Senaste kommentarerna i forumet

Dag 35 torsdag,
och allt är lugnt. Abstinensen är borta. Ingen huvudvärk längre. Den försvann i helgen som var. Ingen träning direkt. Äter för dåligt. Sover djupt. Avslappnad. Mår bra. Alkoholdjävulen håller sig undan. Tiden går. Tänker på att få igång träningen. Även på att suget försvunnit och om det fortsätter så här så är jag fri. Förstå det ordet nu. FRI. Då finns ju förutsättningar för att lägga tid på att leva. Göra sånt jag drömmer om. Börja planera och sen är man där liksom. Så det ska jag göra nu. Planera något. Och träna mera. Man mår så bra av det. Både knopp och kropp.

Varit glad som en mört hela dagen nästan. Vid 17 tiden fick min hjärna för sig att idag ska vi dricka vin. Gick in i zonen. Ni vet den där när man bestämt sig och sen kör kroppen på automatik och plötsligt har man varit på systemet och sitter hemma med ett glas vin/öl i handen utan att egentligen veta hur det hände. Den känslan/zonen gick jag in i. Fan så jobbigt det blev. Än så länge vinner jag. Drog en stor kopp te och ett stort glas cola. Käkade mellis och började läsa om folk som valt nykterism och varför på nätet. Det var distanserande, nu känner jag mig mest överkörd av ett tåg. Mycket kraft och energi som går åt för att bryta ett mönster.

I övrigt mår jag bra. Hade en jätte intressant föreläsning idag. Mötte bakfulla kompisar i skolan, blev lite avundsjuk på deras berättelser kring igår, men jag fick ändå sova från 00:00-08:00 idag och det var riktigt skönt. Kändes udda att inte vara den som också var bakis.

Kram Studenten

Det rimliga är att du börjar inrikta dig på DIG SJÄLV!
Och att du börjar fråga dig, vems liv du lever egentligen? Är det ditt? Är det vad du skulle ha gjort?
Och vad är din "vinst" i det hela? För vi har alltid någon form av "vinst" eller "bonus" att göra vissa saker (fastän vi innerst inne inte vill, eller vet att vi inte borde..)
Det är precis som med begreppet "sjukdomsvinst".. Man får sympatier, folk ger en energi, i form av att de ger en uppmärksamhet, man har alltid något att tala om (sin sjukdom/hur man mår) och som väcker sympati.. Dessutom så "slipper" man ju vissa jobbigare saker, eftersom man är "sjuk"... Jag har träffat åtskilliga människor, vars hela identitet är präglad av en "sjukdom".. Det är nästan så det känns som att de tycker, att om de inte "är" sin sjukdom så är de ingenting.. Vilket givetvis inte är sant!
Jag har t.ex. en bekant, som när hon hälsar på folk presenterar sig: Hej, jag heter XX och jag har fibro.. (en för mig fullkomligt onödig upplysning, men samtidigt så är det tyvärr hennes "identitet"..)
Även om hon sedan många år är singel, så har hon nog vad jag skulle kalla ett typiskt "medberoende-mönster" För även om hon själv är sjuk i fibromyalgi, så är hon med och ska "hjälpa till" överallt.. Sedan suckar hon och beklagar sig över att folk blir så "otrevliga" när hon bara vill "hjälpa till" och göra det som är bäst för dem.. Hon som sliter så, fast hon har så ont själv..
Ber man henne sköta om sig själv och släppa taget en stund så blir sur, stött och arg (för hon vet ju bäst?) Många gånger har jag fått i ansiktet : Men om inte jag ser till XX, vem ska då göra det? Det är ju ingen annan som bryr sig..
Så fortgår det tills hon är så dålig att hon får tillbringa en vecka i sängläge.. Sedan är det samma karusell igen.. Så där har jag släppt taget! Jag orkade inte med alla klagovisor och allt ältande om samma saker och hur hon slet ut sig (fast hon egentligen inte behövde) Och hur hon aldrig kunde släppa taget själv, ens när hon själv blev dålig..
Hon ber ständigt om "goda råd", men hon följer inte ett enda, för ingen säger det hon "vill höra", bara det hon behöver höra..

och för mig så måste jag liksom ha en anledning till att inte dricka när det bjuds, som till exempel att man kör bil. Kan ni inte hitta på nåt annat då som inte innefattar alkohol? Kanske gå på bio eller ta en fika mitt på dan?

