Senaste kommentarerna i forumet

är det idag sedan jag först satt här på forumet med darrande händer och fullt utvecklad ångest. Jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med det. Nog tycker jag att jag har gjort något bra och förtjänar en klapp på axeln. Men å andra sidan; förtjänar jag verkligen en belöning för något jag inte gjort? Om man ska hårddra det hela så är allt jag behöver göra för att hålla mig nykter - ingenting. Så länge jag inte åker till bolaget, inte korkar upp, inte lyfter glaset så är allt ok. Att däremot supa varje dag och ändå prestera på jobbet, ändå klara vardagslivet trots bakfylla eller berusning, det är en prestation.

Visst, jag jobbar hårt med mig själv varje dag, men är det för att hålla mig nykter eller för att få ett bättre liv? Det där livet jag levde för två månader sedan känns så avlägset nu. Allt arbete jag lägger ner numer går ut på att bli den person jag vill vara, att leva det liv jag önskar, och där har alkoholen ingen plats. Jag tror att även personer som inte har missbruksproblem skulle må bättre om de gjorde vad vi gör. Så egentligen ska jag nog ge mig den där klappen på axeln för att jag har blivit den jag är, inte för den jag inte är.

Mina allitterationer på veckodagar får vara slut nu. Jag tänkte från början att det skulle vara en utmaning till mig själv, men när jag redan i onsdags blev tvungen att ta till ordboken så insåg jag att en vecka får vara nog. Jag har nog ett mindre ordförråd än jag trodde.

Ha en bra dag!

Gå till alanon. Det kan hjälpa. För mig var det en start. Berätta för andra. Jag har berättar för många nu. På jobbet, i vändkretsen. Av ca 15 som jag har berättat för har alla utom två någon i sin familj sommar alkoholproblem, mamman , pappan, morfar, bror som sitter i fängelse. Du är inte ensam!!! Att känna sig ensam är det som sakta sakta bryter ner dig och till sist förgör dig, det är min sanning,

Varför ska du skämmas?

Det är okej att hata alkoholisten och älska personen,

Kram

Ursula! Det är en konstig känsla. Som om att jag liksom är skild från han och hans dumheter och nästan står utanför och tittar och skrattar. Som den gången han drack TRöd för att alkoholen var slut, då skrattade jag på riktigt också. Gapskratt. Och frågade honom vad han höll på med egentligen, om han kunde se sig själv utifrån?
Efter TRöd tillfället gick han hos AA. I rätt lång tid.
Men han lurar sig själv, han tror han ska klara sig själv. Han fann ingen insikt hos AA. Det där att erkänna sig maktlös inför alkoholen, det är det bara jag som gjort.

Han har alltid kämpat med alkoholen, alltid erkänt att han är alkoholist, det är nästan värre. För hur ger man upp någon, hur ger man upp ett liv där den andre försöker?

Han har varit nykter i ca ett års tid i två omgångar, gått på antabus, gått till AA. Men hela tiden kommit tillbaka. Han har fastnat i förhandlingsstadiet. "Nu kan jag dricka, för nu är jag glad". "Jag ska bara dricka sprit, för då går det säkert bättre" "jag funderar på att byta till hasch, det kanske funkar bättre"
Och blandad nykterhet.

Ja. Vad säger man.
I höstas var jag sjuk. Av oro. Av ångest. Mådde illa och kunde knappt stå. Fysisk sjuk av mitt med medberoende.

Nu har jag så sakta början frigöra mig, vem är egentligen denna man? Jag har skapat en bild av hur han är egentligen men frågan är om min bild är skev.

Den lördagen jag skrev senast. När han inte kom hem. Han kom hem, vid 11 morgonen efter. Jag betraktade det som lyckat. Men sen visade det sig varför att han inte kommit hem, han blev lob:ad. Herregud. som sagt, det är dags att erkänna maktlösheten inför alkoholen nu.

Gör det du har bestämt dig att göra och glöm inte att ge dig själv en belöning när du har lyckats! Och det behöver inte vara att sluta för resten av livet. Men skriv här och fortsätt även när det går dåligt.

