Senaste kommentarerna i forumet

Är just nu inne på att köra samma strategi att säga att jag taggar ner med alkoholen efter semestern. Vit helg, vit vecka osv. Mitt största bekymmer är just nu att jag nyligen träffat en ny man. Vi har ett distansförhållande och träffas mest bara på helger. Då blir det ju förstås goda middagar med vin till och en öl vid själva matlagningen osv. Har hittills aldrig spårat ur med honom. ÄN! Han kan hantera sitt drickande och vet sin gräns så han är bra för mig. Min rädsla är att han inte vill träffa mig om jag inte dricker . Tycka att det är trist att jag sitter och smuttar på vatten. Jag vet att jag inte borde tänka så utan känna att isåfall är han inte rätt för mig men det gör jag inte. Vad alla andra tycker och tänker skiter jag faktiskt också i egentligen. Men med honom är det annorlunda. Vi har inte kommit till någon vardag ännu utan är bara i mysfasen där alkoholen har haft stor roll om än i små mängder.

Känner så starkt att mitt drickande har 2 skilda sidor. Det stör mig. Fyller år idag (42) och jag råkar veta att jag och min man skall gå ut och äta. Det kommer att bli en drink och 2 glas vin till maten. SEN KOMMER DET ATT VARA BRA! Den kommer vi att åka hem och kolla netfix och sova gott.

Känner så starkt att jag vill behålla den grejen i mitt liv. FAN FAN FAN!
Jag vill så gärna behålla värdighets/middagsdrickandet! Det känns så himla svårt att bli absolutst och aldrig mer få dricka bubbel! För jag älskar det!

Och nu skall jag var så ärlig så att jag kommer att säkert åka på skitkommentarer (är beredd)
Nånstans innerst inne, och jag är inte stolt över hur jag känner, så tycker jag inte att jag har lika allvarliga problem som de som dricker i perioder...de som dricker innan dagishämtning. Känner mig hemsk hemsk som människa. Förlåt, men utan att vara riktigt brutalt ärlig kommer jag aldrig att lyckas få ett bättre liv.

Och jag inser att så länge jag tycker att jag "är lite finare" i mina problem, (skäääms att skriva såhär) så kommer jag inte att lyckas.

Trots att jag har 200 spyor och 500 bakfylledagar i bagaget. Med gränslös ångest.
Vad är det för fel på mig?

Kände precis som du när jag kom hit första gången. Jag är inte ensam! Håller med om att det är en stor tröst men samtidigt en sorg man känner över vad alkoholen gör med människor.
Vi är rätt många därute som inte kan hantera alkoholen, men vi är nog tyvärr rätt få som orkar och vill ta tag i det.
En klapp på axeln till oss som försöker och vill.
Pepp pepp!

Jag tog ett återfall i går efter 11 dagars nykterhet. Jag klarade inte av det.

Vaknade av idag att knäcka en öl och jag skäms. Skäms så fruktansvärt.

Min nya strategi är att säga att jag har en vit månad, sen när det gått en månad så säger jag att jag upptäckt att jag trivdes så jävla bra med det så jag ska försöka vara utan sprit i ett år.
Sen när det gått ett år börjar dom väl vänja sig.
Då säger jag bara att jag trivs bättre utan A.
Skiter faktiskt i vad dom tycker, passar det inte så behöver jag inte umgås med dom.

Tack för svar. Det betyder att jag inte är ensam :) Att det skall vara så förbannat svårt att be om hjälp!? Det är inte många som märkt att jag har problem, och framför allt inte att jag har så stora problem som jag har. Ingen tror jag. Alltså är jag ensam i detta, men inte nu längre. Anonyma medmänniskor med samma eller liknande problem är GULD VÄRT. Så tack för ditt svar!

Välkommen hit!
Är också ny här och vill bara säga att du inte svamlar alls. Läs och skriv av dig hur mycket du vill. Inget är fel och ingen dömer här. Tråkigt att du blir slussad vidare när du äntligen repat mod till dig. Det är så synd och man känner ibland inte att man blir tagen på allvar.

Wow, vilken prövning med en sådan resa!
Visst är det sorgligt att man själv känner sig stark att stå emot att dricka men är nästan mest rädd för att falla för trycket från människor runtomkring en. Det är som många skriver här mer ok att dricka än att låta bli. Har många gånger suttit på fest och fått höra att jag är såå tråkig för att jag inte druckit. Schysst va?! Skyllde på allt från att jag jag körde till att jag åt penicillin. Folk började undra om jag hade kronisk infektion i kroppen till slut. Vet inte om det är/var då för er att det jobbigaste i början är att fundera ut ursäkter? Önskar ibland att jag får någon allvarlig sjukdom som gör att jag inte kan dricka. Sjukt va? Då är man ju redan allvarligt sjuk när man tänker så. Fast i huvudet...

