Senaste kommentarerna i forumet

till ett kärt ämne. Igår satt jag och läste här på forumet om de av oss som dricker måttligt, med varierande framgång. Det triggade ett sug hos mig, jag trodde nog jag hade lärt mig vid det här laget, men lik förb.. finns en önskan kvar att kunna njuta av bara ett glas. Jag har så många gånger tidigare försökt just det, ibland har det gått bra i ett halvår, ibland bara några veckor. Gemensamt för alla dessa försök är att dom har oundvikligen lett mig tillbaka ner i träsket.

Jag vet ju att målet med mitt drickande alltid har varit att bli full, bara ett glas räcker inte. Så vad är jag ute efter egentligen? Min terapeut har mer än en gång frågat mig vad det är som är så speciellt med just alkohol? Varför måste jag ha ett glas vin på bordet för att njuta av en stund på en trottoarservering? Vad är det för fel på kaffe, eller juice? För mig är det nog känslan av samhörighet. Jag ser folk sitta och föra vad som verkar vara intressanta diskussioner över en öl eller två, och jag känner mig ensam. Så det är egentligen inte alkoholen jag är ute efter, det är gemenskapen, att passa in. Jag är aldrig så ensam som jag är när jag dricker, så för mig finns det inget mellanting; det är nykter eller miserabel som gäller.

Jag undrar ibland vad som händer i mitt lilla samhälle på nätterna. I morse hittade jag en trafikskylt ute på en äng, den var uppryckt med rötterna och bortsläpad ett hundratal meter från sin ursprungliga plats. Troligen en tonårig styrkedemonstration. Det är fascinerande vilken energi dom kan uppbåda, dom små liven. Jag minns mina egna i den åldern; det var hart när omöjligt för dom att bära ut en smutsig tallrik till köket. Jag antar att dom sparade på energin till det var dags att imponera på det motsatta könet.

Ha en härlig dag allihop!

Javisst är det skönt att man inte är ensam längre.(trodde det ett tag) Jag tycker du ska berätta för någon. Det var faktiskt min man som berättade första gången för min bror/svägerska.Det är säkert minst 15 år sen) Det var en grillkväll o han var lite halvfull. Jag höll på att skämmas ihjäl o var tvungen att gå därifrån.Han har också pratat med sin bror o han har erbjudit sig att följa med för att söka hjälp( men min man tackade nej.)( Det var också länge sen. Han vet när det är dags säger han själv..... Sen har jag pratat med några vänner. Dom lyssnar men ibland känns det som om dom tycker jag får skylla mig själv när jag inte sagt ifrån från början. Säger det inte men det känns så... Har även pratat med hans mamma och hon har försökt prata med honom men han säger likadant till henne. Ibland kan det gå ett halvår innan nån frågar hur det är igen. Det ät som folk är så rädda för att lägga sig i... Faktiskt så frågade min bror (efter alla år) härom dagen hur det var.... Om han fortfarande drack, tyckte han var så konstig ibland, lyssnade inte o kom inte ihåg saker... Vi pratade länge o det var så skönt. Jag blev ledsen förstås men det var ändå skönt. Han tycker det är dags att jag söker hjälp. Går till doktorn så han kan få hjälp den vägen. Men han måste ju själv vilja... Jag lovade att ta tag i det efter semestern....

Hej Tösabiten!Min tråd började jag skriva i maj. Så om du går in på nr.2 hittar du mig.... Jag skäms också över min man. Det kändes som mina ord du skrev.... Hade väl aldrig trott att jag skulle få det så här. Det tog många år för mig att inse att han var alkolist. Han sa det nog före mig o jag skämdes nåt fruktansvärt. Ibland hatade jag honom... Jag tyckte inte det var nån sjukdom bara att han var så dum som drack. Nu har jag insett att det kanske inte är så lätt.Min man skämmer också ut sig och det är så pinsamt. Barnen har undvikit att ta hem kompisar flick/pojkvänner.Jag har berättat det för honom men det är som han inte bryr sig. Det är jobbigt när man aldrig vet hur han ska vara. Trevlig, glad, pratsam,full,elak,tjatig,tyst,tjurig, pinsam,skrikig.... Jag har nog slutat att bli besviken när det inte blir som man tänkt sig( har blivit det så många gånger) Ibland om det är bra så tänker jag att det kanske inte är så farligt... Jag överdriver nog det blir nog bra. Men åren går o det blir ju aldrig bra... Kram!

Jag valde att döpa om tråden eftersom jag tyckte att den kändes statisk och avslutad, istället för att öppna en ny tråd för vidare diskussion.

