Senaste kommentarerna i forumet

Raje! Underbar läsning. Jag önskar dig all lycka i din fortsatta resa mot ett liv i nykterhet. Du valde rätt idag. Du gjorde många kära glada. Lycka till och fortsätt en dag i taget! God fortsättning!

Den första vita julen i mitt vuxna liv tro jag. Helt underbart att fira denna högtid nyckter. att se sina barn öppna julklappar och kunna sitta där i soffan och bara mysa. mitt x var här oxå och vi hade det rätt trevligt.
En rätt rolig sak var när jag och min grabb satt och åt. Då sa jag. Du det här är min första vita jul som jag upplever som vuxen. han tittar på mig och säger vadå de har ju inte kommit nån snö än. de va ju förra julen pappa.. jag började skratta jag menar att jag är helt nyckter. då säger han, ja det stämmer vid den här tiden brukar du va rätt full annars. det blir fem veckor på söndag som hel nyckter ;). ha en god fortsättning alla.......kram//r

Jag har bedtämt mig för ett tag sedan att inte leta gömmor längre. Det är jag som mår sämst av det. Men kunde inte låta bli tidigare idag när jsg fick ett tillfälle. Å visst hittade jag det. Sa inget. Vet inte om jag mår bättre av att veta. Men nu behöver jag inte undra om han druckit de gånger jag är osäker. Såklart har ham det, olika mycket bara.

Hej
Jag känner igen mig så mycket i din berättelse . Jag har samma frågor oxå två yngre barn. Å fasar för helger.
Jag har börjat fokusera på mig mer men det är svårt när jag blir bemött med frågasättanden och surigheter från mun alkis även när han är nykter.
Min fråga är när har jag fått nog?
Och sedan vad/ hur gör jag vid en skilsmässa, han kan inte ha helger.
Välkommen hit och fortsätt läsa, det hjälper.

..eller ja..nästan.
Här sitter man och är ball när det ännu bara är juldagen, tar ut allt i förskott.
Men så känns det, all stress rinner av en dagen efter julafton nu är det bara några lediga dagar framöver.
Förr i tiden betydde juldagen en dag då barnen fick leka med sina julklappar i lugn och ro, inget fick störa den dagen.
De hade varit supertrissade under julaftonen, och nu kunde de få tillfälle att få kolla igenom sina grejer på riktigt.
Fortfarande vill man att våra barn ska tindra om ögonen som när de var fem år, trots att de båda är numera vuxna men inte utflyttade.
Antalet klappar har minskat men knappast priset på dem, det svider hårt i lädret men....Det är det värt.
Dottern går ut och festar med sina kompisar, tydligen har juldagen blivit en riktigt festkväll bland dagens ungdomar, annandagen finns ju kvar för att bota sina baksmällor på, stackars barn....
Grabben som fixade körkortet för ett par månader sedan får ta familjebussen till fjällen med 15 av sina polare, känns lite risky men man måste utmana sina rädslor, hoppas de får det roligt, och det blir utmanade att få vara vuxen på låtsas när ingen förälder finns där och ordnar allting runtomkring dem med mat, disk, handling, tvätt, städning, kläder och sängkläder med mera.
Det kommer säkert bli rörigt som när ett gäng ungdomar får bestämma själva, men det ögat inte ser, kan heller ej tåras.
Morsan sitter och gnisslar tänder, själv klappar jag grabben på axeln och säger "Ha det så roligt", och hon tycker jag är oansvarig.
Jag anser att hon borde klippa navelsträngen lite granna, vi kan inte för alltid övervaka exakt vad som händer våra barn.
Genom att ge dem ansvar så kanske de tar sig ett ansvar.
Hon är mer pipplig när det gäller grabben, och jag .....hämtar gärna dottern på nätterna efter festerna.
Men att erkänna att jag oroas?, aldrig!
Det som inte dödar, det härdar, botklemade ungar lär sig aldrig att ta för sig av livet, utmaningar i lagom doser är nyttigt.
Skolan kan aldrig lära ut livserfarenhet, bara förmana på sin höjd.
Jo jag såg att grabben tar med sig dricka, men vi har pratat mycket om hur han dricker sin alkohol, och han är väldigt försiktigt med att bli för full
han tycker att det är pinsamt att skämma ut sig och att inte ha kontroll längre, och jag får ta honom på hans ord och helt enkelt hoppas på att han lever upp till dem, han brukar vara väldigt rättfram och ärlig med far-son pratet.

