Senaste kommentarerna i forumet

Stark och bra att komma igen! Att ta nya tag. HÄR om någonstans finns väl ingen som dömer! ;-) Nu kör vi igen!

En sak till... Det är inte alltid man får stöd från (fylle)kompisar i sitt beslut. Många trivs med att andra dricker mer, eftersom det legitimerar deras eget drickande. Men tänk på att det inte är dessa personer som du ska leva med. Det är dig själv, dina barn och din fru.

Hej och välkommen hit! Blev tårögd när jag läste ditt inlägg. Det verkar vara dags nu. Dags att lägga av på riktigt. Bevara den känslan och kämpa på, så kommer det gå bra för dig. Skriv och läs här - det hjälper jättemycket!

Kram och lycka till!!! :-)

Så närmar sig då kvällen. Sugen på en öl igen. Men, vet ju att det blir sex-sju stycken. Ska klara första kvällen för imorgon SKA jag vakna tidigt och ge mig ut och träna.

Har hängt här lite oregelbundet under ett par år. Gjort några försök att förändra mitt förhållande till alkoholen. Det funkar ett tag men sen trillar jag tillbaka till att inte kunna begränsa mig alls när jag väl dricker. Nu har halva semestern gått och jag har druckit nästan varje kväll. Blir så ledsen eftersom jag egentligen vill vakna pigg på morgonen och kunna träna, vara närvarande med familjen och hitta på saker. Så, nu vill jag vara med er istället och välja bort alkoholen. Tänkte sätta som långtidsmålsättning att vara nykter i tre månader. Men, ta dag för dag....

Hej Jonte

Hur går det?

Starkt av dig att komma tillbaka, här finns ingen om dömer. Du kanske har kommit till en punkt, att nu jävlar får det vara slut.
Själv hade jag ju inga val. Han är mäktig mr A. Men det går att bekämpa honom. Försök att inte döma dig själv för hårt, gjort är gjort
och nu tar du nya tag. Man känner sig inte ensam här inne, man har så mycket stöd från alla trots att vi inte har träffats.
Häng kvar fredde. skriv av dig det du själv vill. Vi finns här.
Konstnären

Tack så mycket. Nej det snacket med mig själv hade jag inte klarat onykter. Allt kan ju inte gå som på räls. Bara att inse att
man åker ner ibland, utan att ta till alkohol, det är det som är det svåra. Inte ofta längre men just att tanken kan dyka upp gör
mig irriterad. Men man får ju kämpa mot så mycket annat här i livet. Nu har man ju fått en mäktig motståndare och honom är
jag riktigt rädd för ibland. Inga negativ tankar idag. Hoppas du har det bra och att det går bra för dig.
Konstnären

Välkommen hit, trist att du fått så mager respons. Det är inte så hög aktivitet här på anhörigsidan, går lite i vågor. Såg ditt inlägg nu och kom att tänka på en tjej som skriver här ibland under nicket "sommarkyla". Hennes mamma dricker. Hon har en blogg som verkligen är läsvärd http://livetarlivsfarligt.blogspot.com/ Carina Bång har en bra blogg för medberoende http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Jag skulle också varm rekommendera dig att söka upp Alanon, där möter du människor som vet vad det betyder att leva nära alkoholmissbruk. Vi som gör det eller gjort det som barn växer omärkligt in det man kallar medberoende, ett "mönster" av beteenden och förhållningssätt som gör livet tyngre än det behöver vara. Håll taget här, det finns också en fb-grupp "Anhöriga till missbrukare" där du kan få stöd. Kram / mt

Skrev ett inlägg tidigare idag men det verkar ha försvunnit... Jag blev verkligen glad att se ett inlägg från dig! Jag läste tillbaka i din tråd och vägen mot återfallet och dekadensen lyste nästan som i eldskrift. Fint att du hade kraft att bryta och är med på den nyktra banan igen. Fortsätt skriva och håll taget! / mt

konstnären, du år en av de stora inspiratörerna när jag vill åter starta min resa mot nykterheten!
Vilken klok dialog du förmår föra med dig själv. Skulle du aldrig klarat påverkad!!
Vi hörs,
Fenix

gör man ju hela tiden.Jag har gått i en stoor cirkel och är nu tillbaka på ruta ett igen.För 20 år sedan träffade jag denna man,såg att han hade alkoholproblem.Insåg att jag inte kunde få honom att sluta men gick in i relationen och har älskat honom sen dess.Från början, den period då jag nånstans släppte taget om kontrollen och accepterade hans drickande så mådde jag bättre.Då hade jag nån sorts koll på att problemet faktiskt var hans och inte mitt.Men så småningom blir det ju förstås ens eget om man bor under samma tak.Men nu då vi återigen bor ifrån varann kan jag känna samma "friska" syn på att problemet faktiskt är hans.

