Senaste kommentarerna i forumet

Men hej Wilja!!

Såg du att jag nämnde dig IDAG??? Vi satt och räknade upp dem vi saknade och undrar hur det går för. Vad härligt att du är här igen - fast klart att det inte är härligt att du kämpar med ditt vinliv... Det finns egentligen inget mer att skriva - än allt det som Ebba skriver i sitt mycket kloka och insiktsfulla inlägg ovan. Be om hjälp Wilja! Det går att leva utan alkohol, men ibland behöver man hjälp för att komma vidare.

Fortsätt gärna och skriv här! Kämpa på. Som jag nyligen skrev i min (nya) tråd; "jag säger inte att det kommer att bli lätt - men jag säger att det kommer vara värt det".

Bamsekram

har jag tänkt flera gånger.Min son,idag 26 år kom ofta i kläm.Faktiskt inte pga den här relationen med alkohol utan av andra orsaker.Jag har mått så fruktansvärt dåligt OCH känt sån skuld många många gånger.Jag har också sagt TILL honom att om jag bara kunde osv.Till slut sa han för några år sen:-Men mamma,om du kunde vrida klockan tillbaka bara i 10 minuter OCH leva det liv du levde då med de val du hade.Då skulle du känna att det fanns faktiskt inget annat val..Det var stort av honom och en stor del av min skuld som ju bara gnager kunde faktiskt lossna lite från samvetet och åka tillbaka till där det hörde hemma-i dåtid.Du har ju alla möjligheter nu att uppdatera och reparera er relation.Nuet och framtiden kan reparera en hel del.Men inget kan ju göra det man faktiskt vill,vrida klockan tillbaka

Jag har läst ditt sista inlägg i fin tråd och jag förstår vad du menar. Det är dags för dig att gå vidare. Kasta kryckorna och stå på egna ben. ;)
Jag önskar dig all lycka!

Jag botade mitt hemska mående av alkohol med mer alkohol. SinnesSJUKT och otäckt hur fel allt blir.
Det är läskigt och ett helvete att vara fast i Alkoholens mörka och fuktiga grotta.
Jag berättade för min läkare. Vet inte vad jag hade varit så rädd för? Hans reaktion var totalt lugn, höjde inte ögonbrynet. Undrade bara om jag ville ha mer hjälp att lotsas vidare till där rätt hjälp finns att få.

Det är tyvärr så OERHÖRT vanligt med alkoholproblem - Alla läkare möter det i stort sett dagligen förklätt till sömnoroblem, högt blodtryck, magsår, depression, panikångest, hypokondri m.m De ska vara beredda att råda den som vågat säga sanningen och be om hjälp.

att kunna skriva här och få tillgång till er alla som finns här, allt stöd och uppmuntran är ovärderligt...

Min son är 16 år nu, han var 15 då förra hösten/vintern när det här hände. Det som hände var att barnen kom förbi en kväll, äldsta dottern (då 19) körde. De skulle bara titta in en sväng och åka vidare. Det var fel tillfälle. Sambon hade druckit stora mängder tillsammans med en kompis till honom, och hade kommit till det stadiet då han började ta ut ilska och aggression på mig, allt och alla. Därför mötte jag min pojke i dörren när de kom, jag ville inte att de skulle komma in i lägenheten, för jag visste att sambon skulle vara verbalt elak emot dem, vilket han även hann vara under det korta ögonblicket. Han skrek något i stil med "vad gör den där jävla horungen här, den där jävla tönten har inget här att göra, stick så jag slipper se dig..." typ så, förmodligen värre än så. Jag nästan föste ut sonen och vi stod och pratade en kort stund utanför och jag följde honom mot bilen. Det var då han såg på mig med hela världens smärta i blicken och frågade om jag körde ut dem...mina egna barn...

Min terapeut frågade om jag kunde se att sonen var förtvivlad även över att han inte kunde skydda mig, att han var tvungen att lämna mig kvar där hos Honom. Och jo, det förstår jag ju att han var. Han som alltid velat skydda mig blev ju också tvungen att "överge" mig i det läget. Och jag kan se att jag gjorde det jag förmådde just då, för att skydda barnen, få dem därifrån... Men ändå...varför var jag så jäkla...nedtryckt och svag? Jag blir arg på mig själv när jag tänker på det.

