Senaste kommentarerna i forumet

Vaknade redan vid halvfemsnåret vilket för mig är mycket tidigt. Numera spelar en sån sak ingen större roll för det är inte ett uppvaknande som förknippas med ett alkoholrelaterat beteende. Jag tänkte tillbaka på hur resan varit och gick tillbaka ända till starten för länge sedan hösten 2010.

Varför i hela friden lät jag det gå åt pipan den gången efter en dryg månad? Det är nu med facit i hand det största felsteg jag gjort i mitt liv. Ja, jag var väl inte redo att förstå att det för mig inte går att dricka som alla andra. Jag hade redan då passerat den gränsen.

Tre år senare loggade jag på forumet igen. Hade läst till och från men egentligen skjutit problemet ifrån mig. Visste att inloggningen var en kombination av mina barns namn och födelseår. En påminnelse på varför jag varit här innan. För mitt liv och de som jag älskar mest.

Jag är naturligtvis glad att jag kom tillbaka, men hela tiden det gångna året har jag blivit påmind om mitt misslyckande, överst i min tråd. Vill sluta nu!
Ja, det har jag velat men det har varit en enormt långdragen process. Det faktum att det är så lång tid har nog varit bidragande till att jag sett mig som ett "ärke alko" men jag skilde mig nog inte så mycket från andra som har problem med drickat.

Förra hösten hittade jag gamla "forumvänner" som fanns där redan hösten 2010. Vissa skrev i numera näst intill insomnade trådar i "det vidare livet". De hade lyckats gå vidare i ett nyktert liv, medans jag.....
Ja, jag hade fortsatt dricka och jobbat mig allt längre ner i eländet.

Jag trodde inte direkt längre på mig själv, och beslutet att ta upp tråden var ganska impulsivt. Det får bära eller brista, jag gör ett nytt försök!

Under året som gått har det varit en enorm kamp. Först med alkoholen och alla stadier jag tagit mig igenom på vägen in i nykterheten. Även på det privata planet har jag sedan årsskiftet upplevt mycket stora förändringar som har gjort att jag har varit mycket sorgsen. Saker som inte hört hemma här i tråden, men oförrätter och svek som vi alla vet kan hända i relationer. Det hade inget direkt med alkoholen att göra, men kanske ändå? Beslut som jag var tvungen att fatta för att bli frisk. Beslut som blev nödvändiga för att jag inte fick tid att fokusera på min uppgift att jobba på nykterheten. Jag var nog allt för sluten i min process, och berättade inte öppet för min sambo om mina problem. I och med det kunde hon inte veta att jag behövde min tid, utan började ställa till med massa konstigheter som har fått stora konsekvenser. Vems felet var och vad jag kunnat göra annorlunda är något som jag inte kommer att kunna ändra på. Det är nu lönlöst att använda mer energi på att älta det. Nu är det så att det har tagits för många dåliga beslut och viljan till en väg tillbaka är sedan länge borta. Varför tröttar jag er med detta? Jo för att det är min tråd och jag tänker använda dagen till mina egna bokslut ;-)

Jag har ju inte varit tydlig med detta här, men hela tiden har detta påverkat mig enormt. Kanske mer än själva processen att sluta dricka. Men jag har varit fast beslutsam. Jag ska inte dricka vad som än händer! Och det har jag inte gjort. Men jag har suttit mycket i min ensamhet och ofta tänkt, vad ska det egentligen tjäna till? Idag känner jag vad det ska tjäna till. Det handlar inte om att det ska vara lycka hela tiden, men jag ska ta mig tillbaka. Det finns ett liv som väntar därute. Det tar säkert lite tid, men jag är redo att söka efter det.

Jag har haft svårt att tala om allt detta, och inte ens med mina föräldrar har jag orkat att vara öppen med alkoholproblematiken. Däremot har det påverkat mina nära eftersom jag känner att dom blivit lite av medberoende i min jobbiga situation. En person som fastnat och inte kommer vidare. Igår ringde min far - vilket inte är så vanligt. Han vet om hur min privatsituation ser ut, men inte om kampen att få ordning på ett problematiskt drickande. han sa: "Det är tid att du går vidare nu"

Det har varit oändligt svårt och jag vet att det inte kommer att vara lätt, men nu i morse kände jag att det är rätt. Tiden är mogen att göra saker på ett annat sätt.

När det kommer till alkoholen så är det inte min vilja att glömma. Jag varken vill eller får glömma, men det är heller inte bra att ha det som ett kletigt tuggummi under fotsulan, eller något som man vältrar sig i dagligen. Jag måste lyfta blicken mot något nytt, och välkomna framtiden, fokusera på vad nästa kapitel i Pellepennans liv kommer att ge.

