Senaste kommentarerna i forumet

.

Plötsligt en dag, kväll eller natt - händer något. Du råkar hitta en liten lite hemlig plats där människor lämnar sina liv i textform. Ja och så kom det sig att hon en dag, kväll eller natt hittade Berras texter. Som en skänk från ovan för att både få skratta, förstå OCH känna sig mindre ensam är så himla skönt just som man saknade allt det utan att man kanske hade märkt det innan man läste dina texter och fick skratta och allt det andra.

Tack ska du ha.
Jag hoppas i detta fall att du är lik mig och inte kan låta bli att skriva ibland trots att du känner dig färdig :)

på rätt väg maragretavilhelmina! Håll fast vid tanken att du är maktlös inför om han väljer att dricka eller inte MEN du kan ta makten över DITT liv! Kram / mt

att hålla taget... Hoppas din promenad blir härlig och stäker dig i dina friska tankar: "Hans sjukdom är inte värd att jag blir sjuk jag med för hans sjukdom är bara hans och jag vägrar att ta en del av den.Det är inte mitt ansvar." Så sant och så rätt!
Styrkekram / mt

har du tagit steget in på en viktig väg... din egen livsväg. Fantastiskt! tack för att du delar med dig.
Kram, kram / mt

......Trodde att jag var stark :(
Det har hänt nåt med mig. Orken tog slut, både den fysiska och psykiska. Jag finns men finns inte. Känslorna svajjar och jag känner hur min kropp reagerar på tankarna som jag styr inte själv.
Har verkligen försökt att släppa taget, men den tystheten från honom är som en straff för mig.......
Hur dum är jag egentligen..... Skärp dig ,skriker jag till mig själv. Res dig upp, gör nåt.......
Har bestämd ta en lång promenad imorgon , jag ska börja om från början och jag ger mig inte. Hans sjukdom är inte värd att jag blir sjuk jag med för hans sjukdom är bara hans och jag vägrar att ta en del av den.Det är inte mitt ansvar....................Skärpning innan det ska gå för långt !!!!
God natt till Er.

blir nästan gråtfärdig när jag ser responsen från er! Ja vi hörs på söndag. Längtan till skit och elände, just så. Jag ska meddela min väg.

Rent framgångsmässigt har jag hört att 90 dagar ska ge bättre chanser att inte falla tillbaka än kortare behandlingar, men vad jag förstått har det kanske handlat om vård som sker under behandling? Men visst, oavsett gäller det säkert även oss som slutar själva. Det är inte antalet dagar som räknas men dagarna ger ju stabilitet och styrka allt eftersom. Min egen erfarenhet är att även efter 90 dagar fick jag vara beredd på att återgå till dag för dag eller ibland även ännu kortare tid i tankarna. Med ett antal delmål avklarade, tidsrymder och tidsmål som uppnåtts, övergår det till acceptans och senare till en uppriktig önskan att fortsätta. Att vi bara vill fortsätta vara nyktra och inte längre känner någon längtan tillbaka. En längtan tillbaka till vadå förresten? Hur är man funtad när man saknar något som bara är skit och elände?! Ser fram mot att möta dig på söndag och läsa om dina framsteg och den väg du valt att ta. "Hörs" på söndag Fenix!

//PP

Låter bra, att ändra på en förlorande strategi.

Lycka till med 90 dagar

när man för första gången lyckats bryta en vana som man tror har satt sig som berget.Och dessutom mår bra av det.Grattis!

Jag har verkligen lärt mig mycket av er den lilla tid som jag har varit här i forumet. Vill tacka alla för att ni delar med er.
Klarar nästan av att inte fundera på om min man har druckit eller inte. Tycker att han har betett sig lite konstigt vid vissa tillfällen. Som om han smygdricker ,men det är för lite för att riktigt märkas. Men bara det att jag kan säga till mig själv att det kan jag inte styra över
så släpp det. Det är nytt för mig.
Kramar till alla !♡

för era kommentarer om mig! Ska skriva mer här på söndag, då jag har bestämt mig för att lyfta tråden och starta ett 90-dagars program. Det verkar ju vara många som tycker att det är en bra start, och 90 dagar känns ju mer hanterbart än resten av mitt liv. Efter 90 dagar ska jag ta ett nytt beslut, och har det gått bra verkar det rimligt att fortsätta 90 dagar till. Och så vidare, som flera av er inspirerar till. Jag måste helt enkelt få ett stopp, och den här varianten har jag inte tänkt förut, utan då har det alltid varit att sluta för resten av livet. Inte så lyckade resultat om jag tittar bakåt. Så 90 dagar utan alkohol, med lite mer sunda vanor av motion och mat så känns det spännande att dra igång. Nu har jag ju berättat för er och vill inte stå där man min skam igen att inte lyckas. Vi ses på söndag.

Hoppas det är något som kan botas

Efter att jag skrivit mitt hallelujainlägg fick jag ett telefonsamtal med ett besked om en person som är väldigt sjuk. Av någon anledning kändes som ett hyckleri att inte skriva det efter ha spridit rosa glitter och skimmer i mina inlägg den senaste tiden. Jag mår bra, men blev låg och funderar på livet igen. Så nu var det sagt.

