Senaste kommentarerna i forumet

Jag skulle inte förändra situationen mer, förrän han varit nykter i åtminstone ett år.. Vänner kan man vara och pratas vid kan man göra.. Men precis som Ebba skriver, 2 månader är en väldigt kort tid..
Och jag tror att det är lätt att man halkar tillbaks i gamla hjulspår..
kram/e

Hej och Välkommen!
Ja, i ditt läge finns bara en sak att göra, konfrontera!
Om han kontrar med att du "lurat" honom med att inte nämna något tidigare, så kan du ju säga precis som det är, att du ville se om han kunde vara ärlig med detta.
Tala också om (i jagform) att du känner att blir ledsen och villrådig av att han ljuger för dig.
Sticker du huvudet i sanden nu, börjar bara en "djävulsdans" av kontrollerande, smussel och gömmande, som i längden inte leder någonvart!
JA, det är obehagligt att "konfrontera", men effekterna av att sticka huvudet i sanden blir värre, tro mig..
Och nej, troligen blir han allt annat än glad.. Han kanske tom förnekar det skedda..
Försök att ha en ärlig dialog, utan smutskasning. Men förminska inte problemet!
Vi har så lätt, att tom för oss själva, hitta på överslätande ursäkter..
Om han har problem med sömnen så måste han söka annan hjälp för detta, för alkohol kommer i förlängningen att förstärka dessa problem!
Det finns massor av människor som börjat "självmedicinera" med alkohol, för den är förädiskt lugnande i början, sedan kommer den bara att ge ångset och ännu mer problem med sömnen..
Och framför allt, drick inte någon form av alkohol, medan ni pratar! Då hamnar ni snett..
Önskar dig lycka till! / e

Och vad är ett litet återfall?! Vad skönt att du känner äckel mot alkohol. Blääää för skam och ångest, men det är bara att blicka framåt och ta lärdom av det. Du ska vara nöjd!

Vad konstigt .... Till mig sa han att det berodde på hög alkoholkonsumtion under lång tid !!! Hoppas vi får svar !

Min fru ska lämna mig..
Finns inga ord hur ont det gör i mitt hjärta..
Tomheten som växer, alla dessa år som bortkastat.
Jag hoppade Antabusen o smögdrack 2 gånger på 4 månader, hennes tillit försvann och nu är förhållandet över..
Om jag dricker nu så är det kört, rädd för mig själv.

Det gör så ont..

Hej och välkommen hit!
I ditt läge hade jag faktiskt direkt konfronterat mannen och krävt ett ärligt svar. Är det här första gången du hittat tomflaskor?
Har du kommit på honom med lögner och bortförklaringar när det gäller alkohol?
Du skriver oxå att ni inte brukar dricka alkohol alls. Då känner jag att det är ännu viktigare att konfrontera honom innan det går för långt.
Lycka till

Vad jobbigt att bli ljugen för.
Jag förstår att du är arg.

Har han en historia av alkoholproblem eller kom det här plötsligt?

Åh, jag förstår att det blir jobbigt.
Jag vill gärna dela med mig av några av mina erfarenheter.

Jag är alkoholist.
Två månader nykter är egentligen väldigt väldigt kort tid.
När man slutar att dricka är det vanligt att man tampas med en hel del inom sig.
Vem är jag?
Vad har jag gjort?
Hur kunde det bli som det blev?
Plötsligt står man där, nykter och liksom utan skydd.
En del kan må väldigt bra den första nyktra tiden.
En slags eufori, som att vandra på rosa moln.
Tyvärr brukar denna lycka lägga sig efter ett tag och då börjar ofta ett ganska tufft arbete.
Jag skulle vilja påstå att man är skör.
Det betyder inte att andra ska tassa på tå runt en.
Det betyder att det krävs mycket av en själv för att bli starkare.
Att ändra gamla vanor och lära sig nya.

En del tycker inte att man ska inleda en relation det första nyktra året.
En del menar att man inte heller ska skilja sig, byta jobb, eller göra andra stora förändringar i livet under det första nyktra året.
Jag fnös åt sådant förut.
Men nu när jag har varit nykter i mer än 1,5 år, så inser jag att det är rätt klokt.
För så mycket händer ofta inom en när man blir nykter.
Det tar tid att liksom bli stabil.
Kroppen och knoppen återhämtar sig och man utvecklas.

