Senaste kommentarerna i forumet

Jag är nykter, sökte hjälp samma kväll som det spårade ur, påbörjade medicinering. Nu ska jag på uppläxningssamtal hos min arbetsgivare.

Pratade med min regionombudsman på facket. Hon ska göra vad hon kan men hon misstänker att varningen kan bli svår att undgå. Jag orkar inte mer, vill bara fortsätta med mitt liv, mitt jobb och min nykterhet och arbete med att hålla mig nykter. Medicinering, AA och psykologsamtal. Vad kan man göra mer själv? Funderar varje natt på varför det hände? Hur det kunde hända? Hur dum i huvudet jag är/var? Just nu lägger jag över allt på mig själv. Känner mig som en usel människa. Usel make, usel pappa, usel lärare, usel ordförande. Ja usel helt enkelt. Jag vet att jag inte ska tänka så men jag gör det i alla fall. Att fly från denna jord ligger och mal i tankarna men något hindrar mig. Min familj, mitt jobb och mina elever.
Tårarna rullar varje dag i bilen på väg hem. Vad har du gjort din idiot dunkar det i mitt huvud?
Just nu har jag ett sådant självförakt som jag aldrig haft innan. Jag verkligen hatar mig själv och mina taskiga val. Ändå försöker jag blicka framåt.

Ursäkta mitt destruktiva inlägg.

Du är stark Eulalia.
60 dagar i dag vad jag kan förstå.
jag ser fram emot Harmonin i tillvaron.
Vad beträffande soffpotatisen så är det ganska skön att bara få vara, sitta och ta det lugnt.
I dag ska det bli ett långt pass med motion.
skriver mer senare:-)
Ha det bra;-)

Ny på sidan, och känner igen mig i så mycket som skrivs här.
Har alltid festat ganska mycket, men hård träning höll mig i schack. För några år sedan lämnade min fru mig och min då 2årige son i en jättebostad som vi nyss köpt. Där stod jag med ett för dyrt boende "nybliven" pappa, och totalt förkrossad. Jag stängde av alla känslor utom för min son och körde på.
Itsället för att gråta prata med någon började jag dricka på kvällarna när min son gott och lagt sig. Nu några år senare har det eskalerat ordentligt från att dricka 3dagar i veckan dricker jag varje dag, och de helgerna jag inte har min son lämnar jag inte ens hemmet. Jag är den "perfekta" fungerade alkoholisten. Har ett chefsjobb som jag sköter, är en engagerad pappa, och en utåt sett stabil och trygg människa. Sanningen är något annat jag står inte ut med mitt liv, så jag dricker för att dämpa min ångest. Vill inte sluta helt med alkoholen då så mycket i mitt liv har varit positivt kopplat till det, men jag vill absolut inte dricka i veckorna eller den mäng jag gör nu. Varje morgon lovar jag mig själv att inte dricka något, och de slutar alltid tvärt om.
Hur fan ska man få tillbaka kontrollen!!!!

Vad skönt att klumpen i bröstet är borta och den lilla lågan av hopp brinner. Jag är på min 10 helnyktra dag och känner så väl igen känslan att man klarar det, man klarar det och så Poff, dyker begäret upp och nästan omkullkastar en. Är då förutsättningarna sådana att det sammanfaller med tillgång till vin så är det såklart att man kan undra hur stark man kommer vara. Jag har imorgon middag hemma hos mig med flera nära vänner och jag har gruvat mig för hur jag ska klara det. Jag har nu bestämt mig för att säga rent ut innan (idag) att jag druckit för mkt vin sista året och jag har bestämt mig för att vända det och vara hälsosam framåt. Då kan jag ju inte dricka när jag redan sagt det :-)! Samma med en kommande resa, jag har sagt till min käre att jag vill fortsätta på mitt hälsosamma spår och inte kommer dricka något då. Han tog det med ro och jag sa inget mer, det är ju inget konstigt i andras öron! Om en person du gillar skulle säga till dig att dom vill vara mer hälsosamma och skippar drickat så tror jag alla förstår (iaf de flesta).

