Senaste kommentarerna i forumet

Suddar lite jag med!

Betyder så oehört mkt för mig just nu att inse att man inte är ensam. Bra att du reggat dig här och hoppas att vi kan hjälpa varandra. Kram

Jag ramlade in på denna sida och fann din tråd. Våra situationer är rätt olika på sätt och vis men blev väldigt berörd av dina inlägg.

För mig är det pappa som har problem. Jag förstod inte förrän jag var ca 20 år att han verkligen hade problem. Då hade jag bott hemifrån ett tag och lärt känna en annan vardag och började inse hur mycket hans livsstil påverkat och begränsat mig. Jag har länge tyckt att sättet han betett sig på mot min mamma varit skevt. Skäms nästan för att drömma om att mina föräldrar vore skilda (det verkar vara en sån sak man inte ska vilja), men jag önskar verkligen att min mamma skulle göra som du. Det är helt enormt vilken styrka du har uppbådat genom att lämna din man. Har ju egentligen ingen aning om hur ditt liv är, men jag tror att det är helt rätt att gå. Både för dig, dina barn och relationen mellan er.

Vad som är rätt för en alkoholist, det orkar jag faktiskt inte ens tänka på. Jag är en människa. Jag har drömmar och mål i livet. Säkerligen har du också det. Min mamma har det. Kanske har din före detta man struntat i dina liksom min pappa har ignorerat min mammas.

När jag tänker på de 18 år jag bodde under deras tak så förstår jag att jag inte var mig själv. Idag är jag på många sätt en helt annan person. En person som min pappa inte känner överhuvudtaget. Min mamma har jag en bättre relation till, men när vi ses känns det som att jag får lirka en bra stund innan den person hon faktiskt är skymtar till. Det är förjävligt hur han påverkar henne. Hon förlorar tron på att hon kan göra saker. Jag ser ångesten över allting i hennes ögon och hör den i rösten, även när hon försöker verka glad. Tänk om hon hade kunnat haft en vardag där hon kunde bygga upp sig själv. Vi hade haft möjlighet att ha en helt annan relation. Inte nån dans på rosor men en ärlig chans. Tänk om hon kunde sova på nätterna. Tänk om hon kunde vakna på morgonen och äta frukost i lugn och ro, utan någon som stormade in i köket utan att titta på henne. Utan någon som suckade så fort hon drog ut en stol på fel sätt. Tänk om hon mådde bra.

Jag önskar verkligen att hon ville lämna honom och är därför så glad för din och dina barns skull att du tagit det här beslutet. Mår illa när jag tänker på hur en persons livsstil kan kväva en. Dra ut luften och liksom pressa en mot väggen. Är så trött på att fundera över om den här personen bryr sig om sin familj överhuvudtaget. Är så trött på att leta efter människor i min familjs ögon och bara hitta en mur av oro.

Jag tror inte att du hade kunnat stanna hos din man och varit lycklig efter 20 år av medberoende. All manipulation, alla lögner och löften som blivit totalt ignorerade gör ont. Hur ska man kunna bygga upp förtroendet för någon som inte förstår att det är så förlorat att man inte kan börja från 0? Att förtroendet ligger back liksom. Jag är av åsikten att din man har förbrukat sin rätt till ditt förtroende. Det kanske låter hårt och jag känner ju inte er men jag tycker inte att han har rätt att kräva ett skit av dig. Alkohol tycks skapa någon sort socialt tunnelseende. Har flera vänner vars pappor är alkoholister. Vet att vi är fler som upplever att de förminskat och varit allmänt förjävliga mot vår mamma. I och med att du lämnar din man så visar du också dina barn att en relation där man blir utnyttjad inte är en bra relation. Trots att man älskar personen som utnyttjar en. Jag tror att din ärlighet, ditt mod och din självrespekt kommer att vara bra för dina barn och deras framtida relationer.

