Senaste kommentarerna i forumet

Jag läser dina ord och vill verkligen bara krama dig och torka dina tårar.

Du förtjänar att må bra.

Hur är det nu?

Jag lider med dig som ställer till med dåligheter när du dricker och önskar såå att du lyckas med att få kontrollen över dig, ditt begär och dina handlingar.

Ge inte upp. Jag är säker på att du lyckas till slut. Vad händer nu?

Godnattkram

Är helt förkrossad igen. Haft flera riktigt bra dagar med mannen å så ikväll. En riktigt dålig. Känner hur det kryper i mig. Vill inte detta. Mina barn far illa. Hur ska jag göra?
Vad händer med mina barn om de ska vara med honom. Hur beter jag mig?
Är såå trött på att anpassa mig efter honom. Mer eller mindre be om lov för att göra något, dubbelkolla med honom så att han inte blir sur. Det är så jobbigt. Jag är helt slut, ont i magen och tårarna rinner nedför mina kinder. Detta är inget jag vill ha längre.

Och varje sekund kan vi omdefiniera oss, men bara VI SJÄLVA har rätt att göra det!!!!

...för att ni delar med er. Detta är mitt första inlägg här, och jag känner igen mig såväl. Lögnen. Jobbar inom socialtjänsten, inte just missbruk, men ändå. Och dricker ensam. Nästan varje kväll. Alldeles för mycket. Skammen är olidlig, och steget ut ur det här känns...omöjligt... Jag fattar inte hur ni andra gjort? Lever i en relation med barn, vi har det bra ihop, men det är alkohol vid alla sociala tillställningar och även när vi är ensamma. Men det värsta är när jag är ensam hemma, vilket jag är mycket ofta och länge då min man jobbar iväg i perioder. Ett rent helvete som jag satt mig i. Undrar bara när fasaden spricker. Och vad som händer då. Önskar att jag vore en kändis som kunde lägga in mig på avgiftning någonstans och komma ut på andra sidan, med sunda livsvanor. Hahaha... Har så svårt att se ett liv helt utan alkohol, samtidigt som jag börjat inse att det nog är enda vägen. Klarar liksom inte att ta en öl eller ett glas. Vill bara ha mer då.... Säger till mig själv varje morgon att ikväll blir det inget. Det är dags nu. Sen kommer kvällen och ensamheten. Barnen är i säng och jag vill ha en liten stund i lugn och ro innan jag själv ska sova. Och då...kommer ändå vinglaset fram...och fylls på... sen vaknar jag nästa dag, med samma ångest och samma tankar om kvällen... Men jag pallar liksom inte att stå emot..

Stigdotter. Åt helvete heller att det inte är ett val. Alkoholism är ingen sjukdom som bara "huxflux" kommer - det är en sjukdom för att en människa gång på gång väljer att ta till alkoholen för att dämpa någonting annat. Jonna: jag är i samma situation som du, och det enda rådet jag kan ge är att sluta bry sig helt. När jag själv får barn finns det inte en chans att de kommer att få träffa min mamma så som hon är nu. Jag vill inte att de ska behöva utstå det som jag har fått utstå. Det enklaste är att sluta bry sig och att bryta, särskilt om man själv känner att man inte får ut någonting av att ha personen i sitt liv. Det är skitsvårt, jag vet, särskilt när man har ett syskon som fortfarande bor med föräldern och som är så sjukt avtrubbad av situationen att det är läskigt. Man vill bara krama om personen och få hen att söka hjälp, men det finns ingenting man kan göra. Min mamma hotade med självmord, jag fick dit polisen, men de kunde ändå inget göra eftersom att hon inte ville in till psykiatrin. Det är hennes eget val, för jo - hon har ett val.

Tjo.

hej sisyfos,
från maj till nu utan "större"-längre återfall. starkt!

ja jag tror det kommer gå vägen. en sak för mig är att försöka vara tydligare med min omgivning, o skita i vad de säger. och fylla mitt liv med andra aktiviteter än öl/sprit + middagar med alkohol. just nyår, nu är läget att jag sagt nej till fyra olika. hehe oj vad poppis jag är i prövningens tider, en av de fyra skulle utan vidare fråga bli akoholfri, men just nu känner jag för att göra som JAG vill. och just nu vill jag inte ens fira nyår, inte för jag inte tror det skulle va trevligt, men vill inte. vill vara pigg nästa dag.