Jag kan förstå att du försvarar honom, det gör man med människor man älskar och inte vill släppa..
Du behöver inte släppa honom, men skyll inte vårdens ansvarstagande på den bit som faktiskt är hans personliga ansvar!
Möten, provtagningar och att blåsa innan man får sin medicin är praxis.. (givetvis efter bedömning från ansvariga läkare)Att dessutom få tillgång till psykoterapi är sällsynt, så det är ju en ren vinstlott!
Ingenting av ovanstående är konstigt, eftersom det finns massor av beroende, som "fuskar" i sin behandling och dessutom ofta lyckas genom att hålla sig inom en viss nivå, dagarna eller en vecka, innan en provtagning..
Av vad du skrev förut, så var han i väldigt dåligt, både fysiskt och psykiskt skick..
Det är inget man reder upp på en månad eller två.. Kanske om man är ung och har en bra grundfysik.. (du får ursäkta att jag tvivlar lite på båda sakerna..)
Vi är många som önskar att vården skulle ta tag i våra "alkoholister" och tvinga dem att gå på både möten och mediciner.. För att inte tala om psykoterapi!
Så att de verkligen fick möta sig själva.. Vägen till att bli en nykter alkoholist (och vara medveten om det) är lång! Och det är inte alltid man är kapabel att göra den bedömningen själv.. För det handlar inte bara om "djävlaranamma" och ta sig i kragen och till vården. Man måste ta till sig vården också..
Så för att förtydliga, är det du eller han som tycker att det är besvärligt att få behandling?
Vad finns det för garantier att han inte tar till alkohol, om det nu börjar bli uppförsbacke i att ta sig tillbaks till arbetslivet?
I all välmening/ e

Nu har det gått en vecka sedan jag skrev. Har haft fullt upp med vab, jobb och livet i största allmänhet. När jag var färdig med det här inlägget var jag inte säker på att jag ville klicka på Spara, men jag gör det ändå. För min egen skull. För att jag ska kunna gå tillbaka hit och läsa hur tankarna gick.

Det har inte varit särskilt svårt för mig att hålla mig helt vit, inte ens på helgen. Min sambo accepterar utan vidare kommentar att han får ta en öl till maten utan att jag gör honom sällskap. Vi har inte pratat om det än, jag har "bara" sagt (väldigt bestämt) att jag inte dricker något just nu och han verkar lättad. När jag har kommit lite längre med samtalsterapin antar jag att vi kommer att prata mer, men just nu orkar jag inte ha det samtalet. Det är fortfarande väldigt många tankar som flyger och far. Jag konstaterar att jag inte har några större problem med att låta bli att dricka så länge det är vardag, men när jag får tillfälle att slappna av, släppa allt, ser jag min chans att "ställa till med fest". Jag har alltid ett bra skäl (jag förtjänar väl att släppa loss lite efter allt hårt arbete och släppa loss är tydligen detsamma som att bli full) och har insett att det räcker med att en person hakar på för att kvällen ska urarta. Och förvånansvärt nog finns det nästan alltid någon som gör det, hakar på alltså. Jag analyserar mig själv och funderar över varför det har blivit som det har blivit alla dessa gånger, vad som gör mig annorlunda. Ett glas blir till alldeles för många och det är i sociala sammanhang som jag har svårt att bromsa. Just nu känns det som att jag aldrig mer kommer att dricka tillsammans med andra än den närmaste familjen och aldrig mer på exempelvis bröllop eller andra stora fester. De flesta andra kan dricka med måtta och ha kul och ändå må rätt okej när de vaknar dagen efter, men inte jag. För min inre syn ser jag de andras förvånade blickar när jag glad i hågen beställer in en öl till när de andra mer eller mindre är på väg att resa sig och gå hem, för det är tisdagkväll och vi alla ska jobba dagen därpå. Om det inte är det glada gänget som jag umgåtts med tidigare, förstås, för de beställer också in en eller tre till. Kanske är det en del av svaret på varför jag börjar nysta i det här just nu: jag har under de senaste åren bytt umgängeskrets och de jag umgås mest med nu dricker inte på samma sätt som det gamla gänget. Nu börjar jag se mig själv med andra ögon - se mig som människor med en lite mer normal konsumtion ser på mig. Jag vill inte skylla ifrån mig, men det är lätt att skjuta undan problemen om alla runt omkring en beter sig på samma sätt. Det är inte lika lätt när man inser att de andra undrar vad fan man håller på med. Kanske blir det min räddning? Att jag äntligen vågar se sanningen om mig själv.