Just idag känns det naturligt att fundera över vad min tråd har spelat för betydelse för mig under de gångna åren. Men även om den ska spela en roll framöver? Den har blivit till min dagbok och innehåller så mycket av mina funderingar och tankar jag haft under resans gång. Årsdagen är egentligen bara en dag som alla andra, men ändå en dag som på ett naturligt sätt ger tillfälle till reflektion. Det är nog ganska naturligt, och ingen större dramatik i det. Beslutet jag tagit är att det får blir dagen där jag åtminstone tar en paus från min egen tråd. Förmodligen även en liten paus från skrivande på forumet över huvud taget. Säkert kommer det i framtiden att komma nya jobbiga perioder. Det har varit så för så många andra av er som har varit nyktra lika länge. Men det kan då vara värt att försöka hantera dessa tankar på ett nytt sätt. Det ända som är säkert är att alkoholen vore fel sätt.

Tills vi hörs igen hoppas jag ni alla tar vara på er!

//PP

Tack sååå mycket! För ett fint svar. Känns bra att vara här. Idag ska jag ringa alkohollinjen.

Jag analyserar gärna, i den mån jag kan, vad som gick fel. Nu har jag självklart inte svar på alla frågor men om vi börjar i omvänd ända; hur kändes det att efter över tre månader ta ett glas igen, vara bakis och den obligatoriska ångesten??

När jag väl "bestämde mig" för att ta första ölen var det bara slutet på en inre kamp som pågått i veckor säkerligen. Precis innan man bestämmer sig för att ta första klunken är kampen (för tillfället) över. Med precis varje känsla man kan definiera känns det hur otroligt fel jag gör som tar den där första ölen. Istället för att bara vara förväntansfull inför stundande rus, darrar jag i kroppen och försöker med näbbar och klor stänga av mitt dåliga samvete. Efter ett antal djupa klunkar infinner sig någon slags bedövning och det enda jag vill vid det tillfället är att "få ha kvar" denna bedövning, vilket naturligtvis alltid slutar med några snabba öl till. Efter några sådana snabba öl kommer jag till ett stadium där jag definitivt inte bestämmer själv längre. Redan efter någon timme börjar alkoholdjävulen resonera med mig hur resten av kvällen ska spenderas i alkoholens tecken. Eftersom jag oftast är tillsammans med min fru blir en svår nöt att knäcka hur jag ska kunna "övertyga" henne att det är OK med vin till maten och hur jag ska kunna få i mig lite däremellan utan att det märks för mycket. Som vanligt kan jag inte lura någon annan än mig själv. Naturligtvis blir det för mycket innan kvällen är över och givetvis vaknar jag upp med den gamla välbekanta känslan av ångest, skuld och skam. Att jag hållit uppe över tre månader gör inte saken ett dugg bättre, snarare är detta ett ytterligare stressmoment för mig att må dåligt.

Att ta det där återfallet gör också att det , nästan per automatik, blir ytterligare ett par kvällar då jag helt enkelt ger upp. Jag kan ärligt säga att detta återfall inte gav mig ett dugg, i så motto att det där enorma lyckoruset jag fick när jag drack för kanske 10 år sedan infann sig. Numera är mitt drickande enbart förknippat med ångest och den ångesten tär på mig ända in i själen. Precis allt blir nattsvart, jag vill ingenting, ser inte något positivt alls, självkänslan slår i botten. Trots att jag vid detta återfall inte bälgade i mig (med mina mått mätt) några enorma kvantiteter var det mer än tillräckligt för att försätta mig på botten både psykiskt och fysiskt.

Den positiva lärdom jag kan dra av detta är att det spelar ingen roll hur länge jag varit nykter innan återfallet. En månad, tre månader, ett år..... Jag kommer alltid, alltid att återgå till mitt sjuka drickbeteende med allt vad det innebär. Jag kan också ärligt säga att även den sämsta dag jag upplevt under mina drygt tre nyktra månader, med hästlängder slår någon av de 3-4 tillfällen jag drack förra veckan.

Sorry om detta inlägget blev lite mastigt och rörigt. Analysen till varför återfallet infann sig är under bearbetning i min hjärna och jag delar gärna med mig vartefter.
Sköt om er/Tjalle

Det var inget värre än ett datorhaveri, skönt!
Varför funderar Pellepennan då så mycket över
vilken anledningen skulle vara till att du inte skriver
på ett par dagar? Jag känner att du inte kommer att
riskera din nykterhet, på samma sätt som jag inte kommer
att riskera min. Men vaksamheten får vi inte släppa.
Är det en berättigad oro, eller är det ett mönster jag sakta
börjar bli fast i? Dagen med stort D är här Konstnären, även för mig.
Den ger lite extra utrymme till eftertanke och att summera ett helt år
av erfarenheter. Tack för all hjälp du bidragit med. Tänker ofta på hur
det var förra hösten. Vi var ganska få här inne som stöttade varandra.
Därför var det lite extra viktigt och utan det hade det nog aldrig fungerat.