En Forumängel är också du, Leverjag. Kloka inlägg, äkta medkänsla, någon som bryr sig om. Någon man helt enkelt vill ha i sin närhet irl. Tror att det är bra att tankar och funderingar om separation får ta tid. Det tyder på att hur det än går så kommer det att vara ett beslut som är bra. Tror att många separationer är till det bättre. 2016 flyger du högt, Leverjag.

Blåögd!
Du har klarat dig så här långt, starkt jobbat av dig. Du jobbar med dig själv å alla jobbiga känslor just nu, precis som jag.
Tänk dig framåt, till våren, vill du fortfarande ha det livet tillsammans med honom eller känna dig fri att leva Ditt liv? Varken du eller jag har en man som Vill sluta missbruka å den enda vägen för vår överlevnad är så långt bort ifrån dom det går.
Vet att det är fruktansvärt just nu...jag brukar tänka att när det är som värst så måste det vända till det bättre. Inget varar för evigt.
Jag hoppas du hittar din inre styrka att stå emot honom, att du inser ditt eget värde. Han är inte värd dina tårar, din ångest eller din kärlek. Tar tid att hitta kärleken till sig själv men när man gör det tillåter man inte att någon trampar på en. Jobbar hårt med det själv.
Styrkekram ?

Du har påbörjat en resa och allt kan bara bli bättre!!
Vi är nog flera som gått igenom liknande saker, så häng kvar här på Forumet och "fiska" erfarenheter av oss andra! Lycka till och stor kram från f d Narcissisthustru.

Vill bara höra hur det går för dig Jessie? Tänker på dig och hoppas att det går framåt.

Ja blåögd du har helt rätt. Även om han hittar nån ny fort å visar sin bästa sida så är fortfarande beteendet det samma. I början av vårat förhållande var han hur fin som helst å jag betydde allt...trodde jag iaf. Han snackade mycket skit om sitt x då, om hur jobbig hon var mm. De hade fortfarande kontakt varje dag i början men det rann ut i sanden sen. Hon kontakte mig å berättade saker om min sambo, trodde henne inte då men har insett att hon haft rätt. Tydligen träffade han oss både i ca 6 månaders tid... Usch å fy
Har spenderat eftermiddagen till att leta boende ju fortare det går desto bättre. Har misstänkt otrohet vid många tillfällen men valt att tro på honom istället för min egen magkänsla....aldrig mer går jag mot mig själv.
Blåögd, kan du, så kan jag me ?
Har läst din tråd oxå, tycker att du är stark fast jag vet att det gör ont. Men sen så reser vi oss och är starkare än någonsin. Vi har varandra här inne.
Kram fina du ?

Kan inget om vården, men ville inte själv söka hjälp. Det gick att sluta ändå. Till slut och med några misslyckade försök i ryggen. Kanske inte världens mest raka väg heller, men jag bytte mot a-fritt. Hade inget hemma. Kunde inte dricka hemma eftersom min sambo visste att jag skulle sluta och då gick det till slut. Lever du ensam?
Tycker i och för sig att det är bra att söka hjälp och att det är fullt förståeligt att det är jävligt svårt att sluta ensam så jag hoppas att det kan finnas någon som har ett klokare råd. Vill bara skriva att det gick! Jag trodde nästan det var omöjligt men plötsligt gick det och när jag återföll så var det kortvarigt eftersom det inte gick att börja om och jag då varit utan tillräckligt lönge. Hoppas du hittar en väg snabbt.

Oj vännen. Oj, ja... det var tungt... vad mycket för dig att bära på. Inte konstigt om varken känslor, relationer eller själen hänger med... Inte konstigt alls.

Det kanske ändå är bra att ni har skyndat så långsamt. Det kan ju vara ett sätt att bearbeta saker som händer, att låta allt ta tid, tänker jag. Jag menar, istället för att bara bryta upp och flaxa vidare. Men jag antar att det ändå börjar bli dags att röra på sig. Prata med din terapeut. Det är så skönt att ventilera, mellan fyra ögon, och med någon som ofta har något klokt att säga. Eller åtminstone kan ge nya perspektiv och infallsvinklar. Jag har tex aldrig blivit så utmanad av någon i hela mitt liv som av min psykolog. Jag kan inte slingra mig en millimeter. Hua... ;-)

Jag förstår att du tänker på barnen och deras trygghet. Självklart är det så. Det gör väl så klart alla föräldrar som bryr sig om sina barn. Men sedan så märker de ju också om relationen inte är bra. Vi för vidare en bild av vad som är "normal-relationen". Om den inte är sund, så finns risk att de återupprepar och gör samma val som vi när de växer upp. Men... allt det där vet du nog redan...