Jag vet att det e tufft för henne att vara själv i 10 dagar... Vi har pratat om det mycket.
Jag kompenserar henne med annat under resterande år... Men det är andolut ett ämne hon gillar att ta upp när jag är negativ till ngn fest el dylikt hon ska på, vilket är rätt ofta.
Då biter jag mig i tungan direkt..
Anledningen att jag inte kan skippa uteställena är pga att vi åker 150mil enkel resa...
15 års tradition med samma gäng, inte skitlätt att bryta.

Ja, har funderat fram och tillbaka på hur jag ska göra. Om jag ska gå eller inte. Igår kväll var jag tveksam men har nu bestämt mig för att gå. Dessutom utan att vara chaufför. Det är redan ordnat. Tyvärr, skulle jag vilja säga. Är kanske dum som utsätter mig för det här nu men känner mig rätt stark ändå. Har druckit mer eller mindre i ca två månader nu så 4 dagar är en eon av tid utan alkohol. Konfronteras mycket med alkohol i mitt jobb, blir bjuden mer eller mindre varje vecka på någon form av firande. Skulle behöva låsa in mig eller byta jobb för att undvika drickande runt om kring mig. Tar tjuren i hornen idag och ser det som en första prövning. Håll tummarna för mig. Kommer att behövas, men jag bara ska klara det

Stress var en av de saker som blev tydligare för mig under min längre nykterhetsperiod. Jag kände mig mycket mer påverkad av just koffein och vilken typ av kost och motion jag gav mig själv. Samt att jobbstress kom på tidpunkter då jag normal inte kände av det, tidiga morgnar vid 5-tiden.

Mindfulness och mycket mycket tankar på vad vi människor egentligen är och håller på med hjälpte mig något otroligt. Insikten om att jag aldrig kommer kunna göra mer än det jag gör, och att det är ok, mer än ok, har minskat min stress mycket.

Har läst din tråd och känner också igen mig i "vanliga människor" och "förmätet att skriva om mina problem". Innan jag började skriva här på allvar så tyckte jag nog att det var ett konstigt ställe som inte riktigt var menat för en sån som mig. Jag är ju en "vanlig svensson" som inte har problem, jag kan ju hantera det här, bara jag vill (och jag har hela tiden velat senare). Nä, alkoholister finns överallt i alla åldrar, yrken, samhällsklasser, och det är klart att vi som vill göra något åt det ska hjälpa varandra. Det finns beräkningar som säger att ca 10% av svenskarna har alkoholproblem. Det är klart att det finns en och annan i min och din närhet då.

Visst är det bra att vi har hittat hit och skriver av oss frustrationen och peppar varandra. Vi tar ingen glas idag, heller.

Kram

Det var likadant för mig. Blev toksjuk efter varje fylla, och ångesten stegrades.
Bra gjort av dig.
Konstnären

Åh jösses! Vilken konsumtion! Förlåt, men det är ju ganska mycket... Vet du vad? Jag tycker du ska vända på det här. Prövningen ligger i att lyckas dricka allt det där och fortfarande kunna hålla i bössan. Din prövning, dvs att vara nykter är ju en barnlek jämfört med detta. Skämt å sido men lite sanning, eller hur?

Nu kommer pekpinnen fram också. Du kanske skulle kunna skippa krogen före och efter? Låter som om du behövs hemma. Det kanske inte är någon karlakarl ursäkt, men du lär ju bli belönad på så sätt du önskar. Det låter faktiskt tufft för din fru att orka själv så mycket under den heliga jakten. ELLER HUR?! För egen del hade jag nog laddat bössa och siktat på något annat än älg om min man skulle roa sig så länge på egen hand...!

Nu har jag skällt färdigt.

Dag 25.

Mina dryckesvanor det senaste ett och ett halvt året har varit lite mer vid enstaka tillfällen främst. Det har ofta kunnat gått en månad mellan tillfällen då jag druckit ett par/tre dagar på raken. 25 dagar känns alltså inte som något konstigt just nu, men det ger mig inte heller någon direkt trygghet. Jag vet att jag är ganska nära att bara ta en helg med sprit om det skulle råka bli så.

Men jag saknar den långa nykterheten, och jag vill inte känna ångesten som några dagars fylla resulterar i. Bakfyllan är verkligen så galen för mig, en veckas "sjukdom" och panik.