Kärleken och dumheten består eller vad jag ska säga.Det märkliga i det hela är att jag faktiskt förlåtit honom alla lögner och alla svek.Jag vet inte hur det har gått till men alla anklagelser har liksom gått upp i rök. Kanske,kanske att jag någonstans håller på att tillfriskna i mig själv.Har för övrigt också haft en riktigt bra dag i mitt eget sällskap.Kanske om man har förstånd att sluta hoppas och sluta tro, att fallet inte blir lika hårt varje gång.Både för alkoholisten och en själv.Sveket blir ju dubbelt varje gång så länge man blir så påverkad som man faktiskt blir.

Har också läst kvinnor som...Det bästa i boken som jag tagit till mig är just denna enkla mening;Gör ingenting.Fruktansvärt svårt men nu då han bott och flyttat och brutit relationen så klarar jag det faktiskt.Ångesten kommer som ett brev på posten varje gång han dricker men jag gör faktiskt precis det,ingenting och efter varje gång så känner jag hur rätt beslut det är,i alla fall för mig i det läge jag är nu.Men för min egen personliga del så lusläser jag medberoendesidor,gamla och nya inlägg och grottar och ältar men jag gör ingenting..

Och tack för din resumé om hur du kom i kontakt med meditation!
Har flera kolleger som aktivt håller på. Och nu, när jag lagt av med A, har jag kanske också råd att gå någon introkurs? :-)

Mindfullness... Känns lite som om jag närmat mig det spontant nu när jag inte längre vill fly från sorgen. Närvaro.
Skulle tro att A är närvarons värsta fiende.
Ska promenera mycket och vara närvarande i det den närmaste tiden!

Kramar, hörs om ett par veckor!

/Loka

Åh, låter spännande, Vickan! Ha det så härligt och drick myyyycket vatten, läsk och A-fria drinkar i hettan!
Kram! :-)

Tack dessa ord behövde jag nu- Gud vad jag vänder och vrider på alla kanske, om, ifall osv. Det du skriver är så sant- om kärlek, stad och jobb. Allt som är nytt skrämmer.
Kram

Blir så glad av att läsa!
Och jag tänker att du verkar ha magkänslan - som mt skriver så har de flesta en otrolig oro när de ska berätta om en så stor förändring, men jag tänker att du verkar också känna att det är rätt beslut.
Jag vet att barnen får en att änka och agera på andra sätt, men detta är viktigt både för dig och för henne - att du visar att du inte accepterar vad som helst och att du väljer att göra saker som är bra för dig, och för henne, och det kommer ge henne vägledning i framtiden. Ni kommer säkert också kunna prata om det när ni får lite distans...

Den andra mannen - jag förstår dig, det. Är ju sån lycka att få känna den där känslan... För mig har det varit ovärderligt att få mina snart 18 månaders självständighet, tid att hitta mig, känna vad jag känner, stärka mig och allt, men gör som du känner känns gott!!
Stor kram!!

.... väldigt mycket!!

Jag kommer allt mer iordning, och tänkespråk. Alla fina, stöttande saker du skrivit till mig. Hoppas att du har någon som stöttar dig så nu!

Skriv ner ad, bara så vi vet att du finns där någonstans...
Kram

Det är det som är så bra med ett forum, det går att skriva om och om igen! Och förm ig var det också så att jag många gånger inte orkade läsa det jag skrivit tidigare...