//PP

Jag lever och mår ganska bra. Här har det varit datorhaveri som jag med tummen mitt i näven inte kunnat lösa. Men min kluriga man har hållit på i dagar och se nu är jag här. Tack för ni bryr er om mig det värmer i hjärteroten. Jag har mått dåligt av att inte komma in för det är nu så att forumet fortfarande är en livlina för mig. Igår var jag ute i skogen och samlade ihop dom finaste löven jag kunde hitta, röda och oranga. Hem till mannen och sa grattis och överlämnade löven till honom. Men vad har jag gjort blev svaret, och mitt svar blev du har varit nykter i 2 månader i dag. Han tyckte inte det var något att orda om, men det är bra för oss fattar du det. Jo,jo, men varför just löv, därför att naturen kan ge utan kräva något tillbaka. Själv skriver jag 14 månader i dag. Pellevännen är det 1 år idag för dig eller har jag fel. Börjar själv komma i balans med antideppen, slutat att vanka omkring och göra hundra saker samtidigt. Lugn och lite arbete idag är vad som gäller.
Kramisar och tack
Konstnären

Tack för din fina hälsning vännen. <3

Skönt att du i alla fall fick avrunda med ett icke-argt samtal med frun. Ibland är det svårt att komma ur gamla urtjatade mönster.

Lycka till med allt jobb idag.

Kram till dig Stingo

<3

Morgon och vid kaffet har gårdagen sjunkit i bakgrunden och tankarna kretsar kring den kommande dagen, små tankesnuttar här och där, som nöter in och förbereder på det jag skall göra. Allt helt som det skall vara, mao. Det intressanta är att jag inte gjort något beslut om att börja tänka så, knappast ens kunde ha gjort ett, hjärnan började med det helt av sig själv.

Visste ni att allt flera forskare ifrågasätter om vi egentligen har någon fri vilja alls, att det verkligen finns något där inne i huvudknoppen, som kan fatta och genomdriva helt egna beslut är långt ifrån självklart. Bl.a. har man med moderna metoder att avbilda processerna i hjärnan i kunnat göra experiment där handen rör sig före hjärnan har fattat ett medvetet beslut om att gripa tag i ett föremål. Kusligt, inte sant. Känns säkert bekant för en och annan alkis? ;)

Hur som helst, tror jag det är absolut nödvändigt för oss att tro på den fria viljan, för att inte helt tappa kontrollen över våra liv. Kanske den fria viljan är för långsam, för att styra de omedelbara funktionerna, men ligger där bakom och styr de stora linjerna. Det kan vara ett svårare problem för för forskarna att bita i.

Den här morgonen fungerar min hjärna som den skall. Hoppas era gör det med, ha en bra dag allesamman.

Jag läste Min vän Leonard först och Tusen små bitar sist.
Jag vet inte om jag kan rekommendera dessa böcker för böcker människor rekommenderar mig, det är som att jag tror att deras rekomenderade böcker ska förändra mitt liv och jag blir alltid besviken. Jag kan bara ge filmer och böcker en ärlig chans om jag av en slump för att de har fint omslag eller titel lånar dem från biblioteket. Jag måste liksom se och läsa med opåverkade ögon för att få en egen läsupplevelse opåverkad av andras ord om det hela. Förstår du mig?
Jag blir störd av andras ord om det jag läser eller ser.
Kram

Uuurk ny dag på jobbet. Ingen arbetsglädje här inte sedan förra veckans bestyr. Måste hinna få in mitt cv till en annan kommun som sökte ma/no lärare. Faller väl på lönen, den kommunen är jävligt snåla och därför står de utan no-lärare också. Inne på slutet av min behandling, den ger inte så mycket längre tycker jag tyvärr. Min egenvård anser jag vara bättre. 5/12 avslutas den och det ska bli jävligt skönt. På tisdag ska vi skriva lagfart på vårt nya hus, inte nytt men nytt för oss. Renovering i full gång.

Hur mår du?

Du måste göra som jag och SLUTA innan du dör. Jag hade kunnat dö för jag ramlade när jag var full och DÅ först efter att ha blivit så rädd, kunde jag ta mig ur beroendet.

