Senaste kommentarerna i forumet

Det är tungt att läsa andras berättelser, igenkänningsfaktorn är hög. Att dricka normal verkar inte vara ett alternativ om en har utvecklat ett beroende till alkohol. Det verkar som att om en blir rejält onykter igen så landar en nära på ruta 1 igen. Är det så? Finns någon här som har klarat att lära sig dricka "normalt" med tiden?

nu blir jag mållös av .... lycka? att se dig här igen. Helt fel iofs att bli lycklig när du är här och är stressad och sorgsen? Utelämnad utan Rivis? Fattas mig, skrek Mattis när Skall Per dött. Han fattas mig!
Men ändå.... herregud så fint att 'se' dig. Vi har det bra, så bra. Kram och så / mt

tar väl bort det här själv då!

admi har valt att ta bort detta inlägg

admi har valt att ta bort detta inlägg

"Saknas mig" tror jag mulletant skrev. Från Ronja rövardotter. Mig saknas Rivis och ni som är gamla bekanta/ mina människor vet vad hon betydde för mig. För att bygga upp denna vrakspillra till familj som jag åsamkat mig genom ett enormt whiskyintag. Rivis fick en bloddpropp i hjärnan. Jag hoppas att det gick fort...men min moster som dog av samma sak hann känna sin.

Klart är i alla fall att jag för första gången på länge tänkte att; Nu fan tar jag mig en whisky. En gång alkis...alltid alkis? Tog dock mitt lilla förnuft till fånga och insåg att R hade skällt ut mig över ett sånt eftermäle.

Fick dock en öl. För nej, jag är inte helt vit. Läskig reaktion! Är jag inte man/vuxen nog att hantera motgångar med lite glass?

Annars går det ganska bra. Kanske tio öl i månaden. Klar förbättring mot fem glas varje kväll. Men just nu känner jag mig väldigt stressad och då är det bra att denna sida finns. Vad fan gör vi utan R?

/R

Vad glad jag blir över era kommentarer. Det stärker det minimala självförtroende jag just nu har.

Jag somnade in relativt snabbt igår kväll. Vaknade upp alldeles kallsvettig vid tretiden i natt. Jag drömde att jag drack alkohol och det var vidrigt. Jag antar att det är en del av processen. Man är inte speciellt kartig när man ligger och vrider sig i lakanen på natten. Tankarna far fram och tillbaka och det känns som katastrofen är nära. Det är lätt att måla upp allting i nattsvart och en väldig rädsla sprider sig i kroppen. Jag undrar om jag verkligen ska klara av detta. Jag har så svårt att ha tilltro till mig själv trots att jag känner en så fullständig vilja mot att få ett nytt liv (det som är kvar av det).

I varje fall har det på det hela varit en OK dag. Jag har skottat lite snö, vinnlagt mig om att ta allting i väldigt långsam takt. Aptiten är fortfarande inte mycket att hurra för men jag kan i alla fall äta lite grann. Nu ska jag ge mig ut på en stilla promenad, förhoppningsvis med min fru. Det är naturligtvis fortfarande spänt mellan oss. Jag känner att jag måste ge henne all tid hon behöver och det enda jag kan göra just nu är att fortsätta min stappliga väg mot ett lugnare och mer avspänt liv.

Återigen tack för ert ovärderliga stöd.
Kram/Tjalle

Blir så ledsen när jag läser det här och att du inte får någon förståelse eller något erkännande från dina chefer. Du har ju varit nykter i två år!!! Glöm inte det nu Aeromagnus.
Det är gjort, lär av det som hände och gå vidare, lite tilltufsad, lite klokare. Det finns människor som tycker att såna här möten är så oerhört pinsamma, så att det kan ju vara därför som det blir så konstig stämning och de inte säger nåt. Kanske dricker de själva eller någon i deras närhet. Man vet så lite om andra.
Känn dig stolt över att du berättat nu. Det kan bara bli bättre.

Du har varit saknad!!
Det har funnits fler som du och
jag här på forumet tidigare (redigerat av admi). Jag tänker bland annat på "vändningen" som var väldigt populär (redigerat av admi)
Då fick han sina fiskar varma vill jag lova!
(redigerat av admi)

Vilken bra dag och kväll! Klart vi är med dig! Heja på! :-)

Hallo hjälten! För det är du. Min gullefjun och vår allas forumängel. <3

MuMan...? Hmm... blir rörd över tanken... :´-) Men tror nog att MammaMu är mer rättvisande!

