Senaste kommentarerna i forumet

Är inne på 14:de dagen och jag dricker cola light hela kvällarna. Och tränar. Något måste man ju göra för att motta tankarna på a. Iallafall så här i början som du skriver.
Jag har tagit det som en chans att gå ner i vikt ett par kilo, nu när alkoholkalorierna ändå är ute ur bilden!

Och du, grattis till tvåsiffrigt! :)

Grattis! Du är verkligen jätte stark och allt kommer bli bra :-)
Förstår att det är blandade känslor. Skickar styrka! Kramar

Grattis! Du är verkligen jätte stark och allt kommer bli bra :-)
Förstår att det är blandade känslor. Skickar styrka! Kramar

Men också glad, ledsen, förvirrad mm . Det känns inte som att det här är på riktigt, det här händer inte mig. Vad jag längtar till jag har flyttat och jag kan försöka börja leva. Jag har tappat bort mig själv , vet inte vad jag vill, vad jag kan , vad jag tycker mm. Kommer man någonsin att kunna bli en hel människa?
Tack Mt !! Ja det här forumet har hjälpt mig o hjälper mig mycket!! Just det att man inte är ensam om sina tankar och funderingar. Att man får så många kloka råd från människor som varit i samma situation. Jag hade nog inte varit där jag är i dag om jag inte hittat hit.
Tack citronfjäril!! Ja jag hoppas att du också får styrkan att gå!! Jag tror att du får det men det tar olika lång tid, och det är bara du själv som känner när det är dags. Jag har varit tillsammans med min sambo i 24 år!! O det är först nu som jag har fått styrkan!!
Kramar<3

Dotts, har läst din tråd. Känner igen mig i mycket. Speciellt det här med att få skit för vad andra sagt och gjort... men även mycket annat. Är imponerad av att din styrka till förändring, stort grattis till flytten! KRAM

Tack alla som tar er tid och skriver. Betyder mycket. Ebba, dina inlägg om familjen var nyttig att läsa. Dock så är det inte så illa för oss ännu, eller för min sambo iaf, han dricker ju inte hela tiden, och han klarar av jobb och annat. Men jag är rädd att det är på väg att eskalera. Och hursom så påverkas ju jag och barnen redan som det är nu. Och det är väl tillräckligt illa...

Man kanske ska räkna dagar ändå, i alla fall så här i början? Det är kanske inte det minsta besatt när jag tänker efter. Hamstra dagar i stället för att hamstra öl och vin...

Jag har aldrig hinkat i mig så mycket kaffe som jag gör nu för tiden. Funkar den där koppen som ett slags surrogat eller vad är det frågan om? En annan grej, som är måttligt kul, är att jag tillåter mig själv att äta kakor och bullar och glass och chips och ostbågar eftersom "jag är ju trots allt nykter". Gillar inte det. Jag var inte pinnsmal tidigare och vill helst inte lägga på mig ett endaste kilo eftersom det spär på mitt självförakt och mitt ogillande inför min kropp. Jag måste se upp, vara observant, för det värsta skulle väl vara att byta ett slags missbruk mot ett annat (som någon i Filosofiska rummet var inne på). Nej, usch, då är det ju sak samma, i stället för skrumplever och cancer i bukspottkörteln drar man på sig diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar.

Men inte tänka på det nu. Tvåsiffrigt i alkoholfrihet; något att akta, vörda och vårda.

Känner så igen mig i denna villrådighet! Den är såå jobbig och tar så mycket energi. Det är som en jäkla berg- och dalbana! Har inget konkret råd att ge dig, för jag är mitt i berg- och dalbanan själv, men ville bara skriva att jag känner igen mig.... KRAM

... vi båda har. :)

Grattis Izzy! Otroligt starkt jobbat att ta detta steg! Har inte skrivit till dig tidigare, men har hängt med i din tråd ett tag. Önskar dig alla lycka framöver! Önskar jag hade din styrka, men det kommer kanske... KRAM

Jag känner många killar som har komplicerade förhållanden till mat men det är tabu för det anses vara ett tjejproblem. Kleerup kan inte gå med bar överkropp till exempel.

