Senaste kommentarerna i forumet

Gott nytt år!

:)

Hej Harrim. Var ett tag sedan jag hörde något ifrån dig. Undrar bara hur det går för dig!
/Z

Du får mig att le med din ärlighet.
Det är så jäkla bra att du sätter ord på dina tankar.

Det som fick mig att le var det där om att du har tyckt att alla som anser att total nykterhet är enda alternativet är präktiga.

Jag känner igen mig nämligen.
Innan jag slutade dricka alkohol tyckte jag att många var så präktiga och tråkiga.

De som var ute och motionerade en tidig söndagmorgon när jag själv var bakis tex...

Det är verkligen skönt att man kan ändra sig :)
Nu gör alla som motionerar en tidig söndagsmorgon mig bara glad.

Jag önskar dig en bra dag med bra tankar som är snälla mot dig och får dig att fatta bra beslut för ditt välmående.

Kram

Ja, så måste det bli! Tack LN för ditt engagemang. Jag tror att klokast vore att ingen alkohol finns hemma. Men när man är två...Som inte ser problemet på samma sätt? Jag ska idag föreslå alkoholfri nyårsafton och hela första veckan ( vi ska på semester och sporta) Det vore ju en självklarhet att undvika vinet när syftet med resan är friluftsliv?!? Varför ska jag överhuvudtaget vara beroende av vilket val maken gör? Han dricker måttligt, även om det nog finns ett beroende eftersom han dricker alla lediga dagar...Nu hör jag att jag försvarar honom. Jag tycker nog att vi har problem båda två. Men att jag helt klart har störst alkoholberoende, jag har brottats med detta i flera år faktiskt. Men aldrig kommit ur det.
I min kloka hjärna förstår jag att min enda möjlighet är total 0 tolerans mot alkohol. Ibland önskar jag att jag skulle bli bakis och må skit. Det enda som drabbar mej är ångest ? jobbigt det också förstås. Men jag borde kräkas och få sprängande huvudvärk! Hm...är det så antabus fungerar?
Jag har tyckt att ni som säger att total nykterhet är enda vägen för en alkoholist är jobbiga och präktiga. Förlåt kära kämpande alkoholister. Ni har helt rätt. Det är nog den enkla vägen i denna snåriga skog av frestelser. Lite klarare tankar och mindre förnekelse börjar ta form här hos mej. Tack för att du vill dela detta med mej, en farmor som önskar en annan framtid.

Du är sååå stark. Var stolt över dig själv ??

Hur går det för dig aqua? har inte hört något från dig på några dagar.
/Z

Underbara leverjag! Så väldigt ledsen att du har det så jobbigt. Jag känner igen mig själv i så mycket av det du skriver. En sak jag själv upplever som jobbig i min egen relation och de problem vi har, är skuldbeläggandet. Det är så otroligt taskigt att så totalt skuldbelägga EN person i en relation. I mitt liv är det jag som skuldbeläggs och mycket är väl riktigt i det, men livet är aldrig så enkelt att det är bara den enes fel. Att sen använda barnen som vapen tycker jag är direkt elakt!
För min egen del känns det viktigt att kunna diskutera och reda ut. Få min partner att förstå att livet inte är så enkelt att det enbart är den enes fel. Till slut känns det som att jag bara står där och försvarar mig! Tyvärr börjar jag mer och mer inse att det kommer aldrig att lyckas.
"Tysta leken" är inte alls en rolig lek. Den är destruktiv och nedbrytande och oerhört jobbig för den som inte valt att "leka".

Jag tror aldrig att relationen med dina barn kommer att försämras för att du väljer att lämna. Återigen är livet inte så enkelt och barn är klokare än så!

Känner också igen tankarna om det rent praktiska. Vem ska bor var,? Kan jag behålla huset? Ensamheten... osv.

Att du dricker A-fritt istället för vin är även jag väldigt glad för. :)

Många, stora och långa kramar!! :-)
/Z

... Är det lätt att stanna?

Kramar till dig!

Och kramar till Mt! Tack för allt, kära du!

För tre år sedan höll mitt liv på att ta slut.