Jag har i alla fall slutat plåga mig själv så mycket och de senaste veckornas (årens) självförakt har bedarrat för den här gången. Nu är jag mest nervös för att jag ska trilla dit igen och tvingas må piss igen. Det har ju hänt förut, trots längre perioder av avhållsamhet. Och det räcker med en kväll för att allt som jag har byggt upp ska raseras, en öl i glatt sällskap för att den motståndskraft som jag har byggt upp ska rinna ut i tomma intet. Nu har jag ju varit så duktig så länge, nu kan det väl inte vara någon fara att bli lite full och bakis? Nej, nu ska jag ta kontroll över mig själv. Banne mig!

Det är en lättnad att läsa om era mentala tillstånd ?! Att inte bara jag lever med ett mentalt getingbo som ofta surrar för högt och ilsket. Givetvis önskar jag er ro och harmoni men att inte känna sig ensam ger en lättnad. Jag har själv vetat länge att jag druckit för att komma ifrån malandet av oro och negativa tankar men tyckt själv att det är konstigt. Jag har gått i terapi i två år, lämnade ett hemskt äktenskap nåt år tidigare och lever nu med den man som är bäst i världen (för mig!). Så gradvis med stora insatser så har livet blivit mkt bättre och jag fick mer och mer insikt i att jag fortsatt pimpla vin så som jag fortfarande hade ett liv att fly ifrån. Men det finns idag stor lycka i mitt liv och jag har fått en stark insikt att sista pusselbiten är drickat, det måste bort! Så det ligger mkt i att skapa en tillvaro man orkar leva nykter i!

Tre veckor utan alkohol, 21 dagar och känner mig glad även om jag vissa stunder känner mig livrädd.
Men klumpen i bröstet och känslan av att vara jagad är nästan borta, istället en liten låga av hopp.
Skall börja förbereda mig för helgen, skall på middag på lördag och behöver lite mer vilja då.
Vet inte om jag skall göra det enkelt för mig och bara säga att jag inte dricker just nu och låta det vara med det.
Tycker det är krångligt att hitta på anledningar, är nog bäst att säga det enkelt.
Så väljer idag att vara nykter, kämpa väl alla hjältar/ L

Har nu lagt in bokmärke på youtube, kan behöva lyssna varje dag?!

Blir alldeles tårögd på tunnelbanan av era fina svar! Ja helvetesdagen förde något gott med sig, insikten att det går att rida ut. Vaknat i ett helt annat modus, lugn, lite trött men helt utan ångest. Är så tacksam för forumet och alla generösa fina människor som hjälper varandra. Det är fint på riktigt!

Tack igen :)
Jag har läst igenom din tråd Ulf och känner förstås igen mig otroligt mycket.
Jag har inga problem att hålla mig från drickat på veckorna (så länge jag inte är på resande fot, konferens eller dyl.). Men helgen = alkohol - annars blir det ju skittråkigt...typ...
Och när jag väl dricker så stoppar det inte efter ett par glas till maten. Jag triggas och vill ha mer. Och dricker jag då mer så kan det sluta hur som helst.
Har det ju helt fantastiskt bra annars egentligen. Trivs på jobbet, fin familj, välmående barn, bra vänner osv. Så varför låta det gå åt ett håll då allt detta fina kommer att sabbas för mig.

Jag har gjort bort mig så otroligt många gånger genom åren. Hamnat i de mest bisarra situationer (måste ju ändå skratta åt det ibland också, men ändå). Men just det att jag har ett ordnat liv i övrigt har slätat över allt. Lättare att förtränga.Min man har i viss mån också curlat detta helgdrickande. Men han förstår allvaret nu efter helgens LOB (!!!!). Ja herregud.
Bor i en medelstor stad men det känns ju ändå som alla känner alla. Träffar i mitt jobb väldigt mycket folk också. Så det var spiken i kistan för mig. Men jag tänkte ändå at det är helt otroligt att jag har "klarat mig" från LOB i alla dessa år eftersom jag kan bli så hejdslöst full när det är fest. Det kan gå bra ibland - men det kan gå åt helvete också. Ungefär så ser mitt drickande ut - eller förhoppningsvis - SÅG mitt drickande ut :)

Från att bruka förtränga och släta över så har jag bara bestämt mig den här gången. Mina närmaste tycker att jag är lite väl drastisk - men de vet ju inte heller alla gånger jag har gjort bort mig. Gick till o med på AA-möte i veckan. Kändes overkligt och obekvämt. Men jag kanske ska gå igen och ge det en chans.
Jag är ju rädd just för att jag ska känna mig fräsch och stark om någon vecka och tro att allt är lugnt, ta ett glas när jag står och lagar mat....och sen är det igång. Det är det största hotet för mig.