Jag är smärtsamt medveten om att jag inte kan hindra honom från att dricka, men jag hoppas att mitt engagemang kan hjälpa till att motivera honom att göra sitt bästa. Just nu är han nykter för (vad jag tror) första gången på flera månader och jag tror att han börjar inse hur galet allt blivit. Jag har inga större förhoppningar om att han kommer låta bli alkohol, men jag hoppas att han kan försöka avstå så länge som möjligt för att låta kroppen återhämta sig. Vi har tagit bort all alkohol som vi hittat och jag känner mig lite nervös över hans reaktion när han inser det, men vi får se hur det går.

Jag vet att jag har lagt mycket ansvar på mig själv och jag inser att oddsen är ganska dåliga, men för min egen skull måste jag känna att jag gjort allt vad jag kan. Om jag inte gör det kommer jag må dåligt av det hela mitt liv. Jag har en del vänner med föräldrar som har grova alkoholproblem så det är skönt att ha någon man kan prata med som känner igen sig i vad man går igenom. Samtidigt har jag varit ganska förskonad från alkoholismen under min barndom, även om den förmodligen visat sig emellanåt. Jag har vetat om att det funnits alkoholproblem under en längre tid, men jag har inte riktigt velat ta in det. Dels har det berott på att vi inte har bott nära varandra, vilket gör det svårt att upprätthålla en bra relation. Samtidigt har jag undvikit att ta kontakt under helger och kvällar, eftersom jag inte velat veta.

Jag har börjat prata lite med honom om hur han ser på saker och ting och även talat om vad jag har sett. Jag tror inte på att man ska gömma undan saker, samtidigt som jag tror att man måste gå varsamt fram och försöka undvika att lägga skuld och skam på personen i fråga. Jag ska försöka prata mer med honom under tiden som han mår bättre. Jag ska be honom försöka vara ärlig och säga hur han mår och om han inte klarar av att hålla sig nykter. När vi talade vid häromdagen frågade jag honom om han inte tyckte att det kändes befriande att slippa ljuga och gömma sig. Jag uppfattade det som att det var det, samtidigt som det känns väldigt jobbigt och pinsamt. Jag ska försöka ta en dag i taget. Jag kommer nog aldrig vänja mig vid tanken att vara barn till en alkoholist, men jag hoppas att den värsta ångesten och sorgen kommer lägga sig efter hand. Jag hoppas att jag får tillbaks min pappa som jag alltid kunde ringa för att be om råd eller hjälp, samtidigt som jag hoppas att han kan känna detsamma med mig.

Ojoj vad vi är många som har just problemet att dricka normalt på just krogen. För mig känns det bra att jag inte är ensam. Vi alla får hjälpa varandra

Tack för dina ord!
Ja jo, jag vet att jag måste bli bättre på att säga ifrån. Lider av ångest ibland och jag tror mkt på att den finns för jag samlar på mig allt.

Tror även det återspeglas på hur jag är på krogen.

Bara att kämpa på. En dag i taget. Läst många andras trådar och jag tror 6mån till 1 år helt utan alkohol kan vara bra. Även om jag redan nu dricker sällan. Försöka fokusera på livet och göra rätt val.

Till Missan, Tösabiten och alla ni andra som lever med en alkoholmissbrukare. Jag har varit där ni är nu. Känner igen mig i bråk, tjat, brutna löften och en man med två personligheter. Till slut var det inte samma person som jag flyttat ihop med. Det blev 25 år och sen flyttade han för att, som han sa, jag bara bråkade och skällde. Jo, jag föreslog skilsmässa men det var det värsta som hänt i mitt liv ändå. Det var ett år sedan nu och jag sörjer fortfarande och försöker läka. Förstår nu att jag var medberoende. Har även en mamma som dricker i perioder. Tror att detta hänger ihop på ngt vis. Men vad jag vill säga är TA HJÄLP NU. En dag när det brast (ringde min mamma kl. 12 en tisdag och hon var ensam hemma, berusad och elak) ringde jag vårdcentralen och sa att "Nu orkar inte jag mer. Finns det någon som kan hjälpa mig?" Blev hänvisad till en person på beroendeenheten på kommunen. Jag fick prata med en jättebra person med lång erfarenhet. Jag önskar att jag gjort det för längesedan. Tanken har aldrig slagit mig eftersom drickandet på något underligt vis blev normalt. Man slätar över och tycker att det var nog inte så farligt ändå. Elakheter och sen dagen efter ett skamset förlåt. Då kom hoppet tillbaka för hundrade gången. Och så skulden som på något mystiskt vis hamnar hos en själv. Jag har en del jobb kvar att göra och i höst ska jag gå i en anhöriggrupp. Samma dag jag var på beroendeenheten och fick anhörigstöd gick jag in på detta forumet och gjorde mitt första inlägg. Det finns en massa uppdämnd ilska och sorg att ta tag i. Ni har ju redan börjat ta stöd av andra här på forumet. Det är bra. Ta mer ändå. Man behöver stärka sig och få sin upplevelse bekräftad. Sen önskar jag och hoppas att era kära med alkoholproblem också vill ta emot hjälp. Att förstå vilka mekanismer som styr både beroende och medberoende och varför man hamnar där är en bra början. Jag har fullt upp med att hitta tillbaka till mig sjäv. Det blir liksom en vana att slängas mellan hopp och förtvivlan. Ni är värda att ha det bra! Kram på er så länge

