Senaste kommentarerna i forumet

Tack för stöttande ord konstnären. Jag har följt din resa och jag är otroligt imponerad. Vad jag önskar att jag kunde vara där du befinner dig idag. Natten har varit för djävlig som väntat. En insomningstablett tidigt på kvällen, ytterligare en vid midnatt men resterande del av natten mest vaken med ångest och svettningar. Vet ju att du gått igenom något liknande när du "nyktrade till" så du vet säkert hur jag mår nu. Jag hade ett mycket långt samtal med min fru imorse efter frukost och det var jobbigt. Jag som aldrig brukar gråta grät floder och många saker var riktigt tunga att höra. När man går i sitt rus fattar man inte vad den andra parten går igenom. Man både säger och gör väldigt dumma saker som man just då inte tycker är något märkvärdigt.

Jag vet inte vad som kommer ut av det här. Vad jag vet är att jag ska på ett AA-möte imorgonkväll. Eftersom detta är dag 2 är jag fortfarande labil, darrig, orolig i magen, ångestfylld etc och man vill göra allting för att få timmarna att gå. Jag börjar så smått inse hur nära jag är att förlora min familj och om det går så långt vet jag inte om jag klarar mig vidare. Jag har försökt sluta så många gånger förut men vet inte om jag har haft rätt inställning. Antingen har jag gjort ett försök för någon annans skull, eller också har jag bara knutit näven i byxfickan för att visa mig själv och andra att jag visst kan vara nykter om jag vill. Det har inte varit något bra sätt. Just nu känner jag mig som jag skulle vilja lägga mig totalt platt och fullständigt kapitulera för allt som har med A att göra. Det är möjligt att det gav vissa positiva delar för länge sedan i mitt liv men de senaste 10-15 åren har jag levt på ett gungfly. Jag har utsatt, framför allt min fru, för otaliga pinsamma situationer och egentligen förstår jag inte hur hon orkat. Som nykter är jag nog en ganska OK person som egentligen vill andra väl här i livet. Prestationsmänniska som alltid känner att det jag gör inte räcker till.

Imorgon ska jag gå till mitt AA-möte utan att förbereda mig vad jag ska säga eller hur jag ser ut. Jag ska tala om hur dåligt jag egentligen mår, att jag vill kapitulera villkorslöst och inte klarar det på egen hand. En viktig del kommer också att bli detta forum som jag från och till har följt så länge.
Tack för att ni finns/Tjalle

Igår var det första festen sen beslutet och jag överlevde! Var hur sugen som helst men hade en väldigt trevlig kväll och att vakna pigg och fräsch är så jävla skönt!

Röjt klart det sista ska det stå.
Inte rökt.

Var det sen jag tog sista ölen nu och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till just nu.

Vaknade 06:00 i morse och började ta tag i skiten hemma. Nu har jag rökt klart det sista för utom en tvätt som ligger i maskin.

Tagit en rökpaus varannan kvart med kaffe för att inte klappa ihop.

Det känns bra att veta det.

Tänker på dig och önskar dig en så bra dag som du kan ha. Ta hand om dig - fina du!

Du har inte gjort något fel, du har kämpat alldeles tillräckligt och du är bra, precis som du är!

Tack för fina ord i min tråd!
Varm kram!!!

Och jag jobbar ju på många sätt med mitt medberoende, men jag är rätt snabb med att tänka att jag "borde skärpa mig" - jag förstår inte själv varför jag är så ledsen, men jag vet inte om jag är redo att "öppna upp mig". Läser på din länk och ser att det är nog många saker jag skulle må gott av... Under en stor del av våren har jag mått ganska ok och tom bra, så att jag blev så ledsen när semestern kom känns som ett sådant "nederlag".

Har en skön sommar - är mer solbränd än jag kanske någonsin varit (och jag är ingen soldyrkare!!!) och jag har läst fler böcker än någon sommar tidigare: jag har tid och möjlighet. Jag behöver inte ta hand om 2 barn plus ett vuxet barn helt själv hela tiden... Men ändå så gör det så ont ibland... Ensamheten är påtaglig - det är inte så många av mina vänner som jag längre umgås med: EN av mina vänner bjuder in mig på middagar, de andra sitter med sina "fina familjer" och en har tom sagt att hon "kan ju inte bjuda in mig för jag är ju ensam...". Och å ena sidan vill jag träffa nya vänner, men samtidigt: det är ju de vänner jag har som jag tycker om, men jag vill umgås mer med dem... Åh, krångligt.