Efter flera år av kaos så hade allting övergått i total misär. Jag ältar inte längre, men jag gillar att tänka över mitt förflutna och mina erfarenheter och jämföra med var jag befinner mig idag. Julen 2012 var fylld av hot, ilska, shopping- och sexmissbruk, och vitaknogarnykterhet, och rädsla. Så mycket rädsla. Jag trodde på fullt allvar att han skulle köra ihjäl oss när vi åkte till julfirandet. Men så gick det en tid till. Hos mina föräldrar hade jag packade väskor och en del undanstoppade pengar (där och då kändes det ibland som Sova med fienden - han fick inte stoppa mig en gång till från att lämna!).
I februari förstod jag att barnen var mycket påverkade, och jag har kvar orden som fick mig att lämna på en lapp i min plånbok, precis som Lelas rekommenderade; sonen som då var 3 år och 8 månader sa efter ett av pappas utbrott: "mamma, jag tycker inte om pappa när han blir arg". Min panik över "skajagstannaellerlämnastannalämnastannalämnastannalämnaatannalämna" hade övergått i magkänsla istället för oro/osäkerhet - jag skulle lämna på något sätt och när jag såg det framför mig så kände jag lugn. Dagen efter lämnade jag min exman för sista gången.

Efter år av socialtjänstutredningar, tvist i tingsrätten och bråk så bor barnen hos mig 2/3 av tiden, exmannen är lugnare och jag är starkare, barnen mår bättre om än inte helt bra. En separation är tuff och när man har en pappa som enligt barnen själva "kan bli helt galenarg" så är det inte lättare - det har varit tufft, men vad jag är glad över min erfarenhet.

Jag älskade fortfarande en del av exmannen när jag lämnade, så i efterhand ser jag tydligt hur min hjärna tog över - det gick inte att leva så, så jag fick bestämma mig för att välja att lämna, för att det bar enda alternativet. Först i höst kan jag ärligt säga att jag inte älskar en del av honom.

Under sommaren 2015, efter domen i tingsrätten, började jag må väldigt dåligt utan att kunna förklara varför. Men efter hand insåg jag mitt medberoende, hur min uppväxt påverkat mig och hur det förstärkts i min relation med exmannen. Under hösten har jag gått på samtal på ett behandlingshem, gått på zonterapi och börjat meditera och - nu under julhelgen har jag känt glimtar av riktig och äkta glädje igen! Den finns där, och jag jobbar för att hitta den igen!

Barnen får hjälp genom barngrupper! Och de älskar din pappa, ett barn älskar dina föräldrar! Men de får ibland utstå saker som inte är ok, men bara 1/3 av tiden, och jag tror det är viktigt att de träffar sin pappa så att de får en sann bild. Förhoppningsvis blir pappan ännu bättre, mer i harmoni osv, men de behöver sin pappa, och så länge han inte går tillbaka till samma beteende som förr så är det ok att lämna dem till honom.

Jag har träffat en man som jag är förälskad i, sedan några månader, och jag njuter i nuet. Jag kan inte låta bli att jämföra med exmannen ibland - det är lugnt, enkelt, ingen ilska, fint och mysigt, men vad framtiden har vet jag inte, men jag vet att om jag lyssnar på min magkänsla så löser allt sig!

Kramar till alla som vill ha eller behöver!

'idag blir en utmaning, jobbar dag idag och känner redan nu att jag skulle kunna köpa lite vin till efter jobb.

men jag har bestämt jag ska ut o springa i snön! visa mej vad jag är gjort av.
men en liten del viskar,ja men efteråt borde du kunna dricka lite...som belöning...nej jag vill inte

Grymma inlägg. Jag är så Ledsen. Tjejen är borta. Kanske lika bra. Jag vet inte. Ni är bäst.

Vilja, Sattva och Zorro

Tack för era inlägg. Jag behöver verkligen läsa om separationer, andras erfarenheter och tankar. Det är såå jobbigt och svårt. Fan vad det gör ont. Man vill ju så gärna att det ska fungera. Allt man har tillsammans, fina huset och finaste barnen. Ska jag verkligen bryta upp, tänk om det bara är en flykt och inte kommer det väl att bli så bra heller efteråt, tänker jag ibland. Varför kan jag inte älska och vilja hitta tillbaka igen? Men jag vet ju, det går inte längre, inte efter allt och som det är nu och har varit länge.

