Senaste kommentarerna i forumet

... att jag la in detta citat är att det så fint beskriver precis vad som sker här inne.

Så där ja. Nu är jag nöjd igen.
:)

Skriver det här mest, som en anteckning till mig själv.

Har haft huvudvärk, så väldigt ofta. Nästan hela tiden faktiskt nu i veckor redan. Till all lycka inte sådan där stickande eller bultande, som faktiskt
gör ont, utan sådan där, som finns just vid tröskeln av vad man medvetet känner av, men är där hela tiden och gör en vresig och trött. I morse flimrade dessutom mönstret på hotellrumsmattan något förfärligt för ögonen. Mönstret liknar litet de där bilderna man kan se på nätet, som lurar ögonen att de rör på sig och den här morgonen snurrade då hela golvet. Jävla obehagligt, till all lycka började det inte på nytt, då jag kom tillbaka på kvällen. Projektorn i arbetsrummet vi är i får mig att se regnbågar hela tiden, något jag nog känner till från tidigare, men aldrig så tydligt och mycket som nu. (En viss typs projektorer gör att mänskor som är känsliga för det ser regnbågar då de blinkar eller sveper med ögonen över bilden på skärmen).

Kan inte tro att det här är abstinens, inte efter två månader, då jag inte haft andra symptom. En del känner jag igen från tidigare, men då var det så lätt att skylla på alkoholen på morgonen och bota sig med samma på kvällen. Nu får man i stället börja fundera på vad fan det här är fråga om. Har en del nästäppa kvar efter mina förkylningar, vilket nog kan vara en förklaring. Kanske mina glasögon. Fick mina första steglösa i våras, men de börjar redan bli litet svaga då jag läser, så jag böjer lätt nacken litet extra...

Det var BARA BRA att du skrev det för nu fattar jag att du lurar dig själv på samma sätt som jag har lurat mig själv i en miljard år. Jag hade kunnat dö för åtta veckor sedan och det är sant. Jag blev livrädd. Om jag hade ramlat åt andra hållet hade fan min skalle krossats. Helvete. Är det det vi vill eller så som vi håller på? Kanske. Måste man vara nära döden för att inse att man lika gärna kan stå ut på jorden den korta tid ett människoliv varar? Innan sommaren tänkte jag på döden på det där sättet du vet... Inte under själva sommaren för då drack jag mycket och inte en jävel såg eller stoppade mig. Sen hände det där 2-3 augusti och här sitter jag nu och ska kliva i badet. Mina historier är värre än dina men du är smartare än jag och jag står ut med såna personer.

... och värmts av allas omtänksamma, kärleksfulla och öppna kommentarer till varandra. Jag läste något så vackert i boken "Anticancer - ett sätt att leva" (David Servan-Schreiber) som jag vill dela med mig av. Författaren, David, har en hjärntumör och befinner sig på sjukhusparkeringen, på väg in för ett operativt ingrepp.

"Jag lade märke till en äldre kvinna som verkade vara på väg hem efter en sjukhusvistelse. Hon var ensam, bar på en väska och gick med kryckor. Utan hjälp skulle hon inte kunna ta sig in i bilen. Jag stirrade på henne, förvånad över att de hade släppt iväg henne på det sättet. Hon såg mig, och jag såg på hennes blick att hon inte väntade sig något av mig. Ingenting. Vi befann oss trots allt i New York, där var och en är sig själv närmast. Jag kände hur jag drogs mot henne som av en förbluffande kraft som spirade ur min situation som hennes medpatient. Det handlade inte om medlidande - det var en instinktiv känsla av syskonskap. Jag kände att jag stod nära den här kvinnan, att jag var gjord av samma stoff som denna människa som behövde hjälp och inte bad om den. Jag lastade in hennes väska i bagageutrymmet, backade ut bilen från parkeringsplatsen och hjälpte henne sedan att sätta sig till rätta i förarsätet. Jag stängde hennes bildörr med ett leende. Under några minuter hade hon sluppit vara ensam. Jag var glad att jag kunde göra henne den lilla tjänsten. I själva verket var det hon som gjorde mig en tjänst genom att behöva mig i just det ögonblicket. Det gav mig möjlighet att känna att vi var en del av samma mänskliga tillvaro. Vi gav varandra den gåvan.
Jag kan fortfarande se hennes ögon framför mig. Blicken där jag hade väckt ett slags tillit till andra, en förtröstan på att livet skulle ge henne exakt den hjälp hon behövde, exakt när hon behövde den - vilket var exakt vad som just hade skett. Vi sa knappt ett ord till varandra, men jag är övertygad om att hon liksom jag kände en underbar samhörighet. Det här mötet värmde mitt hjärta. Vi, de utsatta, kunde hjälpa varandra och le. Jag kände frid i hjärtat när det var dags för min operation."