Julen har varit hittills väldigt trivsam, vi har farit runt hos både min och frugans släkt, och ätit dubbla julbord.
Magen spännd som en isterbuk och ett lätt illamående har genomströmmat helgen, inte undra på med den mängden fet mat.
Min 5-2 bantning är helt som bortblåst, är tillbaka på ursprungsvikten dvs nya toppnoteringar, suck!
Har köpt ett årskort på ett gym, men bara att köpa den räcker inte för att gå ner i vikt, den måste brukas också, och kortet väger bara några gram så det måste lyftas många gånger om det ska hända något, haha!
Inte händer det heller så mycket när jag åter ligger på soffan, tvingas titta på något kä...ngdravel på teven som frugan har bestämt, men hon snarkar och dräglar i andra sidan av soffan men likt en vakthund vaknar hon direkt när jag närmar mig fjärrkontrollen.
Tur att man har paddan och forumet, har hunnit läst ikapp allt senaste dygnet och det var många nya inlägg.

Såg den heta diskussionen som blossade upp angående diskretion på forumet, jo det är väldigt viktigt att få vara anonym här, har påtalat det massor av gånger och det är en förutsättning för att våga vara helt ärlig med sin alkoholism, för den kräver att man är ärlig, att man vågar se sin sjukdom precis för vad den är, en sjukdom.
Som en liten anekdot kan jag berätta att precis på dagen veckan efter att jag medverkade på Riddarträffen så hejdade jag på ett välkänt ansikte på parkeringen vid ett handelscentrum och mitt privatliv exponerades som en ljusblixt genom min kropp.
Där stod jag med frugan och ville absolut INTE diskutera mina tidigare alkoholbesvär med för henne en okänd person.
Men ett kort "Hej" och ett erkännade med resolut nickade räckte denna gång, jag vet personens hemlighet och personen vet om min,
det behövde inte exploateras just där och då.
För en mikrosekund for det genom mina tankar att jag borde radera min tråd med åtta års veckoanalys av mitt leverne som nykterist, men nej så lätt skulle det inte gå.
Så ja, behåll er anonymitet, och riskera inte att blanda ihop delar av erat liv som kan tillhöra det förgångna och genera er inför andra.
Precis som ni har diskuterat det går att lägga ihop delar och på så sätt få ett namn på en person, men vad har man för nytta av det när man heller inte kan berätta det för andra utan att röja varifrån man har fått det.
Hemligheten med en hemlighet är ju att inte berätta den för någon, och oavsett om man förlitar sig på någon just då, så kan framtiden ändra det så att bästa vännen kanske inte är en bästa vän längre, och hemligheten är ingen hemlighet längre utan ett vapen som berättar en osanning som är sann, och livet blir mycket mer komplicerat än vad man hade tänkt sig, man tvingas dölja sanningar med nya osanningar.

Jag har mött många genom livet som har sagt att de är min bästa vän, värst var alkoholen som tvångshöll mig genom att ömsom smeka mig och ömsom uppmuntra mig till att göra saker som jag ångrar fortfarande efter trettio år.
Och än idag knackar han på min ryggtavla, vinkar välkomnade, vill att jag ska göra hans sällskap och uppleva gamla roliga minnen.
Men han är en troublemaker, och jag negligerar hans inviter.

Jag har ett eget liv nu, och det återstår att ta hand om det, på bästa sätt under de omständigheter som råder just nu.
Och mitt råd är..

...stay out of trouble!

