Senaste kommentarerna i forumet

... mitt digra skrivande här i dag om svarsfunktioner?
:D

!

Bra gjort. Starkt attcdricka na öl istället. Att hålla emot frestelsen är verkligen bra. Du måste vara observant på eventuella signaler om sug och ha en dtrategi när det kommer.

... både bockar och bugar mig för din fina pay it forward-inställning, A. Själv är jag inne på 32:a dagen och håller mig till andra forumet. Känner igen ditt nick och vill bara säga hej och välkommen åter.

/Lena

Tar ett nytt tag med detta forum. Ny tråd i "Det vidare livet", som är för mig något mycket bredare än alkohol, men eftersom alkohol har präglat mitt liv och fortsätter att prägla mitt liv trots att jag nu börjar känna mig bekväm med, och van vid, att inte dricka, så vill jag vara här och umgås med er

Jag har under många år vacklat hit och tid med att försöka dricka mindre och inte lyckats med något innan jag, för 76 dagar sedan, spontant och ilsket slutade dricka "tills vidare" (vad nu det betyder) och kan inte komma ihåg att jag mått så bra som jag gör nu, när abstinens och frustration lagt sig en smula och vanan vid en nykter vardag infunnit sig. För någon vecka sedan var jag med 3 gamla kompisar en dryg helg i en stad känd för öl och jag drack bara NA-öl hela tiden utan att ens reflektera över att jag, som gammal ölälskare, verkligen beter mig som om jag vore förbytt. Men varken mina kompisar eller jag tyckte det var speciellt konstigt. Och NA-öl fanns det att få på alla ställen. Riktigt gott dessutom. Det är klart att jag fick frågor och frågorna besvarades och sedan var det nog med det. De drack öl och jag drack öl och de blev fulla och jag blev bara trött.

Varför då återkomsten till Forumet efter en månads tystnad. Jo, jag vill kunna försöka återgälda till andra vad detta forum givit mig. När det behövde som mest, att någon läste och förstod, så läste och förstod många här och kom med råd och dåd. Och för det är jag evigt tacksam. Jag hade inte kommit igenom min första månad utan detta Forum. Och, nu när jag känner mig ganska säker på mig själv, kanske jag kan hjälpa någon annan. Jag hoppas det. Genom att läsa, förstå och försöka komma med goda råd.

Jag vill också verkligen veta vad som händer nu. Var ska jag göra när "alla andra" dricker? Kommer jag att fortsätta att var "hysteriskt hälsosam" som min hustru säger (hon dricker verkligen för mycket, fortfarande, för övrigt)? Fortsätta gå ner i vikt? Kommer jag att träna lika mycket som jag gjort den senaste tiden? Kommer jag att kunna fortsätta meditera? Vad händer när om jag inte kan eller vill fortsätta med någon del av "mitt nya liv"? När är risken som störst för återfall? Jag vet inte svaret på allt detta och jag vet att ni inte heller vet. Men jag vet också att ni vet mer än många andra och därför är det meningsfullt för mig att skriva här och hoppas att ni läser och tycker något. Jag vill också veta vad som händer i era liv, de nyktra, och hur ni påverkas av förändringen. Jag har inte för avsikt skriva lika mycket som jag gjorde under en period.

Detta inlägg innebär slut på "Nu jävlar tar vi upp den tappade sugen" som finns i "Förändra ditt drickande" och start på "Vad händer nu?" i "Det vidare livet". I fortsättningen skriver jag i "Vad händer nu?".

Kram till er alla.
/A

Fortsätt gärna skriva om hur det går i fortsättningen.

Så hej! Och välkommen hit. Jag tänker som så att måste man nödvändigtvis kategorisera sig själv som än det ena, än det andra? Kan man inte bara nöja sig med att konstatera att man inte är riktigt nöjd med sitt dryckesmönster och sen börja dra i tåtar för att förändra?

Jag tillhör ju dom som tycker man gärna kan och gärna får skriva på det här forumet även om man inte håller nykterheten. Kanske speciellt då. Och du gör precis som du vill. Trevligt att "ses" och lycka till i kväll med vännerna och vinet (eller inte-vinet, snarare).

:)

/Lena

Å andra sidan ser jag att det är Ebbas pip-kommentar som hamnar precis längst upp när jag trycker så helt dysfunktionell är ju inte svarsfunktionen trots allt. Visst ja, dammsugaren...

Jag dillade förut och pratade om fel knapp gjorde jag också. Det är "besvara" man klickar på. Och när ens kommentar sen visas så hänvisas det till fel svar; det hänvisas till det svarsnummer man precis skrivit.