Skammen jag känner nu över det jag precis har skrivit. Vem är den här personen som jag skrivit om? Är det JAG? Det är allt jag inte står för.

Det där som jag sa till låssmeden om att han "kom hit och arbetade svart" syftade jag på att han kom hem till mig och utförde en tjänst svart. Om någon skulle tolka det på annat sätt. Min min avsikt var att betala honom senare. Han kom dock aldrig tillbaka och jag vet inte hur jag ska få tag på honom.

...kommer jag också råka få med någon gång. Då får vi hoppas Magnus från Alkoholhjälpen är snabb på Delete-knappen när vi skriker till !! :)

Tack Ebba och glöm inte att jag ÄR din vän i verkligheten. Vår verklighet är så mycket verkligare än många andras "riktiga" verklighet.

För ett antal veckor sedan gick jag till en bar med en kollega. Vi tog ett glas, jag tror inte ens att vi drack upp allt innan vi bestämde oss för att gå hem. Vi hade varit på en jobbrelaterad middag där vi druckit ett par glas tidigare så vi var lite berusade. Men inte överdrivet fulla. Vi sa hej då och jag sa att jag skulle gå en annan väg hemåt. Bara att jag gick inte hem. Jag gick till ett annat ställe själv och beställde ytterligare glas. Jag går sällan om ens aldrig ut ensam men jag hade fått feeling och kände att det fanns för mycket av mig den kvällen för att bara gå hem. Så jag gick till den där baren. Drack ett glas vin, drack en drink. Stället stängde, jag gick till grannbaren. Sen *klipp* till nästa scen: Jag sitter utanför min port på en bänk. Ingen aning om vad jag varit/tillbringat tiden. Kommer inte in för att jag inte har min väska med nycklar och mobil och ingen. Släpps på något sätt in i uppgången (en granne???) men kommer av förklarliga skäl inte in i lägenheten. Klockan bör nog vara vid 6-tiden och ett par hantverkare fixar med fasaden. Går ut till en ung kille och frågar om de inte har nycklar in till lägenheten. Det har de inte. Jag ber att få långa hans telefon för att ringa en låssmed. Jag måste ju komma in. Kommer fram till en kille som lovar att komma inom 30 min och vi förhandlar om priset. Han kommer och låser upp. Frågar om leg och pengar. Jag har varken eller eftersom min väska är borta. Så jag säger till honom att han kan komma tillbaka senare i kväll för då har jag nog fått tag på mina pengar. Han håller upp dörren foten och säger att jag ska betala honom nu annars så ringer han polisen. "Jaja, ring polisen du", säger jag "så kan jag förklara för dem att du kommer hit och arbetar svart". Han blir förbannad men går. Jag sover 40 min och beger mig sen till jobbet. Sätter mig avskilt från mina kollegor och påbörjar letandet efter min väska. Kommer på genidraget att logga in på "Hitta min iphone" och ser att den befinner sig på en av stadens ytterligare krog. Som jag givetvis inte har en aning om att jag besökt. Ringer dit, och jajamensan väskan är där (med allt innehåll!!) och jag åker dit och hämtar den. Inser då att jag är så nära jag kan bli på att förlora allt om det fortsätter så här.

När detta har hänt så finns det inte så mycket lägre jag kan sjunka. Jag tror med andra ord att jag nått botten. Flera gånger. Tack Ebba för ditt svar, jag hade aldrig kunnat våga hoppas på ett bättre. Om jag någonsin finner mod att gå till ett AA-möte så ska du veta att DU hade en stor del i det. Tack.

Fick för mig att jag råkade skriva mitt riktiga namn och fick lov att kontrollera.

Det är så många namn nu att hålla reda på, känns som att det skulle kunna ske en namnincident när som helst. Här glömmer jag ibland att det inte är ett enskilt samtal som förs och det är svårt att tala utan att kunna säga riktigt allt liksom.

Det var inte ett hot bara lite ja jag vet inte riktigt...

Du är en sådan cool kvinna, önskar att du vore min vän i verkligheten. Nu läste jag ordentligt och förstod plötsligt hur bra du handskades med din chef. Hälsa chefen att han ska hålla hårt i dig på rätt sätt annars får han med mig å göra.