Tänker på dig och skickar styrkekramar till dig

Tack Studenten. Ja alkoholist är ett väldigt laddat ord, men det handlar inte om parkbänken, även om jag mycket väl förstår vad du menar. Ingen annan än en själv kan heller avgöra om man är det eller ej. Jag vet bara att JAG är det.
Många, om inte de allra flesta härinne är "vanliga" (Vad nu det är) människor med ett socialt nätverk, vänner, familj och jobb. De flesta av oss har aktiva liv och ett liv med träning och idrott. Jag är alkis, men långt ifrån parkbänken. Den enda jag har släppt in i min värld och mina tankar är min sambo.
Just ordet är väl också rätt ointressant. Det viktiga är att jag (För jag kan bara referera till mig själv) har kommit till insikt om att mitt drickande har nått proportioner som är skadligt för mig.
Du skriver i ditt inlägg att du behöver vara nykter och vill vara nykter. Det är ju DET som är viktigt. Inte vad man kallar det! :-)
Och när det gäller den önskan, så finns jag och många fler beredda att hjälpa och stötta i den mån vi kan.
Att ha styrkan att inse att man behöver förändra sitt liv och att man inte mår bra i sin relation med alkohol är inte på något sätt i världen skamligt. Det är sunt, förståndigt, klokt och väldigt starkt!
/Z

Hej rött_gift. Kan förstå problematiken med att inte vilja/kunna söka hjälp av skäl som du skriver, men är det en känsla eller en realitet? För nog måste väl sekretess gälla även i Mälardalen? Annars har vi ju "fritt vårdsök" i landet så du kan ju söka hjälp i angränsande län, kanske?
Om du söker hjälp i ditt eget län och det kommer ut till "allmänheten" så begår ju faktiskt någon ett lagbrott!

Tänkte tipsa om tråden "Gastric bypass, någon?" men ser att du redan hittat den.

/Z

Hej tack för dina tips och råd, jag tar dem till mig. Jag har varit inne och läst din tråd, riktigt bra jobbat!
Alla dina råd tar jag till mig, jag ska försöka stötta andra mer i deras trådar. Det är ju så givande att själv få svar.

Just ordet Alkoholist är svårt, det är något som funnits i bakhuvudet hos mig i många år. Snart ett decennium. Jag vill helst inte sätta en stämpel, men jag vet ju för mig själv att jag har problem. Nu har jag börjat våga släppa in min man i mina djupaste tankar. För det är ju det där Alkoholist, "då sitter man ju på en parkbänk och funkar inte i vardagen". Men vad är skillnaden egentligen på min parkbänk (soffa framför tv:n) och min utåt sett fungerande vardag? Inte långt i från varandra just nu.

Grattis till 6 veckor och två dagar förresten! Riktigt strongt jobbat! Skönt med att A ger dig halva dagen ledigt iallafall. Måste vara jätte skönt.

Mvh
Studenten

Hej leverjag. Har läst dina inlägg ett tag tillbaka och dina tankar kring barn berörde mig. Kanske för att jag en gång för länge sedan själv var ett sådant barn där en förälder drack och det slutade med separation. Jag hade dock tur som hade föräldrar som fortsatte vara vänner och en far som senare blev nykter.
Det där med jobbiga relationer vet du att jag kan relatera till.Är alldeles övertygad om att barn mår sämre av att leva i en dålig relation än av en separation. Ja, jag vet det ju av egen erfarenhet.

Sen kan jag bara konstatera att det du skriver till Vilja i allra högsta grad gäller även dig. "Det är väldigt bra att sådana som du finns på jorden".

Många kramar! /Z

Hej Studenten. dag 4. Starkt jobbat!
Funderade på ett par saker i dina inlägg. Att definiera sig som alkoholist är inte enkelt. det var för mig skitjobbigt. Tog lång tid att kunna säja det till mig själv. Att säja det till min omgivning har jag inte gjort och kommer nog inte att göra heller. Undantaget min sambo. Alkoholist är ett så värdeladdat ord. men detta forum är så fantastiskt. Här kan jag i min totala anonymitet skrika ut att jo, jag är alkis. Och ingen dömer mig! För min egen del är det en förutsättning för att jag ska lyckas att kunna erkänna att jag är just det, en alkis. För i själva verket är jag ju inte en sämre person för det! Inte du heller!