Så skönt att höra att man inte är ensam i detta! Och att du Tösabiten också för protokoll över hans verkliga konsumtion. Jag känner att jag måste göra det för att ha "svart på vitt" när den dagen kommer när jag ska konfrontera honom. Som det är nu så anar han absolut ingenting, så detta kommer att komma som en fullständig chock för honom. Jag har funderat på om jag skulle ha min son där också då, men jag vet inte om det är rätt mot honom, han ska ju inte behöva stå mittemellan sina föräldrar. Men det hade känts tryggt då sonen är en oerhört klok ung man.

Det här med övningskörningen har sonen också sagt till mig att han inte vill köra med sin pappa, men detta har löst sig då min man aldrig frågar honom om han vill ut och köra.

Sen det du skriver att du får rysningar av det eviga öppnandet av öl, så känner jag också.

Det som blir svårt också är att säga att han dricker för mycket öl, för det är just öl som är hans stora intresse. Han dricker också mest öl, men ibland händer det att han köper en whiskey, och de brukar inte vara så länge då jag märker att han går och "smådricker" nästan varje dag då.

Jag räknade ut idag att han har redan handlat öl för 1000 kr sedan lönen den 22 juli, och i morgon ska han köpa hem ännu mer då det ju är den traditionella "fredagsinhandlingen". Sen ska vi till Danmark på lördag och då handlas det både öl och whiskey. Och så hade han mage att klaga på att vi skulle betala 5000 kr till sonens körkort...

Jag är inte säker på att jag kan vänta med att ta detta efter semestern, det liksom "sipprar" irritation från min sida hela tiden - jag går runt som en tickande bomb.

Jag tycker att du Tösabiten ska berätta för dina barn att dagens alkoholister ser inte alls ut som de gjorde förr - dagens alkoholister lever normala familjeliv och är väldigt duktiga på att dölja det för omgivningen. Jag tror att de innerst inne förstår att deras pappa dricker för mycket, men de förnekar det för sig själva. Även om dina barn är så stora så gör de allt för att skydda sina föräldrar.

Det blev ett långt inlägg, men det är skönt att skriva av sig här. Heja oss - för det är vi värda?

Tankar som ofta handlar om a. Det är ju så man haft det under en lång period. När kan jag dricka? Hur mycket ska jag köpa? Ledig imorgon? Bra då kan jag dricka ännu mer. Nä jag kan inte köra på kvällen då kan jag inte dricka. Så var i alla fall mina tankar och under flera år. Det är klart att inte det ändras på en gång. Men med tiden så... Det finns många filmer om alkoholberoende på Youtube som är bra. Kram...

Häll ut, håll ut!
Eller
låt bli första glaset!
Beroende på hur du dricker idag så blir svaren olika.
Men ha ingen alkohol hemma till en början. Begränsa tillgången. Det är mitt bästa tips. Lycka till, det är så värt det!

Ibland tänker jag att man kan bestämma sig för något... Om man tänker att det blir svårt till sommaren så blir det det. För mig funkar det mycket så att hag i princip har bestämt mig för att dricka vid vissa tillfällen. Svårt att låta bli när tillfälle ges. Får hoppas att det till viss del stämmer för jag inbillar mig nu att det ska vara lätt till hösten. Den förra hösten gick ju galant. Ska hitta en ny vårstrategi sen om det behövs.

När någon kommit på dig har du tagit tag i det... Hmm det lät precis som jag. Galet eg för det sista man vill är att bli påkommen, men det är det enda som hjälper. Ja, ja att älta hjälper ju inte som du skriver. Lycka till fortsatt!

Mycket lättare att hålla sig a-fri då. Jättebra att du gav bort vinet. Kände mig nog lite svettig från och till dom första a-fria dagarna. Det är väl den gamla fyllan som ska ut? Vilken bra grej att du blir rastlös och använder det till något vettigt. Ta nu en dag i taget och tänk vad din kropp är tacksam av att få vila upp alla organ som jobbat så hårt tidigare. Kram på dig...