Jag tror att det bästa är att vara ärlig. Säga som det är. Det är ursvårt, jag vet, men jag fick till slut, allt stöd i världen när jag själv var tydlig med att jag inte kunde dricka. Jag tror faktiskt att din man skulle bli lättad om du sa till honom om ditt problem. Arg till att börja med, kanske, men inte i slutänden.
I alla fall, får du stöd från honom om han har en sund syn på alkohol.

När jag bestämde mig för att sluta, första gången, var inte mina problem så stora. Jag tror inte att någon annan än jag själv, förstod att jag hade problem. Med tiden började jag prata med mina vänner om att jag hade problem. Nästan ingen trodde mig? Jag försökte prata med min sambo, men eftersom han är så förtjust i a själv, så ville han inte begripa. Med tiden blev han ju varse, men han stöttade mig aldrig.

Tack :)
En fråga till, märkte dina nära av när du la ner? Jag säger ju inget im något, men min man har frågat flera ggr idag vad det är med mig. Som att han märker av att jag är annorlunda. Kanske är lite frånvarande i tanken, men konstigt att han märker av det när vi har alla tre galningarna hemma och dessutom totalt renoveringskaos...

Underbart att höra Märtan! För mig var det så, att jag blev förvånad över hur bra man kan må. Jag tyckte att jag bara mådde bra när jag var påverkad. Med tiden fick jag lyckorus som var 1000ggr häftigare, då jag var nykter? Obegripligt för mig, som hela tiden hade längtat efter nästa vinglas. Sedan tog jag många återfall, men jag skrev upp varje gång. Det tröstade lite att se, att det tog längre och längre tid mellan fyllorna. 2015 drack jag vid 4 tillfällen. Det brukade vara 4 gånger i veckan.. Stor kram!

Hur hittar jag sin tråd? Vill gärna läsa den!

Om du slutar nu, kommer din fantastiska kropp att läka! Olika lång tid för olika skador, men att den läker, det tror jag iaf.
Ångesten och suget klingar av, ju längre från sista fyllan du kommer. Sedan dyker ju suget upp många gånger, men om du lär dig att känna igen varningssignalerna blir det lättare att hantera. Stor kram, du gör det såååå bra❤️

Och jag har sån ångest över att jag utsatt mig för cancerframkallande och intelligens minskning...
Är det ngn som har koll på om kroppen "återhämtar" sig?

Vill så gärna bara ta ett glas vin och sjunka ner i soffan....
Har dividerat med mig själv hela dagen, men kommit fram till att jag inte ens kan minnas att det en enda gång stannat vid ett glas...

Missan, jag känner som du. Vill inte sälja huset, är livrädd för att bli ensam. Hur ska jag klara mig ekonomiskt mm. Jag tror också man kanske måste ta hjälp utifrån, men jag skäms. Varför? Det är ju inte jag som dricker! Förstorar jag upp det? Är det kanske inte så farligt? Men det har inte ens gått en vecka sedan han sa att han skulle dra ner på alkoholen enligt löfte, men det märks inte. Idag startade han med en GT och sedan fortsatte han med öl. Jag hade berättat för honom att hans son var rädd för att han skulle dricka i helgen. Han skulle ta hit sin flickvän för första gången och ville inte att hans pappa skulle göra bort honom inför henne. Men vid middagen ikväll kom alla hans korkade frågor och det han sa lät som goddag yxskaft. Både jag och mina barn skämdes. Min man fattar ingenting. Tyckte bara att han var sig själv och ja, det var ju just det han var. Tyckte synd om min son! Bara några dagar kvar på semestern nu. Händer det inget därefter få jag väl försöka på nytt. Men jag vill inte, orkar inte.

Förväntade sig att hamna på ett forum som det här.
Men det är fint att känna att trots den egna skammen, finns det vänskap och vänlighet.
Vet du, först hade jag citattecken på vänskap men tog bort dem. För faktiskt finns här vänskap på riktigt. Framförallt förståelse och empati.
Det är fint!
Välkommen hit!
Orka

Då du klarat av 2 månader a-fri. Det är givet att du ska ha både en klapp men krama om dig sjäv också. Ha en fin dag...

Och det känns idag faktiskt Bra!!

Fortfarande lite lågmäld och ibland lite ledsen. Det känns fortfarande tomt, konstigt, tokigt och rastlöst. Men nu börjar det värsta att släppa. Inatt har jag fått sova hyfsat, trots att jag kom i säng sent och trots mardrömmar.

