Senaste kommentarerna i forumet

Med alla känslor. Hur ska man sortera? Blir arg för alla svikna löften, den sorg som kommer upp om ett liv tillsammans och funderingar vad han gör nu trots det är bekräftat att han dricker. Å varför söker han kontakt när han ändå vet att det är nej. Var jag bara nått som var bra att ha när det passade och varför gör han sig själv så illa fast han har insikte men inte viljan. Spelas upp små filmer i huvudet att han ramlar omkring full och trots fyllan mår han inte bra eller så kommer en film när han ligger i fosterställning och kallar ölen för ångest på burk. Eller varför inte nått skådespel där han ler och charmar och allt är kanon. Alla dessa tankar är plågsamma och jag vill ju bli fri och bara ha neutrala känslor för honom. Vill bli hel snabbare orkar inte med att stå i källaren och skotta mer skit. Tog mig ur men kommer jag någon gång bli fri? Har försökt stoppa de destruktiva tankarna och ist hjälpa mig själv men har just nu fastnat. Fan jag jobbar hårt med alanon minst 2ggr/v och jobbar på stegen hemma har min kurator men ände sitter jag i hans våld!

Du är dessutom medveten om att du har sjukdomen alkoholberoende. Du lider och plågas. Din familj lider också eftersom du inte söker och tar emot hjälp för din sjukdom.
Vilken annan sjukdom skulle du totalt strunta i att söka behandling för? Hjärtinfarkt? Cancer? Brutet ben? Knappast någon annan sjukdom skulle du nonchalera symtomen ifrån som du nu gör när det gäller din alkoholism som drabbat dej.
Det finns ingen skam i att söka hjälp! Tveka inte utan ring redan nu, 1177, då,får du veta vart du ska vända dej i morgon. Det finns hopp! Kramar ?

Tack för påhälsningar ? Det är bra med mig, skönt med jobb och att mer än halva januari gått...

Ja, Vilja, hur gick mina tankar? Min alkoholhistoria finns nerskriven i min gamla tråd, och hur mina tankar gick när jag i oktober 2013 bestämde mig för att det fick vara nog. Jag har under den här tiden lärt mig mycket om mig själv både genom att skriva och läsa här (vi är inte så unika som vi gärna vill tro...), genom att upptäcka andra sidor av livet och mig själv genom att utesluta alkohol, och genom att gå i terapi.
Jag, liksom många andra, vill väl gärna tro att vi lär oss något och vill prova att se om vi förändrats.... Jag var inte beredd på att ta ett livslångt beslut om att avstå från alkohol, utan ville och vill väl fortfarande få ett mindre komplicerat förhållande till alkohol, men att klara att dricka måttligt. Och varför känns det så viktigt? Ja, jag har funderat på det, pratat mycket med min man, det är svårt att skriva om det här, där många vill och känner att det är alkoholfritt som gäller. När jag gick i terapi sa min psykolog att för att kunna ta itu och jobba med beroendet behövde jag fundera över både vilka positiva och vilka negativa saker det fanns med alkoholen, om jag inte la upp alla kort på bordet så är det svårt att jobba med det. Jag tycker att det finns vissa saker som är trevligt med den, bl.a. att dela en flaska vin med mannen en fredagskväll, eller att ta ett glas ute på en after work med kollegorna, och det är väl det jag vill åt, och kunna göra. Jag inser att det riskerar att spåra ur, vilket jag skrev om i mitt inlägg i december, och det finns saker som jag lärt mig under de här åren, bl.a. hur viktigt det är med mat och träning och vardagsrutiner.
Ja, jag antar att mitt inlägg kan framkalla en del huvudskakningar och tankar om att jag lurar mig själv och allt möjligt men jag vill jobba med att klara att leva mitt liv med en måttlig alkoholkonsumtion. Det var på ett sätt enklare att avstå helt för att slippa tänka på vid vilka situationer och hur mycket, men jag vill försöka att få detta att fungera.
/m

När jag berättade för min farfar som är 85 att jag hade alkoholproblem så tog han de på väldigt stort allvar. Han ringer nästan varje dag och stöttar mej. Jag skulle gå sönder om ja va tvungen att ringa han och säga att alkoholen vann över mej. Ja krigar på mest fö r min skull men oxå dom närmaste som vet om allt de här.
Jag spenderar mycket tid vid en kompis och han fru och deras 2 barn. Jag är gudfar åt den minsta och såfort ja kommer in genom dörren så får man en stor kram och sen ska de lekas eller bara busa. Då känner ja mej lyckligt lottad. Men den känslan försvinner såfort ja åker hem. Så ja vet att de finns lyckliga känslor i mej och ja ska lära mej att ta vara på dom bättre.