"Varje sekund börjar ett nytt liv för oss. Låt oss möta det med glädje. Vi måste kämpa på vare sig vi vill eller inte och det bästa är att se framåt och inte bakåt." av Jerome K. Jerome.

Ok. Framåt var det Jiihaa!!!

Har också ett komplicerat förhållande till mat. Det har varit mycket värre och mer skruvat än alkoholen. Jag upplever att det är mycket svårare att få ordning på matrelationen, jämfört med alkohol. Alkohol kan man vara utan - man kan leva utan det. Men äta måste man ju liksom göra, helst varje dag. Man måste alltså lära sig att äta rätt, trots att man har ett sjukt missbruk av just mat.

Det är väl typiskt oss högpresterande tjejer, antar jag. Skulle inte tro att mansgrisskiten på ditt jobb funderar på hur han ska äta under dagen...

Jag har ofta använt mat för att dämpa ångest eller skapa kontroll. Som ångestdämpare - ja - då går det hand i hand med alkoholen som fått ha samma funktion. Tyvärr hänger dessa missbruk ihop hos mig i alla fall. Det jag kan säga är att alkohol orsakar ångest, vilket vi kanske inte behöver mer av i våra liv...

Har också käkat antidepressiva. Jag hade aldrig orkat komma tillbaka utan dem. Men jag åt dem alldeles för länge. Till slut visste jag inte om det var min sjukdom och in-i-väggen-symtom jag kände eller biverkningarna. Jag slutade ganska tvärt förra sommaren och det tog ett halvår innan hjärnan började producera serotonin igen. Det var helvetet på jorden och istället för medicinen började jag medicinera med ett glas vin. Mitt drickande eskalerade helt klart när jag slutade med tabletterna. Klarade inte av att hantera alla känslor som under så lång tid legat nedtryckta av medicinens dimmor. Nu vill jag INTE skrämma dig, vilket jag inser att jag gör. Men när du ska sluta med tabletterna ska du vara uppmärksam. Då ska du inte ta till någon annan krycka för att klara vardagen. Sluta gärna i kombination med samtalsterapi, så du inte riskerar att börja dricka igen istället.

Kramar i stora lass

Tack Ullabulla, men det fungerade förstås inte alls...

Han kom hem som vanligt och allt skulle vara som vanligt. Ursäkter förstås "det var dumt, jag ville bara testa" eller "jag borde inte ha ersatt 6-packen, bara tagit en". Jag sa att jag mådde illa och bara ville vara ifred. "Varför mår du illa då?" Jag bara blängde på honom. Hans svar var "Men man mår väl inte fysiskt dåligt av att vara upprörd?!" Snacka om noll insikt. Jag sa åt honom att han fattar ingenting.

Senare på kvällen sa jag åt honom att idag räknas som din första dag som nykter, fattar du det? Han höll förstås inte med, han hade ju inte varit full. Nej, men du har inte varit nykter heller. Försöker att koncentrera mig på jobbet. Det är så mycket annat som bara måste funka. Ett tag tänkte jag att vi kunde hyra en liten lägenhet och så bo varannan vecka, så att barnen alltid är här och vi inte behöver sälja - i alla fall inte med en gång. Men det skulle han förstås inte gå med på.

Varför är det så svårt???