Alltså, det är så otroligt avslappnat på AA så du anar inte. Det är inte alls som i filmer, i filmer skildras det utifrån på helt fel sätt. Jag stör mig på det för det skrämmer nog bort människor. Många glömmer kontanter ska du veta och det spelar ingen som helst roll. Jag HATAR viktiga möten och att sitta still i ett rum instängd med folk (mattelektion i skolan) när man måste vara tyst och inte får röra sig, trots det klarar jag att gå på AA. Man får ligga på golvet där om man vill (har aldrig jag gjort). Folk kommer dit och är vrak ibland, säger "jag tänkte ta livet av mig men gick hit för första gången och ja... nu är jag här vet inte vad jag ska säga mer". Jag var så himla nervös första gången efter återfallet, ny grupp, supersvårt att hitta dit osv. Visste inte ens om jag kunde lägga snuset på bordet men såg att alla andra gjorde det så jag gjorde också det :) Nejnejnej man går inte upp man sitter still (iaf de jag har varit på) och 90% av alla nya säger ingenting bara lyssnar och ingen bryr sig. På AA är alla okej på riktigt. Viktiga chefer blir bundis med tandlös, det är helt fantastiskt och allt bara för att man känner igen sig i varandra hur man än är. Nej fan...Hur jag än försöker förklara i ord så går det inte.
Jag vill så mycket att alla ni fina ska få känna känslan av vad AA ger mig i era kroppar. Utan AA inget hopp. AA stabiliserar en på riktigt. Det är som medicin. Livsviktig för mig. AA dödar allt feltänk som leder till att dricka. Dock sägs det att man måste nå sin egen personliga botten för att kunna bli nykter. Tror du att du har nåt den?

Kram.
Jag tänkte ta ett bad :)

Du skrämde mig inte Muränan. Men det är bra att du gör mig uppmärksam, tack för tipset om samtalsterapin. Hade nog inte tänkt på det annars. Jag är nog lite orolig för den dagen då jag ska sluta med mina piller. För det vill jag ju göra så småningom. Men just nu är jag så glad att de fått mig upp på fötterna och förstå mitt eget värde. Det ska jag inte kasta bort med att dricka alkohol.

av att "se" finaste vännerna viktoria, Nynykter, Lelas och FylleFia som egentligen är FinasteFia här!
Människor som lämnat djupa avtryck i mitt liv. Så tacksam att jag fått möta er! / mt

Vilken glad överraskning! Och jag kan intyga det samma som du skriver: Det går att ta makten i sitt liv, det går att bli fri från medberoendet, ångesten, oron. Jag är också ett levande bevis och du Lelas har varit en av mina viktiga vägvisare och en mentor.
Kram, kram / mt

Jag funderar ofta på det här med AA. Som jag skrivit tidigare så har jag redan i perioder tänkt tanken om att gå dit. Jag tror att det handlar om att jag inte landat i hur jag ser på mina alkoholproblem. Är jag alkoholist, eller inte? Kanske. Det jag vet är att jag har ett stort alkoholproblem som jag inte kan hantera, som försatt mig i farliga situationer och som skulle bli min undergång om det fick fortlöpa på samma sätt

Jag tror att jag skulle trivas på AA. Jag vet inte. Men jag tror. Däremot är vägen dit lång. Det är fortfarande så mycket som jag undrar över. Typ om man går dit, ska man gå och sätta sig någonstans direkt eller "minglar man" först? Sitter man runt ett bord eller i en cirkel, eller är det biosittning där man går upp och pratar vid ett podium (Hollywood style). Börjar man med "Hej jag heter SL och jag är alkoholist?" En gång skrev du, Ebba, att man aldrig ger bidrag första gången man är på besök? Varför inte? Och hur mycket brukar man ge? Jag är rädd för att glömma kontanter. Tänk om man stöter på någon man känner? Om man inte vill prata (dela?), kommer det anses vara otrevligt?

Hej LillPer! Först av allt vill jag tacka dig för att du bryr dig. Jo, med mig är det fint. Nästan ett års nykterhet. Nästan ett år utan skam. Men jag känner hur jag veknar. Hur de tokiga tankarna tar över ( Dompa?) och jag känner för att svepa ett glas med vad som helst i. Vilket jag inte ska. Har begärt skilsmässa från min älskade man, min vackra man som inte kan ta ett nyktert beslut så mycket är det nu i Fialand.

Men jag skriver mest för att jag känner igen mig så mycket. Min mamma var också skogstokig, annorlunda, prillig? Trots att hon var nykter.

