Senaste kommentarerna i forumet

Tack för alla kommentarer.
Att ni fortsatt orkar läsa är ju en bedrift i sig. När ska han falla nästa gång?
Precis som det är sagt, ett beslut är ett beslut och det håller man fast vid. Tyvärr har jag i hela mitt liv haft väldigt svårt med just beslut. Det gäller stort och smått.
Fast jag har ju varit benhård med mitt beslut att sluta med snuset för 5 år sedan, aldrig fallit tillbaka.

Ja kära Muräna. Jag har fallit två gånger och då utomlands. Ensam, stressad, full av tankar och tvivel. Vill inte resa bort som jag gör och kan inte skylla på något egentligen mer än att jag varit svag och inte på min vakt.
Jag letar nytt jobb och kommer säkerligen hitta något.
Jag lever som i två världar. Det är grymt svårt ibland. Alla dessa omställningar och mentala påfrestningar innan man landat på sin nya plats. Självklart hade detta återfall ALDRIG hänt om min fru eller barn varit i närheten. Självklart? Ja, faktiskt är det så.
Jag har ett stort behov att någon ser mig. Samtidigt så gör min inre stress och osäkerhet att alkoholflykten givetvis till en början känns mycket behaglig. Jag tänkte på det i helgen då jag druckit två glas vin och en öl. Så här borde jag känna mig, alltid. Detta vore ett tillstånd jag kunde stå ut med. Lugn, avslappnad och tillfreds. Det borde väl kunna gå att uppnå utan alkohol?
Meditation givetvis. Får ingen ro att göra det. Desto större anledning att försöka.
Träning givetvis. Blir dock superstressad om jag missar en dag.
Ja, psykolog. Hur ska jag gå vidare här?
Jag är på rätt väg mot nykterheten, det vet jag. Det är bara så svårt att leva med den inre stressen och prestations ångest, kanske jag behöver någon medicin som stabiliserar mig.
Avtrubbar?

Nåväl, ny dag idag och resan fortsätter. Mår bättre idag, men inte bra. Sakta men säkert kommer jag må bra igen.
Sköt om er.
LP

Ofta är missbrukaren bara en förevändning för att få köra igång sina alldeles fantastiska omvårdnadsegenskaper som då får blomma ut för fullt.
All omsorg möda och tid som man är beredd på att lägga ned för att lösa andras problem.Istället för sina egna.
Ibland kan de ju också vara ett resultat av att länge ha levt i en relation med en missbrukare.

I mitt fall så gick jag igång direkt på min exsambo.Vart nästan omedelbart fast i mönstret av att förmå honom att sluta dricka och göra som jag tyckte var ett smartare val.
Jag hade då levt som barn till missbrukare.
De lyckades jag inte fixa och nu fick jag ju en alldeles ny fantatsisk chans att misslyckas igen :)

Du kanske har velat kontrollera någon annan "svag" individ som tex en behövande vän,en sjuklig släkting eller någon annan i din närhet?

att värka fram?
Ibland gör då jag så att när jag känner att sanningen eller vissheten eller svaret ligger där för mig att plocka upp.Vad gör jag?
Jo jag springer förbi och runt så långa omvägar jag kan för att slippa se.
Kanske en insikt på väg?
Stanna upp om du kan,må som du mår tills du mått så klart.
Kanske det då känns bättre efteråt?
Sorgen är ju en väg att vandra som ofta leder till någon typ av svar om man vågar stanna i den.

Jag tänker på dig. Samtidigt tror jag på en varaktig förändring, det klarar du!
Själv hade jag ett så hemskt brutalt återfall i helgen. Jag har haft två återfall de senaste 6 månaderna och det är verkligen inte smickrande.
Jag har aldrig förr tappat kontrollen så fort. Minnesluckor, jättefull, höll på att missa mitt flyg, hur kom jag till hotellet?
Så otroligt jobbigt. Så otroligt obehagligt.
Jag har sedan länge gett upp kampen och kan inget annat än att fortsätta min nykterhet även om det känns som att börja om från noll.
På sätt o vis är det ju så men jag har väldigt svårt med stressen runt dessa dagar och att räkna dem. Livet är väl ingen tävling?
Ibland tycks jag tro det, eller väldigt ofta i alla fall.
Sköt om dig Pontus, Vi fortsätter hand i hand, axel mot axel.
Stöd och glädje.
Vi ska klara det till slut ska du se.
LP

Jag är med och driver eChange. Vi ber om telefonnummer för att kunna skicka en extra påminnelse via SMS till de som inte svarar på mail när vi utvärderar efter 3 månader. Det är bara forskargruppen som kan se tel nr och de raderas helt när studien är klar.