Jag kan inte tala för andra såklart, men det här är lite jag känner att jag vill dela med mig av till dig.
Ha en fin dag!

Kram Ebba

Åh vad dagarna går fort! Hela tiden nåt annat som måste göras när jag kommer på att jag vill skriva nåt här.
TACK alla för era fina och kloka ord! Det värmer så!!
Förra veckan drack jag enbart vid ett tillfälle vilket är stort, hade inte heller något särskilt sug tidigare under veckan. Har mer och mer börjat känna "icke-lust" eller hur jag ska beskriva det för alkoholen. Det ger ju mest ångest, både på kort och lång sikt. Det hände till och med att jag öppnade en öl en kväll, tog en klunk och bara kände att "näe, det här vill jag inte ha, mitt bubbelvatten är godare!" Och så hällde jag ut ölen.
Men, det tillfället när jag drack förra veckan stängde hjärnan av, jag tänkte varken på mängd eller hastighet utan drack bara på automatik, som en robot. Det slutade med att jag däckade, mer eller mindre medvetslös. Folk såg mig, fick bära mig, köra hem mig... skammen sitter fortfarande i en vecka senare. Men framförallt så sitter känslan av äckel mot alkohol i vilket jag är väldigt glad för! Jag känner mig mer sugen på en smoothie med lyxiga ingredienser än ett glas vin ikväll! :) på det hela taget har en stor förändring skett so far det här året i.o.m. att antalet tillfällen då jag dricker minskat riktigt ordentligt. två veckor med konsumtion över riskbruksgränsen, en precis på gränsen och resten under. Jag är nöjd och kämpar på!

Sisyfos, jag är osäker på vad det är som triggar igång min "besatthet" jäkligt irriterande är det. Tänk om man kunde få samma beslutsamhet att läsa ut kurslitteratur eller gå till gymmet? ;) i wish.

När jag visualiserade mig själv igår och även när jag fick mitt "återfall" så är det bara egentligen en liten filmsnutt som spelas om och om och om igen i huvudet. Och det är hur en ölburk öppnas, det där pyset och ljudet som blir till. Eller hur det låter när man häller upp vin ur en flaska, och hur det luktar (klunk klunk klunk)....När det gäller rökningen är det samma sak nästan, ser glöden, och hör hur den "brinner upp" och känner/hör hur jag andas ut röken. Det är allt. Svårt att förklara över text. Men dessa bilder går om och om och om igen.

Vet inte varför jag blir så triggad av dem eller varför de poppar upp i huvudet. Eller varför de tar sådan tid och energi att få bort dem.
Jag är beredd på att hålla med om att det var imponerande, det var första gången jag inte handlade på den känslan. Är väldigt överraskad av mig själv. Gick helt i mot känslan och det var riktigt skönt att få sova, vakna nykter och veta att igår kunde ha slutat så annorlunda. Nu ska jag försöka dra mig till gymmet.

Kram studenten

Visst är det väl värt det? Att vakna lite klarare i kroppen och knoppen. Alltid bra att hålla igång. Dom flesta med alkoholproblem är nog lite allt eller inget personligheter. Man har svårt att hitta en bra balans med träning och drickande osv. Lycka till med avhållsamheten, det är verkligen värt det, det vet du!

Var på hälsokontroll helt nyligen och hade hyfsat bra värden förutom blodfetterna som var förhöjda. Hade varit ärlig med mitt alkoholproblem i hälsodeklarationen så det fanns svart på vitt att jag dricker för mkt men hon sa inget om att det berodde på dom. Hon rekommenderade bara andra kostvanor. Så jag är också intresserad av svaret här.

