Senaste kommentarerna i forumet

Den skrev jag på sidan för anhöriga till missbrukare .
Jag minns att för länge sen skrev jag nåt liknade med ev samma rubrik om det kan ha med det att göra .
Lättast är att jag starta en ny tråd.

alla mönniskobarn! Nu börjar det bli långa uppehåll mellan inloggningarna mörker jag. Många nya på forumet och man hinner inte följa alla. Men det kanske blir så med tiden. Har fullt sjå med min fysiska åkomma och hur jag ska hantera den. Än har jag inte börjat självmedicinera med vin i alla fall, vilket jag har full förståelse att folk med smärta gör. Painkillern nr ett. Det vet jag ju men sen får man ju ta efterdyningarna också och dom är ju inte så roliga.
Det rullar på i alla fall. Kram på er alla ❤️

P.S LN- du är den jag alltid kommer att minnas från min tid på forumet:). Tack ❤️

Gå till en terapeut och prata av dig och få perspektiv. Du behöver få känna att dina tankar är sunda och hitta sätt att hantera dessa labila/knepiga människor. Gud vad jobbigt att ha det så. Jag vet hur det känns att vara ensam i en familj och det är väldigt nerbrytande.

Sök styrka utanför familjen och bygg upp dig själv är mitt råd.

Kram

Idioten, typ efter 3veckors nykterhet. Är du nynykter?

Suget var starkt ikväll. Dottern låg på golvet i köket o grejade med något pyssel. Allt jag kunde tänka o känna var att " men ska hon inte gå på toa nån gång eller gå o hämta nåt". Jag ville bli ensam i köket för att kunna smutta. Jag borde ju ha känt lycka över att hon är där jag är...

Nej, inte dricka närmaste tiden om du ska få någon ordning på kropp o knopp, tänker jag.

Mod nu att våga stå emot tankarna som bara vilseleder. Ge dig själv en chans tycker jag.

Härligt Fling!

Tack!! Behövde verkligen dom orden nu för att inte falla för den lilla lömska rösten som säger "men bara en öl kan du ju faktiskt ta". Nej det behöver jag inte för jag kommer att känna mig så nöjd imorgon om jag inte dricker ikväll!

När kände du att hjärnan började bli mer klar?

Tack, Leverjag :)
Är så sjukt jag läste en alkoholdagbok från september 2013 (då hade jag insett och accepterat att jag var alkoholist).
Måndag: 2 vinare
Tisdag: 2* 0,5l + 2 vinglas
Onsdag: 4* 0,5l
Torsdag: 6* 0,5l
Fredag-söndag: konstant full/berusad, 1bib, 2* 6pack 0,5l

Alltså. Jag är kvinna, 165cm lång och väger 58kg. Hur fan orkade min kropp?????!!!????

Det är ju helt sjukt! Det här var standard. Så här såg mina veckor ut.

Ge en liten hint , så kanske han inte blir bakis och ni kan ta tag i problemet.

Tack för ditt svar, jag tror att ditt råd är det jag måste ta till mig, hur jobbigt det än är. Det kanske är det som kan få honom att förändras också.

Jag tror att jag själv också använder hans vänner som en ursäkt till hans drickande... för att släta över och göra det okej. För han borde väl lika väl som jag kunna styra upp alkoholfria kompisdejter. Och han har en stor familj att umgås med, som alla är ytterst sparsamma med alkoholen. Så han skulle inte bli isolerad utan alkohol... även om en del vänner skulle försvinna.

Vi ska ha parmiddag på fredag, med alkohol förstås. Jag vet inte om jag orkar vänta till lördagen med att ta upp detta. Då kommer han dessutom vara bakfull och då funkar det inte att ta upp saker. Men annars måste jag ta det med honom innan middagen och det känns inte heller bra...

Hur ska jag lära mig att leva med den? Jag träffar vänner o min mamma o pappa men jag träffar inte mina barn så ofta o det känns så tomt. Det känns som det är jag som är boven i det här dramat. Att det är jag som har gjort fel! Att jag ska straffas på nåt sätt! Känner mig så ledsen idag o jag vill bara glad. Jag vill ju börja leva nu men jag kan inte. Vad är det för fel på mig...

Du kan , är stolt över dig

Idag finns saker att fira, och jag gör det alkolfritt! Känns grymt! Vet att det kan bli jobbigt senare ikväll så därför skriver jag här nu för att peppa mig själv till att det blir alkoholfritt ikväll. Jag kan, jag vill, jag ska!

