Senaste kommentarerna i forumet

... att skyffla in kol för att hålla ångan uppe på ett tåg i uppförsbacke. Om du kan, tänk(!) på att det du tänker bara är tankar. Tillåt dig att skita i dina tankar och din tankeproducerande hjärna ett tag. Koppla bort den där evighetsmaskinen.

Jag tror att det är en kombination av allt det du skriver. Jag har så länge varit den perfekta kollegan, vännen, makan, dottern, mamman, svärdottern mm. När man själv inte mår bra blir det ofantligt svårt att upprätthålla allt det där....

Är det känslan av ett misslyckande?
Ett sug efter mer?
En obestämdbar rastlöshet?
Känner du dig ensam, arg, besviken, ledsen - vad händer?

Jag tog det där jävla enda glaset och trodde det var lugnt.....

... hatar dig själv just nu.

Jag läser båda dina inlägg för kvällen och tycker du är imponerande ärlig. Så ärlig, faktiskt, att jag blir stolt över dig.

Tänk, så olika det kan vara, eller hur?

Jag mår inte alls bra och är inte alls stolt över 1 glas vin. Jag mår skit och hatar mig själv just nu.

Har jobbat intensivt hela veckan, jobbigt i början men gått bättre och bättre. Ikväll har jag ätit en fantastiskt god middag och druckit 1 glas vin - 1 glas!!!! Så gott och skönt att stoppa där. Nu ska jag gå och lägga mig för att vara pigg inför en jobbdag imorgon. Kram till er alla som liksom jag kämpar med total eller delvis nykterhet?

För jag avrundade tre nyktra dagar med tre glas vin. Så nu har jag helg... Tänker inte ta emot ångest eller slå på mej själv. Tre dagar är rekord sedan länge...sedan min treveckors period av nykterhet. Det var väl i våras?..
Så framsteg är det ändå och jag ska göra det igen, nästa vecka! Minst tre nyktra dagar, kanske fler?

... att jag gastric bypass-opererat mig. Det var en omtumlande sak att göra. Inte med ett ord har jag ju berört saken under min tid här. Jag har låtsats som att jag inte gjort den där operationen över huvud taget. Eftersom jag skämts. Och först nu förstår jag hur enormt jag skämts under hela mitt liv.

Jag har skämts över mig själv. Jag har utgått ifrån att andra skämts över mig. Jag har skämts över den jag är, min historia, mina beslut, herregud, över hela chiliballongen. Det är sjukt vad jag har skämts!

Under en period av mitt liv bodde jag i ett familjehem. Jag var rätt gammal, gick på gymnasiet. Och förstås skämdes jag för att säga som det var. I stället hittade jag på att jag var inackorderad, att jag hyrde ett studentrum. Den här gpb-operationen är det inte många som vet om att jag gjort. Nix, viktnedgången har ju berott på att jag ätit ofta men lite (vilket i och för sig är sant).

Jag tänker på vilken kraft som förspills när man inte vågar säga som det är. Eller vågar erkänna det ens för sig själv. Och tvärtom; vilken kraft som frigörs i samma ögonblick som man accepterar sig själv och sin situation precis sådan man och den är. Till slut har man tillgång till hela sitt livsrum - och där kan man äntligen börja renovera. För man är där hela tiden.

Det här skulle jag nog aldrig ha fattat om jag inte först hade lagt ner alkoholen.

Hjälp jag har precis insett att nu får det vara nog, har tänkt det säkert 100 gånger men nu måste det bli så. Har två fantastiska grabbar och en underbar sambo som har funnits hos mig i 10 år men nu är hon trött på att höra och se mig full. Är ingen som dricker ofta men när jag drar igång så stannar jag inte förens det är slut. Har näst intill alltid varit den som blir fullast på festen. Är en lugn och ganska tyst person nykter, är omtyckt av dom flesta tror och hoppas jag men när jag dricker kan det bli vad som helst och på senare tid ganska aggressiv något jag aldrig har varit för. Jag har alcolism i släkten på ganska nära håll. Jag inser nu att jag måste sluta men känns jobbigt med alla frågor runt om ? vet inte hur jag ska hantera det.

Har jag på allvar börjat säga ifrån.
När mina gränser passeras och jag känner mig kränkt eller inte lyssnad till.
Att till sist känna inifrån och ut att jag är en människa som är värd att respektera.