En form av frihetskänsla blandat med sorg börjar infinna sig. Min slkoholfasta ska vara året ut, minst. Sen får det bli babysteps Om det känns bra och Om det känns värt det, men det blir Då. Nu är nu och det blir inga avsteg. Ska på middag hos vänner i helgen, kommer tacka nej om det bjuds, inte en chans att jag bryter det här löftet mot mig själv - för det är ju precis vad det är, ett löfte till mig själv om ett bättre liv, bättre hälsa och verkligen ge Mig chansen att få vara mig, vem det nu är utan ah men det visar sig.

Hoppas ni alla får en trevlig kväll och helg!!

Heddali... Usch vad du kämpar!! För mig är det svart eller vitt, jag skulle aldrig må bra om jag stod med ett ben i var vågskål. Men du är stark, var snäll mot dig själv och belys allt det positiva som du genomför och Är ❤️

en hel del forskningsresultat på senare år om detta. Jättebra att det undersöks, forskas och uppmärksammas detta med konsumtion och beroende av alkohol. Alla former av minskning av drickande för människor som haft problem med alkohol är bra och positiv. Sedan måste nog många göra flera försök innan de hittar rätt nivå, som lågkonsumenter eller helnyktra. Dessutom mycket bra om det kommer flera olika typer och former av hjälp och behandlingar från samhällets sida.

Jag följer dina framgångar Träningstanten52, och gläds med dem. Du är på rätt väg.

Jag tycker det är så skönt att ha hittat någon här som har det så likt mig. Tyvärr ändå eftersom man inte vill att någon mer ska ha det som jag.
Ja öl är ju min mans passion med. Kan bli whiskey också tills den tar slut....
Tråkigt när det går åt så mycket pengar till öl. Min man åker tillsammans med kompisar till Tyskland och storhandlar. Då kommer det hem 15-20 flak öl! Då tycker min man att han likaväl kan dricka starköl till maten på vardagar för det blir billigare än att köpa folköl på Ica. Jo det är sant, men jag tänker mer på procenten. Han vänner köper lika mycket öl men deras flak räcker säker 6-8 månader längre än hans. Nu är flaken slut och jag såg systempåsar i garaget med öl i. Då köper han 50 cl istället för 33cl och gärna starka som t ex 7,0. Det blir inte bättre vill jag lova.
Jag är oftast också som en tickande bomb. Vissa dagar kan jag inte se på honom utan känna mig arg, andra dagar orkar jag inte bry mig.
Ja mina barn har nog en gammaldags syn på alkisar, men jag kan inte säga så mycket för så tänkte jag också för ett tag sedan. Han sköter sitt jobb, spelar golf, klipper gräset mm. Därför så är det ingen mer än jag som vet. Tvekade länge innan jag insåg att han har problem. Läste mycket här inne och började förstå att min syn på en alkis inte stämde.
Är det någon mer än du som vet Reimar om din mans problem? I så fall vem vet mer? Din familj? Hans familj? Hur berättade du? Jag vill inte berätta för mina föräldrar. De har en gammaldags syn på livet och min pappa har varit mycket sjuk det senaste och jag vill inte att de ska behöva oroa sig för mig också. Jag funderar på att berätta för hans syster. Han har inga föräldrar kvar som jag kan berätta för. Men jag vågar inte. Hur har du gjort? Ja här kom ett långt inlägg till ;). Instämmer, heja oss, vi kämpar på! Kram

Har nu börjat läsa boken jag beställde och den säger ganska positiva saker om alkoholproblem. Bl.a att uttrycket en gång alkoholist alltid alkoholist inte stämmer på gruppnivå.
Forskningen som han läst visar att det är 25 procent som är beroende vid uppföljning, 20 procent är nykterister, 40 procent är riskkonsumenter utan beroende och 15 procent är normalkonsumenter.
Och diagnosen missbruk är på väg att försvinna och med den en nedvärderande syn på den som har alkoholproblem.
Jag fortsätter med en ny nolla idag men lusten att öppna en flaska vin och ta ett glas finns det är ju fredag och vanans makt är stor!

Förstår dig alltför väl mammatill3

Bra jobbat mammatill3!
Jag lovad att det kommer att kännas bättre snart. Jag har nyss varit där..
Fortsätt att kämpa, du gör det enda rätta!
Stor kram!

Välkommen hit - bra att du skriver en egen tråd! Jag själv har dessvärre ingen erfarenhet med Naltrexon, men jag är övertygad att det finns många här som har - och som gärna delar sina erfarenheter med dig. Häng kvar - ibland så kan det ta lite tid innan man får svar. Annars så kan du läsa andras trådar - eller skriva i din egen. Tror att det i sig kan vara av godo - bara det faktum att skriva ner det som man själv upplever som ett problem. Kämpa på!