/magnus

Någon annan som testat den? Varför vill dom veta tel nr? Ringer dom upp eller?

Jag som annars varit så glad, men blivit så instängd o deprimerad. Fan jag skulle kunna bli något ännu, fast bara vara glad och leva i ro räcker gott och väl. Träningen gick bra ända tills en lång förkylning o jag tappade allt. Man måste vara snabb som fan tillbaka på banan igen annars går de så.

Måste öppna min ryggsäck igen och börja från noll. Vilka saker som funkat och vilka som inte. Att hitta ett sätt att våga hitta mig själv och försöka tycka om mig igen

...det gör väl inte det.
Funderar så mycket över vad medberoende är...
Om man har medberoendedrag men inte träffar en missbrukare, vad gör man/hur är man då istället?
Kontrollfreak?
Eller?

Lyssnade på Lars Winnerbäck Monsterteorin o grät hela kvällen. Så fruktansvärt sårande att se någon annan gråta pågrund av just mig, och sedan själv stå inåtvänd och skrika på mig själv hur jävla tragisk man är. Att jag flera gånger trott att jag slagit i botten och att allt ordnar sig nu. Men icke. Jag har ingen aning hur jag ska vinna tillbaka tron på mig själv. Att stå som ett jävla järnspett ner i marken direkt bara en uns att A närvaro, med respekt kunna stå upp för min sjukdom

Både tristess och nollöl finns det här också. När det handlar om nollöl så ser jag inte det som farligt, jag dricker det på ungefär samma sätt som jag tidigare drack riktig öl (men absolut inte lika mycket). Jag är övertygad om att det inte är det som kan komma få mig att dricka igen. Det är inte alkoholen jag är ute efter utan ölsmaken, tidigare var ölsmaken en ursäkt för att komma åt alkoholen. Det giriga alkosuget har jag inte känt på länge, men är rädd för att det kommer om jag tar ett första glas.

Tristessen är en värre fiende. Det sitter någon liten jävel på axeln som trumpetar ut budskapet att jag liksom klarat av att sluta dricka, jag kan bocka av det nu och gå vidare till nästa rad på listan, och börja dricka igen. Det är ju ändå ganska trevligt att dricka. På kvällarna är det värst. Barnet sover, hustrun dricker öl framför TVn och jag vankar av och an eller stirrar ut i mörkret. Är rastlös men har många gånger inte heller energi (eller kanske ro) att ta mig för med någonting. Ofta slutar kvällarna tidigt med att jag går och lägger mig med en bok.
Det som avhåller mig från att börja dricka igen är främst minnet av alla nackdelarna. Jag blir, tyvärr, hela tiden påmind eftersom hustrun dricker. Men, lite motsägelsefullt, dessa påminnelser stärker också mig i mitt beslut att inte börja igen

Vi kanske ska ha en adventskalender här på forumet. Varje dag ska en av oss "öppna en lucka" som innehåller ett "att-göra-i-stället-för-att-dricka-tips"?
/A

När jag läser din tråd så känner jag igen en del. Det mest tydliga för mig är att intagande av alkohol är en flykt och i och med att vi dricker mycket och ofta så behöver vi inte ta tag i våra liv. Men när vi slutar så kommer "det andra" i kapp och om vi inte flyr tillbaka till alkoholkonsumtion så flyr vi in i något annat eller också får vi stå ut med vårt liv och vilka vi är.

Jag håller med Stingo: det handlar om att hitta det vi gillar att göra, att göra det kontinuerligt och att utveckla det. Det behöver ju inte nödvändigtvis handlar om att man gör samma sak hela tider, det kan ju vara en poäng att prova en massa olika saker, men att hålla sig på en konstruktiv bana (t. ex. är det bättre att lära sig alla 4 simsätten bra, än att testa 4 olika nätdroger).

Jag håller med Stigsdotter: att vila i sig själv, att acceptera att man tycker, känner och är på ett visst sätt är en bra start. I nästa steg kan man, aktivt, välja hur man vill agera mot bakgrund av vad man tycker/känner/väljer. Det handlar dels om acceptans och dels om att välja sina strider.