Släktrelationer är speciella. Man kan bara inte kapa dem utan vidare, som man trots allt kan göra med vänner som man inte känner samhörighet med längre. Min pappa försvann ur våra liv när vi var små. Han fick en hjärnblödning och blev nog personlighetsförändrad (det förstod jag inte då). En dag var han bara borta. Det visade sig att han hade åkt till sina släktingar. Mamma blev lämnad med oss, tre barn, men hans släkt tog på något konstigt sätt hans parti. Vi, speciellt mamma, blev syndabockar, för jag vet inte vad. Den släkten undvek jag ända tills pappa dog och skulle begravas. Begravningen började bra, vi samtalade och pratade med varandra men framåt natten slutade allt i tumult och jag har inte haft med dem att göra sedan dess. Jag kunde bryta med dem eftersom jag inte har någon som knyter oss samman. Du har en mycket besvärligare sits. Det har precis som du skriver egentligen inget med alkohol att göra men det är klart att det får dig ur balans. Jag hoppas att du kan finna något sätt att hålla dem och vad de säger och tycker ifrån dig.

Förresten, det framgick kanske inte att min svärmors reaktion INTE beror på att jag drack vid ett tillfälle nu (det vet hon inte), hennes reaktion är kvar i allt det gamla... Jag var på väg utför och när jag möttes av hennes reaktion blev jag självdestruktiv och återföll i mitt gamla beteende - försöka glömma för ett par timmar eftersom allt gjorde så ont. Det betyder inte att det var hennes fel att jag fattade ett idiotiskt beslut, bara att jag måste hitta ett annat sätt att hantera detta på... Frågan är bara hur... Vi får se.

Tack Idioten (även om det känns konstigt att kalla dig det)! Det betyder så mycket att höra det. Kram

Magont (väldiga smärtor) var inte "bara" magkatarr, utan (tarmfickor och tarminflamation) Divertikula. Så jag har legat med dropp och fastat ,sedan i måndags morse på sjukhus. Kom hem igår, men är inte riktigt bra än. Dag 11 och inte en tanke på a då jag varit utslagen. Jag har verkligen haft tid att tänka och jag struntade i allt utanför sjukhuset. Det var inte dumt alls, att få stanna upp.

Ser fram mot helgen då familjen kommer på besök. Kommer att servera alkoholfritt vilket inte kommer att väcka några frågor då jag inte är återställ. Gästerna är min dotter, make och mina barnbarn. Jag har även varit ganska öppen i diskussionen med min dotter, för hennes skull. För framtiden...

Prövningarna framöver förutom helgerna blir, ett företagsmingel, en privat fest, julbordet med jobbet och julenhelgen. Fast det står de flesta inför nu och säkert ännu mer. Jag känner att jag kommer att utnyttja mina "sjuka" tarmar till max -tyvärr, jag står under diet!

Tack för peppningen!

Allas våta dröm är att kunna dricka normalt men vi som fastnad i detta vet att det inte går. Det är allt eller inget som gäller för oss. Då finns det bara en väg att gå och det är att inte dricka alls. Jag hoppas och tror du är stark att klara av helgen som kommer nu! All lycka till dig idioten!

Jag hoppas kunna komma på förmiddagen. Skulle gärna stanna hela dagen men jag har bjudit in långväga gäster sedan lång tid (de reser med fly och tåg). Hoppas på fler tillfällen.