...var jag inte på men några av vännerna jag lärt känna på de möten jag går på var där. Känns lite gott att veta att ni kanske träffades :-) Kram från mig och grattis till Mullegubbens tid. Härligt att läsa att ni fortsätter att utvecklas tillsammans <3

Som sagt: härligt att ha dig kvar här!

Haha, ni e ju för sköna.
Jag har så svårt att vara allvarlig när jag är på bra humör.. Har kommit in i ett jävla stim där allting käns skitbra.
Enda mörka molnet är älgjakten om 2 veckor...
10 dagar med sinnesjukt drickande med 3 nära vänner. (Givetvis inte under jakten...)
Jag brukade nog snitta ca 3l starksprit, 4flak öl å någon bag in box på denna resa...
Jag skiter väl mest i hur dom andra reagerar men frågan är hur det kommer vara att va på uteställe vilket vi är på torsd, lörd, innan jakten samt fredagen efter efter jakten. Dessutom blir det ju middag varje dag med snaps öl å vin under jaktveckan iofs små mängder då.
Men.. Det blir ÅRETS prövning, men sen e det ju gjort....

Jag ringde till familjerådgivningen i går!!
Det känns så skönt att jag har tagit det steget nu för det var svårt.
Jag fick en tid på måndag och jag hoppas så att de ska kunna hjälpa mig på nåt sätt.
Jag tror också att jag behöver ett lugnt och tryggt hem. Det är verkligen dags för förändring nu!!
Kram

50 dagar är jättemycket när det annars har varit fylla var och varannan dag!!
Och det är precis som du skriver att nästan all tid går åt att tänka på om han har druckit, luktar han sprit, var har han gömt det, man får gå på tåna hela tiden och passa vad man säger så det inte blir nåt utbrott m.m.
Det måste kännas som en befrielse att inte behöva tänka på det jämt.
Hoppas hoppas att det går bra den här gången!!
Du är värd att må bra och vara lycklig!!
Stor kram<3

Första dagen på jobbet och det känns ok, men oj vad jag skulle behöva lite mer vila... Nu i vardagen blir det intressant att notera hur det tre sig utan A. Tror att hösten blir bra :-)

Kram, alla fina firumvänner

Tack för att ni ger av er själva.
Tack för att ni har slutat att dricka, kämpar och istället (bland annat) skriver på det här forumet.

Ni har nu hjälpt mig att övervinna den förlamande rädslan, era tankar (ord) fungerade som en spade som spadtag efter spadtag gjorde det lättare för mig att andas och se ljust.

Nu planerar jag att starta en ny tråd där jag kan skriva av mig, där det tråkiga som hände inte är det första man/jag får läsa om man läser.

TACK.

/Ebba, som ni har hjälpt att må bättre.

Godmorgon! Vi följer dig och är så nyfiken hur det gått på jobb och dagen och denna natt förflyter!

Kram

Ja, Vickan. Det är inte bara en a-resa. Det är vår livsresa. Eller livs resa. ;-)

Att vara sann mot sig själv är verkligen en utmaning, ännu för min del. Och då menar jag att veta vem jag verkligen är och vad jag egentligen vill. Fortfarande i denna ålder....

LillPer, vad bra du får fram det som många av oss kämpar med, tror jag. Jag blir superarena på mig själv att jag fortfarande drivs av att bli uppskattad och bekräftad av andra i många sammanhang. Man lär så länge man lever.... Ålder är ju inget patent på att vara klok och harmonisk!

Utan A blir det definitivt lättare att se dessa sidor och jobba med sitt inre och det är faktiskt kul att utvecklas som människa på riktigt men oj så svårt att ändra på beteenden som går på autopilot och kopplas till känslor. Det är väl där KBT kommer in och vi hör håller ju på med det, att ändra våra tankar och associationer i situationer där A funnits med. Tufft på egen hand...

Muränan, vad jag känner igen mig i att behöva vara bäst och med förmåga att stänga av alla kroppens behov kunna köra världens race. Fantastiskt bra ibland men ofta väldigt nedbrytande och skadligt. Inget flum, otroligt tydligt och klart för min del. Ja, utan alla de där invanda tankarna och behoven som man lärts sig... Vem är man då? Jag har länge sökt mitt inre jag. Ibland får vi kontakt men ofta ignorerar jag henne och kör på men hon står ju där och skriker och gråter och protesterar inuti mig ändå och det är väl det som är skönt att döva eller släppa fram en stund med A.

Tack för era fina ord. Jag blir påmind om att detta handlar om en helt annan resa också! Kram