Skulle haft en härlig dag tillsammans m barnen idag. Allt gick fel med det praktiska och dyrt blev det. Men en hyfsad trevlig kväll ändå. Vet inte vad det var, men efter och vi kom hem smällde en bomb i mig efter några av hans väl valda ord. Han fattar ingenting, barnen försvarar honom och jag får slutorden att jag har allvarliga problem. Jag förstör för barnen och det är mitt fel allt. Herregud är så trött på detta. Tänker ju att det är kanske något fel men känner också nej, det måste få komma en reaktion. Kan inte med denna tysta leken och plåga sakta och låtsas som ingenting är fel. Blir galen! Trist för barnen. Hatar det, men maken ser till att inte ha en minut med bara oss själva. Ber honom gå med på promenad, prata själva som vuxna och avsätta tid. Men nej. Varit så ett par år nu.

Det som händer är att jag får all skuld, håller på att gå sönder och är så förtvivlad så jag kräks. Samlar mig och får gå efter honom, prata lugn, lyssna på hans haranger om alla mina fel och brister, aldrig svar på mina frågor eller prata om hur vi går vidare. Med stort tålamod och svalda svador når jag till slut fram. Han inser att det inte går längre och erkänner att han hoppas i det tysta och genom att göra trevliga saker med familjen ska bli bra igen, utan att någonsin prata ut eller samtala om hur vi mår och vad vi vill och behöver!? Nu kan han inte använda att han inte kan skiljas från mig "för att jag dricker" men väl med orden "jag hoppas du inte förstört relationen till barnen för din skull" och "för att han är rädd om mig" (Underförstått att jag har problem och inte klarar det). Ahrrrghh!

Han berättar sedan att det är jättesvårt för honom att tänka på separation. Svårt beslut och jobbigt. (Han är bekväm, vill ogärna ändra något, Zorro) Vi hinner inte prata länge då han bokat in annat som vanligt och troligtvis imorgon när vi ska göra en väldigt spännande grej m barnen som vi bokat för en tid sedan. Jag sitter bara tom och tårarna flödar en stund. Det var länge sedan...

Börjat på ett brev till honom som jag skrivit hundratals gånger i huvudet. Det är ju därför det tar sådan tid, för jag vill skiljas som vänner och han har inte varit redo och inte klarat av det. Fy farao . Hur gör andra detta? Känner många som klarat så bra, är vänner, hittar nya och skapar nytt liv på ganska kort tid. För oss och mig är det skitsvårt. Hur gör vi med boende. Barnen vill bo kvar. Har vi/jag råd, vem bor var och var vill jag i så fall bo...? Hur blir det för barnen. De har det så bra nu praktiskt... Och det där läskiga tankarna om ensamheten, en liten tyst och trång lägenhet om man ens får tag i någon. ? Jag måste, annars dör jag inombords och förtvinar..

Glad för att jag nu dricker A-fritt istället för vinet som finns hemma. Det hade passat väldigt bra till brevskrivande i skenet av levande ljuset och de stora tårarna! ;-)

Imorgon en dag av nya prövningar på flera sätt. Ska försöka hålla humöret uppe.

? Tack, glad för att du kom ihåg kramen Zorro. :-)