Du är inte ensam ❤️

Jag känner en sådan enorm ångest. Egentligen har det inte med a att göra mer än indirekt. Jag har inget sug efter a, jag har inga förhandlingar om att jag ska dricka igen. Jag vet hur skönt det är att slippa, kag vet hur bra man mår utan, jag tänker fortsätta där jag var för några veckor sedan med skillnaden att jag nu tänker jobba aktivt med att acceptera att jag inför andra kan stå för mitt val. Jag vet att det är svårt men inser att det är ett måste för att komma vidare i processen. Att man "väljer" att hälla i sig skiten när man vet hur mycket elände det för med sig samt hur bra man mår utan visar ju hur sjukt det är. Jag har ångest över en grej på jobbet där ett mail skickades till fel person och det har lett till rätt jobbiga situationer... Hände idag så därför extra jobbigt, känns kanske bättre imorgon.
Det som känns så jobbigt är min mans anhöriga... När vi försökte prata med min svärmor fick jag inte alls den respons som jag hoppats på... Jag kände mig bara mer ensam och översköljd av skuld. Min man blev hembjuden på lunch till min svärmor idag (det har ju inte hänt tidigare), jag vill att de ska prata själva men han sa ingenting till mig förrän igår kväll precis när vi skulle gå och lägga oss... Det drog igång en massa, jag bad honom att inte säga sådant precis innan vi ska försöka sova... Vi satt och pratade, jag erkände hur jobbigt jag tyckte det var med hans familj. Min mans syster är väldigt speciell och hennes humör styr allt och alla. I början stod jag på mig (är van vid det från min egen familj) men insåg efter ett tag att det var lönlöst. Jag begränsade kontakterna till kalas mm och lärde mig hantera henne på ett sätt där jag inte fick ont i magen. Min svärmor ställer upp extremtcmycket för den här systern, på något sätt är det alltid synd om henne ich Jon behöver hjälp fastän hon inte kommit ut i arbetslivet förrän nu som 35-åring. Hon har idéer och regler för hur allt ska vara men själv kan hon bete sig hur dom helst. Vi skulle behöva mer hjälp med vora barn men vi frågar inte så ofta eftersom min svärmor alltid ställer upp och håller på att slita ut sig själv med min svägerskas barn och vi ser hur trött hon är. Jag tror att hon i detta lyssnar väldigt mycket på min svägerska som är skitsur och allt blir tokigt. Jag tänkte att jag måste ge det tid så de kan tro på mig (jag har druckit en gång i juli och en gång nu förutom de två tillfällena när jag mest smakade, i övrigt klarat konferens, all inclusive, fester mm), men det går inte. Jag tror min svärmor eg är orolig ich rädd för sin dotter och nu har allt detta blossat upp... Men istället för att ta tag i det ät allt projicerat på mig. Hon mår dåligt men kan inte precisera vad hon tänker eller känner. Skulden tynger ner mig och detta är dessutom efter så lång tid. Hon säger saker son att nu kommer allt att vara jöttejobbigt under lång tid, alla familjehögtider, jul osv vara "förstörda" (det är vad jag hör). Att ta en dag i taget rämnar, allt drunknar i ett stort svart hål där det inte hjälper vad kag gör. Sanningen är den att familjesammankomsterna blir konstiga för att min svägerska sitter och surar... Om jag inte dricker, varför måste allt vara förstört? Om jag låter tiden gå och det om något blir värre, vad ska jag göra då? Jag kan inte bära ångesten över dysfunktionella relationer mellan andra personer... Men det är projicerat på mig och det går inte att nå dem i att det eg handlar om något annat. Jag orkar inte med dem... Om de ny mår så dåligt fastän jag (fram till den här helgen) gjorde allt kag kunde, kan de inte släppa mig då ich låta mig vara ifred? Jag kan inte komma på fötter när jag tyngs ner av något som är utanför min kontroll... Något dom handlar om något helt annat. Det är inte så att jag druckit varje dag, det har spårat ur när jag druckit och jag får lägga av helt men det räcker inte. Jag försökte förklara hur jag kände när min svärmor vid olika tillfällen kommer med nyktra alkoholister som jag ska prata med eller fixar en a-frifest där det står ALKOHOLFRITT på alla flaskor trots att jag sagt att det blir ännu jobbigare för mig (det var tidigare i förloppet), att jag känner mig väldigt utpekad (speciellt som hon sagt till mig att det berodde på att hon ville hålla igen ekonomiskt och jag såg att allt hon köpt var mycket dyrare än BiB). Jag förstår om hon inte litar på mig när där är a men i så fall ville jag hellre komma och fira henne vid ett annat tillfälle och så fick de andra gå. Detta går inte att förklara, att hon hade a-fritt för första gången hade inget med mig att göra och så radar hon upp en massa skäl. Oavsett OM detta skulle vara sant så borde hon ju kunna sätta sig in i hur det kändes för mig. Jag säger att jag tar ansvar för mig själv, jag tar ansvar för att skaffa den hjälp jag behöver - det enda jag vill ha av henne är stöd, att hon finns där. Om hon vill hjälp, fråga on det finns mågot att göra. Jag har sagt att jag tar ansvar för att säga till om saker blir jobbiga eller om jag vill ha mer hjälp... Jag vill således INTE att hon ska hitta på egna saker, jag vill INTE att hon ska prata om mig inför okända människor för att skaffa hjälp som jag varken vill ha eller behöver. Jag har sagt att om hon för egen del behöver prata med någon om det är det en sak men inte omyndigförklara mig och göra det hon gjort hittills. Jag känner mig helt maktlös. Jag pratade lite med min man precis efter att han hade ätit lunch med sin mamma, han var jättestressad av jobbet och kunde ibte prata. Känns jättejobbigt, verkar vara status qoe där hon mår dåligt men ibte kan förklara något, så som kag upplever det har jag blivit syndabocken för alla problem inom familjen utan att någon mer än vi fattar det. Jag växte upp så ich därför är det så känsligt för mig. Jag har ångest så det är svårt att andas. Jag har svårt att be om hjälp men när jag gjorde det blev det bara ännu värre, ännu mer skuldbeläggande ich ännu tyngre. Jag känner mig så enormt ensam fastän jag inte är det. Kram