Svar: Jag känner igen mig väldigt väl.

Det låter besvärligt, jag känner mig inte bäst på att ge råd om detta. Jag tycker det låter som att du dricker mer än vad som är hälsosamt. Någon form av beroende låter det också som. Jag tycker inte det låter som något du kan ta i tu med själv. Om du vore min lillasyster skulle jag gå med dig till vårdcentralen och få en remiss till en beroendeterapeut. Ju tidigare desto bättre. Du kan ju också ringa ett sånt där info-nummer och få råd om vart du ska vända dig.
Men just nu är du inte särskilt rädd om dig själv! Lyckatillkramar, och läs gärna om andras erfarenheter här. Många verkar ha fått god hjälp av forumet.

På resa igen, fick ge mig av mitt under farsdagen. Före det hade vi en del jobbiga diskussioner med Sophie, riktigt gamla mönster, som bara upprepar sig gång på gång. Hoppas vår terapeut kan hjälpa oss att reda ut dem, bara vi nu lyckas komma dit nån gång. Det hela hann tyvärr inte bli uppklarat, i alla fall för min del, före jag for, så på flyget blev jag riktigt deppig. Jag skrev tidigare om att det ofta käns svårt för mig att resa bort. Till det kommer en del riktigt jobbigt bagage mellan mej och Sophie, som är relaterat till mina resor, så kanske inte så underligt om det kändes extra svårt att åka så här. När jag kom till hotellet funderade jag på allvar (och inte helt omotiverat, är jag rädd) om Sophie skulle bli irriterad om jag ringde och berättade att jag kommit tryggt fram (i stället för att texta). Till all lycka ringde jag i alla fall och hon blev inte alls irriterad, tvärtom lät hon riktigt positiv i telefon, det var i alla fall en verklig lättnad för mig.

Till det här kommer naturligtvis att jag hade behövt en hel del tid under veckoslutet att förbereda veckan som kommer. Lördagen förlorade jag till en dörr som gick sönder och behövde repareras och nu sedan en sån här dag, phuuuii... Nå, nu har jag i alla fall klart för mig hur morgondagen skall se ut, får väl göra långa kvällar resten av veckan och köra dag för dag.

Tack för att jag fick använda er som klagomur.

Du får göra som vi andra. Läs skriv och du kommer att få en massa svar.
Känner du att det är tid för en förändring så är det säkert så.
Här är vi en massa andra med samma problem, och ångesten flödar
så här blir du inte ensam.

//PP

Det är söndag och så kommer ett par rader ändå :-)
Även om det inte handlar så mycket om det du
vanligtvis skriver om så är det väl ok.

Det blir väl inte mindre sant om du avstår att skriva om det?

Du hittar din väg på fötter igen, det tror jag starkt på.

//PP

Men det är ju faktiskt först imorgon. Men jag tackar ändå ;-)
Ja, visst är det märkligt hur mycket vi lär oss av varandra
och hur nära vi lyckas komma varandra när vi delar våra
tankar. Det är ju riktiga vänner på något märkligt sätt
Du ska för övrigt få en 6 månaders medalj av mig.
Och så ska du få en extra. En speciell fin till Mu!
För allt fint du gjort för så många här inne sedan du kom
fram bakom stenen. Du är världsklass, glöm inte det!

Hoppas du känner dig lite bättre ;-)

Storkramen

//PP

När jag tittade på Babel. Undrar om Lenis tittar nu, tänkte jag. Det har jag gjort de senaste gångerna faktiskt.

Är du fortfarande förbannad?

.

Bra Tjalle. Analysera gärna här, om du orkar och vill. Det kan nog vara bra och plocka ner det i småbitar. Vad som hände, vad som var den utlösande faktorn osv. Men också hur det faktiskt kändes att dricka, vara bakis, ha fylleångest osv. Det kanske är välgörande för dig?

Visserligen är det patetiskt att just jag, just nu, skriver om vad som är välgörande och inte. Men nu handlade det inte om mig...

Styrkekram

Fina Lena,

Hur var det nu en klok kvinna skrev till mig? Jo, andas och "be there and observe". Pröva också din avslappningsövningar.

Nä, jag jäklas inte med dig eller drygar mig. Jag menar vad jag skriver - för det hjälpte faktiskt mig...!