Det som är så svårt är att han aldrig dricker när jag är här. Däremot vet jag ju att det dricks när jag inte är här, jag har bara inte riktigt klart för mig hur mycket. Men jag begriper ju att det är en hel del. Dels ser jag det på tomburkar och flaskor, som han gömmer undan. Till och med bolagskassarna gömmer han. Sen förstår jag ju, han följer exakt samma mönster som jag gjorde när jag drack!
Samtidigt ser han ju till att det inte drabbar mig, inte direkt iallafall. Så det är svårt att liksom angripa det. Han visar full respekt för min nykterhet och t.ex nyår tog han inte ett glas trots att vi var bortbjudna, det blir inte ens diskussion om det.
Men ärligt talat, drack han normalt, vad nu det är, skulle jag inte bry mig. Bara för att jag är nykter kan jag ju inte förvänta mig att dom som har ett normalt förhållande till alkohol ska avstå. Men han dricker inte normalt!
Han vill att vi flyttar ihop och förlovar oss. Jag har tackat nej till bägge. Inte för att jag inte vill, jag älskar denna lilla man, utan för att jag helt enkelt inte törs. Han menar på att om vi flyttar ihop kommer han inte dricka. Men hur hållbart är det?
Allting oroar mig, dels för hans skull. Men också väldigt mycket för min. Jag blir orolig, går och tänker hela tiden, får ångest och då kommer suget. Och tankarna, jag klarar säkert att normaldricka. Ibland har jag varit snubblande nära. Är så glad att jag stängt alla bakdörrar jag kan komma på, och jag har ett enormt stld i min vuxna dotter. Fan vad jag beundrar den ungen ☺
Samtidigt, jag klarar inte att lämna honom, det är det bästa förhållande jag haft någonsin om vi bortser från alkoholen. Vi har varit ihop snart ett år. Så hela tiden går jag liksom och avvaktar, väntar på att något ska hända som visar i vilket håll jag ska tänka. Och det tar ork och energi som jag skulle behöva lägga på mig själv.
Jag försöker fokusera på mitt eget, bygga upp saker runt mig. Renoverar mitt lilla hus bland annat. Osv.
Det blev långt det här, skulle kunna skriva hur mycket som. Tack för era svar och tack för att ni läser ?

hoppas någon på alkoholhjälpen kan svara på en fråga . Tog lite prover som visade höga blodfetter pga hög alkoholintag . När sjunker värdena om man typ tar 2-3 glas vin varann helg ?? Skulle vara jättetacksam för svar !!!

Ja, det är verkligen så eländigt det känns när man återigen dricker fast man inte vill/ska. Jag tänkte att det var omöjligt att sluta där på slutet av mitt drickande... Kanske också för att jag inte var beredd att ta klivet och sluta helt. DU är inte sorglig Borgward. Det går att sluta, du har gjort det förr. Om du bestämmer dig så kan du. Bestäm dig för att köpa A-fritt att fira med nästa gång. Känns lite tråkigt och halvtomt i början. Men när kvällen lider upptäcker man att det är jäkligt skönt att vara nykter. Sömnen... och sen dagen efter... Vilken fest!

Intressant! Vad tänkte du när du visualiserade drickandet och rökandet? Jag har visualiserat drickandet på senare tid... Nu är det förknippat med negativa känslor. I början så blev jag bara besatt och ville dricka. Jag saknar karaktär. Tycker att det är imponerande att du klarar av att stå emot.

Dag 2 avklarad, en riktig skitdag. Trött grinig , började redan nu fundera om det verkligen är nödvändigt. Försöker styra bort tankarna och humöret , med fysträning gym och ett par långa hundpromenader och avsluta dagen med att följa med barnbarnet på simträning, körde ngr längder själv. Mådde betydligt bättre fram på kvällen, men funderar om det blev för mkt fys, får se idag vaknade dock hyfsat pigg. Jag är väll lite allt eller inget har som en del andra på AH lyckats hålla igång träningen trots dagligt a-intag, och det ger mig ett mål med nykterheten att förbättra mina värden blodtryck och puls, där jag verkligen ser skillnader efter en tids nykterhet.

Så blev januari till februari. Redan i tisdags satte jag in en flaska champagne i självmedicineringen. Bortförklaringen var ett lycket drag på jobbet.
Jag är för sorglig.

Ja jag håller med, att slippa smusslandet o lögnerna är urskönt!! Usch vilken ångest vi har utsatt oss själva för.