Berra

Jag förstår vad du syftar på etanoldrift. Tycker själv att jag känner mig utanför vissa signaturer som bondat och skickar ? och kramar med ? kärleksfulla hälsningar... Samtidigt förstår jag att man hittar sina favoriter som man både förstår och andra som man får stöttning av. Men de trådar som innehåller mycket kompis/vänskapsuttryck har jag svårt att känna mig bekväm i. Känner att jag kommer och stör. Så det finns säkert flera sidor att tänka på. Respekt är viktigast och en insikt om att trots att vi alla har samma problem med alkoholism så är vi från totalt olika förhållanden. Lika många olika sorts människor här som i samhället. Så okej, en del blir vänner, andra mer anonyma som jag. För det finns många farmödrar i världen, jag är bara en av dem alla.

Ja, det var ord och inga visor. Men det behövde jag höra. Nej, den lyckliga och stabila kärnfamiljen finns ju inte nu heller hos oss. Bara en fasad.

Jag bagatelliserar och förstorar problemen om vartannat tror jag. Vet snart knappt hur en normal människa beter sig.

Han är snarare mer familjekär än ilsken på fyllan. Men barnen märker väl den ofokuserade blicken och det annorlunda kroppsspråket tänker jag. Jag får nästan mota bort honom från barnen när jag tycker att han är för full för att ta hand om dem.

Det var skönt att skriva och läsa här. Jag har varit så ensam med mina tankar. Har inte vågat prata med någon om det, jag är rädd att de ska se ner på honom då. Men nu har svärmor äntligen fattat att han har problem så jag ska prata lite med henne när vi träffas nästa gång tänker jag. Hon har annars försvarat honom (precis som alla andra i hans närhet). 'Han var ju så trött, hade stigit upp så tidigt med barnen, det var därför han blev så frånvarande vid middagsbordet och gick och la sig klockan sju'. Jo tjena.

Jag vill ju ge barnen samma trygga uppväxt som jag själv fått. Men jag funderar också på vårdnaden vid en eventuell skilsmässa. Vem ska vakna när barnen vaknar på natten på helgen om inte jag är där? Hur långt måste det gå innan man kan få alla helger själv? Men jag inser också att jag nog har många besvikelser kvar innan jag är redo för att gå. Men den tanken var ju iofs också väldigt deprimerande. Lite jag-fokus var nog en bra idé. Det ska jag försöka med.

Två månader/åtta veckor/femtiosex dagar har gått sedan jag slutade med Alkohol denna gång.

(Om man bortser från det halva glaset skumpa som jag till slut sa ja till för att ngn så gärna ville bjuda på fin sort. Ngn visste att jag inte dricker längre och jag kände att det var ok. Dumt? Känner inte minsta ånger eller rädsla för det. Det är jag som måste fatta beslut och ha fortsatt kontroll.)

Det är så kort tid men en bra bas som start. En tredjedel av ett halvår! En sjättedel av ett år! Dit vill jag, helst nu! Jag vet att det är förrädiskt efter tre, sex och nio månader... Får inte glömma.
Har läst min tråd igen och hoppas innerligt det gått bra för er andra och att ni hittar er motivation. Livet är så mycket bättre utan alkohol.

? Önskar alla här inne mod, vilja och styrka att förändra det vi kan och vill förändra! ?

Det är inte bara de glada färgerna som räknas i väven. De mörkare partierna lyfter fram ljuset. Det är lätt att låta sig nedslås när det blir tungt, fel och deppigt. Men mitt i detta finns alltid något som kan bryta av den negativa spiralen. Sätt på fin musik, se roliga klipp på Youtube eller vad som helst som kan sätta stopp för de jobbiga känslorna. Jag tyckte själv väldigt synd om mej själv ikväll, så jag gick och lade mej. Tänkte sova bort kvällen istället för att trösta mig med vin. Nu surfar jag runt, läser intressanta inlägg och artiklar. In med nya tankar och känslor.

En underbar jul.
Jag börjar le för att det låter så härligt!
Bra jobbat :)

Din närvaro och dina ord här känns som en varm och go filt att svepa in sig i när det är kallt :)

God fortsättning.
Kram

Inte när det gäller beroende.. Och jag tror att vissa människor måste nå botten, innan de kan börja klättra uppåt! En del vill inte ens..
Du ska tänka på dig och barnen i första hand!
Han kanske tom behöver en rejäl "genomklappning" för att förstå att det är allvar?
Ja, det är tufft! Det kräver en hel del och det kommer ingen god fe, som viftar med trollspö, utan jobbet får man göra själv..
Och har man en alkoholist i familjen så har man knappast en normal kärnfamilj, det är min åsikt! Barn lär sig snabbt, när de ska vara "osynliga" för att inte väcka uppmärksamhet eller dra på sig onödig irritation eller ilska.. För dem är det ju "normalt".. de har ju intet annat ann jämföra med..
Så nu undrar jag vilken bild av sin uppväxt vill DU ge dem?