Hur går det för dig Sandra? :)

Hjärnan blir verkligen kidnappad.. Ganska läskigt när man tänker på det egentligen, hur alkoholen tar över ens hjärna och gör sig själv till herre på täppan.. Hualigen. Måste påminna sig själv om att det fanns en tid då man inte drack alkohol alls och ändå hade roliga saker för sig utan alkoholförtäring!

Ingen fara! :) Hoppas att det går bättre för dig denna vecka! :)
Är det något speciellt du blir stressad över eller blir du stressad av "allt"?

Jag tror på dig oxå Vilja, du verkar vara stark och vet vad du vill.
Tänk var stort när vi berättar för varandra till semestern att vi fortfarande är nyktra, visst är vägen krokig och lurig dit, men det klarar vi ihop.
Vi hjälper varandra snabbt vidare om vi stöter på patrull på vägen ??

Så skönt att läsa. Det finns ingen bok som säger hur man ska leva! Vi måste få må bra, få andas.
Har sån skuld över min oförmåga att leva ihop. Men jag är inte oförmögen att älska! Kram

Det är en artikel som berör och ger hopp. Barn är förunderliga. Föräldrar kan vara oerhört sorgliga när de fastnar i missbruk. Barn kan vara starka och kreativa!

Allt går som på räls just nu känns det som och jag har saker att greja med varje dag.
Helgen gick bra xoxo, och jag håller fortfarande fast vid mina mål Leverjag, vad glad jag blir när undrar ?

Äntligen fri.
Jag tycker precis som Leverjag skriver, jag tycker det är läskigt att gå dit, vem kommer jag att träffa, vad ska jag säga, tänk om någon från mitt jobb ser mig gå dit, jag bor på liten ort.

Jag känner mig inte mogen för AA i nuläget, jag har inte fördärvat mig helt med alkoholen, men jag har druckit på mig ett beroende på helger och semestrar och liknande, jag har aldrig druckit när det är jobb dagen efter, men jag kände att jag måste göra något åt det nu innan det blir ännu värre och jag var så fruktansvärt trött på att vakna som ett vrak på morgonen med en ångest från helvetet och inte kunna köra bil på helgerna, suget blev ganska starkt när fredagen kom, och alkoholhjälpen har fungerar bra för mig än så länge.

Sedan 8e november då jag gick med på alkoholhjälpen har jag druckit 3 ggr, ( om jag inte minns fel) och det är en enorm förändring för mig som drack 7-8 ggr per månad och då var jag ofta rejält full med minnesluckor m.m.
Jag inbillar mig att jag kan klara detta med hjälpen och stödet härifrån, den som lever får se.
Skulle jag ha fel så är AA enda alternativet även för mig, jag känner en person lite ytligt som jag vet är med i AA då hen gått ut offentligt med det, om den dag kommer då jag ska gå dit första gången så får jag säkert gå dit ihop med hen.

Äntligen fri..du får gärna skriva lite mer framöver om vad ni gör och hur det fungerar hos AA, och även hur det går för dig.
Ha en fin kväll alla ni här ? ?

Ja inte är det enkelt alla dagar så visst behöver vi peppa varandra och komma med tips. Dagens tips från mej är: sång och musik, gärna i grupp eller kör. Det ger en lyckokänsla som slår ruset från ett glas vin. Ja ett, hur ofta har jag druckit bara ett Glas? Det minns jag inte ens, även om jag planerat att ett glas räcker så har inte beroendehjärnan tyckt det. Därför gäller noll glas numera. Det är trots allt enklare....