Grattis till din nyktra period! Jag vet inte säkert, men jag tycker att jag har läst andra inlägg om relationer som blir lite jobbiga när någon slutar dricka härinne. Det finns ju troligtvis en medberoende problematik hos din fru och det är inte alltid uppskattat att styrkeläget förändrats. Tycker att det är omoget av henne att raljera över att du inte dricker, men det kanske hör till medberoendet och är ett beteende som hon borde jobba med. Hoppas ni kan reda ut det och som sagt, du är nog inte ensam i detta. Tror jag har läst det förr.

Drog lite på munnen när jag såg ditt förra inlägg om att det är skönt när semestern är över. Känner lite likadant. Rutiner! Det är grejer det ?. Och samtidigt, samtidigt så verkar vi båda ha lite svårt för samma gamla hjulspår... Rätta mig om jag har fel. Kanske har tolkat in för mycket i det du skrivit tidigare.
. Tror att den där underliggande rastlösheten och gillandet av ordning och reda och rutiner ibland krockar i mitt liv. Det är inte lätt att vara människa

Ensam känner jag mig också. Tänker ofta på vad min mamma sa när hon och min pappa skilde sig för många år sedan -"det är värre att vara ensam i tvåsamhet än ensam i ensamhet". Det ligger mycket i det. De skilde sig dock inte pga alkoholproblem, utan det var mer att de hade slutat att kommunicera och glidit ifrån varandra.

Min man blir ju inte full i den bemärkelsen och inte dum heller, men jag märker ju direkt att han har druckit för mycket då han ibland sluddrar och har svårt att hitta ord och att han blir lite "trög".

Klart Denize att vi ska stötta varandra när vi är i liknande livssituation. Det behöver vi?

Ta chansen! Tycker att det hjälper rätt mycket att prata med någon oavsett om vad. Och när någon arbetar med att lyssna ska man passa på att prata om sig själv och sina funderingar. Jag tycker inte jag tar så mycket plats annars för det mesta, så de få tillfällen som jag haft i såna situationer har varit guld värda. Lycka till nu!

Tack för hälsningen Andreas! Jag har hunnit bada vid klipporna vid havet. Varmt i vattnet har det varit i år faktiskt. Hoppas du hinner dit, fast vänta gärna längre. Vill inte att sommaren tar slut för fort. Tror att vi som försöker ha koll på vårt drickande ska vara noga med att hålla det under riskkonsumtionen och tror att 8 öl är under i alla fall för män (livet är bra orättvist). Sen handlar det om högsta mängd vid samma tillfälle också om man ska vara säker. Men vi kämpar väl på helt enkelt, vi har ju båda ganska långa lyckade perioder.
Och Orka, det blev lite bättre igen sen jag skrev. Kanske för att jag kom igång med träningen. Det kanske är ett måste ändå. Mår så sjukt mycket bättre när jag tränar. Blev lugnare och mer harmonisk och fick en jäkla massa gjort utan offerkofta. Men det kommer väl andra dagar igen. Fast just a känns inte som nån grej just nu.
Vi är ju så jäkla många högpresterande kvinnor härinne som kopplar av med a och även sköter vårt jäkla missbruk hyfsat exemplariskt, i smyg. Det är lite beklämmande att läsa att historierna kommer igen hela tiden. Ansvar, jobb, prestation, ingen tid för sig själv och ingen prioritering av sig själv och sina behov. Störd sömn! Där har ni receptet för hur man hamnar i missbruk... Eller hamnar och hamnar... Jag har verkligen jobbat hårt för att gå över gränsen. Gillade ju inte riktigt fyllan förut. Gillar den inte nu heller egentligen, men det är betydligt lättare nu att känna att jag vill ha mer. Aldrig offentligt dock, så sålänge jag inte dricker hemma så funkar det ok. Gäller att komma ihåg det bara när stressen kommer. Lycka till alla ni andra som kämpar också.