Ju mer vi medberoende "bryr oss om" desto lättare gör vi det många gånger för alkoholisten att fortsätta.. Vi blir tillslut inprogrammerade att sas sopa banan..
Vi förminskar problemen, vi slätar över och till slut börjar vi skämmas, eftersom vi inser att det inte är sunt.
Den här skammen gör också att vi börjar småljuga tom för oss själva om hur illa det egentligen är! Och någonstans hoppas vi väl att just vår kärlek ska vara stark nog för båda..
Jag tvingades ganska bryskt, att inse att han inte tänkte bli nykter och att hans uppträdande hela tiden blev sämre och sämre.. ( du ska veta att jag satt fast i ca 10 år!) Jag var nog på väg rean för ett par år sedan, men orkade inte riktigt fullfölja eftersom jag själv höll på att utveckla ett beroende.. Förra vintern fick jag i alla fall nog! Men det tog i alla fall över 8 månader innan jag flyttade!

Jag tror att vi ibland "testar" oss själva.. Lite hårdare och snabbare än vi önskat..
Ja, det där med känslor rinner ju tyvärr inte av så fort som vi hoppas alla gånger..
Mitt numera ex, hälsade jag också på dan före julafton (tidigt på dan, medan han var någotsånär nykter) Vi åt lunch tillsammans och givetvis öppnade han en öl till maten (7,2:a av hans favoritmärke) Jag plockade ihop lite saker och sa att jag skulle besöka en väninna på hemvägen, innan det blev för mörkt att köra (mitt mörkerseende har inte blivit bättre med åren)
Och under den tiden ungefär 1½ timme hann han bli rätt bladig.. Antagligen var det inte första ölen eller så går det väldigt snabbt utför.. Vi skildes dock som vänner, utan alltför mycket sentimentalitet från hans sida..
Senare på kvällen ringer min syster och säger att han ringt runt (till föräldrarna vilket jag blev mest förbannad över eftersom mamma är dement och lätt blir orolig) och till henne och "svamlat".. Troligen hade han tänkt önska god jul, men det var han för full för att komma ihåg.. Till barnen hade han också ringt, Och bjudit dem dit över jul (de tackade artigt och sa att de redan var uppbokade)
Vid det laget hade jag redan stängt av telefonen.. Dagen efter kom en massa sms som undrade var jag höll hus, eftersom han blev "orolig över att jag inte svarade" ( då hade jag ändå sms:at att jag kommit säkert hem kvällen innan) det är ju ca 10 mil emellan..
Jag kände inte ångest över att tycka bort hans fyllesamtal, men dåligt samvete över att han då väljer att ringa och störa resten av min släkt och familj!
Jag har bett dom att lägga på luren eller ignorera hans samtal, men det är inte lätt! De vill ju inte stänga av sina telefoner..
Tyvärr gör han sig själv omöjlig, med sitt störande och jag får ännu mer kvitton på att jag gjort rätt som flyttat!
Ryser, när jag tänker på hur julen kunde ha blivit om jag valt att stanna kvar..
Jag tror att vi kommer att träna oss i att se de här situationerna tidigare Ullabulla.. Vi får ju faktiskt omprogrammera oss själva!
Se det som att du faktiskt tagit ett steg i rätt riktning ändå! Du är medveten om HUR han försöker påverka/manipulera dig!
Och du VÄLJER, att inte helt förstöra julen, men att ändå inte ta fullt ansvar för honom.. DET måste han ju göra själv.. Och jag tror inte att han ska måla upp några alltför brokiga fantasibilder av något nytt förhållande, bara för att du tycker att han är en tragisk figur..
Mitt ex, börjar också på att få mer synliga bevis för sitt missbruk.. Mager, med "gubbmage" och darrande händer.. Huden blir lite "pappersaktig", (trots att han sköter sin hygien och kläderna är rena) Men det står nästan stämplat "alkoholist" i pannan på honom.. Rörelsemönstret.. eftertänksamheten, när han tappar tråden mitt i ett samtal (nästan nykter) och de på något sätt lite svajiga rörelserna..