Jag vet att jag inte förmådde tänka just då, eller under hela den där svarta perioden i mitt liv. För den var svart. Det var bara ett mörker utan början och slut. Hjärnan som seg kola, trög och utan tankar. Bara instinkter. Instinkter som handlade om att parera, försöka hålla Honom på gott humör för att undvika vredesutbrott och verbala elakheter. Jag vet att jag vande mig vid att bli kallad saker, hur jag blev mer och mer utan ett eget värde. Men jag kunde aldrig vänja mig vid smärtan av alla ord, som träffade mig rakt in i mitt innersta. Förändrade och trasade sönder. Jag försvann. Jag var inte jag. Bara ett skal utan innehåll. Och jag vet inte hur jag ska kunna fylla mig med innehåll igen...

Jag känner mig som om jag står lite vid sidan av mitt eget liv just nu. Jag orkar jobba heltid - tack och lov. Jobbet är egentligen det enda jag orkar med. Där är jag ändå lite "fri" från det här, även om mina kollegor vet om en del av vad jag varit med om, men såklart långt ifrån allt. Men på min fritid är jag helt utmattad, passiv och orkeslös jämfört med tidigare, innan jag träffade Honom. Jag orkar knappt umgås med mina nära och kära, det som alltid varit så viktigt för mig och som gett mig så mycket tillbaka. Jag är inte lika engagerad och intresserad i samtal med dem, så som jag önskar att jag kunde vara.

- Ring socialtjänsten i din kommun, be att kopplas till missbruksrådgivning/missbruksenhet. Be om HJÄLP.

- Gå till vårdcentralen och lägg korten på bordet, var 100% ärlig med hur mycket du dricker annars finns risken att du inte får rätt stöd/hjälp.

- OM du har barn var INTE rädd. En förälder som inser sina problem, ber om hjälp och är ärlig är en BRA förälder som efter det har rent mjöl i påsen som har bett om hjälp att förändra sitt liv som just nu inte är så härligt att leva som det borde vara.

- Sök på Anonyma Alkoholister på nätet, se vidare tips och råd väl där.

Nu när du läser mina råd kanske Alkoholdjävulen som härjar i dig sparkar bakut:

"Aldrig i livet, jag har inte SÅ stora problem. Galna människa vad är det här för hemska råd? Jag fixar nog hellre det här själv. Usch aldrig att jag berättar hur mycket vin jag dricker för en läkare!"

Jag förstår en eventuell sådan reaktion men av vad du skriver hör jag att du har tappat kontrollen och makten över ditt liv och att du verkligen inte orkar mer och behöver hjälp att vinna över vinet och återfå dig själv.

Kram från ännu en som vet hur det känns.

...ett snabbt svar var vad jag behövde nu. Tack Muränan som frågat efter mig!
Det är bra att vi håller ordning på varandra här.

Känner mig rädd. Tänker att jag inte vet hur jag ska klara av en kväll utan vinet. Tror att något hemskt ska hända.

Men vad kan hända mer än att jag får sug att dricka? Min konsumtion är inte så hög att jag kommer att ligga och skaka av abstinens. Det tror jag i alla fall inte.

Det är inte du som är dålig som inte kan låta bli att dricka vin.
Du är fast i ett beroende nu.
Det blir så till slut.
Varning på Alkohol-reklam lyder ofta:

"Alkohol är beroendeframkallande"

Det är på allvar så och det har du nu fått erfara och lever i/med.
Fint att du skriver just idag för Muränan nämnde dig idag - att du är en av dem hon saknar.
BRA att du skriver här idag för nu behöver du hjälp för att lyckas bryta dig loss ur vinets hårda grepp om dig.

Kram Ebba

Jag skjuter upp dagen då jag ska vara nykter gång på gång...
Hur kan ni? Varför kan inte jag?

Tror att jag snart "firar" 1 år med vinet. Tidigare drack jag "normalt".
Håller mig fortfarande till ca en flaska. Men jag är så trött på det här konstlade vinlivet nu.

Jag önskar jag kunde hitta viljan inuti Wilja.
Ni kanske kan hjälpa till att locka fram NEJ och kraft?!