I veckan ska jag ta tag i att träffa en ny vän - en kvinna som handlade av mig genom Blocket :-)
Vi bara fann varandra, men sedan har tiden gått lite grann, men nu ska jag försöka...! Vänner är så viktigt!

Den Förbjudne Mannen är fortfarande förbjuden... Och han hör av sig emellanåt och så pratar vi några gånger, tills jag får nog och ber honom sluta ringa, och så går det ett tag och så ringer han igen och så håller det på... Tänker att han är kanske en av de där männen (och kvinnorna) som gillar spänningen i att träffa någon vid sidan om sitt förhållande och bedyrar att han ska lämna, men han lämnar aldrig... Åh, är jag ens förälskad? "Kär i kärleken"? Önskan att inte behöva vara ensam?

Läst mycket av dina inlägg. Jag tror det är det enda att kapitulera inför A. Jag var ju så illa tvungen till det. Det är jag glad för idag.
Gå tillbaka till AA om dom kan hjälpa och stötta dig. Vi finns ju här oxså. Vet inte hur mitt liv sett ut om inte detta forum hade funnits.
För den som står vid sidan om är det ju som att vara i samma sits som den som dricker.
Gör det där försöket nu skjut inte upp det. Tänker på dig.
Konstnären

Gråtit igår och nu...

bråkade med han numera exet :(
han hade druckit den andra dagen i den här veckan så han va i sin dryga roll mellan orden...

tänker att varför ens prata med han, vi pratar varje dag, vi behåller kontakten... de andra i samma umgänge pratar ja inte så här ofta med..
det här måste få en annan riktning. Mår inte bra av att ha kontakt, det är hela tiden laddat med att kanske höra han full, kanske det bråkas,
vet inte om flera har kontakt med sina ex... fattar inte ens varför ja ska jämföra mig med andra...
jag mår inte okej, frågan är hur mycket ja orkar göra just nu, om jag törs förändra kontakten.

Jag har varit långt nere där mullvadarna bor. Om man vill finns det bara en väg, jobbbigt ja, men det går. Valet är alltid ditt.
Konstnären

Jobbar du månne som komiker i vanliga fall? Jag skrattar ihjäl mig åt ohejdad entusiasm och din humor!!! Är själv en person som inte tycker att livet är värt och leva om man inte får ett par asgarv varje dag! Tyvärr fattar inte alla min humor som är bittrigt ironisk. Tur att man inte dricker längre, för i onyktert tillstånd blir den så dräpande att man får be om ursäkt på löpande band. Törs inte släppa loss här på forumet i alla fall...!

Heja dig nu! Det är söndag och du har klarat dig igenom en prövning som var helt enorm. Tänk vad stolt din fru kommer att bli när du kommer hem!!

är du nog inte :)) Kolla lite på mötesschemat för Al-anon och håll med om att det finns intressanta möten :) http://www.al-anon.se/upload/konvent/Halmstad/Gullbrannakonventet%20201…

Barn i missbruksfamiljer utvecklar tidigt beteenden som hänger med hela livet i varierande grad, och beroende på hjälp, som följer scheman som är rätt tydliga om man själv varit i samma sits. Likväl som jag känner igen en alkis utan att denne är full så ser min dotter en anhörig/vuxet barn bara genom beteendet. Skrämmande ibland men även förklarande ibland.

Och det är inte en självklarhet att livet blir bättre för att alkoholen försvinner, det behövs lite eget arbete efteråt för att bryta sitt gamla beteende. Oavsett om man är alkis eller medberoende.

Ta hand om dig !

Kram !!

Tranbärsjuice, alkoholfri öl och 2 glad rött. Sen satt jag kvar med mina pimplande vänner i 4 timmar och tackade nej till rödvin, bubbel och ouzo.
Jag är faktiskt stolt. Det var exakt en sån här fest dom spårade ur för 2 v sen.

Godnatt Konstnären!
Synd du inte fick smaka fisken idag, blev svingod i fältmässigt byggd rök :-)

Om botten är nådd har du två val. Antingen stanna kvar eller börja din klättring uppåt. Jag hoppas du väljer det senare! Ingen mer dricka från och med nu. Häng kvar här - läs och skriv - det hjäper!