Vill även tillägga att jag förstår den känslomässiga manipulation han utsätter dig och dina barn för. Min pappa brukade med jämna mellanrum få mig att trösta och tycka synd om honom. I situationer där han betett sig som en idiot kunde han få mig att tycka synd om honom och ta avstånd från den som han tyckte var "dum". Tror att han misstolkar sina skamkänslor för sårade känslor. Han tycks vara så övertygad om att han är felfri. Eller så låtsas han för att dölja sina misstag och för att bevara sin stolthet och status. Mår illa när jag tänker på detta idag. Men idag lyssnar jag inte på hans babbel. Försöker behandla honom hövligt, men han är inte min förälder.

Hade tänkt att skriva ett kort litet inlägg egentligen men det landade i ett maraton. Vet att våra situationer ser annorlunda ut men tänkte att denna vinkel kanske kunde stärka dig i ditt beslut.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att du hittar en vardag som du trivs med och som gör dig lycklig. Vill ge dig en kram med styrka för både härliga och jobbiga stunder. Låt ingen få dig att glömma bort att du är värd lycka och kärlek.

Tack Miriam!

Håller på att samla kraft för att återta något av det som tidigare var en viktig del av mitt liv, och som jag längtat efter, men inte "fått rum med" i mitt liv, p g a litet barn:-).

Och p g a att pappan inte ställt upp på mig. Och jag blir stolt-sur, och ber honom aldrig om hjälp nästan...jo, när vi/jag skulle tvätta fönster ställde han upp och tog hand om pojken. Det var mitt förslag...faktiskt.

Men min personliga önskan om någon egen tid, törs jag inte besvära med - ännu.

Men tanken att jag ska skapa mig lite egen tid på något sätt, är väckt, och att jag inte ska ge upp sådant som känns viktigt för mig i mitt liv.

Jag förtröstar på den tanken tills vidare.

Där fick ett gammalt bibliskt ord betydelse för mig också!

Tack för det du skrev Muränan.
Såklart känns det så hårt och liksom tröstlöst det du skriver. Hur vet man som anhörig om en alkoholist menar att han vill skuta eller om han bara vill " köpa sig tid" genom att söka hjälp?
Jag är så förtvivlad. Jag vill ju inte skilja mig, orkar inte det en gå g till. Samtidigt förstår jag ju att det är bortkastade år om framtiden kommer att se ut som det är nu.
Jag vill bara ha lugn och ro.

Tack för ditt inlägg och det är precis vad jag frågade! Vi som arbetar här har ett visst ansvar för vad som publiceras och arbetar ständigt för att göra forumet bättre, säkrare och hjälpsamt. Era erfarenheter och tankar är ovärdeliga i det arbetet.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Herregud vad jag känner igen mig, har levt med min "hemlighet" i 6 år och ingen vet hur illa ställt det är.
Har skött jobb exemplariskt är noga med mitt utseende men i fredags var jag tvungen att gå till vc då jag har ett katastrofalt högt blodtryck, träffade en läkare igår och ljög henne upp i ansiktet när hon frågade om alkohol, nu väntar jag in provsvaren och få min dom ( fy h-e vilken ångest) jag skäms och vill inte svara på samtalstiden jag har med läkaren, hade redan för 4 år sedan lite höga levervärden så nu har jag minst skrumplever (enligt mig själv) har ju druckit i snitt en flaska vin om dagen dessa år.
Problemet är att jag vill inte sluta helt med A utan kunna helgdricka måttligt, är det verkligen möjligt.... Nu trappar jag ner med "bara" 3,75 på vardagar.
Jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig ur detta och det är stort steg att bara regga mig och skriva här, tack för att ni alla delar med er. <3

Har tänkt på dig en del,hur går det för dig?

Tack så jättemycket!!!!
Blir 1a dagen imorgon på en längre nykterhet tänkte jag...får hålla tummarna nu!