Att kliva ur ett medberoende tar tid.. Längre tid än bara en flytt.. Det har ju med invanda mönster, tankesätt och beteenden att göra..
Det är väldigt lätt att tro att man är "färdig" bara för att man fått ett eget krypin, en egen dörr att stänga om sig..
Men så enkelt är det inte alla gånger..
Det gäller att inte släppa taget där. Att inte släppa taget om den egna förändringen och slå sig till ro med en billig seger..
För då sitter man snart där med en ny "beroende".. Och allting upprepas igen med små variationer..
Det som driver väldigt många är "ensamheten" och ett hormon i hjärnan som kallas peptider, som jag läst om i Tuva-forum (rekommenderas!)
Vi söker någonting som känns välbekant, som utlöser någon sorts (välbekant) känsla som vi känner igen.. (det "välbekanta" förknippar vi ju oftast med trygghet, hur konstigt det än låter..)
Och väldigt många är rädda för "ensamheten".. För den tvingar en att umgås med sig själv..
Väldigt många blir tom kvar i en destruktiv tvåsamhet, för att slippa bli ensamma.. Trots att de innerst inne känner sig ensammare när de är i förhållandet..
Kanske skäms man? Kanske fick man "varningar" från omgivningen och valde att ändå gå vidare? Kanske fanns det varningtecken som man valde att ignorera?
Och kanske trodde man att man med sin egen stora kärlek skulle kunna övervinna allt det "onda"..? Att man skulle kunna göra en annan människa hel?
Givetvis är det sällan en alkoholist, visar upp hela registret av sitt missbruk i början.. Det brukar istället vara så att personen är väldigt kärleksfull och omtänksam..
Skulle de i början råka bli för fulla, så finns det tusen ursäkter och bortförklaringar, samt heliga bedyranden om att det givetvis aldrig ska upprepas.. men det gör det!.. lite mer sällan i början, men sedan med jämna mellanrum och till slut ber de inte ens om ursäkt, utan tycker att det har du vetat om så länge så det är väl inget att bråka om?

För oss medberoende så gäller det att hitta den röda tråden (för ofta har vi också mer än ett förhållande bakom oss)
Vi får börja att titta på om det finns några gemensamma nämnare?!
Faller vi alltid för samma typ av människa? Vad var det vi fastnade för? Påminner han om någon annan i familjen/släkten? Eller känns det t.ex. som motsatsen..?
Även om de verkar helt olika, så brukar det finnas någon likhet, hos alla.. Om det så är en viss typ av uppväxt, kanske något "mönster", osäkerhet som döljs av en påklistrad/spelad roll? Typ "charmören" /den världsvane, som innerst inne inte har någon självkänsla alls.. Någon som ute bland folk kan vara påstridig och i det närmaste aggressiv i sitt sätt att hävda sin rätt.. och som samtidigt tror att det är gentlemannamässigt att slå varenda karl, som så mycket som petar på dig, på käften (eller åtminstone talar om det?)
Helt enkelt den "förklädde prinsen" på den vita springaren.. (eller det är vad de ser sig själva som)
Hur romantiskt det än verkar, så blir det till slut jobbigt, när du knappt får gå ut och handla utan att de ska följa med.. Och jag lovar, svartsjuka har ingenting med äkta kärlek att göra!
Får du ofta höra saker som : men jag är rädd om dig..? Jag vill inte att du ska råka illa ut, så jag hämtar dig..? eller liknande saker som kräver att du ska hålla dig hemma eller redogöra för dina förehavanden i tid och otid.. Då ska du kanske dra öronen åt dig..
Pratar han ofta om känslor och gärna vill att du "berättar allt"? Och slutar det oftast med att det är han (som efter ett antal glas vin) berättar om sin tragiska historia? (och du så småningom inte får en syl i vädret, eller ständigt blir avbruten..) Och du får trösta..
Det slutar i regel med att dialogen (som ju ska löpa fram och tillbaka mellan två parter) blir en ändlös monolog.. Kanske pratar han lite för mycket redan från början och du sitter där och blir lite imponerad i början.. Eller så säger han nästan ingenting alls, utan väntar på att du ska berätta "allt" så han får små hållhakar på dig som han sedan kan utnyttja..?