Skickar en tisdagskram och tackar för ditt inlägg vännen! Hoppas du får en riktigt fin dag!
<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

Ok tack för tipsen villmåbra :)

Finns så mycket inom kbt så vet ej vad att vvälja. Ska kolla med biblioteket

Det gör ont att läsa det du skriver. Du sitter inte och gör dig till något offer. Men du har varit ett offer för en sinnessjuk människa. Ett litet oskyddat barn som egentligen borde ha fått komma till en fosterfamilj, men där både samhället och släkten valt att blunda. Det gör ont att läsa. Men det är inget mot hur ont det måste göra hos dig. Du nämnde att du gått hos psykolog, eller förstod jag fel? Drack du då? Jag tror att mycket (!) kommer att komma upp i dagern nu när vi varit nyktra ett tag. Även sådant som vi trott att vi "varit färdiga med". Men någonstans tror jag att det är kroppen som säger ifrån. "Nu orkar jag inte bära det här längre! Kan du göra upp med det här nu?!" Då kan vi välja att lägga locket på eller kämpa oss igen det som kommer upp. Även om det kanske känns övermäktigt, så vore det nog bra att gå och prata om allt igen, eller vad tror du själv? Samtal + nykterhet = få bli hel...?

Du behöver i vart fall inte undra varför du har druckit i ditt liv. Jag tycker att det är otroligt starkt att du inte hamnat i tyngre droger, utan har ett ordnat liv, med jobb och familj. Det är inte alla som orkar det och som klarar av det. Men du är otroligt stark.

Vill hålla om dig och ge dig min största kram. Tänker på dig Per.

Låter härligt, Tor. Men tredje resveckan, fan vad jobbigt. Eller kanske du tycker annorlunda. Jag är själv också i Eu-land nu. Tömde minibaren och satte in några nollöl istället. Ha det gott.

Känns som det händer mycket inom en nu. Funderingar och tankar kring allt. Får många minnesbilder från förr. Känns som ekorrhjulet stannat och jag står och tittar på alla andra. Observerar. Känner. Tänker. Eller som hela världen står still. Typ fryst. Och jag är den enda som inte är det. Ser min spegel bild ofta. Ser mig själv med nya ögon. Hur i helvete har jag hamnat här. Hur många av mina beslut har jag tagit utanför dimman. Är ute och reser i eu land. 3dje resveckan i rad nu. Är på rummet. Minibaren är full med sprit. Jag säger ehhh och nej. Finns öht inget sug sedan jag hörde rösten. Får min styrka från det tillfället. Och genom att tänka "oavsett vad som händer så är jag a-fri" jag har inga beroenden alls :-) jag är fri Glad. Lycklig. Sökande. Pånyttfödd.

Ännu en kvinna som skrivit dig fri!
Nej, knappast har din (snart f.d) sambo förstått.... du har ju (nästan) inte förstått själv... att du har kraften att förändra ditt liv. Vilket jättekliv!
Jag blir alldeles varm och vild (ja!) inombords när jag igen ser hur vi kan stötta varandra här genom att skriva ur oss själva, våra innersta rum, och i igenkännandet ge kraft åt andra. Tänk flygcert, vad det att du delat dina smärtsamma erfarenheter har betytt för andra.
Lita till din innersta känsla Izzy, du har tänkt, vridit, vänt... och nu har du tagit steget mot ditt eget liv! Kram, kram / mt

Jag har skrivit under lägenhetskontraktet nu!! Jag har verkligen gjort det som jag aldrig någonsin trodde att jag var kapabel till. Jag kommer att få ta över lägenheten fr.o.m. 1/11.
Det känns så jättekonstigt det här så det är inte klokt! Det är så blandade känslor o jag funderar fortfarande om jag gjort rätt.
Det verkade inte som min sambo hade förstått ändå att jag menade allvar med att flytta ändå fast jag har sagt det till honom. Han trodde inte att jag skulle göra det! I dag har det kommit lite spydiga kommentarer o när min dotter sa nåt till honom sa han att han inte orkade med mer skit. Nu är det synd om han o jag är den hemska som lämnar o han försöker få mig att få skuldkänslor villket han också lyckas med.
Det känns så konstigt att vara kvar i huset nu och det blir så konstig stämning. Det var det förut också men på ett annat sätt. Jag vill bara bort och försöka bygga upp mitt liv o hitta mig själv!