Tänker på det du skriver om Lucas. Läs ditt inlägg igen. Ser du att du kallade honom allt det där I TANKEN. Är inte det ett framsteg? Får för mig att en hel del kan ha gått direkt från impuls till mun tidigare? För min del är det så nu i alla fall. Nu kommer nog bara 1/3 ut av allt som tidigare flög ut... och tur är väl det...! Men, eftersom han nu uppenbarligen gjort mitt gullefjun ledsen, så ska jag passa på att TÄNKA att han är en jävlakorkadskithögsmansgrisjävlaskitjävel. Högt tänker jag också! Bara så du vet syster!

Puss o kram

och när sker "befruktningen"?
Är det när a l k h o h o l i s t e n tar sin första lättöl?

Trots att innehållet i ditt inlägg är en känga till bland annat mig, så är jag faktiskt uppriktigt glad över att du fått ordning på allt och jag är glad att du skriver det. Minns dina sista inlägg och hur trist det kändes att läsa om när saker går överstyr på det sätt som det gjorde.

Jag tänker så här: det som skrivs härinne skrivs för det mesta med utgångspunkt i den personens erfarenheter, tankar och sanningar. Det mesta som skriva är i omtanke. Att bli arg för kommentarerna säger mer om mottagaren än om sändaren.

Om man bortser från kommentarer som går på personangrepp, som det så ofta har blivit härinne när någon uttrycket sitt missnöje över forumet, så hjälper forumet många.

Det är irriterande tycker jag att bli insatt i en grupp. En grupp där jag dessutom bara står för mina egna inlägg och försöker hålla dem fria från personangrepp och förhastade slutsatser om personerna bakom inläggen.
Så ja, jag blir både glad att höra att allt går bra och irriterad över att bli klassad som "batikmaffia". Bara så du vet.

Hej fina du,

Hur har du det egentligen? Inte jobba för mycket... Då blir det ju inge bra, eller hur. Försök att komma till ro igen. Det gäller att jorda sig så ofta som bara är möjligt (kommer från rätt flygfä - jag vet).

Ta hand om dig vännen!

Puss o kram

Så du menar att man är alkoholist redan från "befruktningögonblicket"?
Vilken oerhört konstig jämförelse!

bägge två. (redigerat av admi) jämförelser är klockrena och på pricken. En graviditet har också olika stadier men du är lika fullt gravid oavsett om du är i vecka 8 eller vecka 36.

Helgen och de sista 6 dgrna A-fria. Har gått lättare än jag trodde på ett sätt (det fysiska suget har inte varit så stort), och svårare med det "psykiska". Utöver att hela tiden parera vanan, att acceptera hur helgen blir nu och framåt utan smörjningsmedel så är det andra tankar jag brottats med mkt. Att jag brukar uppfattas som lättsam, mjuk, easygoing, glad. Att jag när jag nu inte druckit typ förvandlats till motsatsen. Ifrågasättande, fundersam, lite kantig. Såklart har väl vindrickandet bidragit till min "easygoing" person, inte engagerat mig i allt, A har tagit udden av irritation och stängt av en del av min väldigt tänkande och kännande person. På ett sätt känns hela tillvaron så nu, mer verklig. Inte lika skoj, inte lika indelad i "vindagar", belöning och helgmys. Mer vardag, tiden framåt känns nästan läskig, främst att möta vardagstristessen (som finns där ibland) och acceptera den. Jag trivs också med hemmaliv och små vardagssysslor men drickandet har ändå varit kopplat till att göra livet hemma med all tvätt, skjutsning, allt kring barnen, disk, plock mer guldkantat. Summa kardemumma så är jag väldigt nöjd med veckan bakåt och hoppas närmsta veckornas nykterhet ska forma min "nya" tillvaro utan alkohol men med närvaro och glädje för det jag har

Håller inte alls med dig där (redigerat av admi).

Du är ju antingen gravid i första veckan eller i slutfasen 40:e veckan, du är ju fortfarande gravid.

En alkoholist är inne i sitt missbruk i olika grader,
ju tidigare du inser och söker hjälp ju lättare är vägen för att gå andra hållet det kan du ju inte en gravid göra precis om du nu inte föder.

Nej en bättre liknelse är att jämföra en alkoholist med en hund,

Det är svårare att lära gamla hundar att sitta..