Tycker också att du dra slutsatser av vad du har gjort tidigare i ditt liv. Använd dina erfarenheter aktivt när du bestämmer vad du ska göra härnäst, utgå inte från vad andra säger eller vad som är "normalt", utan fundera utifrån en liknande situation tidigare i ditt liv och tänk igenom om du vill att något liknande ska hända igen eller inte och bestäm ditt agerande utifrån det.

I och med att du har slutat dricka öppnar sig en massa nya möjligheter(du slipper hantera allt på din motiverande lista) och är ju fantastiskt, eller hur?
Kram
/A

Lp var stolt över den långa nyktra tid! Damma av dig och hoppa upp på hästen och rid vidare i nykterheten.

Ett tag sen jag varit in på AH så läsa ikapp lite. Visst är det fruktansvärt när man går mot bilen från bolaget när kroppen skriker nej men man går ändå. Allt är som man vore besatt av djävulen, helt sjukt. Humör som ett litet barn får jag 'å de e sååå synd om mig'.. fick också höra senast ihelg att jag är en jävla egoist. Man blir det tyvärr när alkohol demonerna kommer. Hoppas du samlat ny kraft i kampen o blivit erfarenhet klokare. Kram P

Idag är en tung dag , vet inte riktigt varför! Bara ledsen.
Att jag även är förkyld och slut hjälper inte. :'(

Hej Lena och ni andra. Jag har haft svårt att hitta mig själv och ge nykterheten 100% efter alla misslyckade försök. Frustrerad o sorgsen, arg, rädd. . Blev full i helgen:( frun sa att antingen slutar jag eller så är de slut. Så nu är det vinna leller, ja törs inte ens tänka vad som skulle kunna hända. Sjukskrev mig ett par dagar bara för att kunna rensa och lägga upp en plan. Många tårar men jag måste hitta min sinnesro för att kunna leva lycklig.

Vet ni vad?? Ingenting har förändrats till idag. Konstigt va?? ;-)

Och inte kom han hem tidigare heller. Ingen hjälp med nattning och ingen hjälp i morse.

Kämpa på. En dag i taget.

Lämnar en kort hälsning till dig vännen. Tack för fina rader i min tråd. Blev väldigt glad.

Ta hand om dig! Stor varm kram

PS. Blåbärs-drickan på systemet är faktiskt helt OK!!!

Skickar en liten hälsning till dig. Tack för fina meddelandet i min tråd. Det värmde.

Ta hand om dig vännen. <3

Hej Stingo,

Känner igen mig i tristessen. Den har inte varit tydlig tidigare, men nu, efter ett halvårs nykterhet så börjar den pocka på... I helgen önskade mannen vin. Det blev skitjobbigt för jag hade inte tänkt på annat hela lördagen. Jo så är det ibland. Det blev inget vin för någon av oss. Mest för att mannen insåg hur sugen jag faktiskt var. Funderade sedan på var suget kom ifrån. Insåg att vi jobbat stenhårt hemma (renoverar), jobbat som en galning på jobbet, haft tusen järn i elden i allmänhet. Kände inte behov av att varva ner (!), men ett behov av att "få ha lite roligt också". Vad GRÅ helgen kändes utan guldkanten... Tråkigt, tråkigt, tråkigt.

Ibland glömmer man bort sig lite. Det är INTE tråkigt att umgås med barnen nykter, vakna utan baksmälla och vara klar i knoppen. Jag skäms nästan när jag känner att jag måste droga mig för att livet ska vara roligt. Att det är tråkigt att vara närvarande. Nä... så vill jag inte ha det. Alltså - fortfarande nykter.

Kram till dig

Fina LP,

Har läst ditt inlägg i min tråd och det du sedan skrev några timmar senare i din egen tråd här. Det är ganska stor skillnad mellan dem. I den ena är det uppgivet och nattsvart, men här är det uppgivet men med ljusning. Jag hoppas att det senare stämmer?

Har dina utlandsresor blivit ett ställe där du låter dig falla? Håller ihop på hemmaplan, men släpper kontrollen när du är själv och inte ens i Sverige? Det tror jag i alla fall skulle kunna hända mig. Helt klart.