Jag blir inspirerad av dig! Fortsätt kämpa! Jag är övertygad om att den här deppigheten du känner går över. Hjärnan behöver tid att ställa om - behöver komma i ordning rent fysiologiskt och kemiskt. Så fortsätt när du har kommit så här långt! :)

Som goda råd och inte blir sur :)
Det är av välvilja vi delar med oss.

Och att du inte blir sur, irriterad och slår ifrån dig tycker jag tyder på att du kommer att fixa att fortsätta ta hand om och vara rädd om dig.

Jag hoppas hoppas hoppas det, för har man en gång varit där man en gång var, vill man faktiskt verkligen inte tillbaka :(

Så sjukt att man kan lura sig själv dit igen ändå...

Kram och var rädd om dig!!!

Efter att jag hade skrivit här till dig gick jag och tänkte "men åh nej, vad skrev jag? Att det tog ett år för mig. Nu kanske han tappar hoppet :("

Ett år är ju som tusen år när man mår dåligt.
Jag mådde inte uruselt hela det första året.
Absolut inte.
Jag mådde bättre och bättre och det var underbart att vara nykter och vakna pigg o.s.v

Men det var efter ett år som jag insåg att det faktiskt har blivit bättre och som jag kände att det är hållbart, sant och stabilt.

Min tro på mig själv kom tillbaka.
Det är en fin tråd du har Ulf, det är givande att ta del av dina tankar på din resa.

Efter ett år hade jag upplevt alla årstider nykter, en höst, vinter, vår och sommar.

Vid varje årstid kom lite olika minnen och tankar på förr om åren.

Dofter fick mig att minnas.
Kvällssol och glitter på sjön.
Allt sånt påminde mig och efter ett år kände jag så starkt att det verkligen är fantastiskt att vara helt närvarande på riktigt.

Det är fint.
Härligt att du har fiske och naturen.
Det är en fin kraft att hämta ro i.

Ha en fin dag nu.

Det var precis så jag menade, att OM du ska testa att dricka igen så ska du må bra innan, att börja nu när du har det tufft är extremt riskabelt. Vi vet ju båda vilken skön tillfällig "hjälp" det kommer att vara men som snart kommer att ställa till mer än det hjälper. Stor kram (förresten, grattis till din långa nykterhet!!!)

Över att du är tillbaka och "hör av dig" här.

Jag tänkte på dig i går kväll ska du veta.

Var snäll mot dig själv.
Var snäll mot dig själv.
Var snäll mot dig själv.

Ursäkta tjatet men jag vill verkligen att du ska vara just det.

Kram

Tack för länkarna till videoklippen, som i sin tur ledde till hemsidan för stopdrinkinalkohol.

Du inspirerar!!
Hoppas din dag idag blir lättare och sträck på dig, du är grym!

Välkommen, du har kommit rätt!
Mitt svar på dina första frågor 'Hur ska man orka? Är det värt det?' - Beträffande orken är det väl just det du håller att inse, att livet med en alkoholist äter upp dig. Om det är värt det? Också mitt svar till dig utifrån din beskrivning är 'Nej!'
Du frågar också hur en håller sig borta från medberoendet. - När en redan är där, intrasslad i känslor, så är vägen till frihet att jobba med sig själv. Det kan man göra genom att aktivt skriva och läsa här. Det finns också andra nätsajter och kurser, exempelvis Carina Bångs sida Information och stöd till anhöriga som jag länkat till i många trådar här. Mycket bra är att gå på Al-Anonmöten och i 'levande livet' få ta del andras erfarenheter. Detsamma gäller alkoholister, genom att gå på AA behöver de aldrig komma i den situationen som du beskriver, där hurraropen tar slut. AA finns kvar och det enda som krävs för att vara välkommen dit är en önskan att vara nykter. Fortsätt ösa ur dig här du! Läs också tillbaka vad du själv skrivit, det är en bra väg att göra sina egna insikter. Och som sagt, gå gärna på ett Al-Anon möte! Allt gott / mt

Dag 49 torsdag,
funderar på vad jag slipper nu:

Vad hade jag för knep på bolaget. Förutom att åka till 2-3 olika bolag. Helst aldrig till samma 2gg i rad.Det för att ingen skulle veta om mina alkohol vanor. Mest pinsamt var att vara där en måndag.