Jag hamnar väldigt lätt i tvivel över mig själv. Ena stunden motiverad till hundra, sekunden senare ingen tro alls. Målar upp stora projekt som jag vet skulle lyckas om någon bakom mig viskade, peppade, höll mig mjukt och sa; Det går, du klarar det, vill man så kan man. Då gör jag det, oavsett vad det handlar om. Jag gör massor på egen hand, troligen så mycket mer än normala människor. Men mina krav på mig själv sträcker sig långt utöver det normala så jag tycker ju sällan jag skapat något alls. Jag är inte rädd för att kasta mig ut, men samtidigt är jag lite skygg. Vill gärna låsa in mig lite. Det låter kanske hemskt men jag vet inget annat. Jag ger mig själv beröm ofta men har väl svårt att ta den på allvar.

Jag berättade tidigare lite grann om min uppväxt och min mors mer eller mindre lyckade självmordsförsök.
Lyckat självmordsförsök?
Det var mitt fel att det var så jobbigt i familjen, det var jag som var hysteriskt arg ibland och kastade saker så de gick sönder, krossade fönster med bara händer i ren frustration. Varför var jag så arg?
Som ett litet barn som sakta blev äldre fick jag ibland höra att jag var taskig mot min morsa. Att jag skulle sättas på anstalt och låsas in om jag inte var snäll. Men vad gör man om man ständigt får stryk i det dolda och ibland även storstryk inför släkt och kamrater för att visa att jag inte var någon. Men varför var jag så arg? Det var en sjuk mental och fysisk misshandel som pågick.
Fy fan vad sjukt. Fy fan. Ingen lyfte ett finger för att hjälpa, ingen förstod?
Att jag skriver detta visar att jag inte är färdig med skiten jag bär med mig. Jag har trott det.
Min fru klarar av min gamla mor i väldigt små doser och då helst med två, helst tre glas vin innanför västen. Hon tycker jag ska konfrontera henne med allt som skett.
Gör jag det så dör hon och då blev det mitt fel till slut ändå.
Jag har ju gjort om henne till en annan person och jag älskar henne som den mor hon är. Det är någon annan som gjort allt detta mot mig,
Nu kanske vän av ordning tycker att jag gör mig till ett offer? Jag vet i fasen, kanske. Men ingen annan vet hur sjukt det varit och vilken ångest och olust det skapat genom livet.
Jularna var de jävligaste, tänk att allt skedde utan droger, och nu sitter man här själv med en ironisk alkoholism som är nog så svår att kontrollera.
Jag vet inte varför jag skriver det här, det behövs kanske. Nu efter snart 4 månaders alkoholfrihet så vet jag inte vad som ligger framför mig, känner mig motiverad men skör. Vill helst lämna forumet och gå vidare oavsett vad som sker. Lämna det här bakom mig för gott och bara starta om någon annanstans på jorden med min kära familj. Leva enklare, leva mer med mindre. Sträva mot sanna värden. Ta hand om varandra. Lugn o ro i alla sinnen.
Till slut.

Er egen LillPer

Jag läste början av din tråd och började gråta så nu gråter jag och det var nog just vad jag behövde. Jag är glad att du lever annars hade ingen i hela världen tröstat mig med en låt tidigare ikväll.

Känner jag nu. Tack för att du satte ord på det. Jag önskar mig en hund nu som värmer mig, ser på mig med snälla ögon och tycker om mig trots att jag är helt förfärlig.

... att inte kunna ta till alkoholen som tröst. Jag är ett litet barn just nu. Vill ligga i mammas famn med napp, gosedjur och snuttefilt och mammas varma fingrar ska hålla en nappflaska med ljummen, söt välling och i bakgrunden ska en vaggvisa nynna sina tröstande rader och mamma ska vagga mig till sömns och när jag sedan drömmer är det om kärleksfulla ögon och omslutande, trygga, sköna kramar.