Saknar inte att vara full varje dag. De ja saknar är att ja blev så nollställd när ja drack. Ingen ångest ingenting. Nu är allt bara en känslomässig storm. Så mycket som ja gråtit de senaste halvåret har ja inte gjort i hela mitt liv. Vissa dagar blir ja så irriterad av småsaker så ja vet inte va ja ska ta mej till. Sen ja slutade att dricka så har ja inte haft en endaste ångestattack. När ja drack så kom dom rätt ofta. Bara låg och skakade på golvet och va nästan paralyserad.
Jag vet att ja gjort rätt val. Men beroende hjärnan gör sitt bästa för att ja ska trilla dit igen.
En dag i taget har gett mej snart 7 månader nykter. Vissa dagar är ja väldigt stolt över mej själv men vissa dagar avskyr ja mej själv för alla lögner och svek man ställt till med

Naturligtvis inget vin den här veckan heller! Jag blir bara överraskad och frustrerad över de känslor och tankar som väckts vid upptäckten att HAN minsann dricker vin!
Känner mej som ett litet barn som upptäcker att föräldrarna äter godis i smyg på vardagarna!
Det är också det här med ärlighet, jag är allergisk mot lögner, svek och smygande. Det var också därför jag kände ett sådant förakt mot mitt eget beteende.
Men än en gång måste jag inse, jag kan bara förändra mej själv.
Det är onödigt att lägga energi på att försöka kontrollera och förändra någon annan.
Jag vill bli fri från sådana idéer. Släppa kontrollen. Bara vila i min egen motivation till ett friare och friskare liv.

Vi är gifta sedan 20 år och har levt särbo under vardagarna i stort sett hela tiden. Olika anledningar men med tvekslös kärlek ?
Vi har knappt reflekterat över det, det har bara varit det mest praktiska. Det olyckliga var att när vi sågs ville vi ju fira, känna att det är nåt extra ( vin, vin, vin)
Jag tror att särbolivet är underskattat. Vi har nog alla behov av egen tid.
Nu har vi fixat två nyktra helger tillsammans och jag jobbar för att det ska bli fler! Det blir ju väldigt märkligt om man alltid är onykter när man ses...Det är en reflektion som jag fått nu när jag inte går i alkoholdimman.

Inget vin i dag Farmor! Maken kan kanske, men inte du...och inte jag...för då kommer vi att sluta som två gamla "fyllkärringar" som ingen vill ha med att göra...Barnens och barnbarnens fasa! De turas om att hälsa på oss bara utav pliktkänsla...
Eller också....skiter vi i vinet, biter ihop och lägger ytterligare en vecka till nykterheten! ?
Kram!

Så Fint! Den tanken tar jag till mej! Idag är hjärnan full av planer på att börja dricka vin igen, nu när maken dricker så kan väl jag!
Plötsligt så är det inte alls självklart och enkelt längre. Det är verkligen som att starta om. Måtte jag stå fast! Jag har ju passerat 2 veckor nu och startat på vecka 3 som nykter! Jag måste påminna mej om varför jag har gjort mitt val. Jag tar samma beslut idag igen!
Min kropp blir sjuk av alkoholens frätande syra. Min själ blir ledsen och ångestfylld. Att det ens kan förekomma någon tvekan till att avstå vinet?
PS: vilja, att stå för vad man tycker är det ärligaste man kan göra! Fortsätt med det! Att bli ifrågasatt väcker frågor och kanske nya svar. ?

... för att du läser, peppar och kommer med goda råd!
Jag är väldigt förvirrad känslomässigt. En mix av kärlek, dåligt samvete, sorg och ilska. Allt på en gång.
Känslomässig utpressning är precis vad det är...
Har flytt hemmet tills han lämnat, orkar inte med mer känslomässiga berg- och dalbanor.
Ena sekunden tycker jag han är finast på jorden för att i nästa inte alls känna igen honom.
Nu är det ju synd om honom eftersom jag ställer till det så här, så nu måste han dricka extra mycket för att dämpa sin ångest.
Fattar jag inte det?!?! Suck....

Min sambo får (precis som din tydligen) också en klart misstänksam och missunsam läggning när han är under alkoholens inflytande. Gud bevare om han inte får stå i centrum, om jag berömmer någon annan för nått bra han/hon har gjort är det genast kritik mot honom, grannfrun och jag är "lesbianer" bara för att vi är hyfsat (eller har varit i mitt fall) handlingskraftiga och inte är rädda för att ta i om det behövs, säger jag att jag tycker att någon av hans kompisar är trevlig är jag genast intresserad av denna kompis. Bara som exempel... Det gäller att tassa på tå, men nu är jag trött på det...