Jag har kanske skrivit det tidigare, men jag tänker ofta på att "man är aldrig så kär dom när det är på väg att ta slut"- det spelar ingen roll om man är på väg att sluta på ett jobb, om man ska flytta från en stad till en annan, eller om man är på väg att lämna sin partner - plötsligt ser man bara allt det fina, det bra som man nu inte längre kommer att ha kvar. Det hände mig många gånger när jag började på allvar inse att jag nog ville lämna exet, i själva separationen och under ganska lång tid därefter. Det är så lätt att bara tänka på det som man inte längre kommer att ha, men som du själv skriver så skulle det nog inte dröja länge innan ni var tillbaka i gamla hjulspår om du flyttade tillbaka...
Men jag förstår dig - det är tungt att känna att man själv ska dra lasset med att besluta om separation, köra på med bodelning och allt det där - men jag kan tänkas ig att du en dag känner som jag: stolthets ch lycka över att du faktiskt lämnade, att du inte accepterade saker som de var, att du valde att försöka göra ditt och barnens liv bättre! Det tar tids ch det är inte lycka varje dag, men ÅH, saker blir såååå mycket bättre!!

Du skriver att du har känslor för ditt ex men undrar om de räcker till, men jag undrar om det räcker för dig det han gör? Även om du har känslor för honom så kan ju inte de känslorna göra honom nykter/snäll/aktiv eller vad det nu än är man önskar... Tänker att du inte ska fastna i att "om jag älskar honom tillräckligt så kanske det går....", för du har ju redan kämpat så mycket, han behöver ju kämpa...
Stor sommarkram

Hej

Vad underbart och läsa ditt inlägg, även om det handlar om tråkiga saker såklart! Så skönt med nån som förstår en... Folk som inte har varit med om samma sak, tror att man överdriver! Har din mamma och Pappa jobb fortfarande? Hur mår din lillasyster idag? Jag tycker att du har varit stark som har dragit dig ur skiten!! Jag har brutit så många gånger med min mamma, senast var på julafton, då hon inte dök upp hemma hos oss utan gick till en bar. En månad efter det dyker hon upp utanför vår dörr, eftersom jag inte svarat när hon ringt, dum som jag är förlåter jag henne för hundrade gången. Jag har inte hopp om att hon ska bättra sig, jag har accepterat Hur hon är och försöker ha nån slags relation utefter det. Vi träffas endast onsdagar tillsammans med Mina barn hos oss. Det är en hyfsat säker dag, helgerna går inte, måndag fortfarande full/bakis. Onsdag är liksom säkraste dagen. Jag får inte ut något av dessa möten, utan gör det för hennes skull, så att hon ska träffa barnbarnen...men jag mår såklart inte bra av det. Jag mår alltid bäst när jag brutit... Saknar henne aldrig, sorgligt, men sant!! Vet ju såklart att jag inte behöver göra något för henne, hon lyfter ju inte ett finger för mig! Jag Vill bryta helt, men varför är det så svårt??

Är du nykterist eller vad har du för relation till alkoholen!?

Ja du har väl varit medberoende så det räcker, men snällt av dig att bry dig om din flickväns alkoholvanor! Vad jag har lärt mig under Mina år är att vissa människor kan dricka mer än andra, men vissa skulle alltid sätta familjen före alkoholen... Som min svärmor dricker I princip varje dag, för mycket! Men skulle aldrig välja alkoholen före hennes barn!

Stay strong!

Hur har det gått för dig Izzy? Jag har nog också förhoppningsvis bestämt mig för att skiljas nu. Det känns gott att ha bestämt sig. Vi har semester nu och det har varit mycket drickande. Han är full nästan varenda dag. Jag hatar honom när jag ser hans fulla uppsyn. Jag har nog också tappat alla känslor för min man, precis som du.
Precis som du har jag flera gånger sagt att jag inte kommer att orka leva med honom när han dricker. Vadå inte orkar, säger han bara då, Sedan är det precis som vanligt igen.
Min tanke är att jag ska säga att jag vill skiljas om några veckor. Jag ska resa bort med en väninna om ett par veckor och sedan är båda mina barn bortresta nu och jag vill att de ska vara hemma när jag säger detta. Jag har också pratat med min mans bror och hans sambo och känner verkligen att jag har deras fulla stöd om jag väljer skilsmässa.