Ja, det är normalt att vilja få reda på så mycket som möjligt om den andre i början.. Men ta det lite varligt.. Man behöver inte redovisa hela sitt liv på en gång.. Speciellt inte om den andre börjar gå in på mer intima detaljer eller tvingar dig att berätta, fast det inte känns riktigt bra..
För när "alkoholisten" (jag skriver så, för att det var det som gällde i mitt fall) Fått dig att berätta, så kommer det plötsligt obehagliga undertoner i kommentarerna.. Inte till en början, utan längre fram.. Där det du berättat "i förtroende" helt plötsligt vänds emot dig..
Kanske förvanskas det och "råkar" berättas för andra.. Som en "rolig anekdot" eller bara för att tungan råkade slinta.. Ibland är det helt oförargliga saker, men det finns tillfällen när man känner att personen på något sätt har tummen mitt i ögat på en.. (kusligt, men ofta väldigt verkligt)
Det är precis dit den beroende vill ha dig, för att ha så stor kontroll som möjligt!
Sedan kommer de små anmärkningarna om att man inte längre ser "så fräsch" ut.. Du får nog tänka på vad du äter, för du börjar visst lägga på.. Ska du inte klippa dig snart? du börjar ju få kärringfrisyr..? Åtföljt av ett "men jag vill ju vara stolt över min fru.. " Däremot får du inte bli så "snygg" eller klä dig så "sexigt" att andra kan tänkas bli "intresserade" för då kommer istället pikar om otrohet.. (likaså om du inte orkar ställa upp på sex..)

Kom ihåg, att det här är en långsam process! Det är inget som sker över en natt, eller ens ett år.. Helt plötsligt så en dag, vet du inte längre vem du är eller vad du själv innerst inne tycker..
Då borde du egentligen ha lämnat för länge sedan.. Men bättre sent än aldrig ;-)

Var ta mig tusan tvungen att kolla i kalendern. Kan det verkligen ha gått 6, snart 7 veckor redan????
Tycker att mycket känns bättre i livet nu. Alla problem och bekymmer som kom till ytan börjar betas av. Viktminskningen går sakta, men det är OK: Jag har satt målet ett år framåt.
Förhållandet är väl i kras, men börjar acceptera det. Mornarna börjar bli bättre. Inte för att jag någonsin kommer att må bra en tidig morgon, men panikattackerna är borta.
Jag läser om så många som trillat dit efter lång tid. Ett halvår, ett år eller mer. Så jag fortsätter leva som dag 1. Med fullt fokus på att vara nykter just idag.
Det är så många som stöttat och funnits där under dessa veckor. Helt underbart. Jag ser att många hittar sina egna helgon. Jag har hittat mitt helgon i Leverjag. Blir nästan lipfärdig när jag tänker på hur du ställer upp för alla här, trotts att jag vet hur jobbigt du själv har det. DET är en äkta hjälte.
Jag vill inte påstå att jag haft en underbar jul, men den har varit hyggligt lugn och framförallt helt vit. Nyår oroar mig inte. Kommer att fira med goda vänner och det är bilkörning dit och hem som gäller.
Så på lördag firar jag 7 nyktra veckor. Utan detta forum, alla underbara vänner jag lärt känna, och utan min egen hjälte, hade jag aldrig fixat det.
Kram på er alla och dig Leverjag släpper jag inte på en stund! :-)
/Z

Hej
Har läst din tråd och även vad du skrivit i andras. Som så många andra känner jag väl igen mig i det du skriver. Precis som du och många andra här kan inte jag heller ta första glaset, eller första burken eftersom jag därefter fortsätter till det är slut!
Ångest har varit ett stort problem för mig i många år. Framförallt på mornarna och det har varierat mellan ångest och fullständiga panikattacker. Fast inte förrän efter mycket läsande här och ett par veckor nykter insåg jag att en av de stora bovarna var alkoholen. Nu efter 6 veckor nykter börjar jag vakna med en mer normal olustkänsla! :-) Jag kommer dock aldrig att älska mornar!
Funderade lite på det du läst om att man inte kan vinna förrän man nått botten! Det håller jag inte med om. Däremot tror jag det är svårt att vinna över alkoholen om man inte satt ner foten och till 100 procent bestämt sig. Lite som att sluta röka. Det funkar inte om man "försöker" sluta. Jag har försökt sluta dricka många gånger. Som aqua så klokt sade, det är lätt att sluta. Konsten är att inte börja igen. Men inte förrän nu efter många försök tror jag att jag kan lyckas. Inte för att jag nått botten, men för att jag nådde min egen gräns och till fullo bestämde mig utan kompromisser.
Det känns som att du gjort det. Bestämt dig! Därför är jag övertygad om att du kommer att lyckas.
Kommer fortsätta följa din tråd och om jag har något klokt att bidra med, skriva en rad! :-)
Ha det bra!
/Z

Ja men det är så det är för mig också.
Tappar omdöme/kontrollen helt och hållet. Och som du skriver, jag har tagit steget till det här forumet. Och det har jag ju gjort för jag inser att jag har nån form av alkoholproblem.
Tack för ditt svar, hoppas detsamma till dig.