Har gjort ett uppehåll men ska besöka al-anon denna vecka igen för att hitta lite styrka samt läsa dina rader Etanoldrift när jag känner att jag vacklar i mitt beslut...

Stor kram och tack än en gång

Se den är mitt tips! Jag har läst boken / "e"

Låt honom inte lägga ansvaret för sitt mående på dig! Det är hans personliga ansvar..
Jodå, jag vet att alkoholister är experter på att hitta orsaker och syndabockar utanför sig själva..
Min fd har t.ex. tagit på sig stora offerkoftan ute bland folk.. De måste ju förstå, att han dricker, för att jag lämnade honom i allt detta elände, så han inte har råd att "leva ett normalt liv" längre.. Jodå, min fd svägerska (som jag föresten inte alls är osams med, utan fortfarande har kontakt med) blev först förskräckt över bilden han förmedlade av att jag fullkomligt ruinerat honom och tömt huset på allt, så han knappt hade en säng att sova i..
När de sedan oförhappandes hälsade på så visade det sig, att han har betydligt mer kvar av bohag i huset, än det som fanns när jag en gång flyttade in..
Folk har upptäckt att överdrifterna om att jag lagt beslag på hans bil och att han får betala, har också visat sig vara just lögner eller kraftiga överdrifter..
Själv har jag mött förvånade miner, när jag varit på orten och handlat och folk inser at jag inte alls är osams eller intresserad av att prata skit..

Om jag antyder något av detta, så vill min fd, "glömma".. Eller bortförklara och sen ska vi inte "prata mer om det".. för det är ju bara missförstånd och sånt folk hittar på..

Jag ser det som så, att får han tillräckligt med rep så hänger han sig själv.. Jag vägrar att bli indragen i hans påhittade dramer!

Säg du din man, att om man ska tömma, gömma och glömma, så är det inte lönt att "Synda på nåden"! Dvs, tro att förlåtelse är evig och kommer för upprepande av samma misstag!
Förlåta, kan man göra, men det betyder inte att man måste tåla att samma beteende upprepas gång på gång (även om det är nya varianter..)

Jag har haft mycket av denna sjalvstandighet da jag rest mycket genom jobbet. Det brukar vara ganska skont att vara borta nagra dagar, tyvarr ar det ofta krav fran projektet jag ar pa och da blir det ju sadar. Men min oas ar resan bort, taget eller flyget. Om jag kan resa sjalv, flyget ar fantastiskt dar far man sitta ifred och ingen kan na en. Tyvarr tar det mycket energi att vara borta da vi inte har nagon familj att fa hjalp av sa om nagot gar fel nar jag ar borta sa sitter frugan i ravsaxen. Vi har allt for manga ganger blivit branda av svarmor.

Hoppas du far tag i en lagenhet snart och att allt blir bra for dig.

Ja du Malo..
Enligt en alkoholists sätt att reagera, så är det han gör fullkomligt "normalt".. Har man problem, så dränker man dom i alkohol.. Och försöker också på det sättet ge lite dåligt samvete (kallas känslomässig utpressning) typ: Se här vad du får mig att göra..? Nu är jag ju tvungen att dricka ännu mer..
Det de inte inser, eftersom de sällan inser att det är just alkoholen som är problemet (om de är inbitna "förnekare"..) Min fd, hittar på den ena fantasifulla anledningen efter den andra. Från att han var en "dålig älskare" (ett försök att försöka framhäva sig själv som "hingst") till att jag hade hittat en ny.. Jag hade blivit "religiös".. Jag hade fått psykiska problem, eftersom jag hade grävt ner mig för mycket i en massa "new-age- trams" eller så umgicks jag med fel vänner (ultrafeminister som inte tålde att folk var lyckligt gifta och därför satte en massa griller i huvudet på mig..)osv..
Nu vet jag ju att ingenting av detta är sant! Och ärligt talat, även om folk lyssnar, så tror jag inte att de heller tror att det är sant..