Men jag tror att vi klarar det! Både du och jag.. Jag tror att vi båda blir mer och mer "åskådare" till de olika dramer som utspelas runtomkring oss.. Och när vi blir uppbjudna så säger vi artigt Nej Tack!
Lev väl och ha ett underbart nytt år!

Härligt att höra dig beskriva en riktig barndoms jul! Jag hör lite svagt i bakgrunden när jag läser ditt inlägg "Bara tomten är vaken"! :-) Ja, juldagarna som följer är härliga och kravlösa dagar.
Kram
/Z

Var förbi exet för att önska god jul.Han var klapp kanon kl 11 på fm dagen före julafton och blev mycket glad åt att se mig.
Åhh kom hit osv men jag höll behörigt avstånd.
Han pratade om möjligheterna för återförening och att han också minsann skulle ut och resa vilket han inte gjort en min av att göra de sista 10 åren.
Trots eller kanske tack vare hans ömkliga situation så kände jag sån sympati med detta vrak till människa.
Jag bad att få ta hans vinglögg som stod på bordet och det fick jag.
Sen somnade han om och jag pratade med hans gamla mamma i köket.
Hur går det? frågade jag.
Joo det kändes ändå bättre att veta var han var någonstans.

Jag tänker på hans alternativ.
Vara ensam i stugan och dricka på samma sätt.
Att någon av hans döttrar förbarmat sig över honom.
Eller att jag om jag levt ensam tagit hem honom till mig och vårdat honom nykter.

Ingenstans i detta lägger jag skuldbördan på honom att själv resa sig upp och ta sitt ansvar.
Endast genom att jag tog glöggen ifrån honom gjorde det möjligt att igår på självaste julafton kunna presentera en nykter uppenbarelse för barn barnbarn och andra släktingar.
Kanske borde jag inte gjort det.
Kanske borde de fått se exakt hur eländigt det egentligen är.

Dessutom ringer han då idag och ber om att få igen glöggen då han gärna vill ge lilla mamma en bra stund såhär på juldagen..
Jo tjena hej.
Och i samma andetag kan han då klämma ur sig sin sorg och saknad och önskan om att situationen vore annorlunda och att vi fortfarande levde tillsammans.
Det märkliga i detta är ju inte hans agerande utan det är ju mitt.
Varför skulle jag dit överhuvudtaget?
Vems samvete skulle jag döva och i vilket syfte?
Varför väljer jag att må dåligt över något som jag uppenbarligen inte har kapacitet eller vilja att fixa.
Dvs varför fortsätter jag att låta hans mående påverka mitt mående?
Jo för att jag låter det göra det och inte vidtar NÖDVÄNDIGA ÅTGÄRDER för att detta inte ska fortsätta upprepas.

Så Ullabulla inför 2016 måste tydligen nya regler återupprättas för att du inte ska trilla dit på onödvändiga sinnesstämningar som bara gör dig illa.
Fila på det du och återkom hit till forumet när du kommit på det.
Klart slut från Ullabulla och ha en fortsatt bra jul forumvänner.

Naturligtvis kan jag inte hindra folk från att ta kontakt!
Men det finns vissa faror i det också.. Ja, jag kanske är larvig, men ibland behövs riktiga proffs, när det gäller problem med både alkohol och psykiska problem..
Dessutom kan vissa känna det liiiite som ett tvång att "hjälpa till" (iaf många medberoende fungerar på det sättet..)
Jag såg att mulletant tipsat om en facebookgrupp och jag tror att det i så fall är ett bättre sätt..
Känner att jag snart gjort mitt på forumet, så det är nog ingen risk att det upprepas..
Allteftersom mitt liv förändras, så blir önskan att delta mindre.. Kanske att gå in och läsa, för att inte glömma bort var jag varit och var min resa började <3