Hur man lyckas är individuellt. Jag har försökt flera gånger och nu har jag varit nykter i 6 veckor och snart 2 dagar. Längsta nyktra tiden i mitt vuxna liv tror jag. Har själv funderat på varför jag lyckats bättre denna gång. Mina 6 punkter som för min egen del verkar fungera.
1. Har inte satt mål långt fram i tiden. Mitt mantra är, Idag är jag nykter. Imorgon har jag ingen aning för det är en annan dag. En dag i taget har varit viktigt och är fortfarande. En dag i taget blev ganska snabbt 6 veckor.
2. Att verkligen bestämma sig. Lite som att sluta röka. Man måste ha satt ner foten och verkligen bestämt sig. Inte att försöka, utan bestämt sig för att nu får det vara nog.
3. Att ha handlingsberedskap om man trillar dit. Så lätt att man inte kan komma tillbaka om man fokuserar på dagar. Skitjobbigt att börja om på dag 1. Så jag har har en plan för hur jag ska hantera ett återfall.
4. Detta forumet är fantastiskt. Jag skriver i min egen tråd, läser andras och i varierande grad skriver jag i andras.
5. Häng på några som ligger i fas med dig. Följ deras trådar och stötta varandra. det har varit och är mycket viktigt för mig.
6. Jag hade dolt så många problem och bekymmer med alkohol. När inte detta finns längre kommer så mycket upp till ytan. Jag fick bestämma mig för att ta tag i en sak i taget och lösa jobbiga saker efterhand. Långt ifrån klar med detta än.

Detta har varit MITT framgångsrecept för 6 nyktra veckor. Självklart behöver det inte gälla för andra. Men plocka och använd om du tror det kan vara något för dig.

Sen är vi väldigt olika hur vi gör i umgänget med andra. Själv har jag aldrig haft några problem med att tacka nej i sociala sammanhang. Jag har alltid hävdat min rätt att bestämma själv. Sen har det ju även varit en del i strategin att dölja sitt missbruk. Tacka nej i andras sällskap för att i lugn och ro dricka så mycket jag vill hemma i garaget! :)

Nu efter drygt 6 veckor kan det faktiskt gå en halvdag ibland utan att jag tänker på alkohol!

Lycka till!

/Z

Mår illa, har ångest. Känner hur hjärtat slår och det är ansträngt att andas. Yrseln är påtaglig och jag är jätte trött.
1 timme plugg i dag. Mantrat är 1 timme plugg idag.
Funderar på antabus på utlandssemestern i januari. Funderar på när denna jävla ångesten och abstinensen försvinner.
Planerar middag till kvällen och stoppar tanken när jag ser mig själv dricka ett glas rött till matlagningen. Aldrig mer rött?
Får en klump i magen och känner hur illamåendet blir mer och mer påtagligt. Andas.
1 timme plugg idag, 1 jävla timme plugg idag...

Mvh
Studenten.

av att han inte flyttar ut sina saker. Vill inte ha hit honom med någon ny kvinna som han flyttar in hos, vilket han gjort de senaste 10åren. Faller då ner i att man inte var viktig att kämpa för.
Så bort med prylarna så jag kan släppa mer vill inte se han för då faller jag som en fura.

och är i samma sits, den här jävla berg och dalbanan tar ut en på resor man inte trodde var möjligt. Har valt att gå vidare utan honom för alla löften och handlingar som inte blev av gör mig så ledsen och frustrerad. Fast jag var "så dålig" kommer sms att han saknar mig och de är jobbiga så funderar blocka numret, för det river bara upp sårskorporna som börjar komma.
Hoppas du håller fast vid att lämna, blir tydligt när man lämnar att de har kvar sitt beteende iaf. Förstår oxå fin rädsla att de snabbt hittar en ny, men försöker då tänka att den personen får exakt samma skit, kanske inte första månaden men sedan. Ännu en ny stackare som faller in i medberoendet.
Styrka och kramar till dig!!

