rakt ut i en värld jag var livrädd för och som jag alltid tryckt undan med alkohol var så grymt skrämmande. Men det dryga halvår som jag hållt på med att hitta en lösning hade gjort mitt undermedvetna förberett på vad som komma skulle och väl på plats hade jag inga problem med att kalla mig alkoholist och acceptera det faktumet. Jag lämnade över hela mig, utan förbehåll, till de som gått före mig och som visste hur det var och jag slappnade av och sov nåt så obeskrivligt skönt efter det. Jag var hemma, det var färdigt, jag hade kapitulerat helt.

För mig gäller nu att ha mitt förra liv i färskt minne och inte glömma varifrån jag kommer och vem jag är. Just nu har jag "god" hjälp av en väninna som på egen hand försöker gå ur fyllan för att det inte finns plats för henne på tillnyktringen. Hon har varit där så många gånger att hon borde ha ett VIP-kort men å andra sidan vet de ju att hon har kunskapen.....
Jag kan rent fysiskt känna igen hennes ångest och kan må rent illa när jag påminner mig om hur det var.

Och jag vill inte tillbaka dit.

Därför ser jag till att rensa min hjärna var kväll så jag inte har något som bygger bo där och jag ser till att jag inte tar det första glaset. Inte ens nåt som påminner om vanan eller smaken, jag har inte råd med att chansa.

Idag har jag ett liv utan förpliktelser och jag ett val om jag vill dricka eller inte, inte som förr när alkoholen såg till att jag glömde alla föresatser när bakfyllan lagt sig.

Idag väljer jag att inte dricka.

...av att göra denna förändring är enorm. Jag har precis loggat in och skrivit min berättelse på forumet efter flera månader utan alkohol och känner en otrolig lycka över att vi är fler därute. Vi är ansiktslösa för varandra, men vi har alla mött giftets ansikte. En obehaglig resa, men som man kan göra till en styrka. Den förändringsprocess vi själva lyckats med, hur skör den än är, tycker jag man måste vårda ömt. Det är tungt att dra sig upp ur alkoholens kvicksand. Och den kampen gör oss starka. Lycka till fortsatt!

Har sällan känt igen mig i en tråd mer än din.
Ville bara säga det. Kram

Tack för era upplyftande kommentarer. Detta var första gången jag sammanfattat mitt kämpande i text, och det känns mycket befriande att veta att ni vet hur det är och har förståelse för min process. Jag önskar er alla stort lycka till!

Fin, inspirerande läsning. Väl jobbat!

Lycka till i framtiden.

Du är en förebild, Calle!! Tack för att du berättar, det ger en massor av inspiration och motivation!
Stort TACK!

Stort GRATTIS!! Lyfter på hatten :-)) Vilken kämparglöd!
Ha en fortsatt fin söndag!

Trötter

Äntligen kan jag säga att jag gått ner 10 kg! Det har varit en bra resa och fungerat som en morot åt mig för att hålla mig nykter samtidigt. Fått något att koncentrera mig på istället för att bli rastlös av abstinensen. Kommer fortsätta med hälsosam mat o ska fortsätta med nya mål. T.ex ta tag i utomhuslöpning och ställa upp i Tjejmilen! Äntligen kan jag tro på mig själv och försiktigt tänka på framtiden. Det gick inte tidigare. Det hjälper nog att ha realistiska mål och många delmål för att hålla uppe kämparglöden, istället för att gå in i väggen direkt. Men framför allt den egna viljan att lyckas. Det gäller alkohol också. Det tog nåt år att få mig själv att vilja sluta. Tidigare försök att hålla mig ifrån har varit helt fruktlösa. Endast för att jag innerst inne inte ville.