Jag stickar dock, tittar på Homeland och vilar. Så om det är något jag vill göra just nu så är det precis detta.

om du vill ha hjälp att sluta finns nu kurser även i Sverige som grundar sig på Allen Carrs filosofi. Efter att ha varit vanerökare i 35 år gick jag kursen för 11 år sedan i Köpenhamn, (tar fem timmar) och har sedan dess aldrig rökt en cigarett. Och bättre ändå, aldrig velat heller. Men för mig återstår tyvärr alkoholen, men jag ger mig inte förrän jag kämpat ned även detta monster.
Kram
Fenix

Ja, kallt å mörkt därute, bäst att fixa nåt annat mys, varmt bad, härlig bok, fika....

En faktor som går min väg. Var på tiden. Skönt. Nu kan vi packa upp på allvar.

Grattis Mange! Så skönt! :-D

Vad roligt SL!! Gläds med dig! <3

Vilken fin nyhet. Trevligt veckoslut (eller blir det flytt för hela slanten)?

... och njut av söndagsmorgonen, utan krabbis.

Kul att se dej! En missbruksperson får nog dras med kampen mot missbruk verkar det. Rökning är inte bra men ändå bättre än alkoholen. Man blir inte personlighetsförändrad av rökningen. Och kolan är bättre än ciggen. Jag kämpar mot mitt sockersug som har ett starkt samband med alkoholism. Inga problem med sug efter vin men får riktiga godisanfall ibland. Jag SKA ha bort sockret och ändå står jag där med en chokladkaka och vet inte hur det kom sej. Nöjer mej inte förrän den är slut. Men som sagt, betydligt bättre missbruk. Lycka till med ditt rökstopp.

Men jävlar vad fort du kör :)

Imorgon ska jag på en middag hon en vän. Jag har varit lite orolig för den av den anledning att hen tidigare varit negativ eller blivit "besviken" om man inte druckit, ni vet exakt hur jag menar. Hur som haver så tänkte jag förbereda vännen lite så när vi pratade på telefon tidigare idag så frågade jag om hen ville att jag skulle ta med ngt att dricka efter som jag inte kommer förtära alkohol. Döm min förvåning när hen säger att det behövde jag absolut inte tänka på eftersom NN inte heller dricker. Det kommer finnas alkoholfritt mousserande och dryck till maten!

Jag blev så förvånad att jag frågade "Varför dricker inte NN" precis då bet jag mig i tungan, herregud jag gör ju precis samma som irriterar mig. Det ska inte behövas ifrågasättas. Hen började slingra sig lite och sa bara att NN tycker att det blivit lite för mycket på senaste tiden. Jag bad givetvis om ursäkt och sa att jag absolut inte har med det att göra men att det är samma för mig. Att jag mår så mycket bättre av att inte dricka alkohol.

Tänk, nu ser jag så fram emot denna middag. En middag som jag fram tills nu egentligen velat skippa men inte kunnat dra mig ur. Det finns hopp om mänskligheten med andra ord. Idag tar jag helg med full tillfredställelse. Sån glädje. Visst har jag haft mindre motgångar på jobbet i veckan, men jag känner mig fortfarande starkare än någonsin och tryggare än jag varit om att jag är rätt på det.

över var det började gå snett.Jag har precis sett delar av föreläsning om hur vi som barn far illa om vi är uppväxta i alkohlistfamiljer vilket jag är.Jag minns min hårdhet och känslokyla inför min mamma som var väldigt oberäknelig och elak.Jag kunde ibland släppa lite på garden och låta henne komma närmare för att ofta få hugg i ryggen som gjorde så ont.Därför byggde jag på min rustning mer och mer och lät henne till slut inte komma in alls.Jag har sen dess haft en svår relation till henne där jag liksom ställt mig lite som en "ubermensch" över henne då hon i mina ögon är en så värdelös människa som supit bort alla möjligheter till vettiga relationer till oss barn.Själv har jag då i mina egna ögon varit både klokare och mognare än henne och gjort smarta val och varit duktig flicka hela mitt liv.

Nu håller min duktiga flicka rustning på att spricka rätt rejält.Jag börjar slappna av och låter mig själv leva utan större mål och mening för tillfället vilket aldrig har hänt i mitt vuxna liv.Det är både skönt och skrämmande.Men sen tänker jag,mitt ex som visserligen råkar vara en drinkare har inte alls någon av min mammas egenskaper bortsett från supandet.Han påminner hellre om min ytterligt snälla och kärleksfulla pappa som gav åtminstone halva min själ vad den behövde.Men nånstans i mitt medberoende så började jag då se nödvändigheten i att göra om honom till en ickedrinkare för att vårt liv skulle kunna fortsätta.I och med detta så blev jag besvärlig och mina krav på honom övermäktiga.Han backade mer och mer och jag förstod egentligen inte vad som försiggick.

Förstörde jag den intimitet som vi haft med mina krav?Gick jag själv då mer in i en medberoende roll som gjorde mig allt svårare att leva med?Jag vet inte.
Samtidigt så är ju alkoholism en progressiv sjukdom och den kanske skulle slutat med mina ultimatum och denna brytning ändå.
Men igår såg jag vid vår träff honom-mannen i mitt liv som jag inte sett på länge.Jag såg också mig själv,den unga kvinnan jag var när jag träffade honom och ännu inte var fast i denna cirkel av alkohol och medberoende.Märklig dejavukänsla och förvirrande i att jag inte vet var den ska sluta.