Igår tog jag några droppar theralen till sänggåendet och kvällsångesten. Det är konstigt det där med ångest, hur kroppen reagerar.
Det funkade bra, blev trött till 00:30 tiden och fick sova. Däremot så var jag jävligt groggy när jag vaknade i morse, inget jämfört med hur det är att vakna fortsatt berusad alternativt riktigt bakis. Drack en stor kopp kaffe och rusade till min samtalsperson. Berättade om mitt val och att jag berättat för min man. Hon sa att hon tror på mig och att jag ska hitta mina triggers till nyårsafton. Jag vet att jag dricker i smyg. Blir som besatt, så jag berättade för mannen att på nyår så får han inte lämna mig ur sikte. Jag försökte förklara att jag inte tycker om att be honom om detta för jag känner mig omyndigförklarad och förminskad, men att jag "vet" att om tillfälle ges så kan det slinka ner både 1 och 10 glas. Det hade inte varit första gången om man säger så. Han förstod.

Ångesten kommer och går under dagen, försöker skita i att händerna skakar och att tröttheten är förlamande. Gick till gymmet istället och körde 30 min kondition, tog en bastu efter och försökte vara i nuet. Det var svårt, kom inte till ro, men jag försökte iallafall och det ser jag som något positivt.
Jag skäms över mitt missbruk. Det är glasklart att det är ett missbruk nu när jag vågar tänka efter på riktigt. Jag tycker synd om min kropp och organ som fått ta så jävla mycket stryk, och jag är ledsen att jag låtit det gå så många år innan jag accepterat att jag inte kan dricka alkohol normalt.

Det är läskigt att tänka sig en framtid helt nykter, för jag har aldrig riktigt varit det under mitt vuxna liv. Hur har man sex nykter? Hur har man roligt? Vad gör man när man inte dricker? Vem är jag egentligen? Kommer jag aldrig kunna ta ett glas rött till den mörka chokladen igen? Har jag verkligen gillat det röda glaset till chokladen eller har det bara varit en ursäkt till att få bli berusad? Frågorna är många men motivationen till att hålla mig nykter är hög.
Jag vill ta tag i detta nu, på riktigt. Ge det en ärlig chans, våga.
Nu ska jag testa att plugga i en timme, för det har jag lovat min samtalsmänniska att jag skulle göra idag, för min skull.
Just det, de sista nätterna har jag bara drömt om alkohol, om öl och vin. om konstiga drinkar och att vara full. Udda.

Mvh
Studenten

Tack, lever jag!
Har läst artikeln å det är ju exakt så det är. Men hur bryter man mönstret? Vill inte känna ett beroende av en annan människa ju. Fast det senaste halvåret har inte ens de bra stunderna gett nån glädje heller, man vet ju vad dom kommer efteråt. Man kopplar inte ens av när han är nykter längre...
I morgon kommer min sambo hem å jag vill verkligen inte det. Innebär slut på lugnet. Han är nu inne på dag 13 i drickandet. Antar att han vill vara hemma å spendera tid med mig ett par dagar, han har ju saknat mig såååå. Men i verkligheten behöver han bara vila upp sig inför nästa fylla...nyår...å ångesten känns väl bättre om jag är där vid hans sida. Tror inte jag älskar honom längre, han är ingen trevlig person...inte mot mig iaf, men alla andra runt omkring. Skulle vara skönt om han var borta ett tag till, har inte ens saknat honom. Tänkte igår kväll att han hade kunnat ligga bredvid mig å jag har ändå varit ensam...så det gör ingen skillnad om han är bredvid eller inte. Tvåsamheten finns inte längre kvar. Förhållandet vi har är byggt på lögner, svek, fylla å konsekvenser..smutsigt rakt igenom. Han har smsat mig idag flera gånger, låtsas inte om elakheterna han fick ur sig igår, slätar över bara. Blir bara äcklad på hans falska beteende.. I morgonbitti är han hemma, full antagligen. Blääää!!!!

Så rätt rabbitgirl. Jag vet hur det är att inte må bra, har många år av smärtor, dålig sömn och nu sedan ett år utmattningssyndrom. Jag försöker att acceptera läget och ta hand om mej själv med rutiner av bra mat, sömn och träning. Tröttheten tar nästan över många stunder. Det jag inte kan förstå är att jag blir pigg av vin?
Jag kommer inte att bli fysiskt frisk, smärtan beror på en olycka. Men jag tänker att jag ändå vill orka vända trenden att använda vin för att få energi och ork för stunden. I längden är det ju bara nedbrytande! Jag är bara så oerhört trött ?