I torsdags när jag skulle hämta barnen var allt lugnt. Det var bestämt att han skulle ha barnen en stund lördag kväll eftersom deras kusiner skulle firas. För att slippa vara själv bestämde jag mig för att åka till mina föräldrar. Så jag erbjöd mig skjutsa ut barnen. Allt lugnt. Till fredagsmorgon halv sex, då ligger där ett sjumila sms om att han tyckte det var taskigt av min att misstänka honom hela tiden och han ville inte sitta där som ett mähä och vänta på att barnen skulle levereras. För att undvika vidare missförstånd ringde jag upp och förklarade att det fanns ingen baktanke. Jag ville bara inte vara ensam. Han ville gärna att vi skulle sätta oss ner och prata. Om vaddå? Jag är inte rätt person att bära hans känslor nu. Han har bedragit mig med alkoholen under hela vårt förhållande och jag är inte beredd på att riskera bli utsatt för det igen. Detta snack innan klockan är sex på morgonen! Suck! Ja, ja han lugnade ner sig och vi bestämde att jag skulle lämna barnen hos honom istället.

Igår var det dags igen. När jag lämnade barnen fick jag en förnimmelse om att han luktade unket, men i övrigt verkade det lugnt. Så jag körde. Efter en timme får jag ett sms av min svägerska och hon undrar hur dags jag lämnat barnen. Ja strax innan de skulle köra, hade de inte kommit? Frågade jag tillbaka med fullt panikpåslag. Inget svar på drygt en halvtimme. Dvs hjärtklappning, skakningar och fryser. När jag får tag i henne skäller hon ut mig för att jag lämnat barnen när han har druckit. Men jag var inte säker! Hon gick på om att nu struntade hon i att lovat honom att inte berätta att han drack varje dag osv. Hon tyckte jag skulle hämta barnen där. Tur jag hade mamma som sidekick som viskade om svägerskan hade vågat konfrontera honom. Nä det hade hon inte. Då sa jag att om jag skulle kunna hämta barnen var hon tvungen att prata med honom. Annars skulle det bli väldigt fel för mig och barnen. Ok det skulle hon. Strax innan det var dags hördes hon av. Då hade de pratat. Han hade kört "du har förstört allt valsen" för henne så nu visste hon inte. Han verkade ju trots allt försöka med antabus och AA. Jag förklarade att så låter var varannan dag. Vi kan aldrig veta säkert efter alla lögner. Detta sa jag till honom när jag hämtade barnen. Han måste försöka inte vara arg på sin syster för hon misstror honom. Det har han bäddat för själv. Han vill fortfarande prata, nej du får hitta någon annan att prata med. Men han vill bara med mig. Sorry, jag vill inte riskera att vi trillar tillbaka. Han kände sig så ensam. Skaffa dig en hobby! Har en verkstad full av verktyg! Det är kallt. Det är tuffa pix för oss alla och han måste vilja för sin egen skull, inte för att vi andra ska bli glada.

åh vad man ska anpassa sig för dom som dricker för mycket......
Bara för att det inte ska bli tråkigheter och tjafs så ska man tassa på tå.
Lyssna på deras fylle tjafs.Nej usch och fy det är inte OK att det skall vara så.
Man är två i ett förhållande och är det en frisk relation så vill man att båda i ett förhållande skall må bra.
Är det missbruk inblandat så blir det på den Andres bekostnad av oro,ångest och förtvivlan.
Det är svårt att inse att man inte kan förändra någon annans beteende.
Det enda rätta är att ändra på sig själv vad man vill och orkar med att leva med.
Men det är ju en lång process som kan ta väldigt lång tid att inse att man kanske måste lämna sitt livs kärlek fast det är så smärtsamt,men det går att må bra men det går sakta men säkert.
Man faller ner i svarta hålet ibland och gråter och ältar.
Men det blir kortare och färre av det negativa stunderna.
Tiden läker.....
För mig har det nu gått ca åtta månader och jag mår faktiskt bättre än jag gjort på flera år när jag levde med honom som gjorde mig så ont .

Inspirerande och 1000 tack för att du delar med dig! =)

All lycka till för framtida utmaningar, oavsett om det gäller alkohol eller ej!

/MåBättre

Jag läser dina tips och tycker att de är jättebra. Ska skriva av dem i min anteckningsbok så att de finns nära. För när suget sätter in så har jag aldrig tvekat att följa det tidigare men ska nu försöka. TACK