Jag ska sticka en blå mössa åt dig...det är du värd. Strumpor kan du säkert få av farmor ? nu har jag börjat med ett lite större projekt. En poncho.
Allvarligt talat, nu flyter det på. Å den här veckan o i helgen har vi mina barn, då är det alltid lättare, för dom vill inte vara sysslolösa. Å så jobbar gubben hela helgen. Häromdagen hade ju den första månaden gått. Jag och sambon bestämde att fortsätta som vi gjort, vi är nyktra på obestämd tid. Det är så jäkla skönt att vi drar åt samma håll där.
Förresten fick jag mitt tentasvar, det gick toppen. Skönt!!
Kram o godnatt alla godingar

Jag klarade mig. Kors i taket! Sitter hemma själv i den andra lägenheten (där vi har ett mindre systembolag) och jag har inte druckit en droppe. Precis som förra gången när jag skulle hit har jag visualiserat mig själv öppna en öl, andas ut och a en cigg. Men nej inte idag, gjorde egen glass på bär och käkade några digestive med ost i stället. Nu blir det en kopp te och sen blir det sängebingen.

Jag klarade det. Helt sjukt.

Kram studenten

Har följt din tråd. Längesen du skrev nåt...Allt ok?

Det är ju det som är så fantastiskt, att jag har fått uppleva ett sådant stöd här förmodligen för att jag varit ärlig och krasst sagt som det är.
Jag är också innerligt tacksam att min man går samma väg som jag. Känner mej trygg med att vi båda valt en annan väg när det gäller alkoholkonsumtionen.
Nyckeln till honom var att bara prata om mitt alkoholberoende och mitt behov av stöd, utan att nämna hans alkoholkonsumtion. Det har jag aldrig kommit på förr. Men så mycket bättre det landade. Nu behövde han inte prata om sej själv, utan fokus kunde ligga på mej. Vi är överens om att aldrig falla tillbaka till samma slentrianmässiga drickande.
Vi vill vara farmor och farfar som är nyktra och närvarande!

på sida två..
Jag är in och läser ibland och känner smärtan i raderna.
På de som just förstått,börjat lyfta på dimridåerna och ser hela sanningen.
Åtminstone bitar av hela sanningen i taget och just i den sekunden så börjar egentligen förändringen.

Jag kan inte påverka,fixa eller ordna en annan människas mående.
Eller jo,det kan jag men det hjälper bara för stunden.
Och det är just den där hjälpen,den där stunden man får sin belöning.
Jag lyfte den här människan som mådde så dåligt.
Eller jag fick ur mig min frustration för att han var en sån idiot att han drack igen,eller ljög igen.

Den där bergochdalbanan som håller själen i gungning och som i sig skapar ett beroende av starka känslor.
Att de sen inte är av godo gör inte så mycket.
Bara man får känna.
Kanske det vi medberoende är junkies på?
Att få känna och uppleva och grotta ned oss och gärna i något som inte alls är vårt att lösa.
Då känner vi oss viktiga och meningsfulla.

Och slipper fokusera på oss själva och vad vi kan göra för att påverka vårt eget liv.

Jag minns när mitt ex gjorde något helt oförlåtligt.
Hela jag var i uppror och det fanns inget i handlingen som gick att förstå eller förlåta.
Uppbrottet var egentligen där men något i mig hände som gjorde att jag också såg hans sjukdom och vånda och att det egentligen inte var han som stod för den handlingen.Den var så att säga inte representativ för honom som person.

Och där och då gick jag över min sista gräns,jag gömde och glömde.
Jag tom förlät honom i min storsinthet.
Men jag undrar vad som hände med mig i den stunden?

Föll jag över min egen bila och kunde inte räta upp mig från det moraliskt helt förkastliga att förlåta det han hade gjort?
Eller var det rädslan igen som gjorde det omöjligt att bryta.
Eller var det kärleken till honom som på många plan var väldigt stark?
Jag vet inte än idag.

I vilket fall så är jag så glad att min egen cirkel av mitt liv,mina önskningar och behov äntligen fått ta en större plats igen.
Jag jobbar på att den ska få bli ännu tydligare.
Det behövs inte så mycket för att den ska backa tillbaka till sin gamla rädda plats.

Men då får jag prata snällt med mig själv att skärpa till mig.
Och det går lättare och lättare.
Kämpa på ni härinne,det går att förändra sin situation.
Det går att må bra igen om än resan är tung och går långsamt.

Ja, instämmer, vilken resa du gjort. Framåt med stormsteg!
Å det gäller att komma ihåg det där med hur bra man trivs nykter och inte falla tillbaka i gamla vanor (el ovanor).