Ojoj, idag nalkades en av de tuffaste dagarna hittills på denna resa. Började med en konflikt med barnens mor igår och det slutar alltid med att jag mår skit.

Till råga på allt höll jag uppe med snus igår och den abstinensen är 10 ggr värre än alkoholabstinensen. Så idag har jag snusat lite och får rikta in mig på nedtrappning. Trodde väl plötsligt att jag är Super Man och klarar vad som helst.

Haft en fruktansvärd hälsoångest idag och får nog ringa och boka tid för hälsoundersökningen snart. Tycker jag har ont i magen mest hela tiden och nojjar över det.

Träffat en nära släkting idag som väntar på fotboja för rattfylleri. Har berättat för henne om mina problem, men inte omfattningen av dem. Det tycks vara så att jag har många människor i min närhet med alkoholproblem. Några av dem kan jag vara mer öppen med än andra.

Ibland får jag en känsla av att bara vilja dö och slippa ifrån allt lidande. Nu är jag inte självmordsbenägen och tack och lov känns det inte så hela tiden. Livet ser ut att vara mer upp och ner nu än när jag ständigt var känslomässigt avtrubbad och fullt fokuserad på alkohol och ruset.

Hoppas morgondagen känns lättare och gör den inte det så är det så, för att ta en stänkare är inget alternativ.

Over and out....

Bättre känsla idag! Hmm precis när jag skrivit första raden kom en "rolig" kille in fes något sjukligt äckligt i mitt rum. Kanske onödig info, men ändå...
Bara 1 som blivit överdrivet full hittils idag, på agendan hade han:
Nakensprång utanför en tants hus, skulle brottas med den största killen här (elitidrottare storlek XL) samt försök att klättra i träd.
Han har däckat nu efter att blåst 2,1 i promille.
Rätt skönt att det inte var jag faktiskt..!
Har förklarat för alla de som inte visste att jag inte drack varför jag inte gör det. Reaktionerna var ganska kul.
- VA! Va du inte lika full som oss andra igår????
Men ingen verkar reagera negativt, eller bry sig ! Fick tom kommentar från min närmsta kompis att:
Du e ju faktiskt trevlig utan sprit oxå.
Jag e lite sjukare än de flesta andra här, så när dom druckit lite blir det mer samma nivå, men sen blir det som sagt var traggligt!
Det bästa med att vara nykter tycker jag e morgnarna! Ingen ångest, ingen trötthet/huvudvärk, inga kommentarer/funderingar på vad man sagt/gjort osv.
Vill återigen tacka för all respons!!!
Utan denna sidan så vet e fan om jag skulle känt mig såhär positiv eller ens klarat det.
Nu ska jag ut och kolla läget vid elden :-)
Stark idag. Måtte känslan hålla i sig.

Hej!!

Jodå jag känner igen mig. Fysiska symtom tror jag är lika vanligt som psykiska. Jag har svårt att sova och har ont i nacke/ axlar. Även lite ont i magen ibland. Psykosomatiska symtom. Men det psykiska är värre. Kan känna en enorm sorg över att jag mist min dotters pappa. Men sorgen måste genomlidas tyvärr. En sorg som man egentligen behöver dela med någon ( här t ex). Det sorgligaste är nog att dem vi sörjer inte förstår hur ledsna vi är. Om dem visste det skulle dem finnas vid vår sida nu.... Det gör fruktansvärt ont. Att inte han/ hon bryr sig, ell förmår känna. Det är väl det aom är sjukdomen, alkoholism.

Kan inget mer säga än att vi finns här för dig!

Klart det är spännande att dricka! Man vet ju aldrig vad som händer, vad man gör eller säger. Det bästa är ju när det blir så mycket att man får ordentliga blackouter. Då är det verkligen spännande.

Om du vill ha tips på andra saker som är spännande på ett annat sätt så kolla gärna överst på forumet här. De har gjort en låååång lista från a-ö. :-)

Ja det är högt i tak här. Både i frågor och svar, men det är nog för att vi alla så lätt känner igen oss.