Puss på arga pannan

Kärlek och styrka till dig Berra. <3

Grattis till ditt helt nyktra år! Det är en helt fantastisk prestation! Jag önskar dig många nyktra år till. Dessutom kan du nog räkna med att leva längre, eftersom du inte förgiftar dig länge
;-)

Tycker inte alls att du är egoistisk i det du skriver om forumet. Jag själv känner att jag har svårt att engagera mig i alla fina nykomlingar. Det känns illa, för varje rop på hjälp, varje individ, är så viktig i sig. Men jag har inte ork att möta alla. Det förväntas inte av mig heller. Men jag insåg för ett tag sedan att jag kände dåligt samvete för det. Det gör jag dock inte längre. Det är liksom inte därför man ska hänga på forumet.

En annan sak som är jobbig är när folk försvinner, som du också nämner. Man undrar, funderar, försöker dra tillbaka. Men det får inte heller bli för mycket. Medberoende på alkoholhjälpen... Fattas bara... Däremot kan man så klart känna sorg och medkänsla över att det inte alltid går så bra för alla.

Det märkliga med forumet är ändå att, trots att man inte ser varandra, pratar med varandra eller träffas, så känns det som om det handlar om riktiga och nära vänner. Det bottnar säkerligen i att man kommer till saken direkt här. Man "pratar" om sådant man inte delar med andra i vanliga fall. Det finns inte utrymme eller behov av några krusiduller. "Hej jag heter M och är (nog antagligen) alkoholist", liksom.

Tycker nu att du ska ta och fira ditt härliga år lite extra. Det är du väl värd.

Bamsekram till dig <3

Vet att jag inte borde skriva något mer, men vill heller inte vara ofin och inte tacka för era inlägg, så än en gång tack!

Har svårt att inte läsa flera gånger om dagen på forumet, märker hur det innehållsmässigt går både upp och ner...
Min inriktning på forumet har hela tiden haft hur alkoholen har påverkat mig mentalt, inte bara hur den gör rent fysiskt med kroppen både under och efter fyllan.
Har känt hur beroendet har pressat mig till det yttersta, både före, under och efter min nykterhetsstart.
Livet är inte lätt...att göra rätt, men att dricka mer, gjorde problemen fler.
Nykterheten blev till att nysta upp alla mentala trassel jag hade i mitt huvud, kanske det lämnade fler frågetecken än svar, vad vet jag?
Varför drack jag?, och inte förlita mig på andras klyschor, utan vad var mina behov, just då?
Och hur gör jag idag för att inte återfalla till dem?
Svaren kanske finns om man läser tillbaka i min egna tråd, kanske inte orden säger allt, utan känslan bakom dem...

Men nu....är all min energi dränerad, ingen tvekan längre om att jag svänger in i en ny svacka.
Borde inte skriva detta, eftersom det blir min sanning när jag läser det igen.

Skillnaden är att det går i vågor under en dag, en vecka, kanske har det att göra med att jag har tidigare fått mina verktyg att försöka motverka dem.
Ömsom motstrider jag dem, ömsom förlorar jag, en sorts bipolär/manodeppressivt läge i expressfart.
Tar lite för tillfället för stora risker och utsätter mig för faror, livet är inte alltid livsviktigt för mig, å andra minuten så är livet översvallande fantastiskt att leva.
En känslomänniska?, javisst.
Nattens mardrömmar tömmer mig på energi, och en annan anledning att "skylla" på är som tidigare mitt arbete, de har tagit bort fikarasterna för oss nu bl.a.
Trodde de att vi då skulle bli ännu mer sociala på jobbet, när vi inte ens kan surra lite privata saker över en kopp kaffe?
En anledning, men kanske inte en orsak, mer rätt hade varit att fråga sig varför det ens skulle trigga mig att må dåligt, rättvisetänket?
Min mamma säger att jag kommer ifrån en tjurig och bångstyrig släkt på pappas sida, har inte alltid varit så lätta att tampas med.
Så länge de var bönder och fick styra över sig själva fungerade det, ser hur det har slagit igenom på mina syskon i ett modernt samhälle.
Så jag brottas med ett arv också, aggressionerna blixtrar till som en stroke internt i mitt inre, jag svartnar i synen men blir istället handlingsförlamad.
Det är som en en säkerhetspryl går in och låser mig, aldrig aldrig bli våldsam, aldrig ens hota om våld, min kroppsstorlek förbjuder detta.

Har så många skelett i min mentala garderob, upptäckte att det fanns både en vindstrappa och en källartrapp, och det verkar aldrig ta slut, någonsin...
Där kommer ett kranium rullandes på golvet, håller ett lårben i ena handen och en ryggrad i den andra, får aldrig ihop detta livspussel, vem var detta?
När allt blir övermäktigt vill jag bara sätta mig ner och gräva ner mitt ansikte i mina solkiga händer, detta händer inte, jag orkar inte längre...

Det enda jag vet är att ......det hade inte blivit bättre om jag hade druckigt...

/Berra