Hur hittar man då tillbaks till sig själv?
Ja, första biten, trots att man mår dåligt, är att förlåta sig själv för att man tillåtit sig själv att bli illa behandlad.. För att man inte tidigare fått upp ögonen eller orkat bryta sig loss eller ställa ultimatum.
Försök hitta någon du kan prata med! (ofta så isolerar vi oss som medberoende) Se om du hittar någon AA-grupp i din närhet! Det finns många som säger att de mår bättre, bara av att få bekräftelse på att de inte är konstiga eller ensamma..

Och glöm inte för ett ögonblick att du varken är ensam eller den enda som kan påverka DITT liv!
Försök hålla fokus på dig (det han gör, säger eller hur han mår är HANS ansvar! Och ingenting du egentligen kan påverka eftersom han måste fatta sina egna beslut!)
Ta en dag i taget, ett litet steg i taget.. Bara genom att ha börjat läsa och skriva här, har du kommit en bit
kram

Jag har levt själv med min dotter i många år. För mig är singellivet enklare. Det är bara det att jag verkligen älskar min sambo... Han är kika självständig och envis som mig så helt ärligt tror jag att han oxå kommer att må bättre med mig som särbo. Om jag bara finge en lägenhet snart så jag kan börja på nytt! Jag kommer gärna till huset där vi bor på helgerna, bara jag kan få lugn, ro och rutinstyrda vardagar. Då behöver jag inte fly.

Vilja, prata på bara! Ztark, jag har kommit ur morotsknaprandet och det är maken tacksam över, hahaha.
Ätstörningar är utan tvekan ett beroende-beteende precis som alkoholberoende.
Jag vill hitta orsaken till det nu, inte byta beroende bara. Jag fortsätter mitt detektivarbete i min hjärna. Vill verkligen avslöja vad som pågår.
Jag har inga problem med vikten, utan problem med hjärnan, hahaha. Hjärnkoll på vikten, en bok av Martin Ingvar är bra tycker jag ( inte en Lchf -bok)
Han är hjärnforskare På Karolinska. Jag ska nog läsa den igen....
Idag blev jag besviken och arg på maken. Han har druckit en flaska vin, i smyg! Sen så tänker jag, vem är jag att bli arg på någon annan? Han har dessutom tydligt sagt att våra vita veckor är för MIN skull. Han är alltså inte där än, jag har ingen rätt att varken förebrå eller vara arg. Men besviken känner jag mej ändå.... Jag trodde i min enfald att vi båda skulle välja nykterheten för en lång tid, kanske för alltid.
Men som jag sagt till er andra, säger jag också till mej själv: Det är mitt eget val, min egen beslutsamhet och motivation som ska bära mej vidare!
Det känns lite som att börja om från början, att ta ett nytt beslut till nykterhet VARJE Dag! Gårdagens frosseri gav halsbränna och dålig sömn. Hjärnan trodde att jag hade druckit vin och jag kände ångest och oro. Sedan upptäckten att maken smygdricker ?. Jag inser att det här är min egen väg, mitt eget liv, mitt eget beslut!
Här kommer fina fräscha farmor ?!! Tack fina du som läser, lyssnar och kanske också förstår. ?

Man tror verkligen på allt de lovar och ska förändra åtminstone till en början.
Hur skall man förstå att den man älskar och delat sitt liv med bara ljuger och manipulerar.Det enda som är viktigast för dom när alkoholen har fått sitt grepp är att hitta stunder och möjligheter att få dricka.Hellst i sin ensamhet också vilket inte alls är normalt.
Men att det tar så lång tid innan man reagerar.
Magkänslan är så stark,men det är så svårt att lämna och bryta upp.
Särskilt när man har barn också.
Jag trodde många år att jag gjorde rätt när jag inte ville bryta upp för familjens skull,men så fel jag hade.Vad barnen fick utstå särskilt yngsta sonen skulle jag aldrig utsatt honom för om jag vetat hur han skulle må idag och har mått efter allt elände.
Allas upplevelser är ju olika men ändå så fruktansvärt lika att alla i den drickandes närhet får lida oerhört mycket utan att dom ens bryr sig.ALLT kretsar bara runt dom själva.....