Heja på nu!

för fyllesväng.Efter alla dessa år så tyckte jag han kändes stabil och stark och jag tänkte jopii nu är han på g.
Pratade kort stund i morse och han avböjde den tjänst han skulle vara körbar för att kunna göra för mig idag.Sköt upp det till Måndag.Jaha,sa jag då vi inte är tillsammans längre och pratade om smått och gott istället.La på och sen kände jag den bekanta tungsintheten och sen vissheten,varför kan han inte köra idag?Tänkte att nä nu jävlar ringer jag och frågar om han drack igår.Det hade gått max en halvtimme sen den spiknyktra karln svarade.Nu helfull och sluddrande,hur är det möjligt?Hur bär de sig åt.Hade tänkt ringa "sponsor" och grina en skvätt,men tog en promenad i det vackra vädret istället och bet ihop.Sakta la sig lugnet tillrätta och även om det gnagt lite idag så går det snabbare och snabbare att hämta sig.
Hur mår du egentligen frågade jag vänligt och menade det.Bra! svarade fd:n Ja just nu ja men hur mår du egentligen,bra! var svaret igen.Vad gör man,bockar och tackar för sig och hoppas att han till slut blir så ensam så ingen ens bryr sig om ifall han dricker eller inte
Samtidigt är man ju då rädd att han ska göra slut på sin plåga och ta bort sig..En så fin man som varit så mån om allt och alla i sin omgivning.Nu är det bara alkohol som gäller när chansen finns.

Fyrverkerier och applåder!!

Bra att du klarade det! Tack för hälsningen i min tråd också :-)

Jag tänkte från början att beslutet absolut inte var livslångt. Istället tänkte jag att jag inte dricker på ett tag. Men det höll inte. Började snart förhandla med mig själv om att det nog gått ett tag nu. Fick rådet här att köra tills vidare. Det funkar bättre. Är man expert på att lura sig själv får man väl utnjyttja det till något bra också... ;-) Jag med flera har svårt med det där livslånga beslut. Men om man sätter en fix tid bör det kanske inte betyda att det är ok att dricka då igen. Då springer man ju till krogen och tar igen det man missat! En tidsgräns kanske är bättre om man tänker ta det som en revidering av sitt beslut. Har det under den här nyktra tiden hänt något som gör att jag plötsligt kan hantera drickandet igen?! Sannolikt inte! Tillbaka i gamla hjulspår igen...

Förlåt. Ville ju gratta dig till att du var så duktig idag. Inte negga om framtiden. Tror bara att det inte är bra att gå och hålla ut för att få dricka snart igen...

Inte behöver du be om ursäkt inte! Men tack för svaret! (Jag är inte heller riktigt vän med det nya forumet :-( )
Ja, då var ju dina barn lite äldre... Jag ska kolla på dina tips. Men jag vet inte riktigt vad jag vill att barnen ska få hjälp med - exet dricker ju inte längre men har varit och är emellanåt aggressiv...

Tack för dina ord om Gullbranna, men jag tror inte jag fixar det - jag känner mig lite felplacerad?! En del i min sorg är ju att jag har svårt att komma över alla elakheter och inte minst hans ilska - och ja, dessutom känns det som att "jag borde skärpa mig nu, jag har ju lämnat exet och lever ett annorlunda liv nu"... Känner mig nästan lite galen - att jag ine bara kan släppa allt och gå vidare...

Tack för kramen - tar alla kramar jag kan få ;-)

uppriktigt om ursäkt för att jag inte svarat dig tidigare :-(

Jag blir inte vän med det "nya forumet" och tröttnade på att surra omkring helt planlöst i forumet.

Min dotter var 17 år när hon gjorde sin ungdomsvecka, jag tror att den lägre gränsen är 13 år på Nämndemansgårdens veckor. MEN....det finns andra som ger hjälp till mindre barn exvis http://www.eleonoragruppen.se/default.asp och jag vet att det finns liknande på andra platser i landet. Jag har sett/upplevt skillnaden i familjer där alla fått behandling och det är en fröjd att se framförallt barnen som helt plötsligt kan prata öppet om hur det är och inte behöver skämmas eller skydda.

Kolla lite med dessa : http://www.tryggabarnen.org/ och http://www.maskrosbarn.org/

Och som jag skrev till Sorgsen nu.....varför inte ta 3 helt egna dagar på Gullbranna ? Där finns så mycket koncentrerad kunskap !

Kram du ledsna lilla vän ♥