Kan det vara så att dessa knäppa "förebilder" får oss att ta till fel medel för att lindra? Jag vet inte. Jag vill heller inte skylla på tredje person, men tanken finns där. Varför får galna människor avla av sig? Jovisst, självklart ska de få det för allt annat vore feltänk. Men tänker "förstå-sig-påarna" någonsin på barnen?

For allways Fia

pratade nyss en kortis i telefon pga praktiska saker.Jag kände mig helt neutral och inte fladdrig och längtande.Det är första gången på 5 månader som denna ickekänsla infinner sig.Förhoppningsvis kommer det fler gånger.

Allt har sin tid...

Det kommer vara en omtumlande tid. Känner så väl igen orden "Det känns inte som att det här är på riktigt, det här händer inte mig" - för det känns ju precis så... Om någon hade sagt att ditt liv skulle vara så som det är, inte hade du trott hen då!

Kommer man någonsin att kunna bli en hel människa? JaNejJaNejJa måste jag skriva - jag tror att man blir det, jag tror att jag kommer att bli det - men jag har kämpat i över ett och ett halvt år och jag är ingen hel människa idag, men jag är en människa som på såååå många sätt mår så mycket bättre idag! Ibland känns det som att "nej, jag blir inte hel igen" och allt oftare känsn det som att "Ja, jag kommer bli hel!"

Kram!!!

Då kanske det blir lättare att förstå vad du känner och går igenom.Du kan när som helst bli beskjuten, sänkt, förrådd eller you name it..
Du försöker hålla nån sorts rak tråd i detta kaos för din egen och barnens skull.Du ska vara navet som åtminstone håller ihop det.Vad skulle hända om du släppte taget och såg på detta utifrån?Vad skulle du råda dig till i dagsläget.Kanske låta bli alla dessa drastiska beslut som man ju ändå inte har styrkan att stå fast vid.Utan återigen de små stegen,små besluten som gagnar dig och barnen och fungerar oavsett vad han tar sig till.Inte;om han har druckit så åker jag till morsan.Inte om han är nykter så kan jag slappna av ikväll.Utan:idag ska jag göra såhär därför att..Då får man ett annat tänk som blir bortkopplat från vad den som dricker gör.Det blir enklare på det viset och inte så mycket skuld och straff inblandat varken mot honom eller mot dig själv.Du tar kontrollen över det lilla du har möjlighet att ta kontroll över,dvs dig själv och ditt eget handlande.

Jag känner igen mig i dina känslor. Att bli besviken hela tiden. Å ju mer man har hoppats ju hårdare och djupare faller man. Skickar dig styrka i massor !

Ebba, det skulle vara fint. Att få sitta ned med er en stund... :) Finns ju ingen annan som jag pratar med om det här i alla fall.

Klumpen i magen har ökat i styrka hela dagen och nu kan jag nästan inte andas.

Ska iväg ikväll - måste egentligen - men hela kroppen skriker "LÄGG DIG OCH SOV!" Hinner inte, måste jobba, duscha, göra mig i ordning - det går inte!

Så var panikångesten här igen.

Senast när jag var på väg till ett AA-möte så tänkte jag på dig och på hur fint det skulle vara om du råkade gå på ett möte som jag är på. Jag har hittat två grupper nu äntligen som känns bra varav det ena är en ganska liten grupp som är helt underbar. Där skulle du trivas, men jag skulle säkert bara förstå att det var du om du presenterade dig som SL.......
Den gruppen ligger inte så centralt och det är skönt. Ja... det var bara det, att det skulle vara underbart om du eller Lena Nyman kom på möte där jag går på möte så att det blev ett möte (och Moa,Belinda,konstnären, Stingo och Muris såklart!)

Det är nästan som man vore gravid med sin nykterhet. Jag utbrast högt och glatt inför Lucas i fredags (efter klockan 22.49): "Nu är jag i andra veckan!"

Ja, jag dricker ju som sagt vansinniga mängder kaffe och äppelcidervinäger utblandat i vatten för att dämpa hungerkänslorna. En 1,5-liters Loka försvinner på en kväll.

Det var som att alkoholen ändå höll mig på mattan. Jag mådde dåligt men planerade inför drickningen ändå och hade inte energi till så värst mycket mer än det som måste till för att få tillvaron att rulla. Men nu spretar allting, oväntade saker dyker upp på agendan och en massa nykter tid har jag helt plötsligt fått tillgång till som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med.

Träna var det, ja. Jag går mycket (har hund) och skulle kunna tänka mig att ta upp träningen på gymmet igen. Vad kul om vi skulle vara pigga och rosenkindade kalaspinglor inför beach 2015, Moa.
:)

Och du, grattis till fjorton dagar!