Känns skönt att det finns folk som förstår här inne och jag hoppas verkligen jag får distans till helgens blackout och sårade familjemedlemmarJust nu e allt bara jättejobbigt och jag gråter mest hela tiden. Har dock lyckats hålla mig ifrån alkoholen även ikväll. Hoppas snart somna ifrån allt för idag och hoppas på en bättre morgondag

Om jag förstod rätt så undrar ni om vi 'här ute' har tankar om oro när det blir tyst i en tråd där vi 'känner' att risken för våld är uppenbar. Det är subtilt och inte så lätt att formulera det jag vill säga, men mitt svar är Ja! Jag oroar mig när det blir tyst och jag vet att andra gör det också. Det har funnits tillfällen under de år jag läst & skrivit här när vi varit flera som närmast 'vakat över' nån person, när vi känt av akut fara. Det har hänt att vi kommunicerat med kvinnor som stängt in sig i badrum eller sovrum men haft svårt att komma till det avgörande beslutet att gå.
När en känner genom cyberkommunikationen att atmosfären är så laddad blir jag orolig. Och naturligtvis än mer orolig om det blir tyst. Då vet en ju inte vad som hänt. En gång skrev jag att det verkligen händer att kvinnor dödas i sina hem och den jag skrev till tackade flera gånger då det hjälpte henne till ett avgörande. Det är sånt jag inte gärna skriver men det är en sorglig verklighet att sånt händer. Nu blev det mycket och långt men det är frågor som ibland här tyngt mitt hjärta. Tack för er fråga, hoppas jag förstod den som avsett. / mt

Det är inte konstigt att må piss när man svikit någon och kanske själv inte kan stå för sitt beteende. Du kommer få distans till känslorna och är det övermäktigt kan du få hjälp att få distans.
Jag vill inte vara glättig eller förminska dina känslor på något sätt, men om du har en bättre dag någon dag kan du tänka att det faktum att du får sådan brutal ångest över det du gjort är ett hälsotecken. Det betyder att du inte är psykopat, vilket är positivt. Och får du bort alkoholen ur livet så kommer du få det bra igen. Lycka till!

Vad härligt att höra, och även om en helg "bara" är en helg så tror jag känslor av det slaget är ett tydligt tecken på att något hänt. Vad skönt det låter! Hoppas det fortsätter gå bra :)

Välkommen hit. Hittade hit själv igår och har kommit så mkt till insikt genom forumet och programmet. Är inne på min andra nyktra dag.Hoppas det kan hjälpa dig med. Kram

Oj inte så insatt i forumet än.... kanske skulle gjort en ny tråd?:/ förlåt

Ångest! Hittade forumet har ÄNTLIGEN bestämt mig för att erkänna för mig själv ( vet att jag har problem, men just erkänna för mig själv har legat så långt bort....) sitter just nu och dricker 1a ölen för dagen vid en strand har köpt tuggummi öl o vin allt för att familjen/ min man inte ska märka att jag druckit när jag o vovven kommer hem från
" långpromenaden".
vill bara hitta mig själv igen. Skönt att det finns fler än jag, känner mig så jävla tragisk/ misslyckad och värdelös. Men ska försöka fånga in mig själv igen. Det här forumet kanske kan va ett bra bollplank.
Mvh Lita

Jag vill börja med att säga att du är modig och klok som tar din oro på allvar. Du har haft det tufft under lång tid och det påverkar dig på många plan. Du skriver vid ett par tillfällen att du är en person som gärna vill lösa dina eventuella svårigheter själv vilket får mig att känna en stor respekt då du i detta fall göra annorlunda genom att be om stöd. Dina reaktioner är normala, många i liknande situationer bär sina berättelser och liv ensamma. Man vill skydda eller kanske slippa tynga andra. Samtidigt är det först då vi berättar som vi ger människor möjlighet att hjälpa vilket många mår bra av!