Nu är helgen här snart. Som jag skrivit tidigare så vågar jag inte gå till läkare/beroendecenter och erkänna mitt problem med alkohol. Jag vågar inte heller tala om det för mina vänner/familj för jag skäms nåt så oerhört. Nu till saken! En kompis skrev tidigare idag att hon vela dricka vin med mig på lördag, och jag var inte sen mad att säga JA!
Ångest ångest ångest.... Nu vet jag förstås att jag inte behöver dricka vin, eller vad som på lördag, de är ju inte ristat i sten direkt.. Men varför sa jag JA?

Jag har inte tänkt ett dugg på alkohol på hela veckan, men så fort hon frågade så smyger suget sig på. Fan!

Jag minns när jag läste ditt första inlägg här. (tror aldrig att jag har kommenterat, men läst) och se nu, en hel månad och inget vardagsdrickande. Wow!

:-)

Jag har lagt till simning ? som kvällsaktivitet 2ggr i veckan. Skönt och avkopplande. Inget alkoholsug alls efteråt. Det är bra med träning! Heja på! ?

Det längsta avbrottet på 1,5 år....idag inget sug o inte särskilt många tankar som kretsat kring alkohol heller. Gick på affären och tänkte inte ens på 3,5: orna. ..Men det kommer alltid tankar på a när jag åker från jobbet. Men de passerade snabbt.
Nöjd. Sov lite bättre natten till idag. Tröttheten är jobbig men har nog mer med min livssituation att göra än avgiftning från a.
Kram alla!

Du är inte patetisk, du har drabbats av en sjukdom, precis som de flesta här på forumet. Starta en egen tråd, skriv och läs, det hjälper att se att man inte är ensam. Det är en otrolig värme här på forumet. Ha en alkohol hemma, då kan du ju inte dricka. Jag brukar planera saker på morgonen ,saker jag inte kan ställa in, då blir det också lättare att stå emot. Ta en dag i taget, var nykter idag men lova inget för morgondagen, ta det då.

Jag tror att det är, när viljan att hjälpa, börjar ta över ens eget liv, så att man till slut inte kan sätta gränser och avstår från att göra saker man själv vill, av hänsyn till den beroendes mående..
När man ständigt oroar sig och inte kan släppa tankarna på vad som händer om man inte är där och "hjälper till"..
När man fixar, trixar och ordnar det man själv tror, är för den andres "bästa" (trots att de själva inte bett om det och inte vill!)
Det är ju faktiskt så, att du kan leda en häst till vatten, men du kan aldrig tvinga den att dricka?!
Man gör sig själv "oumbärlig", så att den andre aldrig får ens en chans att prova själv..
Jag fick några fina ord av en synnerligen oortodox och mänsklig präst en gång. Han sa:
- Vi kan vara svårersättliga för varandra, Men kom ihåg, att ingen av oss är oersättlig!
Det har fått mig, att både vara rädd om de människor jag har omkring mig, men också att våga "släppa dem fria" . För hur skulle de annars kunna växa, om jag ständigt tar ifrån dem ansvaret och därmed "omyndigförklarar" dem?

Idag blir det att hänga här på forumet, jag ska inte dricka idag. Jag var faktiskt och tränade i tisdags, det var ett tag sen. Kändes bra. Ska boka in ett pass på lördag morgon också.

Tack för hjälpen Rosette. Nu begriper jag hur det går till.

Låter tråkigt det där med klådan. Finns kanske nått tillskott man kan ta? Sömnen kommer nog att bli bättre så småningom det är jag säker på. Jag har sovit bättre inatt än på länge. Känns så skönt. Vi få kämpa på och visst är det väl underbart att vakna utan fylleångest? Heja oss!

Nu har jag äntligen registrerat mig!
När jag läser ditt första inlägg så känner jag igen mig till 100%.
Igår var jag ledsen och började dricka vin så fort jag kom hem från jobbet och slutade inte förrän jag somnade. Minns inte kvällen men skickade en massa genanta sms som jag ångrar djupt. Vilken oerhört patetisk människa jag är! Mår så dåligt idag. Har ångest i kubik.
Nu måste jag bara ta tag i mitt drickande. Vill egentligen inte sluta helt men tycker att det är så svårt att vara måttlig.
Hur gör man? Tips mottages tacksamt.