Fick en tankeställare där. Tack Zorro. ?

Mvh studenten

Ursäkta!

bland annat till flygcerts tråd, klistrade jag in i min tråd idag https://alkoholhjalpen.se/comment/100513#comment-100513
Styrkekramar! / mt

Måste ju titta in igen eftersom jag i inlägget ovan, glömde kramen! Förlåt!
Sen finns det inte i min föreställningsvärld att du skulle låta dina barn fara illa! Det tror jag inte på!
Många stora kramar! /Z

Så bra beskrivet, flygcert! Jag vet inte vad du har för historia. Men jag kunde inte beskrivit mina tankar bättre själv.

Undrar bara om jag nu påbörjat processen ut ur detta. Jag hoppas det. Vill inte bli ännu mer bitter. Och barnen ser. I morse märkte dottern att det var spänt mellan oss, och ändå sa vi inget. Hon försökte lätta på stämningen. Och ändå är hon bara fyra! Varje gång barnen 'väljer' mig framför pappa så undrar jag om det beror på att han nyligen druckit i deras närvaro. Hur mycket de känner och märker.

Men att lämna är inte lätt.

Rätt tänkt! Kan jag kan du! Lovar! :-)
Haha, jo, studenten, just nu både är och känner jag mig ful! :-) Men det ska med tiden ändras!
Angående champagnen... inte var det väl den som gav dig så fina minnen? En vacker dag, med värmen från solen och kärlek från nära och kära. Är inte DET dina minnen? Flaskan innehåller ju ändå bara skadlig vätska! :-)
/Z

?

Idag var mannen på systemet och handlade till nyår. Vi ska som bestämt över till andra under kvällen och det kommer bjudas på både det ena och det andra. Han hade köpt alkoholfria öl och cider till mig och honom.
Samt en alkoholfri champange.

Sen visade han även upp två flaskor champange (med A) som vi ska ge värdparet. Grejen var den att den ena flaska sket jag i, men när han har upp "vårt" bröllopschampang så blev jag så ledsen. Det är ju vårt. Vår brudskål. jag kanske överreagerar. Men minnen över vår vackra dag sköljer över mig. Hur fint det var, hurrarropen och den fina skålen med just denna champagne. Hur jag kände just i den stunden, värmen från solen och så mycket mycket kärlek från nära och kära. Och han min man vid min sida, så vacker.

Jag förklarade lite snabbt att det känns ledsamt för mig att de ska skåla i vår bröllooschampange när jag inte kan vara med. Han sa att han skulle hälla ut den, men jag protesterar. Inte kan man hälla ut den fina. Kommer ändå inte öppna den oavsett hur mycket jag egentligen hade velat öppna den om jag är själv, för den betyder för mycket. Den är en hard limit.

Mvh studenten.

Tack snälla för era kloka ord. Kan ni kan fan jag oxå. Z jag betvivlar starkt att du är ful på utsidan, jag vet hur det känns med 6kg på en månad. Oftast är det bara vätskevikt ;) man kan ju hoppas...

Poppy50. Åh vad härligt med löpning! Vad glad jag blir att du har vågat dig ut. Jag älskar oxå löpning, tanken var att springa halvmaran (som var) men av olika skäl slutade det med att jag satt på puben och drack vin medans mannen sprang den själv.
Vågar inte ens tänka på alla pengar som försvunnit alla månader på alkohol. Inte konstigt att man går back med både studiebidrag och extrajobb.

Tack igen att ni svarade i min tråd. Jag värdesätter er.

Mvh studenten.
PS. Ni är grymma.