Ja, jag har haft en klumpig formulering, men jag hävdar ändå, att vi ska vara rädda om vår integritet på forumet!
Många av oss skriver såpass ärligt om oss själva och våra anhöriga, att det i vissa fall bara behövs ett par ledtrådar eller ett förfluget ord, för att någon ska "veta" eller gissa sig till vem det är frågan om
Jag kan inte hindra andra från att ta kontakt om de vill.. Kanske har man också ändrat "reglerna" i forumet, men när jag gick med så stod det faktiskt, att man helst inte skulle lämna ut vare sig namn eller andra detaljer som gjorde att man kunde identifieras. För det handlar ju inte bara om "mig som person", utan alla andra man har omkring sig..
Du vet ALDRIG vem det är som "svarar" dig.. Är du helt säker på att människan som tar kontakt med dig, ens tillhör något av nicken på "alkoholhjälpen"?
Det går ju nämligen att gå in och läsa alla inlägg.. Man kan svara och utge sig för att vara något av nicken.. Utan att du egentligen kan kontrollera att det förhåller sig på det sättet.
Och tyvärr, så lever vi idag inte i den bästa av alla världar!
Om jag gjort "rätt eller fel" överlåter jag åt andra att bestämma..?
Helt klart, har du stora problem OCH alkoholproblem.. En mix, som jag personligen anser bör skötas av sådana som är proffs.. inte oss som bara är amatörer..
Så förlåt att jag försöker skydda dig från dig själv och oss andra att göra ont värre i vissa fall..

i hens egen tråd om en sluten Fb-grupp: Nykter och drogfri för min egen skull. Där är hög aktivitet och snabba svar har jag förstått. Jag vill stöda er som värnar anonymiteten här, jag tror den är viktig på flera sätt. Just att inte bli 'bedömd' utifrån kriterier som yrke och stadsdel är en enorm vinst i kontakten (tycker jag), samma gäller på AA och Al-Anon. Så skönt att mötas 'inifrån' som den människa jag djupast är / vill vara. Anonymiteten ger också en större frihet och öppenhet, det är min erfarenhet, och precis som nån skrev, det kan vara andra personer än sig själv en vill skydda.

Jag har valt att bli öppen vän med flera, då har vi gått via Fb-konton med nicknames. För min del har det varit efter lång bekantskap här och i relationer som känts ömsesidiga och förstås respektfulla. Samma gäller Al-anonvänner.
God fortsättning, allt gott! / mt

Jag ser att du (förtvivlat) söker kontakt. Det finns en sluten grupp på Facebook där det är hög aktivitet och där mänskor inte är anonyma. Sök dig dit! Gruppen heter Nykter och drogfri för min egen skull
Lycka till! / mt

Om ni uppfattat det som att jag vill förbjuda folk att ta kontakt!
Nix.. Klumpigt formulerat av mig, men jag vill inte att det ska kännas som ett "tvång" (i det fallet blir det ju lätt att man faller för någon form av grupptryck och drar sig undan istället..)
Kram på er allihop!

Vilja har rätt. Det är valfritt att ta kontakt med varandra på annat sätt, såklart :-)

Jag vill minnas att jag förra året märkte att några hade varandras e-post. Tror de delade via Facebook.

Blåögd, jag har en tråd

Jag har en tråd som du hittar om du spårar. Den heter "A-djävulen får inte vinna igen!"
Hoppas du mår bra.

Kram

Åh Stina 68, era kloka ord...

Jag vet ju innerst inne att jag ska välja hjärnan. Hur mycket brutna löften och besvikelser måste man genomgå för att inte välja med hjärtat. Kärlek handlar ju om hjärta! Precis lika lite som man kan vara tillsammans med en man som är sund och ordentlig för att hjärnan säger att det är bra men hjärtat känner inte DET.

Åh vad svårt det är!

Blåögd det känns som du berättar min historia! Så befriande att höra dig beskriva "min älskade". Din och era andras berättelser gör mig stark och får mig att inse att det inte är fel på mig och mina tankar och känslor. Ibland börjar man verkligen undra. Ni får mig på rätt spår igen.