Det du redan gjort är att skriva här, du har talat med en vän, du har talat med en bekant som är polis, du har ringt kvinnofridslinjen och du har ordnat med annat boende.

Fantastiskt!

Och avgörande.

Vi på alkoholhjälpen ser att du fått många bra råd av andra användare och vi håller med. Att ha en nödplan och en packad väska är ett mycket bra råd. Att berätta för så många som möjligt som du litar på är ett annat mycket bra råd. Och framför allt att ha regelbunden kontakt med kvinnofridslinjen och att undvika att var ensam med honom.

Vad jag vill förtydliga just nu inför din flytt är att det finns skäl att vara extra försiktig. De ord du nämnt i samband med din partner är bland annat kontroll, tvång och vakta. Du berättar även att han är våldsam och ombytlig i sitt humör. Han har länge slagit sönder saker och nu har han gett sig på dig. Detta signalerar fara och personer med ett stort behov av kontroll i kombination med våldsamma tendenser kan eskalera sitt uttryck vid hot om förlust av just kontroll. Alkohol ökar risken.

Vad jag också vill säga är något Aeromagnus var inne på. Ibland får vi inlägg som berör och aktiverar vår oro på olika sätt. Naturligtvis har ni användare inget ansvar för andra användare eller någon plikt att skriva här men jag vill ändå nämna till er alla att när det blir ”tyst” i en tråd som handlat om hot och våld så oroar vi oss. Har ni andra idéer eller tankar om det?

Livrädd: Du är på väg nu, som du skrev i första inlägget det är en skillnad i relationen och du har nått ett vägskäl som innebär att du inte längre vill gå på den väg som din partner valt.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej kära du,

tack för fina hälsningen och stödet i min tråd. Jag har lugnat ner mig lite nu. Lite. Känner mig fånig som tar plats som en primadonna. Om jag hade kunnat kasta porslin i texten, så hade jag gjort det... Ja, ja... jag är väl en vildhjärna. Kan nog dra igång igen om det behövs... Startsträckan är mycket kort för närvarande. ;-)

Är det ändå inte ganska skönt att vara hemma själv med Kia när mannen jobbar? Lite i alla fall? Eller vad hade ni gjort om ni hade varit lediga tillsammans tror du? Är det något som du saknar att göra? Min man är äldre än mig, visserligen bara fem år, och jag har nog aldrig varit tillsammans med någon som varit yngre. Den övervägande parten har liksom alltid varit betydligt mycket äldre av någon anledning. Det kan jag ju fundera över någon gång... ha ha ha!

Jag har också Tolle bredvid sängen. Har läst en bit och allt är förnuftigt och riktigt och sunt och sant. Sedan blir jag bångstyrig och kan inte ta in mer och så blir boken liggande där. Sedan inser jag att jag MÅSTE (vill!) återuppta meditationen. Jobba på att vara här och nu. Men det är nu, när jag behöver det som allra mest, som det är allra svårast. Känns som om skallen ska sprängas i småbitar varje gång jag försöker gå ner i varv... ooooooooiiiiiiiiiiiiiiganganganganganagaaaaaaaaaaaaaaah liksom.

Ha en fin kväll min kära vän. Vad skulle jag göra utan dig? Puss

Tråkigt att höra att du mått sämre idag. Hoppas du snart mår bättre. Du fixar detta. Vi fixar detta! Har själv brottats med gråten hela dagen. Vet inte hur många ggr jag rusat in på toa på jobbet. Baddat ögonen m kallt vatten gått ut och låtsas som ingenting. Hoppas på en bättre morgondag för oss båda! Kram

Hej igen Anbe, får väl erkänna att verkligheten kom ikapp mig idag. Vilken vidrig dag. Har skakat och svettats som en gris. Har försökt att vila en timma på eftermiddagen för jag arbetar 3 nätter på raken. hoppas du mår bättre..... Ngn som har erfarenhet av de första dagarna utan alkohol efter lång tids missbruk? ?