Jag vill inte rättfärdiga mig själv med att säga att jag är lite alkoholist och jämföra mig med Per på parkbänken som är mycket alkoholist.
Per på parkbänken har gett upp och det har inte jag och det är där jag ser skillnad.

Jag är valpen som försöker sitta o rulla på order medan Per på parkbänken är den gamle envise hunden som vägrar lyda order och erkänna sitt problem och underordna sin husse.

Jo tanken har slagit mig att det vore en bra idé, skall prata med läkaren när jag skall dit nästa gång.
Lever ju ännu på att dimman har lättat även om inte allt är vackert som jag ser.
Så blir jag så glad av att må bra när jag vaknar att det håller mig borta även om vissa stunder är löjligt svåra.
Så som du skriver nu tar vi en vecka till

Bra kämpat! För mig har det blivit en vana nu att inte dricka. Och ibland kan jag känna mig så lycklig över att jag slutat. Som när jag kan köra tidigt på morgonen och hämta på kvällen. Eller när jag jämför med hur det var. Visst kan jag känna mig sorgsen över allt som blivit fel, men man får träna sig på att leva nu och se framåt. Och när man som du upptäcker att man kan och vill gå på bio... Det är då livet börjar igen.

Klart vi skall vara med och alla har sin resa att göra och ingen är enkel, så vi får stötta varandra.
Är ju nynykter och stapplar omkring i något glädjerus av att vakna utan bakruset just nu.
Att gå rundor med hunden utan hjärtklappning och svettningar, men inser ju att jag kommer glömma den känslan och då blir det svårt.
Så vi vandrar vidare och väljer att vara nyktra en dag till, styrkekramar

Ja som alkoholist kan jag bara beklaga att han väljer alkoholen före dig. Det är ju faktiskt det han gör. Inte för att han inerst inne vill utan för att han har en sjukdom. Han behöver hjälp, stöd och vård. Vill han inte inse detta så ja då är det nästan kört. Som missbrukare måste man ine sina problem och vilja göra något åt dessa. Du har gjort helt rätt i att tänka på dig.

Anledningen till dagens ångest är detta, väljer att förklara mer detaljerat. Igår åkte jag hem till honom eftersom jag kände för att träffa honom fast jag visste att han var bakis. Som vanligt hade han stängt av mobilen så jag kunde inte berätta att jag var på väg.

Det första jag hör är svordomar. När mannen kommer, så säger han inte hej utan han går in i köket och öppnar kylskåpet och dricker "vatten"...

Min ångest steg till skyhöga nivåer direkt och jag säger att jag går direkt och räknar med att jag får resa ensam. Eftersom jag är så upprörd inombords väljer jag att stanna en stund för att rida ut ångesten. Ångesten klingar av. Vi samtalar. Han är ångestfylld över att han dricker igen. Han är söt och omtänksam. Efter en timme väljer jag att åka hem till min ensamhet. Jag frossade i onyttigheter och grät framför tvn. Fortsätter att må dåligt. Och nu befinner jag mig i ovan inlägg "alla hjärtans dag"

Hej forumkompisar!
Ville bara önska er en lugn och fridfull hjärtansdag idag. Hoppas ni njuter av söndagen och om du (som jag) jobbar idag önskar jag dig en härlig arbetsdag.

Ta hand om er ?
Kram studenten.

Och jag har behov av att skriva av mig. Veckan har varit fylld av ångest.

Mannen och jag träffades förra helgen och numera slutar nästan varje tillfälle vi ses med att jag gråter och har ångest och vill fly från allt. Gissar att det är samma anledning som mannen dricker.

Han har tagit ett återfall nu till helgen. Det gör ont i mig och jag vet inte om jag orkar vara med. Problemet är att vi precis ska åka iväg på den efterlängtade resan. Jag har sån ångest. Kommer jag klara av att vara stark och göra det jag vill om han fortsätter att dricka under resan eller kommer jag bli handlingsförlamad och vänta på att han orkar göra något.

Jag mår så dåligt inombords. Bara gråter.

Ska sova en stund. Sen ta en promenad och därefter baka en kaka till mig och mina älskade barn. (Ni som varit oroliga för dem, kan jag säga att de är vuxna eller nästan vuxna).

Kram!

Det enda jag vill göra är att älska och bli älskad och känna mig älskad ?