Ja, och var går gränsen för (med)beroende och vanlig, mänsklig vilja att hjälpa...? :O

Tack fina ni, så skönt med lite stöd :)
Inatt sov han oroligare igen, svettig och lite ryckningar :(
Det måste väl betyda att han har druckit igen, på väg "ut" igen...?
Eller att han inte tog just den tabletten, slut på dem kanske...
Mtycket tid (som jag egentligen inte har) går åt till att forska kring allt detta... Vad är rimligt? Känns egoistiskt att tänka så också... :/

Kramar

Hej farmor!

Du har rätt. Jag har regelbunden kontakt med min husläkare som även känner till min alkoholproblematik. Jag har bokat in en ny tid hos honom. Jag kommer att få naltrexon (mot alkoholberoende) och oxascand utskrivet. Jo jag vet att det inte är bra att kombinera alkohol och lugnande mediciner. Det är dock inte farligt så länge man tar små mängder.

Jag efterfrågade om tips här på forumet eftersom det finns en uppsjö av olika mediciner. Oxascand fungerar ganska bra men är beroendeframkallande och ska inte kombineras med alkohol. Jag undrade därför om det finns något annat lugnande som inte är beroendeframkallande och kan kombineras med alkohol.

Vad gäller det här med beroende och medberoende, så är det svårt att peka ut vad som är hönan och vad som är ägget..
Blir vi beroende för att vi är medberoende.. Eller är vi egentligen beroende pga uppväxt etc, så att vi blir medberoende?
Svårt att säga och jag tror att det är lätt att börja stirra sig blind på detaljer, istället för att börja jobba med själva problematiken..

Det är ju bara du som vet hur "allvarligt" det är, men lyssna för guds skull på din magkänsla!
Säger den att det inte är bra (och jag läser faktiskt att du fått "ett slag i magen"..?) Så ska du nog hejda dig..
Det är en sak att kämpa själv, att motivera sig själv (för där har du en viss "kontroll") Men att gå in i en relation och försöka motivera någon annan, där du definitivt inte kan bestämma någonting, är nog inte lyckat, nej..
Många av oss som varit beroende, bär ju också på ett medberoendemönster..
Jag hoppas att du orkar fortsätta att jobba med dig själv, för så småningom kommer du inte att dra till dig den här typen av män längre..
kram och stort grattis till din långa nykterhet! / e

Ibland måste vi faktiskt förlåta oss själva också och se vår egen del i det hela!
Nej, vi är inte ansvariga för att alkoholisten dricker! Men vi har under många år blundat, bortförklarat och "stannat kvar" vilket vi kanske ångrar..
Men se det som, att vi gjorde vad vi trodde var bäst, just då, med den vetskap vi hade tillgång till <3

Nej, Mysan, förmodligen är de inte samma män.. Men vi måste komma ihåg att vi inte heller är samma personer som vi var den gången vi möttes..
Många förbiser att vi själva utvecklas.. För att "lyckas" i en ny relation utan alkohol, så måste vi själva titta på vilka mönster vi bär med oss..
Det är ju inte alltid en dans på rosor, även om den beroende blir nykter?
Det är många förhållanden som spruckit även sedan alkoholisten blivit nykter..
Och ibland kanske de hade spruckit ändå? Människor växer ju ibland ifrån varandra..

Hoppas att det går bra!
Ja, det är ett stort steg och förmodligen känns det nervöst.. Skönt att insikten börjat infinna sig i alla fall/ e

Nej, ett medberoende-beteende kan ta tid att göra sig av med.
Ofta har vi ju förväntningen att det ska försvinna "på en gång", men riktigt så enkelt är det ju inte.
Vi kommer att falla i många fällor, men det fina är, att när man väl börjar bli medveten om saken så kan man välja, om man vill ligga kvar i gyttjepölen (och tycka synd om sig själv) Eller om man reser sig upp, borstar av sig och går vidare ;-)
Eftersom vi är individer, så är det inte så enkelt som "one-size.fits-all" utan vi måste hitta våra egna strategier, för hur vi arbetar med oss själva!
Vi kan få massor av olika tips och råd, men det är ju upp till oss att välja vad som känns bra och fungerar.
Kram /e

Jag tror att all form av medicin är mer eller mindre vanebildande. Jag tog i alla fall en antabus i dag för jag litar inte riktigt på mig skälv när det snart är helg.