Alltid köpa en hel platta öl, en bib eller 2 flaskor dyrare vin. Typ rött/vitt till en middag look.

Sen alltid betala drickat för sig när jag reser. Ett kvitto på rummet. Och ett på det andra. Gärna med olika kort/kontant i baren. Olika barer. Kanske tog en aw öl på jobb kvittot. Såg ju så skötsamt ut.

Jag smusslade mest med att få in drickat från bilen till hemmet utan att någon såg. Hade jag en väska så åkte de ner i den. Svårt och få ned en back öl i väskan. Så gick gärna 2gg om det behövdes. Någon gång så klämde jag fast flaskan i armhålan. Undvika klirr gjordes genom att två flaskor inte fick vara i samma påse/väska. Eller linda en handduk runt. Fixade med detta i bilen innan jag gick in. Undrar om grannarna såg sånt. En gång gick en flaska vin sönder i bilen. Gud vad det luktade länge.

Kommer ihåg den ständiga jakten på alko när jag rest. På vissa hotell hade de bara en automat med öl i som bara tog mynt. Det blev mycket växlande och till slut en tom automat. Vilket gjorde att man fick leta upp nästa. Eller letandet efter en affär, efter jobbet på okänd ort, som sålde dricka. Det sög.

Sopor: bib plattades ihop. Burkarna i en ikea blå bag. Och flaskorna i en annan. Pinsamt jogg till bilen som stod så nära den kunde när jag rensat. Helst ska de ju kastas direkt i soppåsen. Varje dag så ingen kan se mängden.

Jag kom ihåg att jag drack vin ur en kaffe mugg. För att alla skulle tro att det var kaffe i den. Kan ju se ut som det i rätt belysning och mycket vilja. Men luktar nog helt fel. Knäppt. Men är ju själv mest så det var inte så ofta.

Tyckte det var pinsamt att springa på kollegor som man kände på bolaget. Typ om man anade att den där dricker nog också för mycket.

Kan inte sova pga stress på jobbet. Många deadlines idag. Så ätit tidig frukost. Men ska sova lite till. Gäsp. Blir en bra dag idag.

Jag tycker att jag kan hantera "det " .. Onsdag kväll (eg torsdag morgon ) .
Jag hoppas att ingen av barnen behöver skjuts till skolan i morgon.

jag blir berörd av era kommentarer, och stöd. Tack snälla ni.
Ebba, jag ska verkligen försöka vara snäll. Det är svårt.

Nyckelpigan, du har rätt, vägen är ju inte spikrak. Jag tänker inte låta återfallet bli en ursäkt, ringde min samtalsmänniska och fick en tid på fredag. Nu går vi till botten med varför min självkänsla är så jäkla låg.

Leverjag, dina ord ger mig orken och knuffen att trösta mig. Det är inte första gången du hjälper mig och för det är jag tacksam. Jag kan om jag vill, repeat om och om igen. "Du lär dig". Tack snälla.

Jackofhearts, jag tror jag ska sluta räkna dagar. Nu får nykterheten bara lunka på. Dag in och dag ut. Envis vinner, eller hur det nu löd igen...

I morgon forsätter jag nyktert igen (är Ifs redan nykter nu, men sömnlös). Ska försöka göra en kedjeanalys på varför det blev som det blev. Lägga upp en plan kring vad jag kan göra för att börja tycka om mig, eller iallafall be min samtalsmänniska om hur man kan göra det. Eller Google...
Och jag måste verkligen ta tag i min kost, jag vill inte se ut såhär. Jag skäms över min kropp, jag skäms över att jag skäms över min kropp. Ni vet girlpower och hela den där faderutten. Alternativt ta upp varför jag skäms över mitt utseende med samtalsmänniskan oxå... Många bäckar små.
Tack för ert stöd, det visar mig vägen till marken igen.

Megakram
Studenten

Tack för filmtipset. Riktigt bra.

Hade kommenterat i min tråd nu, kollade den efter jag läst din... Tack för stöttningen. I morgon är en ny dag, jag ska försöka fånga den istället. "Nu vänder vi blad"- kungen.

Tack igen för dina ord.?
Kram studenten

Ville bara titta in och säga hej :) känner igen mig i era inlägg. Tack för läsningen och många tankenötter .

Kram studenten