Tror att din insikt - det går inte att dricka - är bra. Det är liksom ingen idé. Lika bra och kapitulera. Men det är kanske lite tufft att göra detta själv? Vet att du varit hos flera psykologer m.m., men som jag skrivit till Lena Nyman också, allt har sin tid. Du kanske inte har varit mottaglig för det du skulle vara mottaglig för i nuläget? Tidigare psykologer kanske inte varit så himlans bra heller? Ibland verkar det som att man kan komma in på lite fel spår i samtalen och de missar vad vi verkligen borde prata om. Det krävs en riktigt bra psykolog för att kunna se klart på våra problem, som ibland har många fler bottnar än vi själva förstår. Det kanske inte alltid är DET som vi tror är problemet, som verkligen är problemet, om du förstår hur jag menar? Går ju själv hos en som verkar jäkligt skicklig. Han kliar sig i håret över att INGET av det vi pratar om har kommit upp NÅGONSIN när jag gått i terapi tidigare. Jag både lär om mig själv och inser saker om mig själv, som jag faktiskt inte hade en aning om. Och då kan man väl ändå säga att jag har ägnat ganska mycket tid till att reflektera över mig själv tidigare...

Vet att du har ett tungt bagage. Men låt inte det hindra dig från att bli den du kan vara... Låt inte alkoholen gömma den lille Per som finns där inne...

Varm kram till dig <3

Ja jag har verkligen försökt göra allt bra för mina barn, men ändå blir det bara fel. Jag har älskat att vara mamma trotts att jag varit ensamstående med dom. Och visst har jag mått dåligt i perioder men det var längesen jag kände såhär, att det hade varit bättre om jag dog. Jag kan inte ens le eller skratta längre för då kommer jag på mig själv och mår ännu sämre. Jag kan inte prata med nån om det. Jag är uppvuxen med att man berättar inte för någon om man mår dåligt och det har följt med mig hela livet. Jag skäms när jag går på stan för det känns som att alla vet vad som hänt, alla vet att min man har lämnat mig och att jag återigen blivit övergiven med en bebis och att han mår hur bra som helst nu utan oss. Jag skäms! Det är förnedrande att han sover hellre hemma hos min ovän o hennes kille än hos mig o sina barn och sen ska han flytta själv in i ett hus,vi som pratade så mkt framtidsdrömmar och nu är dom borta för honom, och jag är kvar i resterna! Jag skäms så förbannat mycket och jag hatar mig själv och mitt liv. Och har ingen energi kvar att låtsas som att jag funkar iallafall. Känns som att jag skriker mig hes men ingen hör och om nån skulle råka höra så håller dom bara för öronen.

<3
Sänder dig många styrkekramar !

Till avslutad behandling. Toppen att du själv är bekväm med det.

men jag stiger ändå fram som ett exempel på att det går att bryta ett alkoholberoende. Även jag har fallit många gånger under åren men sen jag verkligen nådde min botten och bestämde mej så är det ingen tvekan. Ganska exakt på dagen två och ett halvt år nu och det finns inte på kartan att jag skulle dricka alkohol igen. Inget sug, ingen längtan, bara en känsla av frihet för att jag slipper. Och skulle jag plötsligt få för mej att jag ska dricka igen så finns mitt löfte till mej själv, aldrig mer. Så varför tittat jag fortfarande in på Alkoholhjälpen? Ja mest av gammal vana. Ser om nån från min tid tittar in, t.ex Stigsdotter och Fia, ja det finns fler.

Lycka till ni som kämpar! Det går men det krävs ett fast beslut, det duger inte att hoppas! Ett beslut man står fast vid, no matter what.

När jag läser din historia med din pappa, dina partners och en dotter som dog så tänker jag att du måste vara en oerhört stark person som har gått igenom så mycket och ändå har mycket kärlek i dig, t om till en person som inte gör mycket för att förtjäna den. Det låter som att det är extra jobbigt att vara dig just nu och svårt att se mening. Jag hoppas att vi som finns här på alkoholhjälpen kan vara något litet stöd för dig.

När man mår så dåligt som du gör blir det som om man själv är problemet och för att lösa det vill man försvinna. Det är helt normalt när man mår riktigt dåligt. Du skriver samtidigt att du trodde att du aldrig skulle må så dåligt som du gör nu när du fick barn. Det låter som att du har uppskattat att bli mamma och att du gör väldigt mycket för dem.

Vi finns här och läser det du skriver även om vi kanske inte alltid svarar snabbt.

/magnus
alkoholhjälpen