Efter incident med min nya kärlek så brann jag av helt då han valde att lägga skulden på mig för hela situationen fast jag försökte vara saklig och argumentera.
Men visst var jag arg och överreagerade över den situation som blev.
Men just att jag i efterhand stod på mig istället för att svälja acceptera och gå vidare med klumpen i magen.

Det gick så långt att vi tom bröt i några dagar.
Sen satte vi oss då ned och pratade i två kvällar och la alla korten på bordet.
Jag med rädsla pga djupa sår och han med sin otillräckliget pga det liv han lever som ställer stora krav på honom.
Men kärleken den finns där och gjorde att vi kunde mötas i ett lugn och samförstånd.

Detta scenario hade inte varit möjligt för några år sedan.
Antingen hade jag brutit för att aldrig mer gå tillbaka eller så hade jag tagit all skuld på mig själv och fortsatt leva i konflikt med mitt känsloliv.

Tack Sverige för att hjälp finns att få när man inte mår bra.
Utan min medberoendeterapeut som pekar på vad jag gör fel och varför jag borde hålla fast vid min nya sunda man så hade jag inte klarat denna kris.

att försöka styra tankarna till förnuftiga val är bra.

Grattis till 26 dagar. Snart en månad!

vet att jag klarar mig bäst, och att det är minst risk att hamna i alkoholträsket igen, genom att jag är nykter. Och att jag jobbar på att fortsätta vara nykter.
Nu känner jag mig tryggare och säkrare efter att varit ifrån A i drygt 3 månader.
Men det krävs flera månader till innan jag når ett lugn gentemot alkoholen.

Ju längre man är nykter, desto säkrare blir man. För varje nykter dag ökar sannolikheten att även nästa dag blir nykter.
Det är min erfarenhet och uppfattning.

Du klarar det också, alltså att vara nykter länge, om du verkligen vill och bestämmer dig för det. Du är ju på god väg.

Styrkekramar

Är familjerådgivningen rätt väg att gå?
Jag frågade familjecentralen i vår kommunen men de tog bara emot pat när det gällde barnuppfostran.
Jag vill att nån oberoende ska sitta med och hjälpa mig att få fram att det inte är okej att va berusad när man är med sitt barn.
För hon lyssnar inte på när jag säger det. Skyller på min uppväxt.

Jag har tagit upp min frus alkohol- och drogberoende vid ett flertal tillfällen. Hade också erfarenheten att det inte blev så mycket följdfrågor, de första två gångerna.
Sen när hennes drickande och rökande eskalerade har jag blivit mer och mer arg och dragit mig undan, vi har det inte så bra i övrigt i vårt förhållande pga detta. Vi kan prata med varandra längre, tolkar varann fel och sånt. Därför har jag slutat att säga till när jag tycker nåt är jobbigt. Även små saker som vem som ska tvätta osv.
Nu på senaste tiden har jag blivit så arg att jag kokar när hon bestämmer sig för att röka på eller dricka sig berusad när sonen fortfarande är uppe och leker, att hon har kommenterat det tillslut (senare på kvällen). Då brister det för mig och jag öser ur mig hur sjukt jag tycker det är.
Då är hon ju alltid full så de samtalen blir inte så konstruktiva.

Häromdagen när jag varit så arg flera dar i rad och i princip bestämt mig för att flytta isär, bestämde jag mig en morgon att jag orkar inte vara arg längre.Om hon bara kan inse vad som är problemet skulle vi ju ha det bra.
Jag gick upp och sa det till henne. Hon kontrar med "jag förstår inte hur du orkar va så arg hela tiden".
Då blev jag superarg igen. Jävla idiot! Är du helt dum i huvudet?!
Hon fattar fortfarande inte vad som är grejen fast jag sagt det uttryckligen flera gånger "det enda jag har problem med är att du röker och dricker för mycket och framför vårt barn."
Hur tydlig kan man bli?
Hon tror att jag är arg för att hon inte hjälper till tillräckligt hemma och sover för länge på sina lediga dagar.

Och sen har hon några nyktra dagar och jag glömmer bort allt det där.

Grattis till husköpet

jag är bakis idag, med ångest som följd. Inte roligt, men jag ska blicka framåt och försöka att inte döma mig för hårt.