Nu besvarar jag Ebbas pip-kommentar och har tryckt på besvarasymbolen. Hennes kommentar var #286 och då borde det stå så i mitt svar, längst upp på det klickbara. Men det gör inte det. Det kommer att hänvisas till samma #-nummer som det här inlägget får. Och DET, det är lite förvirrande. Lite dysfunktionellt, så där...

Känner jag. En månad avverkad och cirkeln kring den tidsperioden är sluten. Jag börjar vänja mig vid tillståndet och är inte längre galet euforisk över slippa vakna bakis. Men därmed inte sagt att jag inte tycker det är skönt, för det tycker jag. Den utbasunerande ljudvolymen har bara sjunkit några decibel och viskar i bakgrunden i stället.

Jag är stadigare i min nykterhet nu också. I slutet av den här veckan drar Lucas iväg trefyra nätter och i vanliga fall skulle tankarna genast gå till ensamhetskryckan alkohol. Men icke. I går kväll när vi låg och småpratade hörde jag mig själv säga högt: "Lucas, om jag inte dricker tills på nästa onsdag har jag varit alkoholfri i förti dar."

Känslan av att vara "duktig" för att jag håller mig torr kommer att förändras, tonas ner. Och det är väl då jag får installera det här minnesresekittet som alltid ska hålla mig sällskap, redo att alltid uppdatera om hur det faktiskt var att vara nynykter. Och framför allt varför jag valde att bli det in the first place.

Och nu, nu funderar jag på om jag i alla fall ska dra fram dammsugaren på vardagsrumsgolvet så den kan stirra ut mig lite.

:D

Skulle ju demonstrera den felaktiga hänsyftningen och så har den helt sonika tagits bort. Men det är bra! En dysfunktionell svarsfunktion är lika frustrerande i sitt slag som dysfunktionellt fungerande strykjärn. Gud, jag ska verkligen inte sitta här och häcka. Dammsuga, kanske? Dammsuga borde jag kunna gå iland med i dag utan att hoppa sönder dammsugaren.

Alltså det här med att sova ut is the shit. Jag har känt mig klar i huvudet och ganska så effektiv. Inte heller känt att det enda jag vill är att gå hem. I'm on a roll!! Kan ju vara så att det beror på att min chef är på semester men va fan, jag gillar't.

.

... att "svar på #X" visar fel värde när man vill svara på nåns inlägg genom att trycka på symbolen längst upp till höger. Nu låtsades jag att jag ville svara på Ebbas pipkommentar här ovan och vad händer när jag trycker spara här om en stund? Jo, då kommer det att stå "svar på #290" vilket självklart blir mycket förvirrande.

1år utan brännvin. Känns som igår men är rätt lång tid. Funderar inte så mycket på A längre även om det någon gång hugger till av avundsjuka till dem som dricker "riktig" öl, tar en grogg, skålar i skumpa eller dricker en rökig whisky.
Inte desto mindre har jag nått ett stort mål. Ett mål som satts upp med belöningen att sedan går det att socialdricka! Vet i tusan det... får se vart hän det styr.
PP - Lycklig, ja du. Grunnar lite på det för tillfället. Saknad av lycka beror kanske på avsaknad av semester och en rejäl arbetsbelastning, vilket är en taskig kombo, har jag läst.

Ha det där ute - Kämpa på!

Nåt om hur länge? Hur är "hälsostatus"? Känns det hållbart att fortsätta hemma, och med Nisse? Jag bara TÅL INTE härskartekniker, så förstår att det inte känns optimalt precis. Men jag tycker du är vacker. Ja, det gör jag. Fortfarande. Alltid. Vill dig liksom väl, Ebb.

Puss på pannan, SMACK!
:)

/L

Du vill inte behöva skämmas över dig själv längre, utan känna dig stolt över den du är. Perfekt! Utmärkt utgångspunkt. Hoppas du och terapeuten klickar och att du i hen hittar en pålitlig reskamrat under den första etappen.

Stor kram till dig, Lexi! Glad blir jag över dina ord!

/L

Där har du svaret Lena, jag har så lite att göra mycket oro och snus :) Jag ritar river och gör bilder. Dator får man låna men det behövs ej.