Detta är inte roligt längre.

så staka och modiga kvinnor ni är som har modet att möta det mest onda & smärtsamma i vitögat. Respekt!!!
Kramar / mt

så staka och modiga kvinnor ni är som har modet att möta det mest onda & smärtsamma i vitögat. Respekt!!!
Kramar / mt

Nilail - läste tråd och känner med dig. Funderat och funderar så det knakar. Först vill jag fråga varför du började dricka igen. Men hmm men nää.. Här kommer en fråga jag ställde till mig själv:
- vad tror du krävs för att du aldrig mer ska dricka igen? Svara ärligt och det först som du tänkte på.
Ha en toppendag.

Känner igen det där med att varva ner med ett glas vin efter jobbet. Blev aldrig bara ett glas. Hur går det?

moa - ser att du har hittat en väg fram. Suget minskar och livsglädjen ökar för varje dag som går utan alkohol. Jag lade ned min tråd för att minska a i mitt liv. Saknar självklart alla här och den gemenskap man får när man reser tillsammans. Så jag tittar in här då och då.
Ha en toppen dag.

Hej konstnären, jag antar att du under detta år sett många komma och gå. Tänkte bara säga att alla dina mess gav/ger energi. Saknat dem självklart när jag lade ned tråden. Och det handlade bara om mig själv och min resa. Vill lixom inte fastna i ett forum där jag hela tiden springer på nya som behöver stöd. Behöver min tid/energi till att sätta nya vanor på plats. Kanske börjar jag peppa o stötta andra också sen. Du är ovärderlig för många när du delat din resa med oss här. Önskar dig ett a fritt hem/liv. Ha en underbar dag. Kram

Konstnären, du kan väl ringa vårdcentralen? Sedan är det ganska vanligt att de växer och kliar om man skavt dem, tex just med bh-bandet. Men det är väl bättre att kolla. Jag har tagit bort flera stycken och ingen har innehållit malignt melanom. Det du kan titta efter är om det är helt runt i konturerna = ofarliga. Jämn brun färg, gärna med hår i (urk) = ofarliga. Men ojämna konturer och olika färger = bör kollas upp. Likadant bör man kolla om de blöder, kliar eller börja "bete" sig annorlunda än tidigare.

Dr. M den allvetande skräphögen

... Men nu identifierar vi detta beteende och dricker oss inte till enormt bauta självförtroende. Tack å lov.

Ha ha ha jag är likadan... Beröm i det offentliga rummet får mig att krypa ur skinnet...! Har nästan lättare att ta skit... Hur sned är ens självbild då.... suck!

Bra hörrni mina vänner! Ingen försvinner utan att först säga till. Oavsett läget. Annars missing people/112 efter ca 3 veckor. Deal!

Konstnären - fortsätt lirka in honom i ditt garn. Men bara på dina villkor. Inget smetigt medberoende, utan klara besked och raka rör från frun.

Det är många som skrivit om att de ber. Jag är inte religiös, men jag ber också. Har bett för många här och bland annat för dig & mannen. Du är värd att få ha ett stabilt och lyckligt liv. <3

Nu MÅSTE jag jobba!! Största kramen

Wilja.

Lexi.
Traxxy.
PellePennan återfann vi gudskelov - och hade oroat oss HELT i onödan!

Ett av mina stora problemområden är att ta emot och hantera när människor säger något vänligt och snällt till mig. Jag får panik av det och en känsla av att jag har gjort fel och vill gömma mig för att jag blir nervös. Måste jobba med det för det är ju galet och jobbigt och DET är nästan det enda som skulle kunna få mig att överge Alkoholhjälpen. Omtanke, "kärlek" eller hot och förföljelse. Intressant.

Tänk om det är så ?
Jag är inte en 31-årig "brutta" utan en 95-årig dam som hittar på allt och i själva verket ligger på dödsbädden och skriver frenetiskt för att innan hjärtat slutar så hinna dela med mig av läxor jag lärt mig av livet.

Men nu blev jag rörd...
Måste gå och spegla mig och se efter vem jag är ?
Synd att det inte är så på sätt och vis, hade varit coolt.

<3

Tack för dina ord. Du är klok. På riktigt. Jag har inte trott att AA är något för mig, men under den här dryga månaden har jag av och till funderat på att gå på ett möte för att själv känna efter hur det är. Får se om jag kommer dit

Ebban, så klok du är... Härligt att du delar med dig av din gummelika vishet. (Nä, jag är inte ironisk. Jag är helt allvarlig.)