Kanske just den här kvällen som det händer. Jag hoppas du har kraft att genomföra den förändring du vill och är värd!
Ang din dotter så är det nog bara sunt att hon visar sina känslor. Hennes sorg kommer vara en missbrukande pappa och inte en mamma som lämnade när det gått lite tid. Att föräldrar skiljer sig är trots allt ganska vanligt idag. Jag tror det är lätt att medvetet eller omedvetet "gömma sig" bakom sina barn för att slippa ta egna beslut som förälder. Med risk för att låta lite hård.
Det kanske är bra att den nya mannen bor på så långt avstånd för då har du också mycket egen tid. Njut av de fina känslorna han väcker i dig. Såklart har du rätt till ett privatliv som mamma och behöver inte dela med dig av allt till barnen. Jag minns att min pappa brukade säga "jag har faktiskt ett eget liv" ibland. En chock för mig som tonåring ( hur är de möjligt att de har ett liv utan mig) men så himla rätt ju, vi brukar skoja om det ibland nu jag och pappa :)
Kram till dig!

Tack Simbo och sköt om din nykterhet, nu ;-)
Ses!

Blir glad av livstecken från dig men tycker naturligtvis det är trist att du haft ett destruktivt liv på sistone. Vad fick dig att trilla dit? minns du det? Vad får det som får dig att längta efter dekadensen? Har det i mig en del också men undrar vad som fattas dig? Är det bedövning, lyckorus, släppa hämningar, smärta, sorg eller ensamhet som gnager?
Hur mår din kropp nu? Orkar du jobba? Vad gör dig glad och lugn förutom A?
Hoppas verkligen du stannar länge här och fortsätter din tidigare nykterhet.
Stora kramar från mig!

Starkt att komma tillbaka och berätta. Jag förstår hur svårt det är att börja om, men kämpa.

Jag är dålig på att läsa igenom mina tidigare inlägg och därför kanske jag skriver samma saker om och om igen.... Men jag behöver älta som det verkar- så med risk för repriser så måste jag nu skriva av mig lite igen.
Jag våndas varje dag- det känns så konstigt att bo på annat håll, att inte umgås med min familj i soffan framför tv'n på kvällarna. Jag vänder och vrider på mina funderingar om det är honom jag saknar eller om det är min familjekänsla jag saknar... Tror att det är min familj. Tänk om jag är dumvrång och "tror" att jag gör rätt- att jag blir så förblindad i min resa framåt att jag inte ser förändringarna som ev sker omkring mig. Tänk jag skulle bli lycklig av att flytta hem?? Vi har umgåtts en del de senaste dagarna- dock inte på ett fysiskt plan men gjort ett par utflykter tillsammans med barnen, dock tror jag att han tycker att det är jättejobbigt och det kanske vore bäst att inte träffas men jag tycker att det känns skönt i själen att kunna göra saker tillsammans och jag tror att barnen tycker att det är bra.....
Det börjar närma sig ett avgörande vad gäller huset... Juristen på banken började jobba igen i måndags och jag ska vänta ut min fd. sambo ett tag till för att se om han tar upp hus och lån.... Tror ju inte att han kommer att göra det utan det kommer att bli mitt ansvar och det känns så tungt att bära och allt blir då så definitivt. Kanske är det därför som jag börjar känna av småångest igen- för att det nu är dags för fas nr.2.
Varför ska det vara så svårt. Tänk om jag gör fel och sårar mina barn för livet!
Men mitt hjärta säger mig samtidigt att jag måste få prova mina vingar på ett annat ställe- måste få leva min dröm om ett eget boende där jag fått inreda efter eget tycke och smak. Får jag inte göra det så tror jag att jag kommer att fundera på det resten av mitt liv. Om jag flyttar tillbaka till huset så kommer vi inom en snar framtid att vara inne i samma ekorrhjul som de senare åren- jag vet det! Varför tvekar jag nu helt plötsligt? Jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte hjälper till med trädgården i huset men jag har tyckt den senaste tiden att det är jobbigt att vara där- så har jag inte känt tidigare, bara några enstaka gånger när jag lämnat barnen. Kanske är det gör att huset är mitt men ändå inte mitt- halva min själ är kvar där genom barnen och mina saker. Mitt i allt tvivel så har jag känslor för min ex-sambo- men är det känslor som räcker till???