Efter många om o men har jag äntligen kommit igång med mina besök på beroendeenheten här i stan. Har fått en terapeut som jag ska träffa ganska ofta i början och kanske mer sällan sedan, men i tre månader pågår den så kallade hjälpinsatsen för att få mig att sluta med allt vindrickande. Det känns jättebra att jag sökte hjälp och jag känner mig stolt över mig själv. Det är nästan en månad sedan jag först ringde till beroendeenheten, synd att det ska ta så lång tid innan allt är klart. Under denna månaden så slutade jag nog varje måndag med vinet och höll upp olika antal dagar, allt från en dag till tre dagar. Som jag sagt innan och vet från tidigare, det är tredje dagen, tredje veckan och tredje månaden som är svår. Det är då man måste vara stark och inte falla tillbaka i det självdestruktiva mönstret. Denna gången SKA DET GÅ BRA! Jag vill det framför allt för min egen skull, men också för min hund och för min vuxna barn. Vill inte behöva skämmas över mig själv längre, utan känna mig stolt över den jag är.

Vad fint du skriver om Kia. Börjar förstå det där med hund. Har en nära vän med barn som har adhd. Hunden känner direkt av sinnesstämningen och buffar i rätt riktning. Själva har vi inte tid eller möjlighet att ha hund. Inte ens i närheten av det... Skulle däremot så gärna vilja ha katt. Tyvärr är det inte möjligt av flera anledningar.

Läs gärna Villmåbra's inlägg i min tråd. Det kan vara bra för dig också ;-) Vi kanske får rulla ut meditationsmattorna efter vi druckit den där koppen te.

Ha en riktigt fin dag - ta vara på den här ädelstenen - och var snäll mot dig själv <3

... hur du får till alla foton? Dom är ju "retuscherade" också, många av dom. Har dom nåt bildredigeringsprogram där på Slottet som Stjärnorna får förfoga över?
;)

Märkligt att ha en blogg ska jag säga dig. Har ju ingen aning om nån ser vad jag "gör" där och det passar mig - känslan av att ingen-hela världen-någon ser <3

Pip-Pip

Jodå, dom låg snyggt och prydligt i sin burk som rullat in under nattduksbordet. Har kvar den än. Oöppnad.

Det är som just nu. Just nu är jag hemma och skulle kunna sätta upp mina nyinköpta höstgardiner i vardagsrummet. Men ilskan lurar och händer bara minsta lilla jag inte räknat med (eller nåt jag faktiskt räknat med) vet jag att strykjärnet som nu fungerar likväl skulle kunna bli ett dysfunktionellt fungerande strykjärn under dagen. Gardinerna skulle kunna paja, för det har gardiner i det här hushållet gjort förr, jag skulle kunna få nya klösmärken på låren eftersom jag tenderar att köra in naglarna på mig själv för att kanske rädda nån annan pryl i stället... Ja, så ser det ut.

... ilska. Alla dessa utbrott håller på att äta upp mig inifrån och ut och sen in igen. Det är så småsmåsmå struntsmå bagateller som kan bana vägen för ett utbrott och när utbrottet sker blir jag en arg och förtvivlad liten flicka som stampar, skriker, river och slår (när jag väl är hemma - aldrig utanför hemmet). Om jag skulle låta alla saker jag slagit eller slitit sönder här hemma paradera på gräsmattan så skulle någon tiggare bara kunna slå upp fyra väggar och ett tak och flytta in i ett fullt möblerat hus.

Ilskan är på stand-by, känns det som, mest hela tiden och två gånger i månaden blir det extra jävligt. Då borde jag inte ens kliva upp om morgnarna. Dagen är liksom körd.

För en tid sen var jag i kontakt med psyket för att få hjälp med det här. Testade olika mediciner tills en överläkare med sin "fingertoppskänsla" bestämde att det var adhd jag led av. Åt Concerta ett tag och var så angelägen om att dom skulle hjälpa att jag inbillade med att det var det dom faktiskt gjorde. Men. Kroppen blev enormt stressad av det här preparatet och jag åkte upp i blodtryck, fick stickningar i bröstet och dessutom kunde jag inte förlika mig med dom här urinproven man skulle lämna för att visa att man var ren för övrigt. Jag fick nog den gången jag alldeles glömt bort att jag hämtat ut medicinen och i stället ringde psyket för att få nytt recept. "Men du har kanske tagit nån extra", säger receptionisten till slut när jag försöker förstå hur dom tycker att jag borde ha tabletter kvar hemma. Då la jag ner allt vad Concerta hette, insomningstabletterna likaså och p-pillren. Det där var en sån satans sak att säga att jag beslutade mig för att inte mer ha med psykvården att göra. Men så skönt det skulle vara att bara ta en tablett och så vips! är ilskan väck. Som att bli av med hösnuva, bara sådär...