Visst är det svårt med ett alkoholbeteende som sitter i ryggmärgen.. ser det hos min fd. man
När han får känslomässiga problem, vare sig det är glada besked eller tråkiga, så tar han sig ett glas (finns ju iofs alltid en anledning) Är han glad ska det "firas" med ett glas (som givetvis blir både en och två flaskor innan kvällen)
Är han ledsen så ska sorgerna "dränkas".. Vilket inte alls gör honom mindre ledsen eller förbannad.. snarare tvärtom.. Det enda som händer, är att han får lättare att skylla på omgivningen istället för att se sitt eget beteende som orsak..
När han sedan blir "sugen" (vilket han enligt sig själv aldrig är..) så märks en sorts spänning och irritation som byggs upp, tills han inhandlat sitt vin eller sina öl och tagit första klunken.. (då duger vilken anledning som helst..)
Det där "irriterade" tillståndet är värst, för då kan det komma vilka utbrott och anklagelser som helst.. Ingenting passar och ingenting någon gör eller säger är "rätt".. Ursäkter viftas bort.. Och man kan nästan se det fysiska suget i kroppen.. Händerna darrar och svordomarna hänger i luften tills korken är ur, första glaset (snutten) upphälld och nerhälld i strupen.. Bara 5 minuter senare, är tonläget ljusare och rösten len..
Ett tillstånd som varar max en halvtimme tills andra glaset är tömt.. Sedan går det raskt utför igen.. Nu har han "spottat upp sig" och talar om vad han tänker och tycker om alla "idioter" han mött.. Han predikar och står i, kritiserar TV-program, politiker och kollegor (som enligt honom själv är "odugliga")
Efter ytterligare en timme, när första flaskan är tom, pendlar det mellan att ta en tupplur eller dra igång nåt "projekt" (för nu är han hemmasnickargud..) Halvvägs in på andra flaskan kan han plötsligt bli fyllesentimental.. Vilja ringa och tala barndomsminnen med sina syskon eller sitta och gåta över inbillade oförrätter 40 år tillbaks i tiden.. Sedan kommer antingen sömnen eller ett sista uppskruvat "tuppjuck", där han tycker att det är för lite sex, att han inte får tillräckligt med uppskattning eller att vi andra tycker att han är "mindre vetande" och "dum i huvudet"...
Fortfarande anser han sig inte ett dugg berusad.. Någonstans inser han att det inte är smart att sätta sig i bilen, men om det inte vore så idiotiska gränser, så vore det givetvis inga problem, för han är säker på att han kör som en gud.. Han känner sig ju för f-n nykter! ( eftersom hans toleransnivå är högre än hos normaldrickaren så är han säkert uppe i närmare 2 promille.. kanske över)
Men hela tiden kretsar allt kring honom. Det är bara HAN och hans problem som betyder något.. Har någon nära anhörig eller bekant problem så tar han det som en intäkt att ta ett glas istället.. För det är ju så sorgligt..
Är man inte där och "duttar" så är det en anledning.. sitter man och är empatisk, ja då tar han det som intäkt att få sitta och "ösa ur sig" medan han dricker..
Ja, alkoholisten är oftast en stor egoist! Det är som om de går tillbaks till en sorts barnstadium, då allt ska kretsa kring dem, men ändå är de inte nöjda.. De kan aldrig få nog av uppmärksamhet (för troligen är självkänslan så låg att ingenting i hela världen skulle kunna fylla det tomrummet) De är som en spann med massor av hål.. Oavsett hur mycket omsorger och kärlek du fyller på med, så är det ständigt tomt, eftersom de aldrig bryr sig om att laga sitt inre.. Allt människor öser in av omtänksamhet, rinner ut lika fort..
Som medberoende, så åsidosätter man sina egna behov, för att coacha alkoholisten.. Tills man når en gräns då man inser att man inte har mer kvar att ge.. Antingen avslutar man förhållandet och påbörjar sitt eget tillfrisknande.. eller så går man under..
Det är inte så lätt, att SE, var man själv trillat i alla de små vardagsfällorna (så fyllda av skuld och skam) Och det gör ont, när människor påtalar vilka misstag man själv gjort i att hålla alkoholisten under armarna.. Men det går!
Det är inte enkelt att hitta sig själv alla gånger, när man programmerat sig själv att tänka på andra först.. Men det går!
Det går att släppa det dåliga samvetet. För gör man inte det, så gör man både sig själv och alkoholisten en björntjänst...

fast när jag dricker så vill jag inte sluta,, när jag är nykter inser jag att när jag dricker kan jag inte sluta. Mitt drickande har varit all in, vilket iofs haft fördelen med uppehåll mellan kanonfyllorna pga ångest. Att dricka men inte bli berusad är råden som ges,, men med min profil så är det just ingen ide att dricka alls..