Hej Tösabiten! Jag känner igen mig så ... i det du skriver. Jag har också en öldrickare o starksprit. Det är nog 4 öl o sen klunkar starksprit på det....Ibland håller han nog igen men då är han sur o tyst. Jag har pratat med några. Släkten vet men säger inte så mycket. Ser hur fler o fler tappar förtroendet för honom. Det har gett honom ännu mer ångest tror jag. Verkar deprimerad emellanåt. Jag vet aldrig riktigt hur han kommer att vara. Jag brukar säga till honom att han är schizofren....Det är så ..han är så olika personer. Alkoholen har gjort han sån. Han kan vara trevlig också. Han tom säger så själv.. -Ikväll har jag tänkt att va trevlig. Jag har också haft ursäkter i alla dessa år. Vänta tills barnen blivit stora.... Dom är stora nu( bara en kvar hemma) men jag är fortfarande kvar.Är också rädd för ensamheten( fast jag är ensam redan nu) Vill inte sälja vårt hus o rädd för att klara mig själv. Tror som många skriver här att det är bra att söka hjälp utifrån ( prata med kurator ) Försöka bli stark! Kämpa på.. (Jag har en egen tråd om du vill läsa min historia ) Kram!

Också mamma till tre. 5 dagen nykter. Skäms så oerhört för vem jag blivit :(

Det känns skönt att någon talar om för mig vad jag ska göra. Men jag är helt säker på att han slänger ut mig eller lämnar mig om detta kommer fram. Jag orkar inte det just nu. Jag vill att våra barn ska flytta hemifrån så att inte de blir ledsna. Har en son i en känslig ålder och jag vet inte om han fixar detta just nu. Ursäkter? Ja kanske! Men jag är rädd. Bl a för ensamheten, både den jag lever i nu och den jag kan hamna i. Men jag ska försöka ta tag i detta! Tack!

Det du beskriver Reimar kunde lika gärna vara jag som skrivit. Vi är i ungefär samma ålder. Vi har två barn som är 17 och 19 år. Tyvärr får jag dem inte att förstå att deras pappa har alkoholproblem. För dem är en alkis en som sitter och super ur en påse i en park. De tror att alla dricker lika mycket som han och att det är normalt. Jag försöker prata med dem men de vill inte riktigt inse. Samtidigt kallar de honom efterbliven eftersom han säger och gör så korkade saker. Jag dricker i stort sett aldrig, har kommit att hata alkohol. Det blir en cider eller ett glas vin kör vi har gäster eller är bortbjudna. Annars vill jag finnas där för mina barn. Jag vill att det alltid ska finnas någon för dem oavsett när. Det är alltid jag som kör eller hämtar eftersom han inte kan. Vår yngsta övningskör, men vill inte köra med sin pappa. Han tjatar att sonen ska övningsköra och när han sedan vill, på kvällen när det inte så mycket trafik, då kan pappa inte ställa upp....
Min man dricker nästan bara öl, jag får riktiga rysningar när jag hör dem sprättas upp i tid och otid. Han har också börjat smygdricka i garaget när han tror att jag inte ser. Precis som du skriver har jag tappat mina känslor för honom eftersom han är onykter i stort sett varje kväll. Jag är också kluven. De tillfällen han är nykter så tucker jag om honom, men det är så sällan. Han sköter sitt arbete bra och har aldrig kört full. På så sätt är det ingen annan som vet och det är ensamt, mycket ensamt. Jag är glad för att mina barn finns där, men de har inte riktigt förstått än, så ganska ensam. Därför är det skönt att skriva lite här. Jag följer gärna dig eftersom våran situation påminner om er. Kram på dig! Jag hoppas du vet hur du ska göra efter semestern. Jag tänker likadant. Har ett protokoll med antal öl så länge....

Hej Tösabiten,
du vill berätta för hans syster men du tvekar. Jag ser att du befinner dig precis i det skede där jag var för många år sedan i min mans tilltagande alkoholmissbruk. Jag valde att vara tyst, av lojalitet -ville inte "svika"- vilket var det mest okloka jag kunde ha gjort. Du är rädd att din man kommer att hata dig. Jag kände också så. Och din kille kanske KOMMER att hata dig, i stunden. Smaka på tanken. En gång till. Det sved, va? Men...än sen då? Sen går det över, hans hat och din sveda. MEN, du kommer att ha visat honom (alkoholen) att han (den) inte kan använda sig av dig. Så, prata redan nu med hans syster. Det är en alldeles utmärkt idé. Vänta inte en sekund. Förstora gärna upp det. Och du ger din kille en chans att inte fastna i alkoholträsket.
Var inte tyst!
Ursula