Hej
Så sorgligt med din mamma och jag hoppas att hennes utlandsresa inte ställer till det för hennes tillfrisknande. Hon har ju kommit igång med behandling och allt.
För din del hoppas jag innerligt att du kan leva DITT liv tillsammans med din flickvän. Det gäller även för din syster, att hon kan leva SITT liv.
Du har varit kapabel att söka hjälp vilket inte alla människor är kapabla till. Den förmågan är det som kommer att hålla dig på rätt köl i livet. Du VET att det går att få hjälp, och så det svåra ibland: man måste VILJA ha hjälpen från en annan människa
Du skall vara koncentrerad på dig och din flickvän, det är ni som är huvudpersonerna. Din mamma har SIN väg, hur hårt det än kan utveckla sig ibland, och jag hoppas att hon fortsätter med det hon precis har påbörjat för att bli frisk.
/ Ursula

Det här är helt rätt ställe att vara på. Själv är jag inte särskilt bra på att ge råd, men ett som jag och många med mig har fått delar jag gärna med mig: Starta en tråd här inne på forumet! Här finns en uppsjö av visa och erfarna människor som inget hellre vill än att hjälpa till. Här får man stöd och uppmuntran utan pekpinnar, utan fördomar. Oavsett vilken situation du är i så finns det någon som har varit där och kan ge draghjälp.

Eftersom vi alla här inne lider av samma sjukdom så går det upp och ned, ibland är vi den som stöttar, ibland den som behöver stöd. Det är det som är det fina; oavsett hur livet behandlar oss kan vi alltid vända oss hit. Det här är vår fristad, vår oas mitt i kaoset. Här kan vi slå oss ned i lugn och ro, ibland för att lyssna, ibland för att prata, ibland för att bara reflektera över oss själva.

Lycka till Annwer, jag hoppas få följa dina framsteg under lång tid framöver!

Hej Reimar
Jag fastnade vid det du säger att du trodde att det skulle komma följdfrågor. Den smärtsamma erfarenheten jag har gjort är att det i princip ALDRIG händer. Och det är hårt att ta. Nej, vardagen fortgår bara som om ingenting har hänt. Han bara anpassar sig lite, ändrar kurs någon grad och så är det full gas framåt ditåt istället. Vart det bär spelar ingen roll. Jag tyder samma sak i ditt tidigare inlägg när du förväntade dig ett ramaskri från hans sida efter att du hade konfronterat honom. Han hade svarat lugnt, sade du, dvs. han anpassade sig efter situationen, som jag ser det. Allt för att kunna fortsätta dricka.
Just det här, att man blir stående med en hop frågor och undringar i huvudet, är det jag tycker är bland det allra hemskaste med livet tillsammans med en 'beroendemänniska' (när det inte är akuta katastrofsituationer på gång). Bara grymtningar, kommentarer som förminskar en, oförstående-miner till svar. Samtidigt som han kanske förväntar sig att man fortfarande ska vara kär...
Så att, jag tror att han är i en annan dimension och skulle bli förvånad om du fick någon 'feed back' från honom.
Men jag kanske har fel. Kanske inte alla är som min.
Ursula

Bara dag 16 här men jag hoppas att jag är lika framgångsrik som du!

Så är jag tillbaka i drickandet igen efter 7 nyktra månader. Starköl 7,5.Börjar på morgonen och sedan hela dagen. Somnar vid 22-tiden , vaknar svettig och med hjärtklappning mellan 2 och 3 på natten och tömmer i mig en burk. Har jag tur så somnar jag igen fram till 5-6. Och då startar jag igen. Dag efter dag i 30 dagar nu. Sista veckan känner jag att kroppen börjar säga ifrån. Har en karl som är likadan , fast inte på natten. Han sover som en stock. Sista 2 dagarna har jag hållit upp på dagen. Men med en bakfylla som är mördande.