Hej Jonna. Hur går det? Jag har varit här inne ett år ungefär och när jag läser dig är du en spegel av mig själv. 3-4 glas för att få lugn och ro och slappna av. Först bara ibland, sen fredagar, sen lördagar och sen vardagar. Små barn, heltidsjobb och det går helt klart åt fel håll. Stress är min trigger och rastlösheten. Jag har inte lyckats slut helt men har mycket mer insikt och balans. Använder forumet för att motivera mig och få påminnare.
Om du vill så följer jag dig gärna och vi kan peppa varann. Fantastiskt fint kämpat av dig. Du verkar så klok och insiktsfull.
Kramar

En " förklaring" till varför det är så vanligt att känna sig nere, att ingenting känns roligt eller meningsfullt då man slutar med alkohol är hjärnans signalsubstanser ( dopamin och serotonin).
Under alla år av alkoholintag har dessa signalsubstanser rubbats kan man säga. Då det är humör bl.a. Som dessa reglerar( enkelt uttryckt) så blir följden att man ofta mår skit rent mentalt då man slutat med alkohol.
Glädjande är ju att dessa nivåer stabiliseras igen om man håller uppe tillräckligt länge och inte dricker.
Kan ju vara en morot kanske?
Lycka till! Så starkt att se sanningen och vilja ha en förändring.

Jag verkar tro att detta ska bli en enkel match? Men nu har jag suttit här och funderat sen kl nio imorse, kan inte tro att det är sant? Tänkte på julafton och Julölen jag brukar köpa. Ölen jag köper är uppskattad av familjen och det pratas om smaken och karaktären, denna jul ska jag inte dricka och det känns konstigt, eller kan man dricka på jul? Kan man dricka någon gång ibland? Det har ju inte funkat de tre sista gångerna efter uppehåll på cirka tre veckor, så det går nog inte denna gång heller?

Gud vad jag brottas med mig själv,pratar hela tiden högt med min spegelbild och får ju givetvis de svar jag vill. Men kan jag lita på den där orakade fyrtioåringen? Nej,, förmodligen inte

Ett stort och viktigt steg att börja skriva här!
Det är en skön känsla när man gjort sig av med flaskorna (även om det kan dyka upp nån extra välgömd någon gång som påminnelse om hur det var).
Orken och initiativförmågan återvänder tycker jag. Förstår inte alls nu de val jag gjorde när jag drack och det behov av att dricka som jag kände, men jag vet ju av erfarenhet att steget tillbaka är ganska lätt så det gäller att vara på sin vakt. Du har gjort ett bra val, stå fast vid det. För mig tog det uppemot 2 mån innan livet återvände ordentligt. Mådde väl hyfsat innan, men då hade jag också fått många goda nyheter, men den verkliga glädjen kände jag nog först efter 2 mån. Och den livsaptiten är guld värd.

I de kretsar jag rör mig så är alkohol ett självklart inslag. Glädje firas. Sorger dränks. Stress självmedicineras. Helger firas. Semester firas. Alltid ett glas i handen. Så har det alltid varit.
Känns läskigt men spännande att prova att bryta dessa mönster för min egen del...
För första gången i mitt 36-åriga liv känns det iaf ganska tryggt, och jag bryr mig inte om någon har åsikter mitt beslut att leva nykter just nu.
Mitt liv. Mina val. En dag i taget.

Så många tankar och frågor. Jag är så orolig att falla tillbaka och att det ska bli värre. Kommer jag att klara mig resten av livet? Jag är så fruktansvärt orolig att jag inte kommer göra det, rädd för att förlora allt. Vet inte vad man ska ta sig till, någon som har tips? Hur tänker ni?

Dag 26 torsdag, tänker på att jag var avslappnad och glad igår. Så får det fortsätta. Tänker även på att komma ihåg varför jag ska avstå alkohol. Komma ihåg när tankarna svävar iväg. Påminna mig varje dag och tex läsa/skriva här även när livet leker.

Tack neo, grattis till 8 dagar!!! Skönt att höra. Från måndag tänker jag starta, ingen ide att försöka med alla aktiviteter just nu närmsta dagarna sen ska jag undvika att boka in aktiviteter som kan bli svåra för att underlätta. Kram