I söndags sa jag ifrån att det får räcka nu. I söndags drack han ingenting, i måndags en starköl, i tisdags minst två (var inte hemma så jag kunde inte kolla), i onsdags 4-5 st, idag torsdag 3-4 st. Det är betydligt färre öl än en vanlig vecka, men hallå! Hur ska han kunna förändra sitt intag när han inte kan stå emot helt? Det började så bra och jag kände lite hopp, men nu vet jag inte. Sista semesterveckan. Ska avvakta nästa vecka om det blir lite mindre när han jobbar. Men om inte? Vad gör jag då? Mitt nästa steg i min plan är att berätta för hans syster. Vet inte om hon kommer tro mig, eller skylla på att jag är nojjig. Min man kommer hata mig om jag tar upp det med någon annan. Är det rätt eller fel? Gud, jag vet inte vad jag ska göra......

Hej Reimar
När jag läser dina inlägg så känner jag exakt igen din beskrivning av din man. Det låter som en kopia av min. För mig är det så svårt att reda ut att en person kan vara två olika. På kvällen full och hur dum som helst och sedan nästa dag snäll och go som om ingenting har hänt.
Jag har läst mycket här på forumet och jag känner mer och mer att jag måste lämna. Det är bara så svårt att ta det där steget.
Men om man känner som du beskriver, att man inte ser fram emot att umgås med x längre, då finns det ju inte så mycket kvar av förhållandet.
Sedan ska man ju stå ut med allt ältande och tjafs, samma visa helg efter helg och vissa kvällar i veckan också.
Nej nej nej detta är inte mitt liv längre.och inte ditt heller. Vi är värda att ha lugn och ro, göra vad vi vill och leva våra egna liv.
Det är dags att ta det svåra steget.
Jag känner hur det börjar göra ont inom mig, att jag inte orkar med en helg till.
Vår son som också är 14 år, vill inte vara hemma längre utan är med sina kompisar. Det gör också ont, och jag känner mig väldigt ensam.
Känns som att det är hög tid att göra något.
Jag har inte så mycket styrka att ge dig, men jag hoppas att vi kan stötta varandra att genomföra en förändring.

Dag 2
Är snart slut. Klarat mig förbi alla "fällor"
Matlagning, syskongräl, grinig make, nattning...men det var inte lätt. Kunde nästan känna smaken på tungan...
Och har flera ggr tänkt att jag förstorar upp allt, att jag inte alls dricker för mycket. Men det räcker ju att kolla vad jag skrivit själv här så ser jag ju att det inte stämmer...
Imorgon, ännu en NYKTER dag!

Avklarad utan en droppe. Känner nästan avsmak bara vid tanken på alkohol efter hur veckan började.
Ingen direkt matlust men lyckas få ner lite näring ändå.
Sömnen funkar också lite bättre även fast jag inte har någon jättebra rutin på den än.
Kroppen känns fortfarande märkbart medtagen och känner mig allmänt seg i skallen (effekt av oxascanden som lämnar kroppen?), vill bara må normalt igen.

Det som egentligen är värst just nu är den här gnagande oron och ångesten, har någon märkt? Är det någon som vet? Ser dom ner på mig lika mycket som jag själv gör? Osv..

Nåväl, försöker intala mig själv att ta en dag i sänder och göra något litet varje dag för att må bättre.

Tack Miss lyckad! Det är så skönt att få respons och känna att man inte är ensam. Idag gav jag bort vinaren till till grannen som hjälpt mig med en grej. Skönt, nu krävs det ett medvetet val att gå till systemet för att ha alkohol hemma igen.
Det här kanske är löjligt, jag har bara varit alkoholfri i fem dagar, men jag har börjat svettas på ett konstigt sätt. Känner mig klibbig som att svetten inte vill komma ut. Någon som känner igen detta? Är också otroligt rastlös vilket lett till att källaren äntligen blivit städad.
Kramar till er alla!